Alia Trabucco Zerán Rent hus
Översättning av Hanna Nordenhök
»Vill ni ha ett rent och snyggt liv? Som alla andra?« Ni säger ja förstås.
Albert Camus
Citat:
s. 5 Fallet av Albert Camus, i översättning av Jan Stolpe. Albert Bonniers Förlag 2021.
Wahlström & Widstrand www.wwd.se
Copyright © Alia Trabucco Zerán, 2022 o
Mitt namn är Estela, hör ni mig? Jag sa: Es-te-la-Gar-cí-a. Jag vet inte om ni spelar in eller tar anteckningar eller om det i själva verket inte finns någon där på andra sidan, men om ni hör mig, om ni är där, vill jag ge er ett förslag: jag berättar en historia för er och när jag kommer till slutet, när jag har pratat färdigt, släpper ni ut mig härifrån.
Hallå? Inget svar?
Jag tänker ta er tystnad som ett ja.
Den här historien börjar på flera olika sätt. Jag skulle till och med våga påstå att den bara börjar om hela tiden. Men säg mig ni vad en början är. Förklara till exempel om natten kommer före eller efter dagen, om vi vaknar efter att ha sovit eller sover för att vi vaknat. Eller, så att ni slipper reta upp er på mina sidospår, tala om för mig var ett träd börjar: om det är i fröet eller i frukten som nyss omslöt samma frö. Eller om det kanske är i grenen där den blomma växte som sedan förvandlades till frukten. Eller rentav i själva blomman, är ni med? Inget är så enkelt som det ser ut.
Det är lite samma som med orsaker, de är lika grumliga i kanterna som en början. Orsakerna till min törst, min hunger. Orsakerna bakom denna inspärrning. Den ena orsaken driver fram nästa, ett spelkort kastar det påföljande över ända. Det enda som är säkert är upplösningen: i slutänden kommer allt ändå att rasa samman. Och upplösningen på
den här berättelsen lyder såhär – är ni säkra på att ni vill höra den?
Flickan dör.
Hallå? Ingen reaktion?
Jag kanske ska ta det igen, ifall en fluga råkade surra er i örat eller om någon tanke som var skarpare och mer genomträngande än min röst gjorde er distraherade:
Flickan dör, hörde ni nu? Flickan dör och hon kommer att fortsätta vara död oavsett i vilken ände jag börjar.
Även om döden inte är en enkel sak den heller, det är vi säkert överens om. Döden påminner lite om en skuggas form, hur långt eller brett den faller från sitt föremål. Skuggor byter skepnad från människa till människa, från djur till djur, träd till träd. Det finns inte två identiska skuggor på hela denna jord och inte två dödar heller. Varje lamm, varje spindel, varje morgonsparv dör på sitt eget sätt.
Ta till exempel kaniner . . . Bli inte otåliga nu, det här är av betydelse. Har ni hållit en kanin mellan era händer någon gång? Det är som att bära på ett granatäpple, en tidsinställd bomb. Tick tack, tick tack, tick tack, tick tack. Kaninen är det enda djuret som när det dör ofta gör det av rädsla. Det räcker med vittringen av en räv, en förnimmelse av en orm långt borta, för att hjärtat ska slå en volt på den och pupillerna vidgas. Då dunkar adrenalinet som en hammare i kaninens bröst och den dör innan rovdjurets käftar hinner slutas om dess nacke. Det är rädslan som har ihjäl den, förstår ni? Föraningen i sig är det som dödar den. Under loppet av en millisekund anar kaninen sin egen död, den får en glimt av hur och när det kommer att ske. Och denna visshet om det egna slutet dömer den till döden.
Samma sak gäller däremot inte för katter eller gråsparvar eller bin eller ödlor. För att inte tala om växter: som när ett pilträd dör eller en hortensia, ett ulmoträd eller ett kanelträd. Eller ett fikonträd, med sin orubbliga, cementgrå stam. För att
få det att dö måste en mäktig orsak ligga bakom. Som att en dödlig svamp, vinter efter vinter, år efter år, långsamt tränger in i dess grenverk, och till sist, efter flera decennier, får rötterna att murkna inifrån. Eller att en sågklinga styckar ner det och stammen blir till ved i en säck.
Det är likadant för alla arter och varelser som bebor den här planeten. Var och en måste möta orsaken till sin egen död. Något som får livet att ge vika, ett tillräckligt kraftfullt skäl. Eftersom livet, som ni säkert vet, brinner starkare i vissa kroppar. Ibland så intensivt och ihärdigt att det knappt går att släcka. Då måste man ha rätta verktyget: en tvål till en fläck, en pincett till en sticka. Hör ni mig därborta? Är ni med? En fisk kan inte drunkna på havets botten, det vore en omöjlighet. Och en metkrok kan bara rispa valens gom. Men man kan ändå inte mer än dö, och döden är bara döden.
Jag har inte tappat tråden, oroa er inte, det här är konturerna till berättelsen. Och för att komma till kärnan måste man rita upp konturerna. Så att ni förstår hur jag kom hit, vilka händelser som ledde fram till att jag spärrades in på det här stället. Så att ni, steg för steg, anar orsaken bakom flickans död.
Det är sant att jag har dödat. Jag tänker inte ljuga för er, jag lovar. Jag har haft ihjäl flugor och malar, hönor, maskar, en ormbunke och en rosenbuske. En gång dödade jag en skadad griskulting av barmhärtighet. Det gjorde ont i mig den gången, men jag dödade den eftersom den ändå skulle dö. Den skulle dö en utdragen och plågsam död, så jag bestämde mig för att förekomma den.
Men det är inte den sortens dödsfall som intresserar er, det ni vill höra om är någonting annat. Oroa er inte, jag ska komma till poängen, till dödsorsaken ni så ivrigt väntar på: en handfull tabletter, ett störtande flygplan, en snara runt någons hals . . . Det finns människor som alltid överlever, mot alla odds. För ett sådant fåtal personer blir döden ingen enkel uppgift. Män som måste köras över av stora lastbilar, få ett
skott rakt i bröstet. Kvinnor som kastar sig från sjätte våningen eftersom den femte inte är nog. Medan det för andra kan räcka med en liten lunginflammation, en kylig bris, en fruktkärna som täpper till luftstrupen. Och sedan finns ytterligare andra, som flickan, där det enda som behövs är en liten tanke. En farlig tanke, med vass egg, tänkt i ett svagt ögonblick. Jag ska berätta för er om den tanken, hur den blev till. Så släpp nu vad ni har för händer och lyssna.
I annonsen stod det:
Hembiträde sökes med presentabelt yttre, heltidsanställning.
Ingenting mer angavs än ett telefonnummer som snart blev en adress dit jag begav mig, klädd i vit blus och den här svarta kjolen jag har på mig nu.
De tog emot mig i dörren båda två. Jag pratar om mannen och kvinnan nu, om herrn och frun i huset, cheferna, de anhöriga, eller vad ni nu föredrar att kalla dem. Hon var gravid och när hon öppnat dörren, i ögonblicket strax innan jag räckte fram min hand för att hälsa, synade hon mig uppifrån och ner: mitt hår, mina kläder, mina ännu helvita gymnastikskor. Det var en grundlig blick, som om den ville ta reda på något avgörande om mig. Han däremot tittade inte ens på mig. Han skrev något i sin telefon och pekade, utan att lyfta blicken, på dörren som ledde in i köket.
Jag har ingen aning om vad de ställde för frågor, men jag minns någonting märkligt. Han hade rakat sig och en strimma raklödder glänste under hans vänstra glasögonskalm.
Hallå? Är det något fel? Får hembiträdet kanske inte använda ordet »strimma«?
Det verkade som om någon skrattade därborta på andra sidan väggen, och det lät inte som ett speciellt vänligt skratt.
Jag skulle just säga att den där strimman gjorde mig förvir-
rad, det såg ut som om någon slitit bort en bit hud på honom men att det varken fanns något blod eller kött inunder, utan någonting vitt, konstgjort. Frun märkte att jag tittade och när hon till sist upptäckte löddret fuktade hon sin tumme och torkade av honom med lite saliv.
Ni undrar förmodligen: vad har detta för betydelse. Ingen betydelse alls är svaret, även om jag minns herrns min alldeles tydligt, sättet han med en förebrående gest tryckte bort sin hustrus hand för att hon visat upp någonting så privat för en fullkomlig främling. När jag några veckor senare höll på att bädda deras dubbelsäng kom han plötsligt ut ur badrummet. Jag var säker på att han redan hade gått till arbetet men där var han nu, framför mig, spritt språngande naken. När han fick syn på mig hajade han inte till, han tappade inte fattningen det minsta. Fullkomligt lugn letade han upp sina kalsonger, gick tillbaka in i badrummet och drog igen dörren efter sig. Förklara ni vad som egentligen hände mellan den där första dagen och de som sedan skulle följa.
De behövde få dit någon så snart som möjligt. Herrn sa:
Helst från och med måndag.
Frun:
Helst från och med idag.
På kylskåpet satt en lapp med mina arbetsuppgifter. Så att de slapp ställa frågan om hembiträdet händelsevis kunde läsa, ifall hon skulle kunna skriva inköpslistan innan hon gick till mataffären eller anteckna i telefonblocket vem som ringt. Jag gick fram till kylskåpet och läste igenom listan, plockade ner papperet och la det i fickan. Eftertänksamt, med stadig hand, ett väluppfostrat hembiträde.
Jag kan börja på måndag, sa jag.
De sa genast ja. De frågade inte ens efter mina referenser.
Senare skulle jag förstå att allt som hände i det där huset befann sig i kamp med tiden, även om jag aldrig lyckades begripa mig på deras brådska, ständigt denna brådska. Den
som har bråttom slarvar bort sin tid, brukade min mamma säga om jag tog genvägen över åkern när jag var sen till skolan. Tiden, förmanade hon mig, kan man inte vinna över. Från dagen då vi föds är vägen redan utstakad åt oss. Men nu har jag virrat bort mig igen . Jag skulle ju berätta för er att deras dagar hade alldeles för få timmar och att deras första dotter snart skulle födas.
Jag vet redan vad ni tänker fråga och svaret är nej. Jag hade ingen erfarenhet av barn och jag ljög inte om det. Min mamma hade sagt det på telefon: ljug inte för dem, Lita, ljug aldrig första dagen. Så jag lydde henne, och sa:
Jag har inga barn, jag har inga syskonbarn, jag har aldrig bytt en blöja.
Men beslutet stod fast. Frun hade uppskattat min vita blus, min långa, prydliga fläta, mina raka, rena tänder, liksom det faktum att jag inte en enda gång haft fräckheten att se henne i ögonen.
Så snart de var färdiga med sina frågor visade de mig runt i huset:
Här har du städutrustningen till badrummet, Estela.
Gummihandskarna, trasan.
Här finns första hjälpen-lådan.
Disksvamparna, klormedlet, tvättpulvret, lakanen.
Här är strykbrädan, tvättkorgen.
Tvålen, tvättmaskinen, sykorgen, verktygen.
Se till så ingenting blir gammalt, Estela.
Att inga datum löper ut.
Storstädning på måndagar.
Vattna trädgården på eftermiddagen.
Och öppna aldrig för någon, aldrig någonsin, inte under några som helst omständigheter.
Jag minns inte så mycket mer, förutom att jag drabbades av en tanke den dagen, och att den dröjde sig kvar. När jag gick längs korridoren, genom badrummen och tittade in i vart och
ett av rummen, vardagsrummet, matsalen, den stora terrassen och swimmingpoolen, tänkte jag, klart och tydligt: detta är ett riktigt hem, med spikar ordentligt fastsatta i väggarna och tavlor upphängda på de där spikarna. Och den tanken, jag vet inte varför, gjorde ont i mig, precis här, mellan ögonen. Som en eld som flammade upp och brände mig precis här.
De visade mig inte det bakre rummet. Jag menar dagen för intervjun. Det rum de kallade »ditt rum«, och som jag kallade det bakre rummet. Jag fick se det först måndagen därpå, på min första arbetsdag. Frun var blek när hon tog emot mig, med ansiktet blankt av svett.
Känn dig som hemma, sa hon, och drog sig tillbaka för att vila.
Jag gick ensam in i köket och förvånades över att jag inte lagt märke till den där underliga dörren förut. Det gick inte att se skillnad på dörren och kaklet, som en lönngång. Jag gick fram och sköt den åt sidan. Visste ni att den sköts åt sidan? För att inte ta upp onödig plats. För att den inte skulle slå i sängen. Det var ingen vanlig dörr, så jag föste undan den åt vänster och klev för första gången in i rummet.
Skriv upp allt som fanns därinne, det kan hända att det har betydelse: en enkelsäng, ett litet nattduksbord, en sänglampa, en byrå, en gammal tv. Inuti byrån sex förkläden: måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag. Söndagen hade jag ledigt. Inga tavlor eller prydnadssaker, bara ett minimalt fönster. Ett badrum fanns det också, med en dusch, ett gammaldags toalettbord och några fuktfläckar som såg ut som att de gapskrattade.
Jag sköt igen dörren bakom mig och blev stående därinne, med ens torr om läpparna. Knäna kändes plötsligt svaga och
jag satte mig ner på sängkanten. Och då fick jag en känsla . . . hur ska jag beskriva den. Som att jag ännu inte hade gått in i det där rummet och att jag istället utifrån betraktade den kvinna jag från det ögonblicket skulle vara: de knäppta händerna över kjolen, de torra ögonen, den torra munnen, den upprörda andhämtningen. Jag la märke till att rumsdörren var tillverkad i linjeglas. Herrn måste ha stått precis där och uttalat ett av sina favoritord: lin-je-glas. En dörr i linjeglas avskilde det bakre rummet från köket. Bakom den dörren skulle jag sova under sju års tid, även om jag aldrig, inte en enda gång, kallade rummet »mitt rum«. Skriv ner det i era papper, varsågoda, var inte blyga: »vägrar konsekvent att kalla pigkammaren för sitt rum«. Och i marginalen: »ovilja«, »agg«, »möjligt kriminellt uppsåt«.
Efter en stund hörde jag hur någon kom in i köket och ställde sig och väntade på mig därute . . . eller därinne. Vad vet jag. Om det var rummet som låg utanför och köket innanför eller tvärtom. En del saker är otydliga, åtminstone för mig: inne, ute; nu, då; före, efter.
Frun harklade sig, och jag svalde hårt och sa: Kommer.
Eller kanske fanns det ingen där som stod och harklade sig, och kanske sa jag ingenting, kanske var det bara så att kvinnan jag skulle vara under de följande sju åren helt enkelt klädde av sig och drog förklädet över huvudet. Det satt stramt om halsen, förklädet var för litet, men när jag skulle knäppa upp den översta knappen märkte jag att det saknade knapphål. Bara en prydnadsknapp över hembiträdets halsgrop. Samma falska knapp satt på de fem andra uniformerna. Det är konstigt att jag minns den detaljen och samtidigt inte kan erinra mig vad jag gjorde resten av den dagen. Vad jag lagade för middag. Om jag tvättade kläder. Skurade golven. Eller om jag strök kläder. Jag minns inget av de första veckorna utom vår katt-och-råtta-lek. Hur frun lämnade rummet och
omärkligt försvann in i matsalen när jag gick in i vardagsrummet. Hur hon slank iväg mot badrummet när jag kom in i matsalen. Stängde in sig på sitt arbetsrum när jag skulle städa badrummet. Att hon inte visste vad hon skulle göra av sig, vart hon skulle ta vägen. Hon hade svårt att röra sig på grund av graviditeten, ändå skyndade hon hellre iväg än blev ensam och tyst med en främling. Eftersom det var vad jag var, en främling. Jag vet inte i vilket ögonblick jag slutade vara det. Om det var när hon började be mig handtvätta hennes trosor, säga: Estelita, lillan kräktes, kan du svabba golvet med lite klorin, tack. Men fråga henne om hon vet när jag fyller år eller hur gammal jag är.
Den första veckan visste de inte ens vad de skulle kalla mig. Namnet på det förra hembiträdet vägrade gå ur. Kvinnan som skrubbat rent längst in bakom deras toalettstol före mig, som tömt deras soptunna varje tisdag och fredag. Hon som tillrett deras legymsallad och som sett dem ligga och sova i sin säng. Något de aldrig nämnde men som jag vet just för att ingen av dem kunde uttala mitt namn.
Mmmestela, sa de.
Jag undrar fortfarande vad den förra hette: María, Marisela, Mariela, Mónica. Första bokstaven är jag helt säker på, eftersom det tog flera månader för den att försvinna.
Jag å min sida kallade henne alltid för »frun«. Frun är inte hemma. Vill frun äta något? Hur dags kommer frun hem? Men hon heter Mara, doña Mara López. När ni tog in henne på förhör och hon såg på er sådär som när man betraktar en fläck, som när man upptäcker ett fel, sa ni säkert: »Varsågod och sitt, doña Mara. Vill ni ha lite vatten? Vill ni ha en kopp te? Tar ni socker eller föredrar ni suketter?«, samtidigt som ni undrade, på samma sätt som jag, hur i hela världen man bara kan heta sådär. Som att heta Jula eller Veronca. Som att leva med en frånvaro.
Det fanns någonting hos henne. Ett . . . låt mig tänka efter.
Ointresse. Fast nej. Det är inte rätt ord. Ett förakt, så var det. Som om allt och alla tråkade ut henne och all slags intimitet äcklade henne. Det var i alla fall vad hon visade utåt. Masken hon noggrant och dag in och dag ut satte på sig. Därunder: rödflammig av vrede så fort hennes make kom hem sent från jobbet eller hennes dotter spottade ut den söndertuggade maten på sin tallrik; och ögonlocket, det vänstra, började rycka på henne, som att en bit av hennes eget ansikte var på väg att slita sig loss för att aldrig komma tillbaka.
Men jag ska erkänna att jag har tappat tråden nu. Det beror säkert på min ovana att tala. Fruns ansikte har ingen som helst betydelse; jag måste berätta för er om honom också.
Honom, det har ni nog redan gissat er till, kallade jag »herrn«, ibland också »din pappa«. Var är din pappa? Är din pappa redan hemma? Fast han heter Cristóbal. Don Juan Cristóbal Jensen. En något grovlemmad man, med början till tidig flint och himmelsblå ögon som lysknappen på en vattenkokare. Varje morgon muttrade han samma sak innan han gav sig av hemifrån: ännu en arbetsdag. Kanske var det bara ett mantra eller också var det verkligen hat. Jag syftar på hans arbete, ni behöver inte bli ängsliga. Han hatade sina kollegor, sjuksköterskorna, alla sina patienter. Ni har säkert redan noterat det på hans välstrukna skjorta, hans putsade skor, den ständiga beredskapen på att någon ska komma och tacka honom för att ha räddat livet på dem. Om det inte bara var äran att kallas »doktor« som fick honom att sätta på sig den vita rocken. Han älskade verkligen när folk kallade honom »doktor Jensen«. Men skriv ner det här i era papper: det spelar ingen roll om du är läkare. Inte när din enda dotter dör. Inte när du inte kan rädda henne.
Vi pratade inte mycket med varandra, han och jag. Det räckte med att jag serverade honom maten i tid och såg till att hans skjortor var rena och strukna. Hur ska jag beskriva honom, ni kanske kan hjälpa mig. Hur skulle ni beskriva en person
som inte röker och nästan inte dricker, som överväger varje ord innan han yttrar det, beräknar dess effekter så att ingen förhastad kommentar ska leda till några tidsödande missöden. En man besatt av tid:
Vi äter om en timme, Estela.
Värm upp maten om en kvart.
Jag är tio minuter sen till kliniken.
Jag har två minuter på mig att äta frukost.
Jag är där om en minut, öppna grindporten.
Jag tänker räkna till tre.
Två.
Ett.
Ett helt liv av nedräkningar.