kapitel 1
en dag kommer en journalist till skolan. Hon har ett block i handen och en stor kamera som hänger runt halsen. Hon vill skriva om Åsa, vår papegoja. Det är ju inte så vanligt att det bor en papegoja i ett klassrum, men i vårt gör det det. Vi fick Åsa av Tor. Han gick i vår klass i höstas, och innan han flyttade så lämnade han sin papegoja hos oss. Hon sitter i en bur längst bak vid fönstret. Oftast är buren öppen så att hon kan flyga som hon vill. Josef i klassen blir helt vild när journalisten kommer. Han vill bli journalist när han blir stor. ”Är det svårt att göra en riktig tidning?” frågar
3
han. ”Hur mycket kostar en sån kamera? Kan jag få sommarjobba på tidningen?” Han bara fortsätter, fast vår lärare Mona säger till flera gånger. Till slut tröttnar hon och tar ut hela klassen från klassrummet. Alla utom Katta och mig. ”Det är nog bäst att du pratar med Mika och Katta ensamma”, säger hon till journalisten. ”De var med när vi hämtade Åsa.” ”Måste vi?” undrar jag. ”Jo”, säger Katta. ”Klart vi ska vara med i tidningen! Kom igen nu!” ”Vill du ha ett bra scoop?” skriker Josef medan Mona släpar ut honom. Han viftar med armarna som om han håller på att drunkna. ”Vi fick papegojan av en kille som hette Tor! Han kunde trolla!” Sen stänger Mona dörren och det blir tyst. Katta och jag svarar på journalistens frågor. ”Hur är det att ha en papegoja i klassrummet?” Katta och jag svarar så gott vi kan. Vi vet egentligen inte så mycket om Åsa. Vi vet inte från vilket land hon kommer. Och inte hur gammal hon är. Vi vet bara att hon älskar torkade bananchips och att hon är en grönvingad ara. Det låter kanske
4
knäppt, för Åsa är helt röd. Men den sorten ser ut så. Det är inte det enda som är konstigt med Åsa. Hon pratar konstigt också. Ja, Åsa kan prata. I början skrek hon bara, men när hon bott hos oss ett tag började hon säga ord. Det var kanske när hon kände sig hemma på riktigt. En lektion hände det plötsligt. ”Buro!” kraxade hon. ”Buro, lattja, ding, tjo!” Alla vände sig om och stirrade. Det hördes att hon pratade, fast ingen förstod vad hon sa. ”Hon måste ha lärt sig det någon gång”, sa Mona. ”Papegojor härmar ju sånt de hör.” Efter det har Åsa pratat flera gånger. Det är som en blandning av alla möjliga olika språk, men vi har aldrig lyckats förstå ett enda ord. Tor kom precis när vi började fyran. Han och Katta och jag brukade vara efter skolan. Det var något speciellt med honom, det fattade jag på en gång. Den första dagen han gick i vår klass slog blixten ner i ett träd på skolgården. Trädet står fortfarande kvar och är helt kolsvart. Det var när han hade flyttat som ryktet startade. Att Tor kunde trolla. Ett tag pratade alla om det.
5
Men snart tänkte ingen på det längre. Inte förrän Josef ropade det nu. Journalisten verkar faktiskt tycka att det är ett bra scoop, för hon frågar en del om Tor. ”Är det sant att han kunde trolla?” undrar hon. ”Det är ju bara småbarn som tror på sånt”, säger Katta. ”Skriv att det är demo för klimatet imorgon istället. Klockan ett utanför kommunhuset. Skriv att alla ska komma dit!” Det är bra att Katta hellre pratar om demonstrationen. Jag tror inte att Tor skulle vilja att vi pratade om honom. Tor ville aldrig berätta så mycket om sig själv. Och ingen fick ta bild på honom. Han hade kanske inte gillat att Åsa är med på bild heller. Det tänker jag på när journalisten fotar oss med sin stora kamera. Katta och jag står framför Åsas bur, och Åsa sitter på mitt huvud. ”Och så ler ni lite!” säger journalisten. Kameran blixtrar så att man blir bländad. Det är ungefär som när blixten slår ner. Men utan höga smällar så klart. Det knäpper bara lite tyst från kameran, gång på gång.
6
kapitel 2
nu är det vår. Det blir ljusare för varje dag, och det flyger inte bara måsar i luften, utan andra fåglar också. Flyttfåglar som passerar i stora sträck på himlen långt, långt under våra fötter. Under, ja. Det är ju så när man hänger knäveck. Allt blir tvärtom. Marken på skolgården blir uppåt, och nedanför en finns den stora himlen. På rasterna brukar Katta och jag hänga upp och ner i klätterställningen. Det är härligt. Det pirrar i magen. Och det är härligt att det är vår. Katta och jag har varit bästisar ända sen förskolan. En del tror att vi är kära. Oftast vuxna. Bara för att jag är kille och Katta tjej.
7
”Ta dig i röven!” brukar Katta svara om någon frågar det. Det var Kattas morfar som började säga så, och Kattas mamma hatar när han gör det. Därför tycker Katta att det är extra roligt. ”Om morfar får så får väl jag också”, säger hon när hennes mamma klagar. Vi säger det inte bara när vi är arga. Det kan betyda något bra också. ”Ta dig i röven, vilken söt kanin!” kan Katta säga i djuraffären. Eller som hon säger idag efter skolan: ”Ta dig i röven, vad jag är sugen på glass!” ”Jag med”, säger jag. ”Kom så drar vi!” Sen springer vi ut från skolgården och nerför backen. Vi bor i en liten stad som heter Visby. Den är liten och tråkig, säger Katta ibland, men jag tycker att den är helt perfekt. Man kan gå och cykla överallt. Husen är små med krokiga gränder emellan, och det finns massor av stora ruiner och andra ställen där det går att klättra. Runt stan står en hög ringmur från medeltiden.
8
Det är nära till havet också. Det är bara att springa nerför vilken av backarna som helst. På våren öppnar glassbaren i hamnen, och första dagen den har öppet brukar Katta och jag ta med pengar och köpa glass efter skolan. Vi köper tre stora kulor var och sätter oss på kajen och dinglar med benen. Idag ligger havet alldeles blankt och solen skiner. En av de stora Gotlandsbåtarna glider just in i hamnen. ”Ta dig i röven, vad gott!” säger Katta. Plötsligt hörs ett plask och min glass ligger och guppar nere i vattnet. ”Nej!” ropar jag. Jag har gjort det igen! Klantat mig! Jag börjar liksom fundera på något och glömmer det jag håller på med. Ibland råkar jag välta hela brickan på golvet i matsalen. Eller krockar med en lyktstolpe när jag är ute och går. Eller som nu, att jag bara tappar min glass. ”Åh, typiskt!” säger Katta. ”Vad hände?” ”Jag kom att tänka på något.” ”Vadå?” ”Tänk om inget är på riktigt? Om allting bara är
9
en dröm som vi drömmer?” ”Ja, eller om någon spelar Sims och vi är gubbarna?” säger Katta. Sen lutar hon sig fram och nyper mig i armen. ”Känns det som på riktigt?” ”Aj! Ja!” ”Bra. Då vet du att du inte drömmer.” Hon fnissar. ”Jorden till Mika!” Så säger de i min klass när de tycker att jag är virrig. Jag gillar att fundera. Fast det är så klart jobbigt när man tappar sin glass i vattnet. Som tur är får jag halva Kattas. ”Är det säkert?” frågar jag. Katta klappar mig lite på huvudet. ”Ja, så klart, din knäppskalle.” Hon hoppar upp och börjar hjula fram och tillbaka på kajen. Sen ställer hon sig och viftar och ropar mot Gotlandsbåten när den lägger till. ”Labro, abro, tjo, tjim, hoj!” Katta är bäst på att härma Åsa. Jag ropar också.
10
”Buro, buro! Hoj, hoj!” Folk som går förbi tittar på oss. Där är två knasbollar, tänker de nog. I så fall har de rätt. Katta och jag är kanske de knasigaste knasbollarna i hela stan. På kvällen slår vädret om och det blir oväder och åska. Det har inte åskat sen i höstas, men nu börjar det igen. Vädret kan verkligen ändra sig snabbt på våren.
11
kapitel 3
nästa dag är katta, Åsa och jag i tidningen. EN PAPEGOJA I KLASSEN, står det med stora, svarta bokstäver, och det är en bild på oss. På bilden sitter Åsa på mitt huvud. Katta gör V-tecken med båda händerna. Hon skelar och kinderna är uppblåsta som på en blåsfisk. Så fort någon fotar så bara måste hon se knäpp ut. ”Vad snygg du blev!” säger jag och skrattar. Men Katta skrattar inte. Hon är jättearg. ”Jag sa ju att hon skulle skriva om demon! Men det står ingenting!” Men det som Josef skrek är med, att klassen fick Åsa av en kille som hette Tor, som kunde trolla.
12
När Mika ser Tor på skolgården är det ingen som tror honom. Tor har ju varit borta i flera månader. Men Mika är säker på sin sak. Och när en mystisk man dyker upp i skolan och verkar väldigt intresserad av klasspapegojan Åsa förstår Mika att något otäckt är i görningen. Nu gäller det att hitta Tor och rädda Åsa innan det är för sent. Fristående fortsättning på Blixtar och hemligheter
ISBN 978-91-501-2148-3
alfabeta
9 789150
121483
www.alfabeta.se