9789147151202

— En introduktion

Existentiell terapi

Markus Palmgren & Jakob Wood

Innhåll

Författarpresentation 11

Förord 12

Författarnas förord 18

Inledning 20

Del 1. Teori 23

1. Introduktion 24

Existentiell terapi – en definition 26

Grund i filosofin 27

Ett alternativ till det naturvetenskapliga synsättet 29

En fenomenologisk metod 30

En alternativ syn på ”jaget” 31

De existentiella grundvillkoren 32

Möjlighet till autenticitet 34

Typ-metod-diskursen 36

Existentiell terapi som alternativ 37

Existentiell terapi som komplement 38

Avslutande kommentar 39

2. Filosofiska utgångspunkter 42

Platon och det grekiska förnuftet 42

Mot moderniteten 44

Avförtrollning 47

Återförtrollning? 48

Avslutande kommentar 49

3. Søren Kierkegaard 52

Förbannelsen 54

”Subjektiv sanning” och kritiken av Hegel 55

Kierkegaard som pedagog: indirekt kommunikation 57

Tre stadier 59

Ångest 62

Förtvivlan 64

Kierkegaard i kliniken 66

Avslutande kommentar 69

4. Friedrich Nietzsche 70

Det dionysiska 73

Ressentiment och slavmoral 76

Perspektivism 77

Gud är död 79

Den eviga återkomsten – att säga Ja! till livet 81

Viljan till makt 83

Övermänniskan 84

Nietzsche som terapeut 85

Avslutande kommentar 87

5. Husserl och fenomenologin 89

Edmund Husserl – en noggrann nybörjare 90

”Fenomen”? 92

Intentionalitet 92

Livsvärlden 92

Det förutsättningslösa skådandet 94

Fenomenologi i terapin 96

Avslutande kommentar 99

6. Martin Heidegger 100

Heideggers bakgrund 101

Tiden kring Vara och tid 102

Varat 104

Tillvaron 105

Tillhandsvaro och förhandenvaro 106

Värld och världar 107

Mannet och oegentligheten 109

Stämning 110

Ångest och egentlighet 110

Tiden och dödligheten 112

Heidegger i kliniken 114

Avslutande kommentar 118

7. Jean-Paul Sartre 119

Varat-i-sig och varat-för-sig 123

Människan som intet, frihet och rörelse 124

Brist och meningslöshet 125

Ond tro 126

Blicken och den andre 128

Existentiell psykoanalys 130

Känslor och hodologiska rum 132

Den sene Sartre – berömmelse, marxism och situation 134

Sartre som terapeut 136

Avslutande kommentar 138

8. Övriga filosofer och filosofier 139

Simone de Beauvoir 139

Projekt och existentiell vändning 140

Kvinnan som ”den Andre” 141

Situation och ideologi 142

Ond tro som självförtryck 143

Tvetydighet, etik och terapi 144

Karl Jaspers: gränssituationer och en fenomenologisk psykiatri 145

Martin Buber: ”Allt verkligt liv är möte” 146

Albert Camus och det absurda 147

Maurice Merleau-Ponty och kroppen 149

Om postexistentiell filosofi 153

Avslutande kommentar – del ett 156

Del 2. Praktik 159

9. Den existentiella terapins förhistoria 160

Sigmund Freud och psykoanalysen 161

Den psykiska apparaten 162

Den psykoanalytiska praktiken 163

Efter Freud 164

Alfred Adler 165

Carl Gustav Jung 166

Otto Rank 166

Psykodynamiska terapier 167

Avslutande kommentar 167

10. Daseinsanalys 169

Binswangers daseinsanalys: en fenomenologisk deskriptiv psykiatri 170

Världsutkast 171

Ångest 171

Kärlek 172

Tillämpning 172

Boss daseinsanalys: en fenomenologisk terapi 173

Förhållandet till psykoanalysen 174

Förhållandet till Heidegger 175

Terapin enligt Boss 176

Daseinsanalysen efter Binswanger och Boss 177

Avslutande kommentar 178

11. Logoterapi 179

Mening i lidandet: Förintelsen 180

Mening 180

Existentiellt vakuum 182

Metod och teknik 183

Vidareutveckling av logoterapin: existentiell analys 184

Avslutande kommentar 186

12 Existentiell-humanistisk terapi 187

Rollo May 189

En amerikansk presentation av existentiell terapi 191

Kärlek och vilja 192

Klientens intentionalitet 193

Det daimoniska 195

May som terapeut 195

Irvin Yalom 197

En ”dynamisk” existentiell terapi 197

Fyra ångestväckande existentiella villkor 198

Kirk Schneider 199

Existentiell-integrativ terapi 200

Avslutande kommentar 205

13. Existentiell-fenomenologisk terapi 206

Ronald D. Laing 208

Laing som terapeut 209

Psykosen som meningsbärande 210

Emmy van Deurzen 211

Filosofisk existentiell-fenomenologisk terapi 211

Värderingar 212

Livsvärldsanalysen 213

Emotionskompassen 215

Ernesto Spinelli 218

Tre utgångspunkter 218

Världsliggörande och världsbild 219

Terapins tre faser 220

Mick Cooper och pluralismen 224

Avslutande kommentar 225

14. Existentiell terapi i Sverige 227

Barbro Sandin 227

Lance Cederström 228

Dan Stiwne 229

Sällskapet för existentiell psykoterapi (Sept) 230

Schröder, Johansson med flera 230

Existentiella perspektiv inom psykoanalys och andra terapimetoder 232

Avslutande kommentar 233

15. Existentiell terapi i praktiken 235

Teoretiska utgångspunkter 236

Vara-i-världen: helhet och sammanhang 236

Existens är tillblivelse 237

Intentionalitet och grundprojekt 238

Varat som paradoxalt och gåtfullt 239

Den subjektiva erfarenheten 240

De existentiella villkoren 240

Mötet 242

Livskraft 243

Ett öppet och pluralistiskt förhållningssätt 244

Terapins syfte 245

Terapins två ben: det fenomenologiska och det hermeneutiska 248

Det fenomenologiska 248

Det hermeneutiska 250

Terapeuten 253

Utbildning och bildning 253

Erfarenheter och förhållningssätt 254

Klienten 255

Avslutande kommentar 256

16. Kliniska exempel 257

Den drömmande programmeraren – fallet Kian 257

Overklighetskänslor 258

Den humanistiska interventionen 259

Fördjupning – familj och historia 260

Identitet och mening 262

Ett existentiellt perspektiv 264

Det existentiella arbetet 266

Projekt – att arbeta och älska 269

Mötet 271

Avslutande kommentar 272

Kan arbetssättet förklaras? 273

Ett ”annat sätt” 274

Fenomenologisk anamnes 274

Subjektiv sanning 275

Stämning, prat och tal 277

Tematisering/hermeneutik 279

Avslutande kommentar 280

17. Existentiell terapi och psykoterapiforskning 282

Psykoterapiforskning – en historisk överblick 284

Forskningsstöd för existentiell terapi 286

Studier på existentiell terapi 287

Forskning med relevans för existentiell terapi 288

Avslutande kommentar 292

18. Existentiellt tänkande 294

Litteratur 295

Film 301

Musik 302

Konst 303

Övrigt 305

Avslutande kommentar 307

19. Avslutning 308

Behovet av existentiell terapi 308

Bortom metod och teknik 310

Brister och begränsningar 311

Framtiden 313

Referenser 315

Bilaga 1 – Centrala begrepp 324

Bilaga 2 – Existentiella verk 329

Register 332

Författarpresentation

Jakob Wood (f. 1980) är leg. psykolog, auktoriserad existentiell psykolog (via Sept), medgrundare och vd på Psykologos i Göteborg. Han har undervisat och föreläst om existentiell terapi vid Marie Cederschiöld högskola (MCHS), Södertörns högskola, Septs nätutbildning och i diverse andra sammanhang. Wood handleder också utifrån existentiell terapi och har exempelvis handlett studenter på kursen Existentiell vägledning vid Mälardalens universitet.

Markus Palmgren (f. 1974) är leg. psykolog med ett brett intresse för psykoterapins historia, teori och praktik. Han driver en privat praktik i Göteborg, där existentiella perspektiv finns närvarande såväl när han bedriver individualterapi eller handleder, som när han utför uppdrag inom företagshälsovård och organisationer eller för försäkringsbolag. Han har föreläst om och undervisat i existentiell terapi vid Marie Cederschiöld högskola, Södertörns högskola och i andra sammanhang. Han är sedan tidigare också leg. grundskollärare.

Wood och Palmgren har under flera år varit lärare och kursansvariga för kurser i existentiell terapi som ingått i specialistutbildningen för psykologer. Specialistkurserna har anordnats av Psykologos i samarbete med Sällskapet för existentiell psykoterapi (Sept). De är också lärare på Existentiell och humanistisk grundläggande psykoterapiutbildning med ett integrativt perspektiv vid Marie Cederschiöld högskola där de bland annat undervisar om psykoterapins historia, psykodynamisk terapi, kognitivbeteende terapi, integrativ terapi och humanistisk-existentiell terapi.

Förord

Samtidigt som denna bok om existentiell terapi färdigställs av de existentiella psykologerna Jakob Wood och Markus Palmgren, arbetar Folkhälsomyndigheten med att kartlägga och utveckla arbetet med existentiell hälsa inom ramen för den nationella folkhälsopolitiken. I arbetet med globala hållbarhetsmål talas det om existentiell hållbarhet.

Varför är dessa frågor om det existentiella så aktuella just nu?

I inledningskapitlen av denna bok speglas en bredare kontext till de pågående trender vi ser i samhället just nu. I boken ges utrymme åt flera av de tongivande rösterna inom såväl filosofi, sociologi som hälso- och sjukvård som under flera hundra år pekat på hur grundläggande existentiella frågor och förståelsen för livet självt skjutits åt sidan parallellt med framväxten av en mekanistisk och materialistisk världsbild. För att ge ytterligare bakgrund till det som sker i vår samtid är det en god idé att här börja med att titta närmare på tre centrala begrepp i denna kontext, nämligen: terapi, existens, och hälsa.

Terapi har blivit ett så centralt begrepp i vår tid att det under ett halvt sekel skrivits böcker om en terapeutisk kultur. Men vad är då terapi och vad betyder det att något är terapeutiskt? Det som är terapeutiskt skapar förändring till det bättre. Ordet terapi betyder att bota och läka. All terapi syftar till att förbättra något och är därmed en värderingsstyrd och normativ verksamhet. Den svenska existentiella psykoterapeuten Dan Stiwne, som även är docent i psykologi, skrev följande i antologin Bara detta liv (2008):

Vad är gott, vad är ont, vad är eftersträvansvärt för människan och vad bör vi undvika? Vad bär oss framåt i form av meningsprojekt, vad är omistligt och vad kan vi undvara? Vilka risker löper vi särskilt i vår tid och hur ska vi se på människan i tiden överhuvudtaget? Allt detta är exempel på frågor där varje psykoterapiform har – eller bör ha – sina svar.”

Utan svar på dessa frågor är det lätt att bli blind för sin egen normativa hållning. En person som arbetar med behandling kan inte vara värdemässigt neutral och icke-normativ – hur skulle den då kunna avgöra om en terapi gett gott resultat och gjort klienten bättre? Därför behöver

personer i behandlande arbeten öva sig att tänka kring filosofiska, existentiella och normativa frågor. Här kan teorier från den existentiella terapitraditionen vara till hjälp.

Existentiella terapeuter har systematiskt lyft blicken från terapirummen och pekat på betydelsen av det värderingsmässiga och existentiella.

Ordet existentiell, som betyder att visa sig, att träda fram, att bli till, handlar inte bara om ontologiska aspekter av att faktiskt finnas till, utan om en tillblivelseprocess. Detta tillblivande har också en riktning. Varje dag guidas vi av våra värderingar, meningsbärande tankesystem och av oreflekterade normer. Utifrån detta gör vi val, val som får konsekvenser för oss själva och andra. Detta handlar helt enkelt om frågor om att leva väl och om faktorer som ligger utanför den enskilda individen. I det väl levda livet har subjektet en roll i sin livsvärld.

Existentiella terapier ser till människan i sitt sammanhang och motsätter sig därmed en syn på individer som atomära enheter, med ett avgränsat psyke, som kan brytas ned i delar enligt ett biomedicinskt synsätt. I denna bok kommer författarna att behandla begrepp som att vara-i-världen, mening, livsvärld och betydelsen av ansvar i våra levda liv. Wood och Palmgren skriver:

Ett av de mest grundläggande och utmärkande dragen inom existentiell terapi är att människan ses som oskiljaktigt sammanvävd med världen.” (Kapitel 15)

Om vi ser till samtidsaktuella begrepp hämtade från andra ämnesområden så märker vi att tänkande i existentiella perspektiv ligger i tiden, där det existentiella perspektivet färdas parallellt med andra perspektiv, till exempel sociologiska och filosofiska, som också i högre grad börjat placera in människan i ett sammanhang över tid. Exempel på begrepp från andra perspektiv som dyker upp allt oftare, inte minst i samtidsdiskussion som rör existentiell hälsa, är begreppet resiliens som hämtats från ekologin och sociologen Hartmund Rosas begrepp resonans. Numera talas det också i kognitionspsykologisk forskning inte bara om separata inre kognitiva mekanismer utan om relationen mellan agent och arena, och om sinnet som embodied, embedded, enactive och extended (veder-

tagna svenska översättningar av dessa begrepp finns ännu inte). Denna typ av begrepp, och begreppet ”mening” som är centralt i många av dessa perspektiv, hjälper oss förstå människan i hela hennes sammanhang samt pekar på faktorer som kan ge subjektets livsvärld viss stabilitet. Existentiella terapeuter talar om hur levandet och tillblivandet för människan sker både som kropp i den materiella världen, relationellt, socialt och därutöver på ett metafysiskt, andligt och värderingsmässigt plan. Här ser vi dessutom hur det existentiella perspektivet överlappar med filosofins och religionens begreppsvärldar. Eftersom terapi är en värderingsstyrd process behöver också vi ha det så; att vi analyserar de kulturella värderingssystem vi verkar inom.

Ordet hälsa är ett inflytelserikt värderingsord i vår tid. Hälsa har kommit att handla om hela livet. En vanlig definition av hälsa är WHO:s beskrivning av ”ett tillstånd av fullständigt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning” från 1948. Detta är dock inte en beskrivning av ett tillstånd som någon kan ha, utan var tänkt att beskriva just ett värderat ideal. Inom WHO har det länge diskuterats om en andlig dimension av hälsa – spiritual health –skulle läggas till i hälsobegreppet. ”Existentiell hälsa” är den vanligaste svenska översättning av den engelska termen. I ett WHO-dokument från 1983 diskuterar den indiske delegaten Desh Bandhu Bisht en andlig dimension av hälsa och pekar på en gemensam faktor mellan alla olika definitioner av ordet spirituell, nämligen att samtliga dessa refererar till något immateriellt och “particularly ennobling ideas”, alltså metafysiska idéer, värderingar och ideal som kan ge riktning och “förädla” mänskligt leverne. Denna typ av ideal beskrivs 1983 som en drivkraft i det internationella folkhälsoarbetet och är inbäddat i WHO:s hälsoideal.

Medan 1900-talet kom att präglas alltmer av normer kring positivt tänkande och individuell lyckomaximering, har ett metafysiskt hälsoideal kommit att uppfattas som något som var och en faktiskt ska kunna uppnå och även existentiell hälsa har kommit att präglas av detta optimeringstänkande i Sverige. Denna strävan mot hälsoidealet har jämförts med en typ av religion. Själva existensen blir här något som ska maximeras, optimeras och boostas. Ibland lyfts korrelat och utfallsmått fram som ska mäta huruvida individen upplever sig ha nått längre mot ett idealtillstånd av inre lugn, harmoni, förhoppning och mening etcetera. Här har mening reducerats till aspekter av självskattad livskvalitet och

inre upplevelsetillstånd oberoende av individens livsvärld. Men när det allmänmänskliga individualiseras och reduceras till enbart frågor om mående och ”hur det känns för mig” så fråntas individen möjligheten att se sig själv som en del i det stora hela. Sociologer har beskrivit individualiseringsprocesser som har frikopplat individer från sina sammanhang, och den kanadensiske kognitionspsykologen John Vervaeke har talat om en nutida västerländsk meningskris.

Meningsbrist kan ses som tecken på utbredd existentiell ohälsa. Men det räcker inte att känna extremt stark mening för att ha existentiell hälsa. En desillusionerad seriemördare som känner stark mening kan nämligen inte sägas leva väl. Den existentiella hälsan, om vi kan tala om en sådan, måste skiljas från psykologiskt välmående och borde alltid handla om well-being i termer av väl-be-finnande, alltså ett väl-varande, inte blott känslor av väl-mående. Den existentiella hälsan med dessa relaterade frågor om att leva väl och vad det innebär, är kopplade till meningsbärande värderingssystem. Att detta har att göra med sociala och kulturella mönster diskuteras redan i ovan nämna WHO-dokument från 1983. Någon enhetlig definition av begreppet spiritual health/ existentiell hälsa har det dock under 50 år inte gått att enas om inom WHO-kretsar. (Frågorna har diskuterats längre än så inom WHO och FN.) Att likställa begreppet existentiell hälsa med livskvalitet, som i viss mån skett i Sverige, och luta sig mot självskattningsinstrument som ska mäta Quality of life, spirituality, religion and personal beliefs har förvisso fungerat för att få upp det existentiella perspektivet på agendan i en optimeringsorienterad tidsepok i ett sekulärt Sverige, men är inte en i längden framkomlig väg. Detta fokus mot mätbar livskvalitet förminskar nämligen det existentiella perspektivet genom att reducera immateriella och kulturellt uppburna värderingssystem till upplevelsetillstånd som individen själv rapporterar.

Begreppet existentiell eller andlig hälsa pekar mot något annat än blott psykisk hälsa. Det handlar om metafysiska idéer, värden och ideal som bärs upp av kulturella meningsbärande värderingssystem. Det finns några olika psykoterapiverktyg som lyfter frågor om vad som ”känns värdefullt för mig” och relaterar detta till eget mående, men den existentiella psykoterapin får anses vara den enda psykoterapiform som placerar människan i ett större sammanhang och direkt adresserar både den psykiska och existentiella aspekten av vårt varande. Verksamheter som ska arbeta med både den psykiska och existentiella hälsan bör alltså

ha personal som är utbildad i existentiella terapier, varpå utbildningsbehov och behov av böcker som denna är stort och växande.

Existentiella terapier kan placera den meningstörstande människan tillbaka in i sin materiella, relationella, sociala och metafysiska/andliga/ värderingsmässiga livsvärld. För att hjälpa individer att orientera sig i kulturella meningsbärande värderingssystem finns det också mycket att vinna på att inspireras av fler filosofiska inriktningar än de existentiella, fenomenologiska och hermeneutiska. I denna bok hänvisas till den existentiella terapins mångtusenåriga tanketradition och i framtiden kanske vi ser än fler varianter av existentiell terapi, kanske även en analytisk existentiell terapi där den analytiska filosofin utgör en central del av den teoretiska grunden? Här ser jag med bakgrund i moralfilosofisk forskning en framtida mötesplats där inte minst de existentiella psykologerna, psykoterapeuterna och moralfilosoferna, och även filosofiska praktiker och många andra, kan mötas i fler samtal om de metafysiska bör-frågorna som är så centrala i denna bok och som vi alla måste förhålla oss till. Med hjälp av analytiska metoder från världens olika filosofitraditioner skulle den moralfilosofiska frågan om hur vi bör leva våra liv få än större plats. Kanske skulle de tre kliniska frågorna Hur lever jag mitt liv? Hur kan jag leva mitt liv? Hur vill jag leva mitt liv? som finns i denna bok, kunna kompletteras med den explicita moralfilosofiska frågan Hur bör jag och vi leva våra liv? Med sin pluralism, öppenhet och möjlighet att lyfta in och flätas samman med filosofiska och andliga traditioner är den existentiella terapin utan tvekan den gren av psykoterapin som har bäst möjlighet att hjälpa individer att hitta en roll och riktning i den rådande meningskrisen. Därmed finns också potential att spela en roll i att råda bot på den typ av existentiella kriser som påverkar hela mänskligheten. Existentiell terapi är relevant för en långt större läsekrets än psykologer och psykoterapeuter. Denna boks tillblivelseprocess sker helt rätt i tiden.

Terapi betyder att bota och existens har att göra med en tillblivelseprocess. Själva existensen kan vi inte råda bot på, men när vi synar begreppet hälsa och förstår att detta är ett normativt begrepp som är fullproppat med värderingar förstår vi att människor i hälsoreligionens tidevarv behöver fler typer av stöd än hälsocoacher som pushar oss att ta stegen från A till B. Coacher kan inte hjälpa oss att ta reda på om C vore bättre än B, eller om vi borde hitta sätt att stanna i A.

Sammanfattningsvis har 1900-talets dominerande biomedicinska förklaringsmodeller, socioekonomiska maximeringstänkande och indi-

vidualiserade optimeringsideal, lämnat människor ensamma med livets största frågor. I en sekulär tid saknar många stöd för att hitta sin egen riktning i ett liv inramat av de allmänmänskliga livsvillkor som de kanske aldrig har fått möjlighet att prata om. Denna brist har också skapat psykisk ohälsa. Därför finns ett uppdämt behov av existentiella samtal i vår tid och ett enormt behov av utbildning för personer i samtalsyrken kring existentiella perspektiv.

Ida Hallgren, doktorand i praktisk filosofi, leg. psykolog och filosofisk praktiker (filosofiguide)

Långrådna, Valdemarsvik, januari 2025

Författarnas förord

Efter att ha stött på existentiell terapi i olika sammanhang genom åren, började vi år 2019 på allvar fördjupa oss i perspektivets teori och praktik. Vi blev starkt tilltalade av detta befriande ödmjuka och öppna synsätt. Här säljs inga enkla lösningar. Här tas livets och den lidande människans utmaningar på allvar. I både teorins och praktikens själva mittpunkter ligger konstaterandet att varje teori och modell är begränsad i förhållande till den komplexa livsvärld den vill säga något om, och att varje individuell existens måste utforskas utifrån sina egna specifika utgångspunkter. Vi uppfattar det som ett humant förhållningssätt som har något viktigt att tillföra det terapeutiska arbetet, för både terapeut och klient. Existentiell terapi strävar inte främst efter att diagnosticera eller sätta någon etikett på klienten, utan vill snarare förstå hur den enskilda människan kan uppnå ett mer meningsfullt och autentiskt liv. Dessutom kan det existentiella perspektivet utgöra en motkraft till dagens samhälles fokus på yta, framgång, omedelbar drifttillfredsställelse, lättsam underhållning, optimering, datafiering, konsumism och liknande. Här uppmuntras i stället ett djuplodande och aldrig färdigt tänkande kring vad det innebär att vara människa och vad som kan tänkas utgöra ett liv värt att leva.

Efter att själva ha hållit ett antal utbildningar och föreläsningar om existentiell terapi blev det tydligt för oss att det fanns ett stort intresse för denna tradition bland psykologer, psykoterapeuter och samtalsterapeuter (och även bland allmänheten). Vi märkte också att det saknades en bra svensk introduktionsbok. Det finns några svenska verk (varav flera av de senaste är antologier) som ger goda inblickar i den existentiella terapin, men ingen bok som ger en systematisk överblick över den teoretiska grunden (existensfilosofi och fenomenologi), praktikens framväxt (de olika existentiella terapitraditionerna) och tillämpning. Vi såg ett behov av en sådan bok och bestämde oss för att skriva den.

Vårt syfte har varit att skapa ett svenskt översiktsverk. Läsaren ska få med sig en tydlig karta över den existentiella traditionen, både dess teori och praktik – en grundläggande introduktion till den existentiella praktiken och samtidigt en vägvisare till fördjupande studier. Vi har

också velat lyfta fram vissa svenska förhållanden. Dessutom har vi velat säga något om det existentiella perspektivets värde för samhället i stort.

Boken riktar sig främst till studenter och yrkesutövande inom professionella samtal och är tänkt att kunna användas på psykologprogram, psykoterapeutprogram, grundläggande psykoterapiutbildningar och liknande. Vår förhoppning är att också de som arbetar med existentiell vägledning eller coachning kan se boken som en användbar introduktion till sin praktik. Vi har dessutom eftersträvat en förhållandevis lättsam och inbjudande ton och vår ambition har varit att läsaren inte ska behöva särskilda förkunskaper och att boken också ska kunna läsas av en intresserad allmänhet. Boken har genomgående ett historiskt perspektiv.

Vi vill tacka följande personer utan vilka boken inte skulle ha kunnat färdigställas: Peter Jansson, Michael Azar, Johan Eriksson, Jonna Lappalainen, Krystof Kasprzak, Tora Brandes, Minna Forsell, Tomas Kumlin, Anna Rédei, Olof Wrede, Petter Piccinelli, Ulla-Stina Johansson, Ted Schröder, Marco Tiozzo, Johan Emanuelsson och Hanna Ohlsson. Ett särskilt tack till Camilla Larsson, Helena Ekholm, förläggare på Liber, Elisabeth Åman, förlagsredaktör, familjen Wood (Carolin, Emilia & Isabell), Sara Eriksson, Edith och familjen Palmgren. Sist men långt ifrån minst vill vi ge ett stort tack till Lance Cederström. Tack alla för ert ovärderliga stöd (och tålamod)!

Förtjänster skylles alla som hjälpt oss. Fel och brister är helt våra egna. Markus Palmgren och Jakob Wood Göteborg, januari 2025

Inledning

Varje historieskrivning innebär en förvanskning av en onåbar och oändligt komplex verklighet. Vi har naturligtvis gjort urval och prioriteringar och resultatet är i slutändan vår framställning av existentiell terapi. Det är inte den enda tänkbara framställningen. Vi kunde ha gjort det annorlunda och framhållit och betonat andra tänkare, praktiker och begrepp. Vi har gjort våra val utifrån den utbildning vi genomgått och våra egna preferenser. Samtidigt som vi velat ge ”vår vinkel” så har vi försökt ligga nära andra etablerade översiktsverk, såsom The Wiley world handbook of existential therapy (van Deurzen m.fl., 2019), Mick Coopers Existential therapies (2016) och van Deurzens lite äldre Vardagens mysterier (1997/2003). Att vi i stor utsträckning har följt ”traditionen” har fört med sig att det är magert med kvinnliga filosofer och praktiker. Det finns visserligen betydande kvinnliga filosofer (t.ex. de Beauvoir och Arendt) inom denna tradition och fler ju närmare vi kommer vår egen tid. Men den teoretiska tyngdpunkten ligger vid ”de fyra stora” (Kierkegaard, Nietzsche, Heidegger och Sartre) och också övriga tänkare är främst män. Bland praktikerna bärs den ledande rollen i dag upp av en kvinna (Emmy van Deurzen), men även här är det, om vi ser till antal, en övervikt av män. Det blir därmed tyvärr en skev könsfördelning i denna framställning. Men vi ser att detta håller på att förändras och en hypotetisk uppföljare med fokus på nutida filosofer, författare och praktiker skulle ge en jämnare könsfördelning.

Fokus för denna bok ligger vid existentiell individualterapi. Det finns även existentiell gruppterapi, existentiell parterapi, existentiell handledning, filosofisk praxis (som delvis ligger nära den existentiella terapin), forskning kring existentiella teman inom flera olika vetenskapsfält (se exempelvis faktaruta om existentiell psykologi i kapitel 17) och det pågår i skrivande stund ett nationellt arbete på regeringens begäran kring att reda ut begreppet existentiell hälsa (se Hallgrens förord). Men vi går av utrymmesskäl inte särskilt mycket närmare in på detta.

Några kommentarer kring terminologin: Inom den existentiella terapitraditionen talas det ofta om existentiell vägledning och ibland om existentiell coachning. Vi har valt att hålla oss till benämningen existentiell terapi och talar om terapeut och klient (i stället för behandlare och

patient, eller vägledare och konfident osv.). Delvis har det varit naturligt då vi är psykologer och detta är etablerade termer bland psykologer och psykoterapeuter. Dessutom är nästan samtliga ledande existentiella praktiker i grunden psykoanalytiker, psykologer eller psykoterapeuter och beskriver sin verksamhet som terapi eller psykoterapi. Vi väljer genomgående begreppet terapi i stället för psykoterapi, eftersom det inom denna tradition inte främst är ett ”psyke” som behandlas. Begreppet patient som också används inom dessa yrkesgrupper, är alltför förknippat med patologi och sjukvård, vilket denna tradition delvis vill frigöra sig från. Vi landade till slut i begreppet klient (trots begreppets affärsmässiga konnotationer).

När vi talar om det existentiella perspektivet, paradigmet eller traditionen så syftar vi på alla dess delar: existensfilosofi, fenomenologi, existentiellt tänkande och existentiell psykologi.

Boken är uppdelad i två delar: Del 1 behandlar teorin och omfattar åtta kapitel. Kapitel 1 ger en överblick över existentiell terapi och sätter den i relation till andra terapimetoder och vår tid i stort. I kapitel 2–8 presenteras den teoretiska grunden, det vill säga existensfilosofi och fenomenologi. I kapitel 2 går vi kortfattat igenom grundläggande filosofihistoria för att ge en bakgrund till existensfilosofins och fenomenologins framväxt och utveckling. Kapitel 3–7 går igenom centrala filosofer och begrepp – Kierkegaard (3), Nietzsche (4), Husserl (5), Heidegger (6) och Sartre (7). Samtliga kapitel avslutas med att de begrepp som presenteras i kapitlet appliceras på en fallbeskrivning, ”fallet Sophie”, som presenteras före kapitel 3. I kapitel 8 presenteras ytterligare några relevanta filosofer och avslutas med en sammanfattning av teoridelen.

Läsaren bör vara uppmärksam på att författarna till denna bok är psykologer och inte filosofer. Syftet med del 1 är inte att ge en heltäckande bild av dessa filosofer och deras betydelse för filosofiämnet i stort, utan att försöka skildra deras inverkan på, och betydelse för, den existentiella terapin.

Del 2 rör praktiken och omfattar kapitel 9–19: Först gör vi i kapitel 9 en kort summering av terapins historia fram till den existentiella terapins uppkomst. Sedan går vi i kapitel 10–13 igenom de olika inriktning-

arna inom traditionen: daseinsanalys (10), logoterapi (11), existentiellhumanistisk terapi (12) och existentiell-fenomenologisk terapi (13).

Precis som i del 1 används fallet Sophie genomgående för att illustrera hur begrepp kan användas i praktiken. I kapitel 14 presenterar vi kortfattat utvecklingen av existentiell terapi i Sverige. I kapitel 15 gör vi en egen sammanfattning av huvuddragen i praktiken, och i kapitel 16 visar vi dess tillämpning genom kliniska exempel (författarna bidrar med varsitt avsnitt). Kapitel 17 tittar på vilket stöd som finns för existentiell terapi utifrån psykoterapiforskning. I kapitel 18 får vi lämna praktikens domäner och bekanta oss med ”existentiellt tänkande” och se hur det dyker upp inom litteratur, konst, film, musik och i andra sammanhang. Vi avslutar med sammanfattning, reflektion och en framtidsblick i kapitel 19. Sist i boken finns två bilagor: en förteckning över centrala begrepp (1) och en över existentiella verk (2).

Vi menar att vår tid har behov av existentiell terapi och vi hoppas att denna bok bidrar till att stärka dess plats i Sverige i dag och framöver.

Del 1. Teori

1. Introduktion

Vi vet om att vi ska dö, och med detta måste vi leva. Vi behöver mening, men universum tycks inte erbjuda någon. I någon bemärkelse är vi alltid ensamma, men samtidigt är vi alltid i relation med andra. Vi söker självständighet, men klarar oss inte utan gemenskap. Vi behöver förutsägbarhet och kontroll, men världen är oförutsägbar och okontrollerbar.

Vi är drabbade och formade av omständigheter som vi inte rår över, men fria att välja hur vi förhåller oss till dem – vi är både maktlösa och ansvariga, hela tiden. Våra språk och begrepp förfrämligar och skapar distans till den omedelbara erfarenheten, men språket och begreppen är allt vi har för att göra världen begriplig och överskådlig.

Villkoren för vår existens är paradoxala och olösliga, och det är inte på förhand givet hur man lever sitt liv på bästa sätt. Människans existentiella villkor är med andra ord inte en enkel sak.

Vi lever i en tid – ”senmoderniteten” – där dessa villkor framträder på ett alldeles särskilt sätt. Många av de kollektiva gemenskaper med traditioner, ritualer och auktoriteter som tidigare kunde tillhandahålla manuskript för fungerande och meningsbärande liv, är under upplösning. Guds död, som Nietzsche proklamerade under sent 1800-tal, har blivit en integrerad del av verkligheten för många i väst. Det finns inte längre några självklara gemensamma berättelser och vi har, via ett politiserat och kommersialiserat högteknologiskt medielandskap, kommit långt bort från någon konsensus om vad som är ”sant” eller ”falskt”.

Dessutom, även om det genom historien återkommande har funnits apokalyptiska skeenden, stämningar och tecken, är vår tid speciell också på denna punkt. Vi står inför klimatförändringar, miljöförstörelser, hybridkrig och ett glidande in i politisk polarisering som framkallar en på många sätt förmörkad, oklar och skrämmande bild av framtiden. De existentiella frågorna i vår tid är både angelägna och svåra men verkar inte ges något större utrymme. Snarare dominerar ytlighet, förenklande förklaringsmodeller och banala levnadsråd kring diet och motion där människan reduceras till en slags biologisk maskin och endimensionell lycksökare. Samtidigt rapporteras det om ökad psykisk ohälsa, och antalet människor som upplever livet som meningslöst har flerdubblats de senaste årtiondena (Gruvaeus m.fl., 2023).

Vad innebär det att vara människa? Hur ska jag leva mitt liv på bästa sätt? Vad är sant, vad är viktigt och meningsfullt? Vad betyder mitt lidande? Vad är möjligt och inte möjligt? Den existentiella terapin låter grundläggande existentiella frågor såsom dessa få utrymme, för att ge klienten möjlighet att på djupet utforska och ta ställning till sitt liv.

Existentiell terapi är inte ännu en metod. Den är inte senaste nytt med en teknik som lovar lösa livets problem och lidande. Snarare kan den beskrivas som ett perspektiv och en människosyn som har sina rötter i en flertusenårig existentiell tanketradition. Det är ett öppet och ödmjukt perspektiv där tillvarons komplexitet lyfts fram för att låta klienten framträda i sin helhet och särart. Det är inte i förväg bestämt vad som ska hamna i förgrunden, i stället är idealet ett så förutsättningslöst utforskande som möjligt.

Det existentiella perspektivet utgör ett tydligt alternativ till den medicinska modellen. Förenta Nationerna (FN) har återkommande påpekat naturvetenskapens alltför starka dominans kring synen på psykiskt lidande och har efterlyst andra perspektiv. De menar att denna dominans lett till ett reducerande, stigmatiserande och exkluderande av många människor. Mänskligt lidande måste förstås utifrån ett större perspektiv där också sociala, ekonomiska, kulturella, politiska och existentiella aspekter ingår. Dessutom saknas det evidens för många av de naturvetenskapliga förklaringsmodeller som fortsatt ofta är styrande inom psykiatrin (exempelvis serotoninhypotesen) (se t.ex. Lindblom, 2023). I existentiell mening ses psykiskt lidande inte som någon sjukdom. ”Det är synd om människorna”, konstaterar huvudpersonen i August Strindbergs Drömspel, och den existentiella terapin handlar i linje med detta snarare om att lära sig bli skicklig på att leva ett liv som ofrånkomligen innehåller lidande, än att försöka undkomma det. Existentiell terapi letar inte främst efter diagnoser som ska behandlas, karaktärsdrag eller händelser som förklarar allt. Inte heller handlar det om att klienten ska bli funktionsduglig och anpassas till samhällets normer och regler. Snarare handlar det om att se sin tillvaro sådan som den är, så oförvanskat som möjligt, för att kunna identifiera sina egna unika möjligheter och begränsningar och göra det bästa av det liv som givits en. Det handlar om att lära sig navigera i livets olösliga dilemman, och att hantera tillvarons utmaningar på ett sätt som man kan stå för; att på något sätt tillvarata livets fulla potential, vara trogen sig själv och leva ett så sant liv som möjligt.

En viktig utgångspunkt är att människan inte är determinerad, utan har frihet att göra val. Hon är inte ett statiskt ting, utan en ständigt pågående dynamisk tillblivelseprocess. Hon skapar hela tiden sig själv och hennes liv blir i slutändan på sätt och vis hennes alldeles egna livskonstverk. Men hennes val sker inte utan gränser och gränserna ser mycket olika ut för olika människor. Existentiell terapi hjälper människan se sina gränser och sin frihet: vad hon vill och kan bli. Denna frihet öppnar också upp den stora etiska frågan kring vilket ansvar en människa har för sitt eget, och andras, liv.

Om vi betraktar existentiell terapi som ett perspektiv snarare än som en metod (vilket vi och flera existentiella praktiker gör), så innebär det att den kan användas som komplement till andra terapimetoder i stället för att ses som konkurrerande och uteslutande. Här förespråkas en mångfald av perspektiv för att kunna förstå och bemöta den unika människan. Det finns gott om exempel på hur existentiella perspektiv har integrerats med andra metoder, såväl psykoanalytisk/psykodynamisk som humanistisk terapi och kognitiv beteendeterapi (KBT). Vi återkommer till detta (bl.a. i kapitel 12 och 13). Vi kan också konstatera att en del modern psykoterapiforskning ger stöd för ett existentiellt-fenomenologiskt förhållningssätt (se kapitel 17).

Den existentiella traditionen har i dag en marginaliserad och undanskymd plats vid svenska lärosäten, på vårdinrättningar, inom media och i det offentliga rummet. Den framträder här, liksom i många andra länder, närmast som en alternativ motrörelse. Vi tror att perspektivet har något värdefullt att komma med, och vår förhoppning är att denna bok kan bidra till ett ökat intresse.

Existentiell terapi – en definition

Men vad är då existentiell terapi? Man kan svara på denna fråga på två olika sätt. Dels genom att beskriva de terapitraditioner och praktiker som historiskt gått under denna beteckning, dels genom att redogöra för teoretiska utgångspunkter och grundantaganden. Vi ska i denna bok försöka svara på båda sätten.

Historiskt börjar existentiellt influerade terapiformer utvecklas i mellankrigstidens Europa, särskilt i Schweiz, Österrike och Tyskland, ur ett behov av nya perspektiv på psykiskt lidande och behandling (May,

Introduktion 1983/1986; Thompsen, 1988/1998). Oberoende av varandra bildas daseinsanalysen (kapitel 10) och logoterapin (kapitel 11), och några årtionden senare börjar idéerna få fäste i USA inom ramen för den humanistiska rörelsen (kapitel 12). Under 1970- och 80-talen bildas sedan en brittisk skola, som nu kallas existentiell-fenomenologisk terapi (kapitel 13). Som namnkunniga företrädare inom dessa olika rörelser kan nämnas Viktor Frankl, Rollo May, Irvin Yalom, R.D. Laing och Emmy van Deurzen. Det finns numera ett flertal internationella föreningar, tidskrifter och kongresser, och det finns nationella föreningar och utbildningsinstitut i alla världsdelar. Jämfört med de största terapitraditionerna är det än så länge en liten skolbildning, men aktiv och växande. I Sverige finns några få miljöer där inriktningen förvaltas och utvecklas (se kapitel 14).

Existentiell terapi är således inte en enhetlig inriktning med en gemensam startpunkt och grundare, utan kan snarare beskrivas som en gobeläng av olika terapier med överlappande utgångspunkter (Cooper, 2016). I kapitlen 10–13 ges översiktliga beskrivningar av de olika inriktningarna.

Grund i filosofin

Vad är det då som förenar dessa olika terapier, vad är det som gör att de förtjänar att kallas för ”existentiella”? Låt oss börja med det mest grundläggande: de hittar sin teoretiska grund i filosofin, närmare bestämt existensfilosofi och fenomenologi (kapitel 2–8). På samma sätt som psykoanalysen har sin grund i Freuds idéer eller beteendeterapin i behaviorismen, så tar de existentiella terapierna sin utgångspunkt hos Kierkegaard, Heidegger, de Beauvoir och andra existensfilosofer eller fenomenologer.

Det första som många kommer att tänka på när man hör om existensfilosofi är kanske existentialismen och unga människor i svart polotröja, dansande på rökiga jazzklubbar eller diskuterande litteratur på caféer i efterkrigstidens Paris; ett slags nihilistisk subkultur präglad av ett cyniskt genomskådande av föräldragenerationernas borgerliga livsstil. Detta ger dock en förenklad och något förvrängd bild av den existentiella tanketraditionen, som vid sidan av död, meningsbrist och ensamhet även lyfter fram förundran, etik, val och engagemang. Så vad är då existensfilosofin för tradition?

Det är inte en alldeles enkel sak att redogöra för existensfilosofin.

Nästan inga av de filosofer som tas upp i denna bok har själva, med något undantag (Sartre och de Beauvoir gick med på att förknippas med existentialismen), kallat sig för existensfilosofer. Beteckningen omfattar en ganska spretig skara filosofer. Några tillhör förmodligen världshistoriens mest kända ateister (Nietzsche, Sartre) medan andra är betydelsefulla religiösa tänkare (Kierkegaard, Buber, Tillich).

Grundläggande frågor för denna tradition kan sägas vara vad det innebär att vara människa och vad som är ett gott liv (Flynn, 2006; Stenström, 1975). Den har sina rötter hos försokraterna under antiken och får sitt starkaste uttryck under 1800- och 1900-talen med filosofer såsom Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche, Karl Jaspers, Martin Heidegger, Max Scheler, Jean-Paul Sartre, Simone de Beauvoir, Albert Camus med flera. En minsta gemensam nämnare för dessa så kallade existensfilosofer kan sägas vara att de är kritiska mot en dominerande västerländsk filosofitradition med stark tilltro till förnuft och abstrakt tänkande. Existensfilosofin framställer i stället människan och tillvaron som till stora delar irrationell, motsägelsefull, och absurd. Vi kan inte, via exempelvis generella lagar, förstå eller räkna ut allt. Människan är snarast utkastad i en värld där hon är vilsen och hemlös (Arendt, 1948/1994). Existensfilosoferna och fenomenologerna ägnar sig i stor utsträckning åt att försöka förstå hur livet erfars av den konkreta enskilda människan, i sin singularitet och oöversättbarhet. Strävan är att komma nära den levda erfarenheten, såsom den framträder i den här världen, här och nu. Det är filosofi av kött och blod.

Ordet ”existera” kommer från latinets ex-istere och betyder ungefär ”att träda fram”. Det kan delvis ses som en beskrivning av människans sätt att finnas till på: hon är alltid i tillblivelse. Men det kan också läsas som en uppmaning att träda fram som individ och leva sitt alldeles egna liv fullt ut.

Fenomenologin skapas sedan av Edmund Husserl runt sekelskiftet och kommer att vävas in i existensfilosofin via framför allt Heidegger. Det är alltså två filosofiska traditioner vars öden i stor utsträckning vuxit ihop. Den existentiella terapin bygger alltså på existensfilosofi och fenomenologi. Vad innebär då det i praktiken? På nästa sida ger vi exempel på några centrala utgångspunkter:

1. ett alternativ till det naturvetenskapliga synsättet

2. en fenomenologisk metod

3. en alternativ syn på ”jaget”

4. de existentiella grundvillkoren

5. möjlighet till autenticitet.

Ett alternativ till det naturvetenskapliga synsättet

Vad innebär det att söka kunskap? Ett sätt att svara på den frågan lyder: Det handlar om en strävan efter att förklara världen, att göra den begriplig och förutsägbar genom att undersöka lagbundenheter och orsakssamband, och att göra det med hjälp av så väldefinierade och mätbara kategorier och procedurer att resultaten ska kunna verifieras av varje kompetent granskare. Detta är den objektiva och generaliserbara kunskapens ideal. Det är detta synsätt som möjliggör att vi kan bygga broar som håller, att förklara galaxernas och atomernas rörelser, och att man kan förutsäga vilken verkan en viss medicin kan ha vid ett visst sjukdomstillstånd. Vad kan vara problematiskt med denna kunskapssyn, vilket värde kan finnas med att framhålla ett alternativt synsätt?

Hela vår civilisation är ju trots allt byggd utifrån dessa principer.

Och det är precis det som blir det problematiska: hela vår civilisation, hela vår kultur, är genomsyrad av detta perspektiv. Det är nästan som att det kan vara svårt att ens tänka att det kan finnas ett annat perspektiv. Som vi varit inne på så är existensfilosofin och fenomenologin kritiska till tanken att allt kan förklaras och mätas utifrån generella kategorier och system. Daseinsanalysens grundare Ludwig Binswanger (kapitel 10) menar till och med att den cartesianska dualismen är ”psykologins cancer”.

Det existentiella perspektivet menar att mänskligheten måste se upp så att ivern att förklara världen inte leder till att vi glömmer bort att det finns sådant som är oåtkomligt för en naturvetenskapligt orienterad blick. Det finns en fara, menar man, med en alltför stark dominans av ett perspektiv som vill inordna världen, inklusive människan, i objektivt mätbara kategorier. Dessutom trycker man på vikten av att i vissa sammanhang ta på allvar det faktum att fasta begrepp och kategorier alltid i någon mån pressar in verkligheten i färdiga formar, och alltid i någon

mån förvränger eller beskär verkligheten så att den ska passa formen.

Kunskapssökandet riskerar bli till en prokrustesbädd (se faktaruta) som dödar det som ska passas in i dess objektiva kategorier och procedurer.

Prokrustesbädd

Här kan vi tänka på myten om en av havsguden Poseidons söner: Prokrustes. Han var en rövare och galning vars namn främst är förknippat med hans ovanliga säng. Denna säng var gjord av järn, och precis så lång att ingen människa var exakt lika lång som den. Varje gång Prokrustes lyckades tillfångata någon olycksalig förbiresande, tvingade han denne att lägga sig i sängen. Därefter högg han av benen om personen var för lång, eller töjde ut kroppen om personen var för kort. Ingen som blev lagd i Prokrustes bädd överlevde, men alla blev i alla fall lika långa. (Berättelsen slutar med att hjälten Theseus tvingar Prokrustes att ligga som han bäddat, så att säga, och låter honom gå samma öde till mötes som sina många offer.)

Så ligger det alltså till med prokrustesbädden: den pressar in en bångstyrig verklighet i en förutbestämd form. Och något viktigt går förlorat i och med detta.

I stället för idealet om objektiv sanning, lyfts den subjektiva sanningen fram. I stället för orsaker pratar man om skäl och i stället för det generella, det individuella. Enligt Jonna Bornemark (2018), skulle man kunna säga att det handlar om intellectus – att eftersträva visdom och klokskap i en i grunden obegriplig värld – i stället för ratio – att med förnuftet kontrollera och tämja världen. Och i stället för att förklara och analysera, handlar det om att förstå och beskriva. Allt detta har omedelbar relevans för hur terapi kan bedrivas, och görs delvis tillämpbart genom den fenomenologiska metoden.

En fenomenologisk metod

Fenomenologi och den fenomenologiska metoden handlar om att noggrant undersöka hur världen visar sig – hur den framträder – för oss (kapitel 5). Att göra detta innebär att sträva efter att åsidosätta och pausa, eller ”parentessätta”, alla våra vanemässiga antaganden, all vår förförståelse, all teori, för att låta fenomenen framträda på ett så oförvanskat sätt som möjligt. Man skulle kunna säga att det är en strävan efter att minimera inslag av Prokrustesbäddar, i en aktiv ansträngning att upp-

märksamma och lägga åt sidan allt det som vi annars tenderar att addera till eller pressa in den omedelbara erfarenheten i. I det terapeutiska arbetet handlar det om en ambition att låta klientens livsvärld framträda utan att terapeuten lägger något teoretiskt raster över det den hör, samt att hjälpa klienten uppmärksamma vilka antaganden som färgar hennes perception och tolkning av världen. Denna ambition kan aldrig helt fullbordas. Det fenomenologiska projektet är i grunden omöjligt: vi kommer alltid lägga något teoretiskt raster på våra upplevelser. Men fenomenologin gör oss medvetna om detta och därmed så fria vi kan bli i förhållande till teori och förförståelse. Detta kan föra oss närmare den levda erfarenheten. Den fenomenologiska metoden innebär alltså en förutsättningslös detaljerad beskrivning både av en människas värld (upplevelserna) och hennes sätt att möta och ta sig an sin värld (handlingarna).

En alternativ syn på ”jaget”

Det existentiella perspektivet innebär en alternativ syn på det vi kallar ”jaget”, ”individen” eller ”egot”. Vi kan säga att denna tradition upplöser det cartesianska subjektet. Det cartesianska subjektet betecknar en syn på ”jaget” som formulerades av den franske filosofen René Descartes (kapitel 2). Descartes syn på jaget har starkt påverkat västvärldens naturvetenskapliga bild och enligt Alex Howard (2000) så är de flesta av dagens västerlänningar cartesianer, vare sig de vet det eller inte. Detta visar sig genom att de flesta av oss uppfattar jaget såsom klart avskilt från omvärlden och som upphovet till alla våra erfarenheter. Det är ”jag” som upplever, drömmer tänker och så vidare. Jaget är liksom en inre fast kärna, en solid fixerad punkt som är tydligt knuten till vår kropp. Vi tänker att ”jag är jag och du är du”, eller ”jag är här och du är där”. Med utgångspunkt i detta urskiljbara jag skisserar Descartes en dualistisk värld med dikotomier som objekt/subjekt, kropp/själ, materia/ ande, inre/yttre, förnuft/känsla och så vidare. Detta fasta jag och denna dualistiska världsbild utgör på viktiga sätt grunden till naturvetenskapen och är precis det som existensfilosofin kommer att göra upp med. I stället presenteras en alternativ syn där ”jaget”, ”egot”, ”personen”, ”individen” och liknande ses som abstraktioner och teoretiska efterhandskonstruktioner. Martin Heidegger (kapitel 6) beskriver människan som ett dasein (där-varo eller till-varo i svensk översättning) och vill med

detta begrepp beskriva en varelse som i grunden är sammanflätad med sin omvärld, ett ”vara-i-världen”, en ”glänta” som alltid samtidigt både lyser upp och döljer delar av tillvaron. Här sammansmälter subjekt och objekt. Dasein är sin situation, sin livsvärld, sina upplevelser och sina relationer. Detta innebär att hon också är en kulturvarelse, sammanbunden med sitt samhälle och sin tid.

En annan aspekt av det existentialistiska jaget är att ”existensen föregår essensen”. Med denna kända sentens vill Jean-Paul Sartre (kapitel 7) visa att människan inte har något förbestämt innehåll: hon är ett Intet som hela tiden måste fylla sin tomhet med handlingar och skapa sig själv. Människan är inte ett ting eller objekt utan en ständig rörelse, en konstant tillblivelseprocess. Hon är inte bestämd. Hon väljer vem hon ska vara/bli. Den engelska existentiella terapeuten Ernesto Spinelli (kapitel 13) kallar henne för ett ”being-always-becoming”. Detta innebär att människan delvis är frihet och bär ett ansvar för hur hon förvaltar denna frihet. Husserl (kapitel 5) menar att människan utmärks av intentionalitet: människan är alltid riktad mot något. Hon är fokuserad på, och strävar mot, något, och i någon mening så är hon vad hon riktar sig mot. Maurice Merleau-Ponty (kapitel 8) menar att vi, när vi tittar på stjärnbilderna, i någon mening är närmare stjärnorna än våra kroppar. Så är vi då långt borta från det västerländska punktliknande självet, med sin inre kärna, eller ”ärta”, som Sartre (kapitel 7) säger. Vi har i stället att göra med en varelse som inte begränsas av sitt kroppsliga hölster eller sin geografiska plats. Människan är alltså i det existentiella perspektivet en slags evig rörelse som sammansmälter med sin omgivning.

De existentiella grundvillkoren

Vi är dömda till frihet, hävdade Sartre. Camus kanske skulle ha sagt att vi är dömda till meningslöshet och absurditet, medan Heidegger framhöll att vi tvärtom är dömda till mening. Att vi är dömda till döden är alla överens om. Detta är exempel på försök att fånga sådana aspekter av den mänskliga tillvaron som gäller för alla människor, och som var och en har att förhålla sig till – vare sig man vill eller inte, och vare sig man är medveten om dem eller inte. Samtidigt som existentiell terapi lägger stort fokus på den enskilda individen och den subjektiva erfarenheten så intresserar den sig också för det allmänmänskliga som gäller var människa. Närmare bestämt så är det just hur de grundläggande

och allmängiltiga existensvillkoren framträder för en specifik människa (klienten) som studeras. Om det är sant att något gäller för alla alltid, kan det bli problematiskt för en viss individ som inte lyckas hitta ett fungerande sätt att förhålla sig till det. Om man till exempel försöker undvika eller undkomma något som inte går att undvika; om man förvränger eller gör sig blind för något som utgör en konstant närvaro; eller om man helt enkelt har missförstått eller ännu inte insett hur det ligger till, är det inte svårt att se hur detta kan leda till dysfunktionella sätt att leva. Så vilka är då de existentiella grundvillkoren? Olika tänkare har uppställt dessa villkor på olika sätt, och intresserat sig för olika aspekter av dem (se kapitel 3–8). Nedan följer några utvalda exempel på existentiella villkor, och på vilka sätt de utgör allmänmänskliga utmaningar.

Friheten. På många sätt är skeenden i människornas liv bestämda av materiella orsaker men de flesta existensfilosofer utgår från att det finns ett frihetsutrymme, att människans självreflexiva förmåga innebär (en tvingande!) möjlighet att välja. Vid sidan av orsaker finns alltså också skäl till vårt handlande. Och i den mån vi är fria, är vi också ansvariga för våra val. För varje människa innebär detta svårigheter och dilemman: Vad är jag fri att välja, vad kan jag förändra och vad är jag tvungen att underkasta mig? Vilken skuld är min att bära, och vilken är det inte? Vi riskerar hela tiden att lura oss själva genom att å ena sidan tänka att vi inte har något val när vi i själva verket har det, och å andra sidan att tro att vi kan påverka sådant som ligger bortom vår förmåga. Vi är dömda till frihet, vi är dömda till ofrihet, och vi är dömda till att förväxla dessa med varandra.

Mening – meningslöshet. Den mänskliga varelsen söker alltid mening men världen har inte någon given inneboende mening att erbjuda. I den absurda kontrasten mellan universums likgiltighet och människans behov av mening (Camus, se kapitel 8), lämnas åt varje individ att själv uppfinna både mening och sanning. Vi är inte bara fria att välja hur vi ska handla, utan svindlande ensamt fria i att välja vad som gör livet värt att leva och vad som utgör ett värdigt liv.

Samtidigt kan vi inte undgå upplevelsen av mening: vi är inkastade i en värld som angår oss, som är uppbyggd av meningsbärande element som föregår oss, och som vi själva inte kan välja. Vi föds in i en kultur av färdiga betydelser, tecken, symboler och värden som vi alltid redan är

fångade i. Men denna mening (kulturens/omgivningens) är godtycklig, skör och kan bli främmande och meningslös. Det är inte vår egen mening. Vi rör oss mellan upplevelser av mening och meningslöshet. Vi är fast i en kamp där vi ständigt söker, eller försöker skapa, en permanent stabil mening, som ytterst är ouppnåelig.

Paradoxer. Vi är fria och begränsade. Vi upplever mening och meningslöshet, vi är låsta i mening och söker samtidigt mening. Människan slits hela tiden mellan olika motpoler. Hon befinner sig mitt ett spänningsfält av paradoxer. Tillvaron är inte harmoniskt uppdelad i renodlade kategorier som är fria från motsägelser. Snarare innehåller allt sin motsats (antites) och blir till en dynamisk spänning som förnuftet aldrig helt kan reda ut. Livet är motsägelsefullt, paradoxalt, gåtfullt, irrationellt och absurt. Detta måste människan förhålla sig till.

Ångest. Att leva som människa innebär ångest. Ångest inför frihetens alla svindlande möjligheter, begränsningarna och – döden. Ångest ses inte här som en sjukdom, utan ett ofrånkomligt existensvillkor som också bär på möjligheter.

Dödligheten. Allt detta, och allt annat, sker mot fonden av vår vetskap om kroppens bräcklighet, åldrandets oundviklighet och i slutändan vår egen framtida död, existensens upphörande och absoluta slutpunkt. Människan lever i tiden, på ett sätt där både det förflutna och det kommande vibrerar av tecken på förgänglighet. Medvetandet om vår dödlighet finns som en ständig närvaro vi på olika sätt konfronteras med och håller ifrån oss, som vi påminns om och försöker glömma. Döden är det mest grundläggande existensvillkoret. Precis som när det gäller ångest och kris (kapitel 15) så kan vi genom att konfrontera vår dödlighet få möjlighet till ett mer autentiskt liv

Möjlighet till autenticitet

”Autentisk” kanske kan uppfattas som ett slitet ord, bäst hemmahörande i inspirerande Instagramcitat med dimlins. Det är som om samtiden är upptagen av en ständig jakt efter autenticitet, efter äkthet: att hitta sig själv, att vara unik, att stå på sig, att tänka själv, att gå sin egen väg, hitta en egen stil och en egen identitet (Cavallin, 2024). Men låt oss försöka

förstå vad det kan betyda inom ett existentiellt perspektiv, bortom banala klichéer och identitetskonsumtion.

Begreppet autenticitet är etymologiskt knutet till upphov, vilket är tydligt när vi tänker på det engelska ordet author (författare) som har samma ordstam. Det betecknar alltså vem/vad som ligger bakom något. Det har också anknytning till att något är ”äkta” eller ”sant” och inte en förfalskning. På något sätt är det alltså kopplat till att erkänna sin delaktighet och vara trogen något äkta. I en existensfilosofisk kontext kan vi låta begreppet kontrasteras mot två andra begrepp – mannet och ond tro.

I vardagen så befinner vi oss mestadels i vad Heidegger kallar das Man, ”mannet” i svensk översättning (kapitel 6). Detta innebär att vi lever utifrån hur ”man bör leva”, vi agerar utifrån ”måsten”, ”borden” och liknande. Vi lever som folk gör mest, vi gör vad vi tror att omvärlden förväntar sig av oss. Vi är upptagna av vardagsbestyr, ytligt prat, ”livspussel” med mera. Vi lever också i vad Sartre kallar ond tro, vilket innebär att vi tänker att vi är som vi är och inte kan göra så mycket åt det (kapitel 7). Att vi har en fast personlighet, extrovert eller introvert, a-människa eller b-människa, grön, blå eller röd och så vidare. Allt detta är en flykt från de existentiella livsvillkoren och den ångest de genererar. Vi förnekar vår frihet, vårt ansvar och vår dödlighet. Men det finns en möjlighet till autenticitet, det vill säga det finns en möjlighet att genom en självreflexiv rörelse bryta sig ur detta. Det går att få distans, se sitt liv utifrån, och samtidigt djupare inifrån. Det går att göra en intellektuell och känslomässig ansträngning för att se existensens villkor, det egna livets möjligheter och begränsningar så nyktert, klarsynt och ärligt som möjligt. Sedan kan vi göra mer medvetna och aktiva val där vi är trogna våra egna djupaste värderingar och önskningar i stället för att oreflekterat följa mannet och leva i ond tro. Någonstans där kanske den existentiella autenticiteten finns – inte i att ha hittat ett sant inre själv, utan att flyktigt ha fått fatt i en observationsplats, där vi ärligt erkänner tillvaron sådan som den är och ser oss själva (våra möjligheter och begränsningar) i ett klart ljus, och som därmed tillåter oss att greppa tag i våra liv. Ingen kan leva hela sitt liv i autenticitet. Snarare är autenticitet en riktning, en strävan, som kan guida oss. En annan aspekt av autenticiteten finns i mötet (se Buber, kapitel 8). Mötet med världen, mötet med den andre. Det autentiska betecknar här en viss slags öppenhet, där man låter den andre framträda utan bestäm-

ningar och utan att vilja få ut något av eller uppnå något särskilt. Där talet präglas av att man inte redan vet vad som ska sägas, utan där något blir upptäckt i och med att det sägs.

Om det är dessa saker man menar med autenticitet, så är terapirummet en plats där förutsättningar för detta kan skapas. Vi kommer flera gånger att återkomma till detta begrepp.

Med existensfilosofin som grund har den existentiella terapin – på ett sätt som få, om några, andra terapiinriktningar – teoretiska och metodologiska redskap att undersöka hur en persons lidande, upprepningar och möjligheter kan sammanhänga med dennas specifika sätt att förhålla sig till de existentiella grundvillkoren. Vi ska nu säga lite mer om på vilka sätt ett existentiellt perspektiv skiljer sig från många andra inriktningars.

Typ-metod-diskursen

Kanske kan man säga att de flesta terapimetoder som är dominerande i Sverige i dag följer ett liknande mönster: det terapeutiska arbetet går till stor del ut på att identifiera en ”typ” för att sedan sätta in lämplig ”metod”. Låt oss kalla detta mönster för typ-metod-diskurs. Den lidande människan (klienten) blir representant för en typ av fall och terapin betraktas som en teknik där det handlar om att para ihop typen med rätt intervention. Typologin ser olika ut för olika terapiskolor. Det kan handla om att identifiera symtom, anknytningsmönster, trauma, grundaffekt, personlighetsstruktur, beteendemönster, försvarsmekanismer eller annat. Sedan sätts behandlingen in: fobi kräver exponering, depression beteendeaktivering och så vidare. Det blir som att följa en slags algoritmisk logik. Vi kan här se tydliga paralleller med den somatiska vården där det handlar om att ringa in symtom och sedan sätta in adekvat behandling. Man har på sätt och vis bara bytt ut tabletten eller operationen mot en dos terapi.

Målet är förutbestämt och terapeuten vet vad den letar efter. Ofta handlar det om symtomreduktion, bot eller funktionsduglighet. Terapeuten blir här en slags expert i typologi och interventionstekniker. Typ-metod-diskursen blir som tydligast när det handlar om diagnostik och manualbaserade behandlingsmetoder (ofta KBT), men även icke-manualiserade psykodynamiska, humanistiska och mer relationel-

la metoder följer ofta denna logik. Företräde ges åt det generaliserbara och allmängiltiga medan det icke-generaliserbara (subjektiva och specifika) hamnar ur fokus1.

Det finns en mängd faktorer som bidrar till att dessa väldefinierade diagnoser och metoder blir framgångsrika. En faktor är att de enligt vissa mått visat sig fungera bra. En annan att det är enklare att utföra välkontrollerade studier och samla evidens ju mer manualstyrd en metod är. Dessutom är det en trygghet för både behandlare och klient att ”veta” vad man gör, varför man gör det och vad det ska leda till: du uppfyller kriterier för den här diagnosen, då betyder det att vi ska göra så här. Verksamheter blir lättare att styra och utvärdera. Ovisshet och komplexitet reduceras till hanterbarhet – i bästa fall för att man kunnat isolera element som är betydelsefulla och verksamma, i sämsta fall på sätt som blir förenklade och förytligande (kom ihåg prokrustesbädden).

Existentiell terapi som alternativ

Den existentiella terapin är ett tydligt alternativ till typ-metod-diskursen. Här vill vi försöka närma oss den konkreta unika människan av kött och blod, bortom teori och kategori. Vi vill inte reducera henne till en generaliserbar ”typ”. Inte heller handlar existentiell terapi särskilt ofta om att sätta in standardiserade interventioner vid rätt tillfälle. I stället försöker vi möta hela den förunderliga, mångdimensionella och labyrintiska mänskliga varelsen. Det existentiella perspektivet rör sig mellan den singulära specifika individen – för alla olika och det allmänmänskliga – för alla lika. Inte särskilt mycket fokus ges till olika grupper av fall (typer, diagnoser…). Klienten ses inte som ett ”psyke” utan som ett dasein, vilket innebär att vi ser människan som ett sammanhang. Vi utforskar livets villkor så som de framträder för den enskilda klienten, det vill säga hennes livsvärld (kapitel 5 och 6). Människan kommer alltid först och endast allteftersom så kan det uppdagas om någon modell eller metod kan vara relevant. Vi vet inte på förhand vad vi letar efter, vilka interventioner som kommer bli aktuella eller vart vi är på väg. Den exi-

1 Vi inser att vi ger en något förenklad bild av dagens praxis och att både vetenskapen och praktiken är mer komplex och nyanserad. Men vi vågar påstå att denna beskrivning inte är långt från hur logiken kring psykisk ohälsa och psykologisk behandling/psykoterapi kommer till uttryck på beslutsfattar- och verksamhetsnivå och även i ett slags allmänt vedertaget synsätt.

stentiella terapeuten närmar sig det obegripliga och låter sig överraskas, och påminner sig aktivt om att teorier alltid är otillräckliga för att förstå den verkliga människan. Målet är inte friskförklaring eller normalisering, utan i stället frigörelse, självinsikt och att bli skickligare i konsten att leva. Det talas om livsproblem i stället för symtom eller diagnos. Livsproblem är allmänmänskliga och hör till det normala livet. Varje klient och terapeutisk process är ett oersättligt engångsfenomen. Varje samtal är unikt, dynamiskt och oförutsägbart.

Vad krävs då av den existentiella terapeuten? Här handlar det uppenbarligen inte i första hand om att kunna följa manualer eller finslipa specifika interventionstekniker. Den existentiella terapeuten måste i stället vara lyhörd, flexibel och kunna följa klienten i sitt omedelbara vara, här och nu. Likt jazzmusikern måste vi kunna improvisera och lyssna in var vi är och vart vi är på väg. Det handlar om tajming och en sensibilitet för nyanser och det specifika. Och som med all improvisation krävs det att man behärskar grunderna: existensfilosofi och fenomenologi. Det har också något med klokhet och omdöme att göra. Kort och gott så bör en existentiell terapeut eftersträva att ha ett helhetsperspektiv och veta något om vad det innebär att vara människa.

Existentiell terapi som komplement

Mycket av det som gör den existentiella terapin till ett alternativ gör den också till ett utmärkt komplement. Det är ett antireduktionistiskt synsätt där den unika klienten står i fokus och teorier samt modeller kommer i andra hand och måste anpassas till den komplexa individen. Detta kan då öppna upp för en mångfald av perspektiv och ett integrativt arbetssätt. Inom den existentiella terapitraditionen så har det utvecklats en existentiell-integrativ terapi och en existentiell-pluralistisk terapi där man utifrån en existentiell grund integrerar tekniker från olika terapiskolor (se kapitel 13–15). Vi menar att den existentiella terapin bör ses som en metodöverskridande tradition. Det handlar i första hand om att hjälpa klienten på bästa sätt och inte att vara trogen något eget system. Existentiell terapi innebär, enligt oss och många andra praktiker, ett antidogmatiskt, ödmjukt, pragmatiskt och pluralistiskt perspektiv. Flera terapeuter jobbar sannolikt i dag redan utifrån något som mycket liknar ett existentiellt synsätt. Att se klienten som en säregen individ och att försöka vara lyhörd, flexibel och anpassa arbetet för att

möta denna är säkerligen något de flesta terapeuter eftersträvar. Uppfattningen att en diagnos inte fångar hela människan delas också förmodligen av flertalet terapeuter. Det existentiella perspektivet är alltså inte något djupt främmande, utan på många sätt något många terapeuter kan känna igen sig i. Det är liksom både annorlunda och bekant samtidigt.

Flera psykoterapiforskare har påpekat att vi i dag har ett överflöd av terapimetoder (ca 500) och aktuell psykoterapiforskning visar att terapiinriktning i många fall är av sekundär betydelse i förhållande till utfall (Goldfried, 2019). Det som är mest avgörande är i stället generella faktorer, såsom lyhördhet inför patientens unika behov, en god allians, terapeutens personlighet, ”matchning” mellan psykoterapeut och patient, samt vissa specifika metodöverskridande interventioner (Miller m.fl., 2023). Den bästa terapeuten är flexibel, jobbar integrativt och anpassar sig efter den unika klienten. Forskningen intresserar sig nu alltmer för vad som är verksamt i terapi i stället för att utkora bästa terapimetod. Den existentiella terapin utgår från terapins basala grunder och lägger stor vikt vid generella faktorer (se kapitel 17). Vi hoppas och tror att terapifältet i Sverige kommer att utvecklas mot att ha större fokus vid vad som är verksamt och lägga mindre vikt vid traditionstillhörighet och konflikter mellan olika terapimetoder. Vi menar att den existentiella terapin kan vara ett steg i en sådan riktning.

Avslutande kommentar

Den existentiella terapin bygger på antagandet att existensfilosofin och fenomenologin har något viktigt att säga om mänskligt liv och lidande och om hur meningsfulla och terapeutiska samtal kan föras. Detta innebär att existentiella frågeställningar som källa till lidande kan adresseras på ett annat sätt jämfört med andra terapiinriktningar, något som möjligen har ett särskilt värde just i vår samtid. Dessutom utgör det existentiella perspektivet ett alternativ till en naturvetenskaplig kunskapsoch människosyn, och existentiell terapi ett alternativ till den typ-metod-diskurs som är rådande inom de dominerande terapimetoderna. I stället för att klassificera människors lidande i typer för att sedan kunna tillämpa rätt metod, strävar man efter att frigöra sig från förutbestämda kategorier och modeller och därmed låta klientens livsvärld framträda

så oförvanskad som möjligt, i all sin komplexitet, motsägelsefullhet och ofullständighet.

Vi menar att det finns ett behov av existentiell terapi i dag. Många klienter efterfrågar att bli sedda och hörda utifrån sina specifika upplevelser och erfarenheter, och är trötta att på att fylla i frågeformulär, skatta sitt mående på en skala, följa standardiserade internetbaserade behandlingar och utbildas om ”sin” diagnos. Det blir också allt vanligare att klienter vill bli avdiagnostiserade. Allt detta kan tolkas som en önskan att bli mött som en människa av en människa och vi menar att det är precis det den existentiella terapin erbjuder. Den utgör ett alternativ till den objektifierande och instrumentella syn som i stor utsträckning råder inom psykiatri och psykologisk behandling. Det existentiella perspektivet är också ett viktigt bidrag till samhällsdebatten i stort.

Flera tänkare har påpekat att vi lever i en individualistisk, självupptagen, ytlig, njutningsfokuserad och prestationsinriktad kultur där målen ofta är omedelbar tillfredsställelse, ekonomisk framgång, livsoptimering och mätbarhet. Mot detta ställer det existentiella perspektivet värderingar, sanningssökande, mening och det mänskliga mötet.

Det existentiella perspektivet kan betraktas som metodöverskridande, och behöver inte ställas i motsats till andra terapiinriktningar. Det kan med fördel ses som ett kompletterande perspektiv som kan tillämpas tillsammans med andra sätt att förstå och behandla lidande, snarare än som ytterligare en metod som konkurrerar med övriga metoder. Den existentiella terapeuten kan alltså jobba integrativt och använda tekniker från olika terapitraditioner, utan att kompromissa med grundläggande existentialistiska antaganden om människan och världen.

Trots att perspektivet bygger på en flertusenårig tradition, menar vi att det är högst relevant och har tydliga beröringspunkter med mycket av det som nu sker inom terapivärlden. Exempelvis har Deliberate practice (Miller m.fl., 2023) på sistone vuxit fram som ett viktigt perspektiv. Här får modeller stå tillbaka för en mer förutsättningslös förståelse av den enskilda individen. Det handlar inte om att vara trogen någon metod, utan att genom övning och reflektion utveckla det terapeutiska hantverket (kapitel 17). Över huvud taget finns det mycket aktuell forskning som tyder på att ett integrativt och metodöverskridande arbetssätt är eftersträvansvärt. Det utvecklas transdiagnostiska behandlingar där individen inte bara behandlas utifrån diagnos och det växer från olika håll fram en stark kritik mot samtidens alltför stora diagnosfokus. Vi

menar att dessa trender delvis är i linje med det existentiella tankesättet och att tiden kan vara mogen för ett existentiellt perspektiv.

Vår gissning är att de flesta psykologer/psykoterapeuter kommer att uppfatta många av den existentiella terapins bärande principer som välbekanta och ibland närmast självklara, samtidigt som de kan skilja sig radikalt från de vanligaste sätten att organisera psykologisk behandling/ psykoterapi.

I denna introduktion har vi kortfattat försökt framhålla hur den existentiella terapin utgår från ett distinkt eget perspektiv, och vi har velat visa på vilka sätt det skiljer sig från andra synsätt, samtidigt som det kan fungera som ett komplement och bidra till ett integrativt arbetssätt. I de följande kapitlen i del 1 går vi igenom filosofin som ligger till grund för existentiell terapi. Sedan, i del 2, går vi först igenom de olika terapitraditioner som räknas som existentiella, för att därefter, bland annat genom kliniska exempel, visa hur tillämpning skulle kunna se ut. Men först av allt: lite filosofihistoria.

2. Filosofiska utgångspunkter

Existentiell terapi karaktäriseras av att ha existensfilosofi och fenomenologi som teoretisk grund, och vi ska i den första delen av denna bok presentera sådana idéer och tänkare som räknas till dessa tanketraditioner. Men för att förstå vad som utmärker dem, behöver vi också se vilka idéer de kommer från och skiljer ut sig från. Därför ska vi till att börja med kortfattat beskriva sådana delar av det västerländska tänkandets historia som de står i dialog med, som de kritiskt bygger vidare på och/eller tar avstånd från.

Man brukar säga att existensfilosofin har sin egentliga startpunkt vid mitten av 1800-talet, i och med Kierkegaards tänkande. Detta slags tänkande uppstår alltså vid en specifik historisk tidpunkt som en produkt av, och en reaktion mot, tidigare tänkande. Den vänder sig mot sådant som essentialism, dualism och överdriven förnuftstro, idéer som representerats av tänkare som Platon, Descartes och Hegel. Den står också i förbindelse med ett tänkande som tar avstamp i mysteriet och icke-vetandet. Vad står då dessa begrepp och namn för, och vad är det existensfilosoferna (och senare fenomenologerna) svarar an på?

Platon och det grekiska förnuftet

Med ett stort mått av förenkling skulle man kunna säga att det västerländska tänkandet kring världens och människans vara har sin upprinnelse i två stora, sinsemellan olika, ursprungskällor: det grekiska abstrakta förnuftets sökande efter universella sanningar, och den hebreiska tron på, och kämpandet med, en nyckfull och obegriplig gammaltestamentlig gud (Aho, 2020). Den ena traditionen tar avstamp i övertygelsen om förnuftets möjligheter att skåda världen sådan som den djupast är – i grunden en syn på tanken som identisk med varat, att varat går att tänka (Arendt, 1948/1994). Den andra traditionen utgår tvärtom från att förnuftet inte kan greppa verklighetens djupaste strukturer, och att

2. Filosofiska utgångspunkter

uppgiften är att hängivet leva relationen till det obegripliga och motsägelsefulla, snarare än att förklara den.

Tänkandet som är sprunget ur det grekiska förnuftet är det som brukar kallas för filosofi. Filosofi kan definieras som sökandet efter visdom (grek. filo = kärlek, sophia = visdom), kunskap och sanning genom reflektion och noggrant tänkande. Filosofi är också en specifik texttradition, en viss kanon som alla filosofer förhåller sig till; ett slags evigt pågående samtal mellan levande och döda. Detta samtal tar på många sätt sin början i Platons (428–348 f.Kr.) texter (det har t.o.m. sagts att filosofihistorien består av fotnoter till Platon [Nordin, 2003]).

Platon strävade efter att låta förnuftet skåda det eviga och universella, bortom det konkreta och föränderliga: Vad är det som är gemensamt för alla ting med samma namn? På samma sätt som i geometrin – där de perfekta geometriska formerna aldrig återfinns i den sinnliga verkligheten, utan endast i en abstrakt matematisk sfär – finns ”bordets” eller ”kärlekens” idé i en begreppslig sfär (ibland kallad ”idévärlden”), snarare än hos det faktiska enskilda bordet eller i den enskilda kärleksupplevelsen som endast är imperfekta skuggbilder av idén (Aho, 2020).

Det finns naturligtvis oändligt mycket mer att säga om Platons komplexa tänkande, men i ovanstående beskrivning finns vissa element närvarande som blir tongivande genom mycket av den efterföljande filosofin, och som existensfilosoferna och fenomenologerna senare kommer att vilja ifrågasätta och problematisera:

• Filosofins ideal blir att frikoppla förnuftet från passionerna och det subjektiva, och skåda från ett slags objektivt och känslomässigt oberörd utsiktsplats.

• Förnuftet är således skilt från, och överordnat, känslan och det kroppsliga.

• Det faktiskt levda livets erfarenheter underordnas något som är ”mer sant”, och som återfinns på en annan plats, i en högre sfär.

• Det är de bakomliggande essenserna hos sakerna som är det viktiga, inte sakerna själva. Abstraktioner, begrepp och generella kategorier är överordnade det enskilda, tidsliga, och unika.

Detta grekiska förnuftsideal kommer att prägla den europeiska filosofin under många århundraden2, hela vägen genom antiken och medeltiden. Även den kristna teologin och skolastiken kommer till stor del att präglas av detta i en strävan efter att förklara och bevisa gud. Tillsammans med den platonska idévärlden bildar den kristna föreställningen om himmelriket dessutom en ”tvåvärldslära”: det bristfälliga jordelivet i kontrast till hinsides perfektion (Aho, 2020; Olsson, 2000).

Sokrates och försokraterna, Aristoteles och efteraristotelerna

Platon var förstås inte den förste eller ende tänkaren i Grekland, men den förste vars texter finns bevarade i någon större utsträckning. Platons lärare var Sokrates, och även om han inte själv efterlämnade några texter är det huvudsakligen hans idéer som Platon säger sig återge i sina. De som föregick Sokrates brukar kallas för försokraterna, och från dessa finns endast fragment bevarade för forskare att försöka pussla ihop och tyda. Ofta tycks deras tänkande ha gått ut på att identifiera verklighetens yttersta grundprinciper. Bland försokraterna kan här nämnas Herakleitos, som såg rörelse och förändring som sådana urprinciper, och att rörelse i sin tur drivs av motsättningar och konflikt. Herakleitos har tillskrivits sentenser som ”allting flyter” och ”man kan aldrig gå ner i samma flod två gånger”, och filosofer som Hegel, Nietzsche och Heidegger hänvisar alla till honom. Den av Platons elever som gjort störst avtryck i historien är Aristoteles. Efter honom, i de så kallade ”efteraristoteliska” skolorna, följde en period med fokus vid hur det goda livet ska levas. Stoikerna, epikuréerna och skeptikerna lärde ut olika principer för hur ett gott liv uppnås, och levde även det de lärde. Flera existentiella terapeuter menar att den existentiella terapin delvis griper tillbaka på denna tidiga filosofi (försokrater, Sokrates, efteraristoteliker), då filosofi, terapi och liv hos dem var sammanflätade (van Deurzen, 1997/2003).

Mot moderniteten

Men varken världen eller tänkandet står still. Olika tendenser uppstår, slår an i och förstärker varandra från 1500-talet och framåt. Luther och

2 Filosofihistorien är förstås mycket mer komplex än vad som ryms inom denna enkla berättelse om ”det grekiska förnuftet”, och omfattar även tänkande om Intet och paradoxen etc. Här tecknar vi med mycket breda penseldrag.

2. Filosofiska utgångspunkter

protestantismen flyttar fokus från dogmer och ritualer till individen och den individuella gudsrelationen, och hundra år senare ska en tvivlande fransman, längs samma linjer av dogmkritik och individfokus, skriva en text om vilken det har sagts att ”allt som kom före är gammalt, allt som kom efter är nytt” (Shorto, 2014). Det är en text vars ansats och slutsats förebådar och bidrar till de väldiga historiska omvälvningar som går under namn som upplysningen, den naturvetenskapliga revolutionen och moderniteten. Ansatsen är tvivlet, och slutsatsen är jag tänker, alltså är jag (lat. cogito, ergo sum).

Det är René Descartes (1596–1650) som i sin Avhandling om metoden från 1637 har bestämt sig för att försöka tvivla på precis allt, för att se om det går att nå fram till något som inte går att tvivla på och som därmed skulle kunna utgöra en fast grund för kunskap. Han märker att det går att tvivla på det mesta, till exempel på yttervärldens, kroppens och guds existens, men en sak kommer han till slut fram till att han kan vara helt säker på, en sak som faktiskt inte går att tvivla på: att han tvivlar. Tvivlet, alltså hans eget tänkande, blir således den enda möjliga grunden till säker kunskap. Detta får två olika konsekvenser: dels att tvivlet institutionaliseras som den naturvetenskapliga metodens centrala princip, dels genom att det tänkande jaget särställs inom ramen för en dualistisk världsbild. Jaget blir för Descartes en egen substans (lat. res cogitans), medan allt som har utsträckning i rummet (kroppen, materien) blir en annan substans (res extensa). Hans filosofi är på flera sätt radikalt ny, men på ett annat sätt en fortsättning på och cementering av den platoninfluerade kristendomens tvåvärldslära (Shorto, 2014). Genom att placera jaget och därmed själen bortom den förgängliga kroppens domäner kunde kyrkans nödvändiga dogm om själens odödlighet bevaras, men det skapas samtidigt en oöverbryggbar klyfta mellan kropp och själ, mellan subjekt och objekt. Jaget blir till ett slags ”tänkande ting” (Kojève i Burman & Bartonek, 2012) en tydligt avgränsad förnuftsentitet. Icke desto mindre har ett grundläggande tvivel såtts, ett tvivel som fortsätter att växa i världen.

Ytterligare hundra år senare utdelas ett filosofiskt hugg mot det grekiska förnuftets grundpelare av Immanuel Kant (1724–1804), och det delas ut på ett sådant sätt att alla dess implikationer inte riktigt uppmärksammas ens av Kant själv. Filosofen Friedrich Schiller (1759–1805) – som också är den som först använder begreppet ”existens” i existensfilosofisk betydelse – noterar hur Kants intervention en gång för alla

upplöser tänkandets identitet med varat och omöjliggör föreställningen om att kunna tänka verkligheten som den är oberoende av förnuftet (Arendt, 1948/1994). Kant visar hur världen så som den är i sig själv, eller tinget-i-sig som han kallar det, aldrig kan vara tillgängligt för förnuftet, eftersom själva medvetandets struktur oundvikligen bestämmer hur världen framträder för människan.

Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831) tror sig dock kunna undkomma Kants kunskapsteoretiska omöjlighet. Genom att förnuftet är reflexivt tillgängligt för sig självt, och i och med att förnuftet är en del av världen, blir världen i sig åtkomlig så att säga via en bakväg genom subjektets självmedvetande. Förnuftets och varats identitet återupprättas, och förs av Hegel till sin ytterlighet.

För Hegel genomgår förnuftet, eller Anden, en historisk utvecklingsprocess där motsatser och motsättningar ständigt överskrids enligt en logik som han kallar för dialektisk. Ett vanligt sätt att beskriva Hegels dialektikbegrepp är genom ett förlopp i tre steg: tes – antites – syntes. Eftersom allt är i rörelse, kan inget vara identiskt med sig själv över tid. Allt (varje ”tes”) innehåller därmed fröet till sin egen negation, sin egen motsats eller ”antites”. Men varje sådant motsatsförhållande upphävs i och med att tes och antites inordnas under ett högre begrepp som kan inlemma dem båda (”syntes”). Syntesen är i sin tur samtidigt en ny tes, som producerar sin antites och så vidare. Om denna utvecklingsprocess fortgår tillräckligt länge kommer den till slut att nå ett sista, högsta utvecklingsstadium där inga fler motsättningar återstår och Anden omfattar allt i ett absolut vetande. Detta absoluta vetande innebär alltså att människan genom sitt självmedvetande förstår världen och är en slags försoning med allt. Hegel är dessutom av uppfattningen att detta absoluta vetande inträffar i och med att han 1806 ser Napoleon rida genom Jena och att Hegel färdigställer sin bok Andens fenomenologi. Det är alltså han själv som förkroppsligar detta vetande. Med Hegel når det grekiska förnuftstänkandet ett slags kulmen; det abstrakta förnuftet och dess begrepp omsluter och innefattar till sist allt. Han menar till exempel att kristendomen och religionen görs överflödig eftersom hans filosofi överför religionens vetande till ett förnuftsspråk (och som vi kommer att se, uppstår existensfilosofin på sätt och vis i och med Kierkegaards reaktion och protest mot detta hegelska tänkande).

2. Filosofiska utgångspunkter

Subjektet, begäret och herre–slav-dialektiken hos

Hegel

I en seminarieserie i 1930-talets Paris genomför filosofen Alexandre Kojève (1902–1968) en kreativ nyläsning av Hegels Andens fenomenologi (1807/2008) som får ett stort genomslag i franska intellektuella kretsar. Kojèves Hegeltolkning lämnar djupa avtryck i bland annat Sartres (kapitel 7) och de Beauvoirs (kapitel 8) tänkande.

För Hegel är jaget snarast motsatsen till Descartes ”tänkande ting”, nämligen ett intet, ett tomrum. Detta följer av iakttagelsen att jaget är ett begärets jag. Varje begär – tänk till exempel på hunger – karaktäriseras av att vara ”en tomhet som vill fylla sig med det som är fullt” (Kojève, 1947/2012). Att begära något innebär per definition att det gäller något som man inte redan har. Begär utgår från en brist, en avsaknad.

Att den mänskliga tillvaron präglas av begär tar sig uttryck bland annat i en viss slags mellanmänsklig konfliktdynamik som kallas för Hegels herre–slav-dialektik. Ett av människans grundläggande begär är att bli erkänd som subjekt av andra. Detta innebär enligt Hegel att mellanmänskliga relationer alltid kommer att innehålla en kamp om erkännande. Detta illustreras genom en slags urscen där två självmedvetanden möts i en sådan kamp om erkännande, i en komplex dans där segraren blir herre och förloraren slav. Situationen förblir dock otillfredsställande även för herren, eftersom det inte är något värt att bli erkänd av en slav (som inte erkänner herren av egen fri vilja). Hegel hittar ett sätt att upphäva denna olösliga konflikt genom att låta den moderna staten erkänna alla människor (i senare kapitel kommer vi att se hur t.ex. den tidige Sartre inte tror att någon sådan försonande lösning är möjlig).

Avförtrollning

Tänkandets utveckling under ovan beskrivna period – från Luthers 1500-tal till Hegels 1800-tal – är naturligtvis en del av den historiska samhällsutvecklingen över huvud taget; för att vissa tankar ska bli möjliga att tänka och dessutom få fäste i kulturen, krävs att de svarar an mot något i sin tid. Ifrågasättandet av dogmer, gamla auktoriteter och förgivettagna sanningar löper som en allt starkare ström genom protestantismen, upplysningen, naturvetenskapens framväxt och den franska revolutionen. Individens betydelse ökar längs samma linjer, och lösgörs alltmer från de kollektiva sammanhang och gemenskaper som

tidigare bestämt och reglerat livsutrymmet, processer som accelererar i och med urbaniseringen och industrialiseringen. Allt detta är skeenden som brukar förknippas med moderniteten, och som tillsammans med de väldiga rikedomar som sköljer över Europa från koloniseringen av den amerikanska kontinenten bidrar till en aldrig tidigare skådad förändringshastighet inom samhällets alla skikt.

Men i takt med dessa framsteg börjar också en sorts olust göra sig gällande. Samtidigt som världen och människan blir alltmer förklarade blir tillvaron – med sociologen Max Webers (1864–1920) ord – avförtrollad. Vart man än vänder sina mer och mer raffinerade mikroskop och teleskop står varken någon gud eller någon själ att finna, endast determinerande orsaker och deras oundvikliga verkan. Vilken plats kan människan hitta i ett sådant universum, och vilken mening kan stå att finna? Blaise Pascal (1623–1662) sätter drabbande ord på denna oro:

I look around in every direction and all I see is darkness […] The eternal silence of these infinite spaces fills me with dread.” (citerad i Aho, 2020, s. 1)

Återförtrollning?

Som en reaktion på detta uppstår romantiken som vill erbjuda människan en annan blick på sig själv och på naturen än förnuftets och vetenskapens. Känsla framför förnuft! Poesin som ny religion! Det beslöjade framför det förklarade! Och här lyfts den andra tanketraditionen som nämndes i början av detta kapitel in – den med ursprung i den hebreiska tron, snarare än i det grekiska förnuftet. Det är en tradition som ägnar sig åt det obegripliga snarare än det begripliga, och där det handlar om att involverat ge sig i kast med eller överlämna sig åt, i stället för att distanserat resonera kring; att leva sig igenom ovisshet, snarare än att tänka sig fram till dess lösning. Längs denna tanketradition finns det som kallas för negativ teologi samt kristen och judisk mystik, tänkande som har sin utgångspunkt i att det inte går att säga något om gud, att gud per definition är bortom varje mänskligt begrepp, och att det handlar om att kunna vara i ett produktivt icke-vetande; ett sätt att förhålla sig den absoluta negationen, till Intet, till det oåtkomliga. Mäster Eckhart

2. Filosofiska utgångspunkter

(ca 1260–1328) är ett exempel på en sådan mystiker och negativ teolog som influerat många tänkare, såväl religiösa som icke-religiösa, i det som kommer att utvecklas till existensfilosofi. För honom är vägen till sann kunskap, det vill säga icke-vetande, att aktivt och radikalt släppa taget om alla begrepp (ty. Gelassenheit), vilket står i bjärt kontrast till det begreppsdyrkande förnuftets kunskapssökande vi sett hos exempelvis Platon, Descartes och Hegel (Olsson, 2000).

Avslutande kommentar

Några årtionden in i 1800-talet har vi alltså en situation där människorna står bävande inför en avförtrollad världs oändliga, tomma rymder, utan de gamla traditionernas dogmer och auktoriteter att luta sig mot (ett tillstånd som nu, i senmodernitetens 2020-tal, har nått ett stadium som 1800-talets modernismkritiker aldrig hade kunnat (mar-)drömma om). Hegel menar i och för sig att han har uppnått ett absolut, objektivt vetande som både upphäver och ersätter religionen, men inte alla uppfattar detta som en räddning undan det existentiella främlingskap som moderniteten framkallar. Och i Köpenhamn kokar det i både själen och intellektet hos en ung man som tycker att Hegels filosofi är en vansinnig förnuftsexercis, och att romantiken är för slapp för att kunna vara räddningen (Watts, 2003). Søren Kierkegaard har trätt in på scenen, och ett tänkande som rör sig bort från essenser, dualismer och överdriven förnuftstro sätts i rörelse. Ett tänkande som angår den individuella subjektiva existensen, i både förundran och förtvivlan över vad den har att brottas med: absurditet, paradoxer, ovisshet, skuld, ångest och förgänglighet.

Innan vi går in på Kierkegaard och de övriga filosoferna presenteras först Fallet Sophie – en fallvinjett som sedan återkommer genom hela boken för att illustrera och konkretisera de olika tänkarnas och terapiformernas perspektiv.

Fallet Sophie

I en kort, fiktiv fallvinjett får vi här möta Sophie som har sökt sig till en existentiell terapeut med sina bekymmer. Fallet Sophie återkommer som en röd tråd genom hela boken för att ge exempel på hur de olika filosofiska och terapeutiska perspektiven och idéerna kan få konkret relevans för samtalspraktiken.

Sophie är 29 år och söker sig till terapi på grund av ”ångest, stress och nedstämdhet”. Hon har under de senaste månaderna varit med om tre obehagliga episoder med hjärtklappning och andnöd. Vid ett av tillfällena åkte hon med ambulans till akuten, där läkare konstaterade att det handlade om ångest och stress. Hon känner sig dessutom ofta nedstämd, orkeslös och känner sällan lust till saker.

På frågan om vad hon förväntar sig av terapin, svarar hon att hon hoppas få reda på vad det är hon ”har”, och att hon ska få ”redskap” att hantera det. Sådant hon läst i tidningsartiklar och sett på sociala medier gör att hon tror att det skulle kunna handla om ”låg självkänsla” och att hon har ”svårt att sätta gränser”.

Om sin livssituation berättar Sophie att hon bor i en lägenhet med sin pojkvän August. De har varit ihop i fyra år och flyttade ihop för ett halvår sedan. Det senaste året har Sophie börjat tvivla på vad hon känner för August. Hon har ingen sexlust och har svårt att känna attraktion. Hon känner mer och mer att de börjat bli som kompisar i stället för kärlekspartner. Hon har inte sagt något till August om vad hon känner, och det verkar inte som att han märker något även om han ibland kan fråga om allt är som det ska. Sophie har också börjat tänka att om hon vill skaffa barn så måste hon bli gravid inom de närmsta åren. Hon är osäker på om vill ha barn med August. Sophies föräldrar skilde sig för två år sedan. Detta kom som en överraskning – de bråkade visserligen en hel del förr om åren, men Sophie hade uppfattat det som att de hade fått det bättre. Fadern har varit deprimerad och haft alkoholproblem av och till under hela Sophies liv. Han har ibland pratat om att han inte orkar leva. Efter skilsmässan verkar det som att han gått in i ännu en depression. Han är ofta sjukskriven från jobbet och dricker ibland på veckodagarna. Sophie känner oro för fadern och hälsar på honom flera gånger i veckan för att se hur han har det, och hon ringer varje dag. Hon handlar åt honom och kan ibland även hjälpa till med tvätten. Fadern säger att han uppskattar hennes besök, men påtalar också att hon inte behöver känna ansvar för honom.

Modern har levt upp efter skilsmässan, hör ofta av sig till Sophie och vill gärna att hon, August och Sophies syster ska komma på söndagsmiddag varje vecka. Sophie beskriver att hon måste gå på middagarna om hon inte har något annat viktigt inplanerat.

2. Filosofiska utgångspunkter

Hon har ett rikt socialt liv och träffar ofta sina vänner, och även här beskriver hon det som att hon måste träffa dem om hon kan. Det gäller att ställa upp för att inte göra vännerna besvikna, även om hon många gånger känner att hon egentligen inte orkar.

När det gäller sysselsättning, studerar Sophie tredje året på ekonomprogrammet. Det senaste året har hon känt sig ganska omotiverad och tyckt det har varit tråkigt. Hon börjar undra om hon valt rätt. Apropå studierna berättar Sophie, efter en viss tvekan, att hon tror att hon känner sig attraherad av en kvinnlig studiekamrat, Patricia. Under den senaste månaden har hon haft sexuella drömmar om Patricia vid flera tillfällen. Sophie har alltid tänkt på sig själv som heterosexuell. Hon tycker det är förvirrande att hon känner så starkt för Patricia och vet inte hur hon ska tolka det.

Efter första samtalet säger Sophie att hon känner sig vilsen, att det är som att hon känner sig osäker på vem hon egentligen är och vad hon vill. Hon vill gå i terapi och få hjälp med detta och sitt mående i stort.

Register

A

Abraham 52

Abramovic, Marina 304

absurditet 61, 148

absurd teater 298

Adler, Alfred 165

allvarsmänniskan 143

amor fati 81

analytisk filosofi 152

Anden 46

Andre/andre 128, 241

ansvar 125 Arche 232

aristokratisk moral 76

Aristoteles 44

Asplund, Johan 231 autenticitet 34

avförtrollning 47

awe 199

B

beatniks 298 de Beauvoir, Simone 139

Bergman, Ingmar 301 bildning 253

blicken 128

Boss, Medard 230

Boye, Karin 300 brist 125

Broder Daniel 303

Buber, Martin 146

Bukowski, Charles 298

C

Camus, Albert 147

Cederström

Lance 228

Cézanne, Paul 303

Charcot, Jean-Martin 161 common factors 286

Cooper, Mick 224

D

Dagerman, Stig 300 daimonisk 243, 270 dasein 32, 103, 105 daseinsanalys 169

De-fokus 222

Deleuze, Gilles 79 deliberate practice 290 den eviga återkomsten 72, 81 den humanistiska interventionen 259 den naturliga inställningen 94 den naturvetenskapliga revolutionen 45 den stora hälsan 82 den subjektiva erfarenheten 240

Descartes, René 45, 84 det apolloniska 73 det cartesianska subjektet 31 det daimoniska 195 det dionysiska 73 det estetiska stadiet 59 det etiska stadiet 59 det grekiska förnuftet 42 det religiösa stadiet 60 Deurzen, Emmy van 211 dialektisk 46 dodo-effekten 285 Dostojevskij, Fjodor 295 dröm 176 dualism 42 dualistisk världsbild 45

Du-fokus 222 dynamisk 197 döden 241 dödlighet 34, 112

E egentlighet 110 emotionskompass 215 epikuré 44 epoché 94, 207, 261

Eriksson, Johan 232

Erling, Isak 231 essentialism 42 etik 144

Euripides 74 evidens 284

existensen föregår essensen 125 existensfilosofi 28 existentialier 170 existentialism 27, 119 existentiella grundvillkor 32, 198, 240 existentiell analys 184 existentiell-fenomenologisk terapi 206

existentiell-humanistisk terapi 187 existentiell-integrativ terapi 200, 203, 272

existentiell psykoanalys 130 existentiell psykologi 289 existentiellt arbete 266

existentiellt relationell 219 existentiellt tänkande 294 existentiellt vakuum 182 existentiell vändning 140 existentiell ångest 219, 241

Eysenck, Hans 284

F fakticitet 126

fallet Kian 257

fallet Sophie 50 fenomen 89, 92 fenomenologi 28, 30, 89 fenomenologiskt terapiarbete 248 fenomenologisk undersökning 258

Flaubert, Gustave 131

Forsell, Minna 230 forskningsmetodik 283 forskningsstöd 286

Foucault, Michel 77

Freud, Sigmund 130, 161 frihet 33, 124 frihet-i-en-situation 126

fysik 306 förhandenvaro 106 förnuftstro 42 försokrater 44 första minne 195 försvarsmekanism 198 förtvivlan 63

G

Gelassenheit 49, 177 gemensamma faktorer 290

Gendlin, Eugene 231 genealogisk metod 77 Genet, Jean 132 grundprojekt 130, 238 gränssituation 145 Gud är död 79 Göteborgs förening för filosofi och psykoanalys (GFFP) 232

H

Hallgren, Ida 232 Hegel, Georg Wilhelm Friedrich 46 Helle, Siri 233 Herakleitos 44, 75 hermeneutik 90, 207 hermeneutisk fas 266 hermeneutiskt arbete 250 herre–slav-dialektik 47 Hesse, Hermann 298 hodologiska rum 132 horisontalisering 207 humanistisk psykologi 187 Husserl, Edmund 90 Huston, John 119

I

Ibsen, Henrik 298 icke-vetande 48 idévärlden 43 indirekt kommunikation 57 intentionalitet 92, 193, 196, 238 interiorisera 174 intet 124

i-världen-varo 106

J

jag–det-relation 146

jag–du-möte 271

jag–du-relation 146

Jag-fokus 222

Jansson, Peter 232

Jaspers, Karl 145

Johansson, Ulla-Stina 231

Johnson, Eyvind 300

Jung, Carl Gustav 166

K

Kafka, Franz 297

Kant, Immanuel 45 kastade 108

Kent 303

Kierkegaard, Søren 52 klienten 255

Kojève, Alexandre 47 konstrukt 221 kontinentalfilosofi 152 kris 241 kroppen 149

kvalitativ metod 283 kvantitativ metod 283 känslor 132 kärlek 172, 192

L

Lacan, Jacques 167

Lagerström, Ann 230

Laing, Ronald D. 208 likställdhetsprincipen 207 livskraft 243

livsvärld 92, 171 livsvärldsanalys 213 logoterapi 179 löpa före 175 löpa in 175

M

mannet 109

Maslow, Abraham 187, 192

May, Rollo 189 medvärld 108

mening 33, 242 meningslöshet 33

Merleau-Ponty, Maurice 93, 149

Mesmer, Franz Anton 160 metaanalys 284 Miss Li 303 moderniteten 45, 48

Munch, Edward 303 mystik 48

Mäster Eckhart 48 Möller, Niklas 233 möte 146, 192, 242, 271

N

naturvetenskapligt synsätt 29 negativ teologi 48 Nietzsche, Friedrich 70 Nilsen, Pontus 232 noetiskt lidande 182 nomadtänkande 71 Norell, Margit 227 Norén, Lars 300 närvaro 192, 202

O

Odell, Anna 304 omedvetna 131 omsorg 106 omvärld 108 ond tro 126, 143 osäkerhet 219

P panta rei 75 paradox 34 parentessättning 89 Pascal, Blaise 48 perspektiv 78 perspektivism 77 Petrini, Isabel 233

Picasso, Pablo 303 Platon 42 pluralism 79, 224 pluralistiskt förhållningssätt 244

Pollock, Jackson 304

postexistentiell filosofi 153

poststrukturalist 78

pragmatism 306

pre-reflexiv erfarenhet 151

projekt 140, 269

prokrustesbädd 30

psykoanalys 161

psykodynamisk terapi 167

Psykologos 231

psykoterapiforskning 282

R

Rank, Otto 166

RCT (randomized controlled trial)

284

Rédei, Anna 231 reduktion 89 relationella skolan 167 religion 305 ressentiment 76

Rogers, Carl 187 romantiken 48 rycka före 108 rycka in 108

S

Sandin, Barbro 227

sant och ett falskt själv 210

Sartre, Jean-Paul 119

Scheler, Max 179

Schiller, Friedrich 45

Schneider, Kirk 199

Schopenhauer, Arthur 73

Schröder, Ted 230

sedimenterad 220, 223 sedimentering 152

Serrander, Elisabeth 230

självet 64

självhävdelse 195 skeptiker 44

Skoog, Christer 228 slavmoral 76

socialpsykologi 306

sociologi 306

Sokrates 44

Spinelli, Ernesto 218

Stiwne, Dan 229 stoiker 44

Strindberg, August 299 stämning 110 subjektiv sanning 55 sublimera 76

Sällskapet för existentiell psykoterapi (Sept) 230

Söderberg, Hjalmar 300

Södergran, Edith 300

T

terapins syfte 245 terapins tre faser 220 tiden 112 tillblivelse 237 tillhandsvaro 106 Tillich, Paul 190 tinget-i-sig 46

Tolstoy, Leo 296 transcendens 126 tvetydighet 144 tvåvärldslära 44, 174 typ-metod-diskurs 36

U

upplevelsebaserat 202, 203 upplysningen 45 utbildning 253

V

val 125, 130 van Gogh, Vincent 303 varanden 104 varat 104

varat-för-sig 123

varat-i-sig 123

varat som gåtfullt 239

varat som paradoxalt 239 verifikation 207 vetenskapsteori 306

Vi-fokus 222 vilja 192

viljan till makt 83, 243

vilja till liv 270

värderingar 212, 217

världsbild 219, 223

världsliggörande 219, 223

världsutkast 108, 171

Wagner, Richard 73

Waltersson, Carl-Anton 231

Y

Yalom, Irvin 197

yttersta angelägenheter 190, 198

Å

ångest 34, 62, 110, 171, 241

Ä

Äcklet 121

Ö

ödet 193

Öijer, Bruno K. 301

övermänniskan 84

Existentiell terapi

ISBN 978-91-47-15120-2

© 2025 Författarna och Liber AB. Text- och dataåtervinning ej tillåten.

Förläggare: Helena Ekholm

Redaktör: Elisabeth Åman

Projektledare: Stefanie Holmsved Thott

Produktionsspecialist: Helene Ågren

Omslag och grafisk formgivning: Fredrik Elvander

Foton omslag: Shutterstock

Första upplagan 1

Repro: Integra Software Services, Indien

Tryck: People Printing, Kina, 2025

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och elevers begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner och universitet.

Intrång i upphovsmannens rättigheter enligt upphovsrättslagen kan medföra straff (böter eller fängelse), skadestånd och beslag/förstöring av olovligt framställt material. Såväl analog som digital kopiering regleras i BONUS-avtalet. Läs mer på www.bonuscopyright.se.

Liber AB, 113 98 Stockholm Kundservice tfn 08-690 90 00 kundservice.liber@liber.se www.liber.se

Intresset för existentiella frågor ökar, vilket bland annat återspeglas i den nationella debatt om ”existentiell hälsa” som pågår. Bland psykologer, psykoterapeuter och andra som arbetar med samtal växer en nyfikenhet kring existentiell terapi. Nu kommer äntligen en introduktion på svenska: en grundläggande och pedagogisk presentation av den existentiella samtalspraktiken.

I del 1 presenteras de teoretiska utgångspunkterna utifrån existensfilosofins och fenomenologins förgrundsgestalter och centrala begrepp. Del 2 låter oss möta traditionens terapiinriktningar och praktiker. Genom hela boken visar författarna hur begreppen kan tillämpas på fallbeskrivningar.

Här framhålls hur existentiell terapi kan vara både ett alternativ och ett komplement till andra samtalsmetoder, samt hur den hämtar sin förståelse för människan inte bara från filosofi, psykologi och terapi, utan även från områden såsom litteratur, film och konst.

Boken riktar sig i första hand till studerande och yrkesverksamma inom psykologi/psykoterapi eller annan samtalspraktik, men också till en intresserad allmänhet.

[D]en existentiella terapin [är] utan tvekan den gren av psykoterapin som har bäst möjlighet att hjälpa individer att hitta en roll och riktning i den rådande meningskrisen. […] Existentiell terapi är relevant för en långt större läsekrets än psykologer och psykoterapeuter. Denna boks tillblivelseprocess sker helt rätt i tiden. (Ur Ida Hallgrens förord)

Författare är Markus Palmgren och Jakob Wood. Markus Palmgren är leg. psykolog med privatpraktik. Han arbetar, undervisar och handleder bland annat utifrån det existentiella perspektivet. Jakob Wood är existentiell psykolog och vd för Psykologos. Han arbetar kliniskt, föreläser och handleder utifrån existentiell terapi och ett existentiellt perspektiv i diverse olika sammanhang.