Boken tar sin utgångspunkt i barndomsminnen från 1980-talet, och rör sig sedan genom skol- och tonårstid fram till nutid – en tid då de flesta vill lämna drogerna och många vänder sig till välfärdssamhällets aktörer. De processer som skapar marginalisering handlar om ålder, klass, kön och etnicitet i ett komplicerat samspel och om hur utsatta individer går samman för att skapa mening, trygghet och känslan av att betyda något. Boken är dokumentärt beskrivande med en stark etnografisk närvarokänsla, men innehåller också en grundlig sociologisk och socialpsykologisk analys. Författaren sällar sig med boken till en etnografisk tradition som innehåller bland andra William F. Whyte, Howard S. Becker, Paul E. Willis och Philippe Bourgois. Philip Lalander är professor i socialpsykologi vid Växjö universitet.
Respekt – Gatukultur, ny etnicitet och droger Philip Lalander
Respekt – Gatukultur, ny etnicitet och droger är en gripande etnografisk skildring av en grupp unga chilenare i Norrköping. Influerade av hiphop och reggae skapar de en gatukultur baserad på droger och kriminalitet. Gatan blir en arena där de unga männen kan vinna respekt och erkännande. Utifrån ett starkt upplevt utanförskap går de i slutet av 1990-talet in i en heroinmarknad. Med heroinpengar känner de makt, men samtidigt exponeras de för drogen och utvecklar i flera fall ett intensivt injektionsmissbruk.
Respekt
– Gatukultur, ny etnicitet och droger Philip Lalander
Best.nr 47-08950-5
Tryck.nr 47-08950-5-00
omslag.indd 1
08-12-18 15.59.17
Respekt.indd 1
08-12-17 11.21.49
Innehåll Förord.............................................................................................................7 Prolog...........................................................................................................11 Två foton.................................................................................................11 Hora chilena...........................................................................................12 I polishusets källare...............................................................................13 Uppsala reggaefestival..........................................................................16 Nästan som en ”svensk”........................................................................17 Hela ens liv blir synligt.........................................................................19 I Från hela världen till Hageby...........................................................23 1. Vägen till Hageby.................................................................................25 Hela världen är din................................................................................25 Från Stillahavskusten till den svenska ”förorten” .............................29 Om den här boken................................................................................33 2. Att jobba med mänskliga möten.......................................................41 Att komma in i och bli accepterad i miljön........................................41 Mina identiteter.....................................................................................47 Vägen till Lorenzo.................................................................................51 Problem och konflikter.........................................................................53 Platsen och den etniska bakgrunden i fokus.....................................58 Ur relationer skapas kunskap...............................................................61 Intervjuer och observation...................................................................62 II De tidiga åren...................................................................... 67 3. Familj, ”bröder” och skola.................................................................69 Med sorgen som drivmedel.................................................................69 Tuve a mi papa (Jag hade min pappa)................................................73 ”Jag ville växa upp fort”........................................................................77
Respekt.indd 3
08-12-17 11.21.50
Innehåll
”Det är fint faktiskt, att ha sin bror så nära”.......................................82 Existentiella bröder...............................................................................85 Skolan och antiskolkulturen................................................................91 Våld och droger i skolan.......................................................................94 Gatukulturens sociala värld.................................................................98 4. Att ladda gatan: Från Hageby över Atlanten............................... 103 ”Jag valde att bli en chilenare”.......................................................... 103 Den farliga gatan i Chile.................................................................... 109 Primo och Bola 2................................................................................ 112 Sueco culiao........................................................................................ 115 Root reggae och gangsterrapp.......................................................... 120 ¡Viva Vatos Locos!.............................................................................. 124 El Barrio Hageby, som en egen republik......................................... 129 III Heroinet.............................................................................................. 133 5. De första langarna och spridningen.............................................. 135 En tia på bordet.................................................................................. 135 De första chilenska gatulangarna..................................................... 138 Patrizio: etnisk gränsöverskridare som kan få undan ”skiten”..... 142 Rum med folie, horse, braj och bärs................................................. 149 Hundra procent paradis.................................................................... 151 Schysta men farliga förebilder.......................................................... 154 Hermanitos y primos......................................................................... 158 En möjlighet med konsekvenser...................................................... 161 6. ”Alla” börjar sälja åt gubben (och de flesta blir ”torsk”)........... 165 La officina blir snabbapotek.............................................................. 165 Försäljningen går på högvarv........................................................... 168 ”Jag hade ett guldhalsband”.............................................................. 172 Storkranarnas socialpsykologi.......................................................... 180 En stor plan och etniska relationer.................................................. 184
Respekt.indd 4
08-12-17 11.21.50
Innehåll
Karisma som en gudfader................................................................. 187 Gubbarna förlorar respekten............................................................ 189 Ett folktomt landskap utan mening................................................. 192 Ett erkännande som kostade på........................................................ 199 IV Efter heroinet..................................................................................... 201 7. Mellan gatukultur och Svenssonliv............................................... 203 På gränsen........................................................................................... 204 Olika positioner 2003–2008............................................................. 208 Driftande som problemlösning........................................................ 214 Driftandets reproduktion.................................................................. 223 Våldet och golarna ............................................................................ 227 Skulderna............................................................................................. 239 Arbetarklassmoralen......................................................................... 246 Miljöer med andra kompetenser...................................................... 251 ”Man dras till sånt man har levt innan”........................................... 259 8. Utanförskapsromantik, karisma och segregering...................... 263 Utanförskapsromantik . .................................................................... 264 Den karismatiska relationen och förkroppsligandet..................... 267 Ett intersektionellt perspektiv........................................................... 272 Nästan som i USA?............................................................................. 274 Epilog......................................................................................................... 279 Ordlista..................................................................................................... 281 Referenser................................................................................................. 285
Respekt.indd 5
08-12-17 11.21.50
Respekt.indd 6
08-12-17 11.21.51
Förord
Tidig vinter år 2005 tillbringade jag en månad hos en familj i en liten stad i Chile tillsammans med Miguel, en av de unga chilenska män bosatta i Norrköping som den här boken handlar om. Familjen är Miguels nära släktingar: mormor, morbröder, mostrar och kusiner. Jag fick ta del av deras generositet och vänskap. De tyckte om att träffa en ”riktig” svensk, som de uttryckte saken. De svenskar som de inte ser som riktiga är deras släktingar, de chilenare som flyttat till Sverige för mer än 20 år sedan och som inte heller ser sig som riktiga svenskar. Trots att den chilenska familjen erbjöd mig mycket sällskap sökte jag mig ibland in på mitt rum, för att läsa, för att göra det jag brukar göra i Sverige. Jag kände mig ibland lite utanför, då de skämtade snabbt och då min spanska inte räckte till för att hänga med i det flyt som utmärkte deras gemenskap. Varje dag gick jag till en kommunikationscentral, Centro de Communicationes, där jag lärde känna en chilensk man i 50-årsåldern som hade bott i Stockholm under 15 år och som därför pratade en del svenska. Med datorns hjälp kommunicerade jag med min familj och fick bekräftelse på att den existerade och att alla mådde bra, trots att det var ett hav och en av världens högsta bergskedjor, Anderna, mellan mig och familjen. I den lilla staden finns en pizzeria som ägs av två medelålders män som bott en längre period i Stockholm, men som längtat tillbaka till Chile och också flyttat tillbaka dit i samband med att deras far dog. De forslade inte bara sina kroppar över Atlanten utan även en svensk pizzaugn och ”svenska” pizzarecept till Calzone, Vesuvio och Hawaii. Jag åt där ibland. Pizzorna smakade som de ska smaka. Det var som om jag ville skapa en smaklänk
7
Respekt.indd 7
08-12-17 11.21.51
Förord
mellan mig själv och det sociala och kulturella sammanhang som jag kommer ifrån, Sverige. Jag lovade en av pizzeriaägarna att nästa gång jag kommer till Chile ta med mig en burk lingonsylt, för det var den ingrediens han saknade när det gällde att tillreda hans favoriträtt: köttbullar och potatis. Det är mänskligt att längta till de människor, den mat och de platser man saknar. Det är mänskligt att köpa parabolantenner för att kunna följa en plats på distans. Lika mänskligt är det att köpa telefonkort och hålla kontakten med nära och kära släktingar som man lämnat eller att bo nära sina släktingar i det land man flyttar till. När jag satt på flygplatsen i Santiago tillsammans med Miguel i väntan på planet som skulle ta oss via Sao Paulo till Sverige sa han till mig att han märkt att jag var utanför ibland i hans chilenska familj: Det är bra att du upplever såna situationer ibland, för att du ska förstå våran situation lite bättre, om ett par månader eller om ett år eller nåt sånt. Det har med språket att göra, språksvårigheter, när du inte förstår ett ord, när du inte förstår ett skämt. Då kanske du kan ta dej illa vid, eller hur? Då kanske du tänker: ”Vad är det dom säger om mej?” eller nåt sånt. Det är precis samma sak för oss eller som det har varit för dom äldre chilenare som har kommit till Sverige och känt sej utanför, på grund av språksvårigheter och så. Miguel träffade mitt i prick med sin analys och jag minns att jag tänkte att vi människor egentligen inte är så olika. Vi skapar olikheter och stereotyper för att höja oss över andra, för att må bra i vår egen förträfflighet, för att känna oss säkrare på vilka vi är. Men egentligen är det fråga om att som människa försöka bearbeta och i tanken förenkla den livssituation man befinner sig i. Den här boken handlar om hur Miguel och hans vänner i en svår livssituation i slutet av 1990-talet började med den ur samhällets perspektiv förkastliga sysselsättningen att använda och langa heroin. Men vägen till och även från heroinet var högst mänsklig. Det handlade om en komplicerad
8
Respekt.indd 8
08-12-17 11.21.51
Förord
process där de unga männen sökte efter närhet, trygghet och erkännande i ett Sverige som sedan 1990-talet blivit alltmer segregerat. Narkotikaproblemet är inte något som uppstår avskiljt från samhället, genom konstiga kulturer eller otäcka storlangare. Snarare skapas det genom processer i samhället. Det jag skriver om i den här boken är inget chilenskt problem eller ett invandrarproblem utan ett samhällsproblem. Det finns många personer och organisationer som jag vill rikta varma tack till. Mobilisering mot narkotika (regeringens samordningsorganisation i narkotikafrågor) har finansierat stora delar av studien. Även Högskolan i Kalmar och forskargruppen MiV (Medborgaren i välfärdssystemen), Växjö Universitet, har bidragit med finansiering. Jag vill tacka personalen på fritidsgården i Hageby för fint bemötande under studien och biblioteket i Hageby för att jag fick göra intervjuer där. Tack också till Christina Nilsson och Anders Kroon, Pilens öppenvård, som läst texten och kommit med synpunkter. Jag tackar mina kollegor och vänner Jesper Andreasson, Ulf Drugge, Kalle Hult och Bengt Svensson för att de läst texten i sin helhet och gett mig viktiga kommentarer och förslag på korrigeringar. Torun Elsrud, Nils Hammarén, Thomas Johansson, Ove Sernhede, också vänner och kollegor, har gett kommentarer på delar av texten. Tack till er! Ett stort tack går till Peter Söderholm på Liber som läst texten och gett konstruktiva förslag på förbättringar och Mia Ljunggren på samma förlag vars redaktionella arbete varit av stort värde vid färdigställandet av texten. Mona Persson transkriberade ett antal intervjuer under 2003. Lory Dance, amerikansk sociolog och minoritetsforskare, fungerade som diskussionspartner vid jämförelser mellan svensk och amerikansk gatukultur. Tack! Jag vill också rikta ett varmt tack till Nelson Carmona Santis, engagerad fritidsledare i Hageby, som jag arbetade med på ett framgångsrikt sätt under projektets tre första år, 2003– 2005. Utan Nelson skulle boken inte ha blivit verklighet. Ett stort tack går till några av de unga chilenarnas föräldrar som varit tillmötesgående mot mig och bjudit på chilensk mat och dryck (läs: vino tinto) och till den familj i Chile som jag bodde hos en period. Jag vill även tacka de
9
Respekt.indd 9
08-12-17 11.21.51
Förord
mödrar och flickvänner som låtit sig bli intervjuade. Tack till Salle från min förra heroinstudie som förmedlade kontakten till en av mina viktigaste kontakter i denna studie. Mest av allt tackar jag de unga män som gick med i mitt projekt då de trodde att det skulle komma något gott av det, att man bättre skulle kunna arbeta förebyggande med unga människor på kant med samhället. Ni har verkligen delat med er av era kunskaper om era egna liv och litat på mig på ett sätt som jag nästan inte trodde var möjligt. Dessutom har ni bidragit till att förnya mitt intresse för den reggaemusik jag slutade lyssna på i mitten av 1980-talet. Tack Lorenzo, David, Ernesto, Miguel, Enrique, Hugo, Primo, Patrizio, Hernan, Gabriel, Alejandro med flera! Ett särskilt tack till er sju som läste igenom texten innan den gick i tryck. Philip Lalander Norrköping, december 2008
10
Respekt.indd 10
08-12-17 11.21.51
Prolog
Två foton År 1987. En svartvit bild från flygplatsen i Santiago. Lorenzo, sex år, står längst upp i en flygplanstrappa och man kan se en vinge bakom honom. Lillebror Primo, tre år, är på väg upp någon meter bakom. Längst ner i trappan står mamma och håller lätt i ledstången. Bilden börjar blekna något, men ändå kan man se ansiktsuttrycken tydligt. Lorenzo ser glad ut och beskriver själv sin känsla inför resan som att de äntligen skulle åka till det land där de skulle få det bra. Lillebror koncentrerar sig mest på att trampa rätt på flygplanstrappan. Mamma ser lite orolig ut inför den resa till Sverige som radikalt ska förändra hennes och hennes familjs liv. Pappa är redan i Sverige för att förbereda för familjen. År 1989. Lorenzos klassfoto från andra klass. Elva killar och fyra tjejer är uppradade i två led, ett sittande och ett stående. Två män står bredvid. Till höger en ganska strikt klädd latinamerikansk man i 40-årsåldern med glasögon. Han ser stram och disciplinerad ut och är lärare. Till vänster står en elevassistent, mindre formellt klädd, långt svart hår, med ett litet leende på läpparna. Alla elever har svart eller mörkbrunt hår. De är latinamerikaner, mest chilenare, men också någon eller ett par bolivianer. Barnen ser glada ut på fotot, som barn i den åldern brukar se ut på klassfoton. Lorenzo sitter i den främre raden. Han har ett finurligt leende på läpparna. Här sitter ytterligare tre av dem jag intervjuat. På detta klassfoto finns fyra blivande heroinister. Fyra unga män, då unga pojkar, som nu kämpar hårt för att leva ett liv utan droger och kriminalitet. Om dessa fyra unga män, deras liv, deras vänner och mina möten med dem, handlar den här boken.
11
Respekt.indd 11
08-12-17 11.21.51
Prolog
Hora chilena Parkeringen utanför Hageby bibliotek, september 2003. Hugo, 19 år, står och väntar på en bil som ska ta honom och några kompisar till en hiphopkonsert i norra delen av Norrköping. Han står lutad mot en bil, lite nonchalant, med en sportväska med några öl i över axeln och en cigarett i handen. Hugo är specialist på att stå på just det sättet. Han är en av de kortaste chilenarna, och till skillnad från andra, som har rakat eller snaggat huvud, har han långt hår, ibland med rastaflätor. Jag sträcker fram min hand mot honom, och han sätter ciggen i munnen och räcker fram handen, utan att tveka och med ett oberört ”coolt” uttryck. Jag berättar för honom om projektet och att jag har skrivit en bok om heroinvågen i Norrköping. Hugo känner till min bok och säger ”Men, du var inte i Hageby va?” samtidigt som han fimpar cigaretten och ändrar kroppsställning. ”Nää”, säger jag, ”jag var mest i centrum, lärde faktiskt inte känna så många Hagebybor.” När han ställer sin fråga är det som att han menar ungefär såhär: ”Hur kan du ha studerat Norrköpings heroinboom utan att ha varit i Hageby, det var ju här allt hände.” Så uppfattade jag frågan, och det ligger ganska mycket i den. I Hageby hände ju faktiskt en hel del. Jag fick uppfattningen att han nästan var stolt över allt som skett i hans kvarter. Att intervjua och träffa Hugo kräver tålamod. Han kommer nästan aldrig i tid och för honom betyder ordet snart alltifrån en kvart till en timme. Ibland har han inte infunnit sig till ett möte eller också har han varit borta när jag kommit hem till honom, trots att vi mycket omsorgsfullt har avtalat tid. Ett par gånger har jag blivit frustrerad över det, men jag undviker oftast att visa mig irriterad eller arg då det kan förstöra relationen. En del chilenare brukar tala om hora chilena1 och i det avseendet är Hugo något av en mästare. Hora chilena betyder chilensk tid, att man kommer för sent. Även hans kompisar kan skämta om att han ofta kommer om en timme, även om han 1 När jag använder slanguttryck, spanska ord eller andra för de unga chilenarna speciella uttryck definierar jag dem första gången de används. Det finns också en ordlista längst bak i boken där de flesta av dessa uttryck finns med. Ordet hora uttalas ungefär som det svenska ordet ” åra”.
12
Respekt.indd 12
08-12-17 11.21.51
Prolog
sagt i mobilen att han är alldeles i närheten. Men han har kommit på huvuddelen av våra avtalade möten och jag har lärt mig att det inte är så viktigt för mig heller att komma i tid. Hugo tar inte illa upp om jag kommer en halvtimme för sent. Lorenzo, en annan ung chilensk man, har flera gånger påtalat för mig att en del av de här killarna, hans vänner, har lite svårt med tider och att jag inte ska ha för höga krav. Hugo har också varit ”mannen som försvinner”, som ibland stänger av sin mobil under flera dagar, tidvis veckor, för att slippa kontakt med omvärlden. Under tiden jag känt honom har han dessutom bytt mobilnummer mer än tio gånger. Ofta har jag fått hans nya nummer genom någon av hans vänner. Trots det jag har beskrivit tror jag att Hugo tycker det är betydelsefullt att prata med mig, liksom jag tycker om att prata med honom. Ibland har han ringt upp mig och frågat hur läget är eller när jag kommer till Norrköping. På så vis har det utvecklats en vänskap i vår relation. När man intervjuar Hugo sprudlar ofta energin. Ibland kan han prata som en gangster, med svordomar och ord som ”golbög”, ”kuk i röven” eller ”jävla fitta”. Han lever sig in i det han säger så mycket att han ibland svingar med armarna eller knäpper med fingrarna. Men han kan också prata med finare ord, om känslor, glädje och oro. För att försäkra sig om att jag ska förstå säger han ofta ”Förstår du mannen?”. Ibland är han så låg och ledsen under våra samtal att hela rummet fylls av nedstämdhet. Man vet aldrig riktigt vad han ska berätta när man träffar honom.
I polishusets källare Norrköpings polishus, augusti 2005. Jag är där för att träffa Lorenzo, 24 år, och anmäler mig i vakthavandekuren i polishusets bottenplan genom en liten glaslucka. Vakthavande, en kort man i 50-årsåldern med svenskt utseende, lite röd i ansiktet och ganska orakad, tittar på mig och säger ”Ja!?”, lite undrande, avvaktande. Jag får visa legitimation och han tittar igenom sina papper. ”Ja, det ska gå bra, vänta ett ögonblick så kommer nån att hämta dig”, säger han med bred Norrköpingsdialekt. När jag gör häktesbesök får jag ofta
13
Respekt.indd 13
08-12-17 11.21.51
Prolog
känslan av att de ser mig som en skum figur som vill besöka en kriminell. Deras tonfall och blickar gör att jag får den känslan. Men då de ser i sina papper förstår de att jag inte tillhör ”de kriminella”. Jag har fått tillstånd av åklagaren att besöka Lorenzo trots att han har fulla restriktioner, vilket innebär att han inte får ha några kontakter med omvärlden och inte heller läsa tidningar eller se på TV. Åklagaren oroar sig för att han ska försöka påverka eventuella vittnen inför den förestående rättegången genom att skicka ut meddelanden via någon besökare. Jag har fått besökstillstånd efter flera telefonsamtal till åklagarmyndigheten. Min position i samhället, som universitetsanställd och som docent i sociologi, har gjort det möjligt. Lorenzos sambo däremot, mamman till hans tvååriga flicka, får inte komma in. Åklagaren har inte gett sitt tillstånd utan säger till mig i telefonen att ”för dig som är docent går det bra, men hur ska jag kunna lita på en ung tjej”. Polishuset är under ombyggnad, så det är en krånglig väg genom byggnadens labyrinter. Väl framme vid häktets besöksavdelning i polishusets källare får jag låsa in mina saker i ett skåp beläget i ett omklädningsrum. Vita väggar, kalt, avskalat. Jag leds av en vakt till ett ganska litet rum, utan fönster och med en toalett som inte går att låsa inifrån. Jag väntar ett par minuter och Lorenzo kommer in. Han är klädd i kriminalvårdens gröna kläder, med en t-shirt som inte kan dölja alla tatueringar han och hans vänner gjort på hans armar. Existentiella markörer om livet, om bröderna och om det goda och det onda i tillvaron, djävulen och gud. Varje tatuering har sin hi storia. Som vanligt är han snaggad. Han ger mig en hastig blick, vi kramar om varandra snabbt, som vanligt när vi inte setts på ett tag, och sätter oss. Han tittar ner och gråter. Kanske skäms han för sina tårar. Medan tårarna rinner säger Lorenzo till mig: ”Jag har ju ett barn, faan, hoppas hon inte lämnar mej.” Han är rädd för att förlora allt han byggt upp, rädd för att gå tillbaka till ruta ett, ett liv där han ständigt är på jakt efter pengar och droger. Lorenzo är i ett chocktillstånd. Trots att han är lång och axelbred ser han nu ut som en liten pojke. Hans liv hade gått i rätt riktning, med studier och arbe-
14
Respekt.indd 14
08-12-17 11.21.52
Prolog
te. Allt såg bra ut, men så gjorde han något som samhället ansåg så allvarligt att han måste låsas in. När han gråter vet jag inte om jag ska lägga handen på hans axel eller om jag bara ska låta honom sitta där. I andra lägen är han ju trots allt den tuffa killen, som kanske skulle ogilla en hand på axeln. Han tittar på mig igen och säger: ”Du är den enda som skulle kunna komma in här.” Uttalandet säger mycket. Nästan alla hans vänner har haft problem med rättvisan och skulle därför aldrig få det tillstånd jag nu har fått. Det säger också något om ett liv i det svenska samhällets utkanter, om att leva långt från universitetsmeriter och möjligheter till varaktiga eller högt uppsatta jobb. Det är sällan jag ser Lorenzo så här. Han brukar annars vara full av liv och karisma. Han tänker tillbaka på sitt liv och säger: ”Jag ger inte upp. Jag tar mitt straff för allt jag gjort. Faan när börja jag egentligen? Jag har hållt på i 12 år. Våldet och knarket har varit en stor del av mitt liv.” Han står vid ett existentiellt avgörande. Att han sitter där han sitter har fått honom att se konsekvenserna av sina handlingar. Orden kommer rakt från hjärtat och betyder mycket. Det finns en lättnad i uttalandet, ett positivt tänkande om att ”jag har gjort så mycket kriminellt förut och sluppit fängelse att jag egentligen borde vara nöjd”. Det är som om han tänker att det långtifrån är en tillfällighet att han sitter där han sitter. På ett annat sätt innebär det att han förstår att livet inte kan fortsätta i den riktningen. Att säga ”Jag ger inte upp”, betyder att han inte ska förlora kraften, att han ska fortsätta att kämpa för ett liv utan så mycket kriminalitet och droger, och utan det våld han utövat sedan han var barn. Han ser sitt liv i perspektiv, som en person som tittar utifrån på sig själv. Det är det jag menar med att han står vid ett existentiellt avgörande. Avskiljandet från familj och vänner skapar känslor av ensamhet, men samma ensamhet ger också möjligheter till att reflektera över livet. När han gråter uttrycker han frågan ”Är jag svag, eller är jag stark?” Frågan ekar i mitt huvud när jag lämnar honom efter en timmes samtal. Vad menar han egentligen och vad betyder orden mer än att de är uttryck för en ambivalens, att inte riktigt veta hur man ska tolka sig själv?
15
Respekt.indd 15
08-12-17 11.21.52
Prolog
Uppsala reggaefestival Dom enda gångerna jag springer är när snuten jagar mej. (Ernesto ger mig leende en kommentar när jag berättar att jag ska springa Berlin Marathon) Uppsala reggaefestival, augusti 2006. Vädret är behagligt, svensk sensommar. Det är inga problem att ha linne och kortbyxor. Jag befinner mig vid den stora scenen tillsammans med Lorenzo som är min ingång till hans ”bröder”, vänner och kompisar (det finns en skillnad mellan bröder, vänner och kompisar som jag återkommer till senare). Det är mycket folk runt mig; unga människor som har kommit för att se sina favoriter: legendariska Culture, Israel Vibration, Kongo och de nyare banden Morgan Heritage och Groundation. Inget band spelar just nu, utan folk står i grupper och snackar. Jag har inte riktigt kommit in i gruppen som jag ska tillbringa tre dagar med. Jag småpratar med Lorenzo, men han är som vanligt, springer runt, hälsar på alla, glad, påtänd av ”roppar” (Rohypnol) eller ”brass” (cannabis), kanske både och. Jag behöver etablera fler kontakter här för att kunna vara ”där det händer”. Lorenzo börjar prata med ett par unga chilenska män från Norrköp ing. Jag hälsar inte på dem först, även om jag känner igen en av dem, en ganska kort och muskulös ung man med rakat huvud. Jag kan inte placera honom. Han som jag känner igen tittar på mig utan att fästa blicken. Han känner nog igen mig också, men kan inte heller placera mig. Vi ger varandra snabba ögonkast. Han ser ganska ”hård” ut i blicken och i sitt sätt att stå. Han verkar inte vara ”flummig” (haschpåverkad). Eftersom jag är med Lorenzo tror han säkert till en början att jag också håller på med kriminalitet, att jag kanske är någon som Lorenzo träffat på kåken. Han avfärdar säkert tanken på att jag skulle vara en ”krimmare”, ”civilare” eller ”gris” som han själv nog skulle föredra att säga. Jag har ju i och för sig de kännetecken som kan göra att jag framstår som en civilklädd polis: eccoskor, jeans, snaggat hår, ser svensk ut, är man och mellan 30 och 40 år. Jag fick senare på
16
Respekt.indd 16
08-12-17 11.21.52
Prolog
kvällen när vi satt vid tälten där ”spliffarna” (haschcigaretterna) skickades runt höra av många att jag såg ut som en krimmare. Vi skämtade om det, om att gänget hade sin egen privata krimmare med sig, eller att de riktiga krimmarna skulle tänka ”hos det gänget är det ju redan en kollega så vi kan ta det lugnt”. Jag ser att han funderar på vem jag är när jag plötsligt kan placera honom. Tre år tidigare har jag träffat honom på Norrköpingshäktet. Han väntade på rättegång. Jag gjorde en kort intervju med honom, men tappade sedan kontakten med honom då han efter rättegången skickades vidare till olika kriminalvårdsanstalter. Då var han klädd i kriminalvårdens gröna kläder och hade längre hår och mindre muskler än nu. Nu däremot har han beiga kortbyxor och en vit T-shirt på sig och mer muskler. Tiden på anstalt har gett honom möjlighet att genomföra disciplinerade träningsprogram. När jag förstår att det är Ernesto som står ett par meter ifrån mig tar jag beslutet att bryta isen. Jag går fram till honom, sträcker fram handen och berättar vem jag är. ”Jaa, det är du, jag kände att det var nåt bekant, men kunde inte placera dej”, säger han med ett glatt tonfall och ett leende, ”va kuuul att du är här!”. Vi får bra kontakt direkt, och det fick vi också på Norrköpings häkte. Under festivalen pratar vi ganska mycket. Han berättar för mig om sitt liv, om kärleken till sin kvinna, och om tiden på kåken. Ernesto hade ”muckat” bara några veckor före festivalen.
Nästan som en ”svensk” Hageby socialtjänstkontor, mars 2003. Enrique, 18 år, Nelson (min medhjälpare) och en socialsekreterare sitter och pratar. Det är första gången jag träffar Enrique. Han var vid tillfället med i ett kommunalt projekt som hette La Casa och som inriktade sig på att hjälpa just gruppen unga chilenare med drogproblem i Hageby. Han sa inte så mycket på det mötet, utan framstod som lite blyg där han satt i en orange socialkontorssoffa klädd i jeans, vit tshirt och en svart hoodjacka (jacka med huva). På väggen bakom honom fanns en antidrogaffisch på spanska med texten ni drogas, ni alcohol, ni
17
Respekt.indd 17
08-12-17 11.21.52
Prolog
fumen (varken droger, alkohol eller rökning). Men på våra senare möten skulle orden flöda ur honom. Det berodde på att vi fick fin kontakt och att vi vistades i andra miljöer än socialförvaltningens avskalade och ibland livlösa miljöer, där människor kan delas in i kategorierna personal eller klient. Jag lärde känna både hans skämt, skratt och tårar. Han är både rolig, poetisk, karismatisk och ibland allvarlig. Bland annat fick jag uppleva hur suveränt han kan härma Ingvar Hirdvalls roll som ”grannen” i filmerna om poliskommissarie Martin Beck. Grannen, med sitt orangefärgade hår och sina glasögon, hade alltid på sig en stor stödkrage. Efter lite rundsnack kom han alltid fram till frågan han egentligen var mest intresserad av att ställa till Martin Beck: ”Det ska inte va en stänkare (en konjak) då?” Enrique kan härma grannen perfekt och för då händerna runt halsen för att efterlikna en stödkrage. Jag skrattar alltid när han gör det. Ibland när jag ringer upp honom säger jag inte vem jag är, utan kort och gott: ”Det ska inte va en stänkare då?” Enrique är den som känns mest ”svensk” av dem jag mött. Med det menar jag till exempel att han vid ett tillfälle hade på sig svenska landslagströjan då vi var på puben och såg Sverige–Italien i fotbolls-EM, att han gillar den svenska popgruppen Kent och att han har sett nästan alla av Beck-filmerna. Hugo eller Lorenzo, till exempel, skulle nog aldrig sätta på sig en svensk landslagströja eller härma grannen i Beck. De skulle förmodligen känna sig löjliga då, alltför svenska. Därmed inte sagt att Enrique inte ser sig som en chilenare. Men han framstår som mer blandad i sin identitet och sin etniska tillhörighet. Då jag intervjuar Enrique slås jag också av hans stora allvar i förhållande till livet. Han vill att jag verkligen ska förstå hur han menar, nyanser och detaljer är viktiga. Han har gett mig några musiktexter som han själv författat och har sagt till mig att ”det är viktigt att du frågar så att du verkligen förstår vad texterna betyder”. Han uttrycker sig ofta metaforiskt och poetiskt. Enrique pratar också ibland om en stjärna som finns både i hans huvud och på himlen och som gör det lättare för honom att hantera svåra stunder: ”Men ändå är det en liten stjärna som blinkar inne i huvet, som ger mig hopp, som
18
Respekt.indd 18
08-12-17 11.21.52
Prolog
ger mig stöttningar, så att jag vet att jag kommer att klara det här.” Enrique har i likhet med de andra varit känd av socialtjänsten och polisen, men inte på samma sätt som Lorenzo, Hugo och Ernesto. Han har inte gått lika långt vare sig i missbruk eller i kriminalitet, även om han i jämförelse med ungdomar utanför den här typen av nätverk skulle ses som en ”problemkille”.
Hela ens liv blir synligt Nya Torget, oktober 2007. David, 27 år, hans mamma Silvia och jag sitter och väntar på en bänk. Solen skiner genom två bomullsliknande moln och ger torget ett vackert höstljus. Mamman är nervös, jag kan se det i hennes ansikte, David också. Han kan inte stå still utan rör sig fram och tillbaka. Vi skämtar lite, för att lätta på det stora allvar som finns i situationen. Jag är också orolig inför det möte med nämndsledamöter från politiska partier som vi snart ska delta i. David skäller lite på sin mamma och tycker att hon är för nervös. Han säger till henne att han vill ha henne utanför det hus där mötet ska ske, medan han försöker stärka sig inför det tal han ska hålla, om sig själv och sin miserabla situation inför människor som han aldrig har träffat förut. Med ordens hjälp ska David försöka visa politikerna att han är värd den behandling som han och hans socialsekreterare har ansökt om. Det viktigaste att förmedla till dessa politiker är att han i likhet med politikerna är människa, av kött och blod, och med känslor. David och jag har flera gånger gått igenom hur han ska kunna framföra sin sak på bästa möjliga sätt och titta dem i ögonen för att visa upp sin mänsklighet. Vi backar i tiden ett halvår till februari 2007. Hans livssituation består av att jaga ”medicin” eller pengar till medicin. Han har inget arbete och dåliga inkomster från socialen. Jag berörs känslomässigt av hans situation eftersom jag träffar honom ofta och pratar i telefon med honom i stort sett varje dag. Ibland hör jag att han är flummig, seg i rösten. De gångerna har han stoppat i sig Rohypnol, eller också är han bara trött. Ibland är han mer forcerad. I hans lägenhet bor en av hans ”bröder”, Simon, en några år äldre chilenare från Stockholm, som också använt stora mängder heroin och som har ett
19
Respekt.indd 19
08-12-17 11.21.52
Prolog
våldsamt förflutet med flera grova misshandlar bakom sig. De lever nästan som ett par, där de hjälper varandra att klara dagen. Jag ser så tydligt att David egentligen mår dåligt, att han verkligen vill sluta upp med att leva som han gör. Han vet bara inte riktigt hur ännu. Två månader senare, april 2007. David säger till mig att han är beredd att resa bort för att förändra sig, för att i framtiden kunna vara en bra pappa till sin tvååriga dotter. Han säger till mig: ”Jag kan se mej själv som en Svensson om tio år, jag betalar skatt, jag har bil, jag har jobb, men jag måste få hjälp, annars går jag under, mitt liv hänger på en tråd.” Jag tror på honom och bestämmer mig för att försöka hjälpa honom tills han kommer fram till en lösning. Vi besöker socialtjänsten tillsammans. David är först tveksam till att vara på familjehem, som det föreslås honom. Han säger till mig att han har varit på familjehem när han var yngre, men att han är en vuxen man nu. Att vara borta ett halvår ser han som en lång tid. Hur kommer det att påverka hans relation till sin dotter? Han har tusen frågetecken i huvudet. Hjärnan går på högvarv. Hur ska livet bli? Socialsekreteraren, en svensk kvinna i 35–40-årsåldern, vill försäkra sig om att han är motiverad, för det viktigaste för en framgångsrik behandling är motivation. Det är inte svårt att köpa det argumentet. Men när är man egentligen motiverad? Hon säger till honom att han ska tänka igenom saken noga och sedan kontakta henne igen om ett par veckor. När vi går ut ur socialkontoret snappar han åt sig en Norrköpings Tidningar, som ligger i väntrummet. Han skrattar mot mig med orden ”Jag är fortfarande chilenare” och syftar på att han tog tidningen utan att någon reagerade. Han har visat att han fortfarande är tillräckligt vital för att stjäla något utan att någon märker det. Utanför socialkontoret frågar han mig med allvarlig röst: ”Philip! Hur tycker du jag ska göra? Ska jag åka iväg för att bli bra?” Innan hade han ställt samma fråga till socialsekreteraren, men hon hade, i linje med sin yrkesroll, sagt: ”Det är du som ska svara på den frågan.” Jag funderade någon halv sekund innan jag svarade: ”Jag tycker du ska åka!” Han svarade då: ”Det var det jag ville höra.”
20
Respekt.indd 20
08-12-17 11.21.52
Respekt – Gatukultur, ny etnicitet och droger ISBN 91-47-08950-5 © 2009 Philip Lalander och Liber AB Förläggare: Peter Söderholm Redaktör: Mia Ljunggren Omslag: Kristina Eldon Formgivning: Fredrik Elvander Sättning: Blå Huset Fotografier: © Philip Lalander, då inget annat anges Tatueringsskissen på titelsidan är gjord av den person som i boken kallas för Miguel Upplaga 1:1 Tryckt på miljövänligt papper Tryck: Sahara Printing, Egypten 2009
KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Liber AB, 205 10 Malmö tfn 040-25 86 00, fax 040-97 05 50 www.liber.se Kundtjänst tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01
Respekt.indd 2
08-12-17 11.21.50
Boken tar sin utgångspunkt i barndomsminnen från 1980-talet, och rör sig sedan genom skol- och tonårstid fram till nutid – en tid då de flesta vill lämna drogerna och många vänder sig till välfärdssamhällets aktörer. De processer som skapar marginalisering handlar om ålder, klass, kön och etnicitet i ett komplicerat samspel och om hur utsatta individer går samman för att skapa mening, trygghet och känslan av att betyda något. Boken är dokumentärt beskrivande med en stark etnografisk närvarokänsla, men innehåller också en grundlig sociologisk och socialpsykologisk analys. Författaren sällar sig med boken till en etnografisk tradition som innehåller bland andra William F. Whyte, Howard S. Becker, Paul E. Willis och Philippe Bourgois. Philip Lalander är professor i socialpsykologi vid Växjö universitet.
Respekt – Gatukultur, ny etnicitet och droger Philip Lalander
Respekt – Gatukultur, ny etnicitet och droger är en gripande etnografisk skildring av en grupp unga chilenare i Norrköping. Influerade av hiphop och reggae skapar de en gatukultur baserad på droger och kriminalitet. Gatan blir en arena där de unga männen kan vinna respekt och erkännande. Utifrån ett starkt upplevt utanförskap går de i slutet av 1990-talet in i en heroinmarknad. Med heroinpengar känner de makt, men samtidigt exponeras de för drogen och utvecklar i flera fall ett intensivt injektionsmissbruk.
Respekt
– Gatukultur, ny etnicitet och droger Philip Lalander
Best.nr 47-08950-5
Tryck.nr 47-08950-5-00
omslag.indd 1
08-12-18 15.59.17