9789146238485

ÉDOUARD LOUIS

Att förändras: en metod Översättning Marianne Tufvesson

Wahlström & Widstrand

Av Édouard Louis har tidigare utgivits: Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2015) Våldets historia (2017) Vem dödade min far (2019) En kvinnas frigörelse (2022)

Det inledande citatet är hämtat ur Tjuvens dagbok av Jean Genet i översättning av Bengt Söderbergh och Marc Ribes (Wahlström & Widstrand, 1987).

Citatet på sidorna 171–172 är hämtat ur Tillbaka till Reims av Didier Eribon i översättning av Johan Wollin (Verbal förlag, 2018).

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Originalets titel: Changer: méthode Copyright © Édouard Louis 2021 All rights reserved.

First published in France by ÉDITIONS DU SEUIL, SEPTEMBRE 2021 Omslagsformgivning: Nina Ulmaja Omslagsbild: © Johanna Bath Tryckt hos ScandBook, EU 2022 ISBN 978-91-46-23848-5

Till Giovanni S.

»Nu är jag inte längre annat än en förevändning.« Jean Genet, Tjuvens dagbok

Två prologer

Klockan är 00.33 när jag börjar skriva i mitt mörka och tysta rum. Genom det öppna fönstret hör jag röster därute i natten och på långt håll polissirener.

Jag är tjugosex år och några månader, de flesta skulle nog säga att jag har livet framför mig, att ingenting ännu har börjat och ändå har jag under lång tid dragits med känslan av att ha upplevt för mycket; jag antar att det är därför behovet av att skriva går så djupt, som ett sätt att fånga det förflutna i skrift och därigenom, antar jag, bli fri från det; eller kanske är det tvärtom så att det förflutna numera är så djupt förankrat inom mig att det tvingar mig att älta det, ständigt, så fort tillfälle ges, att det har besegrat mig och när jag tror mig bli fri från det bara förstärker jag dess existens och herravälde över mitt liv, kanske sitter jag fast i fällan – jag vet inte.

När jag var tjugoett var det redan för sent, jag hade redan upplevt för mycket – upplevt misär, barndomens fattigdom, alla gånger min mor bad mig att gå och knacka på hos grannarna 11

eller min moster och låta vädjande, så att de skulle ge oss ett paket pasta och en burk tomatsås eftersom pengarna var slut och hon visste att det var lättare för barn än vuxna att väcka medlidande.

Jag hade upplevt våld, att min kusin dog i fängelse när han var trettio, att min storebror blev gravt alkoholiserad som tonåring och vaknade berusad på morgnarna redan innan han fått i sig något eftersom spriten aldrig gick ur kroppen, att min mor ihärdigt förnekade detta för att skydda sonen, som varje gång han drack bedyrade att det var sista gången, hädanefter skulle han aldrig dricka en droppe. Slagsmålen på byns kafé, de små och isolerade samhällenas ingrodda rasism som anades bakom i princip allt som sades, Vi är inte i Frankrike längre, vi är i Afrika, man ser bara utlänningar överallt; den ständiga rädslan för att inte klara sig månaden ut, inte ha råd med ved för att värma huset och inte kunna köpa nya skor åt barnen när de gamla var trasiga, min mor och hennes fraser, Mina ungar ska minsann inte stå med skammen i skolan, och min far, min far som var sjuk efter att i alla år ha arbetat vid löpande bandet på fabriken och sedan med att sopa upp andras skräp på gatorna, min farfar som var sjuk efter att ha levt samma liv, sjuk eftersom hans liv var mer eller mindre en kopia av hans gammelfarfars liv, hans farfars liv, hans fars och hans sons liv: armod, otrygghet, avbruten skolgång vid fjorton eller femton års ålder, ett liv på fabriken, sjukdom. När jag var sex sju år såg jag dessa män omkring mig och tänkte att mitt liv skulle bli som deras, att jag en dag skulle gå till fabriken som de och att fabriken skulle knäcka ryggen på mig med.

12

Jag hade flytt det ödet och jobbat som bageribiträde, vaktmästare, bokhandlare, servitör, biljettrivare på olika teatrar, sekreterare, privatlärare, prostituerad, barnkolloledare, försöksperson inom medicinsk forskning. Som genom ett mirakel hade jag blivit antagen på ett universitet som ansågs vara ett av Europas mest prestigefyllda och gått ut därifrån med en examen i filosofi och sociologi trots att ingen i min släkt hade studerat. Jag läste Platon, Kant, Derrida, De Beauvoir. Efter att ha tillhört de fattigaste folklagren i Nordfrankrike hade jag bekantat mig först med landsortens småborgare och deras avundsjuka och lite senare med den parisiska intelligentian och den övre borgarklassen såväl i Frankrike som i andra länder.

Jag hade umgåtts med några av världens mest förmögna människor. Jag hade älskat med män som hade tavlor av Picasso, Monet och Soulages i salongen, som enbart reste i privatplan och bodde på hotell där en natt, en enda natt, kostade lika mycket som vad hela min familj på sju personer hade i årsinkomst när jag var barn.

Jag hade – åtminstone i fysisk bemärkelse – kommit aristokratin nära, blivit hembjuden till hertigar och prinsessor, ätit kaviar och flera gånger i veckan druckit exklusiv champagne i deras sällskap, semestrat i stora schweiziska villor hos borgmästaren i Genève som blivit min vän. Jag hade fått inblick i livet som knarklangare, älskat en man som var rallare och en annan som knappt fyllda trettio hade tillbringat en tredjedel av livet i fängelse, sovit i famnen på en annan i ett förortsområde som anses vara ett av Frankrikes farligaste.

Vid drygt tjugo års ålder hade jag bytt efternamn genom domstolsbeslut, bytt förnamn, gjort om ansiktet, förändrat hårfästet, gått igenom flera operationer, övat in ett nytt sätt 13

att gestikulera, gå och tala och slipat bort min barndoms nordfranska dialekt. Jag hade flytt till Barcelona för att börja om därnere tillsammans med en före detta adelsman, jag hade gjort ett försök att dra till Indien och lämna allt, jag hade bott i en minimal etta i Paris, ägt en stor våning i en av de flottaste delarna av New York, gjort en flera veckor lång ensamvandring i Förenta staterna genom okända och spöklika småstäder i ett försök att undkomma mitt liv. När jag åkte och besökte min far eller mor hade vi inget att prata om längre, vi talade inte samma språk, allt jag på kort tid hade upplevt, allt jag gått igenom, allting skilde oss åt.

Jag hade skrivit och publicerat böcker innan jag fyllde tjugofem, jag hade rest över hela världen för att presentera dem, till Japan, Chile, Kosovo, Malaysia och Singapore. Jag föreläste på Harvard, Berkeley, Sorbonne och hade till en början blivit imponerad av den livsstilen för att därefter bli uttråkad och äcklad.

Jag hade varit nära att dö och upplevt döden, dess faktiska närvaro, när kroppen i flera veckor hade vägrat att lyda mig.

Mer än allt annat hade jag velat fly min barndom, fly Nordfrankrikes grå himmel och barndomsvännernas förutbestämda liv som samhällets sämst lottade, där enda ljuspunkten var kvällarna i byns busskur flera gånger i veckan då man samlades och drack öl och pastis i plastmuggar för att glömma – glömma verkligheten. Jag hade drömt om att bli igenkänd på gatan, drömt om att vara osynlig, drömt om att försvinna, drömt om att en morgon vakna upp som flicka, drömt om att bli rik, drömt om att börja om från noll.

Ibland hade jag velat lägga mig i någon avsides vrå, gräva mig en grop, krypa ner där och aldrig mer tala, aldrig mer röra 14

mig, i linje med det Nietzsche kallar rysk fatalism, det vill säga uppgivenheten hos soldater som utmattade efter lång tids krigande, tillintetgjorda av stridströtthet och sina värkande och tunga kroppar, sträcker ut sig på marken någonstans långt från andra, i snön, och väntar på att döden ska ta dem.

Det är den historien – de irrfärderna – som jag här vill försöka berätta.

15

Jag tar trappan med långa kliv. Jag minns inte längre vad jag tänkte på där i trapphuset, jag antar att jag räknade mina steg för att slippa tänka på annat.

Framme utanför dörren hämtade jag andan och ringde på.

Mannen närmade sig på andra sidan väggen, jag hörde honom, uppfattade hans hasande fötter mot parkettgolvet.

Jag hade chattat med honom för första gången på en internetsajt knappt två timmar tidigare. Det var han som tog kontakt med mig. Han sa att han gillade pojkar som jag, unga, smala, blonda och blåögda – den ariska typen, förtydligade han. Han bad mig att klä mig som en student, vilket jag också gjorde, åtminstone enligt hans bild av en student, i en för stor huvtröja som jag lånat av Geoffroy och ljusblå sneakers, mina favoriter, jag gjorde honom till viljes för att jag hoppades att han skulle belöna mina ansträngningar och ge mig mer än det överenskomna beloppet.

16

Jag väntade.

Till slut öppnade han dörren och när jag såg hans kropp var jag tvungen att frysa ansiktsmusklerna för att inte grimasera – han liknade inte bilderna han hade skickat, kroppen var slapp och tung, jag vet inte hur jag ska beskriva det, som om den föll eller snarare rann ner mot golvet.

Det var mödosamt för honom bara att ta sig fram till dörren, jag såg att han var trött och andfådd och svettig; han utsöndrade en mängd små droppar som glänste på hans panna. Jag försökte titta på honom så lite som möjligt, ville undvika att se detaljerna i hans ansikte, jag tänkte Om mindre än en timme är du långt härifrån med pengarna. Jag kände hans lukt på håll, en syntetisk lukt av vanilj och surnad mjölk. Jag koncentrerade mig på den där meningen, Om mindre än en timme, pengarna, när jag plötsligt hörde röster bakom honom, inifrån lägenheten. Det var mansröster, flera stycken, kanske tre eller fyra; jag frågade vilka de var, då log han mot mig och sa: Det är lugnt. Du kan bara låtsas som att de inte finns, de är vana, jag tar ofta hit horor, du är inte den första. Vi går till mitt rum och du struntar i dem.

Jag tänkte: Jag vill inte att någon annan ska se mitt ansikte – skammen började ge sig till känna, steg från fingertopparna upp mot nacken som en förlamande ljummen vätska, svedan var välbekant. Jag hotade honom med att jag skulle åka hem igen. Jag trodde att han skulle bli sårad eller irriterad när jag sa så, men han försökte inte hålla mig kvar utan erbjöd sig, helt lugnt, att ge mig femtio euro för resan om jag ville backa ur och åka hem, och jag avskydde honom för att han inte blev arg. Jag 17

behövde mer än femtio euro. Jag sa Okej, vi går direkt till ditt rum, de får inte kolla på mig, jag tar på mig huvan.

Han lovade att hans vänner inte skulle försöka se mitt ansikte, De skiter i det, och vände sig redan om, jag såg hans blekfeta nacke, Tänk på pengarna, tänk på pengarna.

Jag korsade vardagsrummet med honom. Han gick före. Jag böjde nacken, huvan dolde mitt ansikte. I rummet satte han sig på sängkanten, när hans tunga kropp sjönk ner i madrassen gav den ifrån sig ett gnisslande ljud.

Madrassen skrek i mitt ställe.

Jag stod där framför hans kropp, vågade inte röra mig, han tittade på mig, Fan du kåtar upp mig med ditt lilla nazistnylle.

Jag svarade inte, visste att han skulle gilla att jag var tyst, att det var det han ville ha och att det var därför han betalade mig, för min hårdhet och kyla. Jag spelade en roll. Han bad mig att klä av mig, sa: Så långsamt som möjligt, och det gjorde jag.

Nu stod jag naken framför honom och väntade. Det enda han sa var: Jag vill att du knullar mig som en slyna. Han ställde sig upp, drog ner byxorna till knäna utan att ta av dem helt och vände ryggen till för att ställa sig på alla fyra i sängen – framför mig hade jag hans rumpa som var för blek och rödflammig, sladdrig, slapp, täckt av små bruna hårstrån – han upprepade Kör på, knulla mig, knulla mig som om jag var din lilla slyna.

Jag gned mitt kön mot hans kropp men ingenting hände, mitt kön reagerade inte, jag misslyckades, förmådde inte tänka på något annat, föreställa mig i en annan situation, hans kropp trängde sig på, som om dess fysiska realitet var så brutal och ofrånkomlig att den omöjliggjorde alla försök till fantasier. Han frågade Så du får inte upp den och för att vinna tid svarade jag 18

Håll käften. Under mina fingrar kände jag hur orden fick hans kropp att skälva till, han gillade att jag sa så.

Jag försökte igen, gned mig mot honom och över honom i desperation, tvingade mig att föreställa mig en annan kropp i stället för hans, föreställa mig en annan kropp under min kropp, eller snarare över min kropp eftersom jag visste att det var den varianten som brukade väcka min lust, jag koncentrerade mig men kontakten med hans torra kalla hud höll mig kvar i verkligheten, i hans närvaro. Han började sucka för att visa att han blev otålig. Jag upprepade Jag sa åt dig att hålla käften och inte röra dig, men visste att det inte skulle fungera lika bra en andra gång. Han ville ha något annat. Jag gned mig mot honom ännu hårdare men visste redan att jag förlorat, att spelet var förlorat på förhand, i dag tror jag att jag förstod det i samma stund som jag klev in i hans rum.

Jag tänkte på pengarna jag behövde, på skammen när jag nästa dag skulle tvingas meddela tandläkaren att jag inte kunde betala, min blick som mötte hans och de där fraserna som han säkert kunde till leda, Skulle jag kunna betala nästa gång, ledsen men jag fick inte med mig plånboken, jag glömde den, han skulle veta att jag ljög och jag skulle veta att han visste det, och den där oändliga spegelleken skulle få mig att skämmas – så enkelt var det, så banalt, och det var anledningen till att jag befann mig hemma hos den här mannen, naken mot hans kropp.

Han stod fortfarande i samma ställning, orörlig på alla fyra i sängen. Jag backade lite, gick runt sängen och ställde mig framför hans ansikte. Hans anletsdrag var trötta, ansiktet utmattat av väntan, vädjande. Jag sa Sug, och han tog min lem i munnen, 19

fortfarande mjuk. Jag slöt ögonen. Jag vet inte hur jag klarade det men efter att ha stått där framför honom i kanske tjugo minuter kom sammandragningarna och det gick för mig, jag drog ut lemmen ur hans mun och sprutade honom i ansiktet, jag tittade ner och såg den vita tjocka vätskan lägga sig över hans panna, kinder, ögonlock.

Jag andades darrande.

Jag klädde på mig igen. Jag tänkte: Nu är det nästan färdigt.

Nästan färdigt. På nattygsbordet bredvid sängen tog han en handduk som han antagligen lagt dit med tanke på mig, torkade sig i ansiktet och gick bort till en liten byrå. Han tog fram en sedelbunt ur en byrålåda och kom tillbaka.

Han gav mig hundra euro; jag rörde mig inte. Han visste exakt varför jag väntade och varför jag inte rörde mig men låtsades att han inte förstod. Han lekte med mig, medveten om att jag förstod vad som höll på att hända, att jag visste att han lekte men var för rädd för att säga något. Till slut sa han Du gjorde bara jobbet till hälften och därför betalar jag bara hälften. Du skulle ha knullat mig, men det gjorde du inte. En hora som inte knullar är ingen hora. Du ska vara glad att du fick hundra. Han sa det inte i någon aggressiv ton, utan mer som ett konstaterande, som när man läser upp en myndighetsregel eller villkoren i ett avtal. Jag kunde se, jag hade lärt mig att med en enda blick bedöma en människas ekonomiska status, det slog aldrig fel, jag visste att han var rik och att hundra euro till inte skulle ha gjort någon skillnad för honom, att hundra euro mindre inte skulle märkas i hans liv. Hjärtat bultade i bröstet på mig (det var inte hjärtat utan hela kroppen som bultade).

Jag började beskriva min situation för mannen framför mig, jag 20

visste inte ens vad han hette men jag berättade allt för honom, om skammen, om tandläkaren. Han svarade att det inte var hans problem, Gör man jobbet till hälften får man bara hälften av det man förtjänar. Man måste veta vad man vill här i livet.

Du är ung, du hinner lära dig.

Det var efter den kommentaren jag bestämde mig för att ge upp. Det fanns en risk att hans vänner i rummet intill skulle börja oroa sig och komma in i rummet för att kolla att allt var i sin ordning och de fick inte se mitt ansikte, Låt dem inte se ditt ansikte, andra får inte se ditt ansikte.

Jag tog pengarna och gick ut, jag korsade Paris som var svept i mörker och gick hem till mig. Ute glänste trottoarerna regnblanka och visade bilden av en andra stad på marken. Jag gick.

Jag tänkte inte att jag avskydde honom. Jag tänkte ingenting.

När jag kommit in i min lägenhet satte jag mig på sängkanten och grät. Fastän jag grät tänkte jag ingenting. Jag visste inte längre vad jag hette. Jag grät inte över det som just hade hänt, det var inte så farligt, bara ett övergående obehag av det slag man kan uppleva i alla möjliga situationer; det var mer som om det som hänt gav mig en ursäkt att sörja över alla gånger i mitt liv då jag hållit tillbaka tårarna. Det är möjligt att jag den natten, i det rummet, tillät mig att släppa fram tjugo år av ogråtna tårar.

Jag ställde mig i duschen. Jag tog inte av mig kläderna. Jag lät det ljumma vattnet rinna och kände det strila ner över mig från huvudet till anklarna. Jag lutade huvudet bakåt, spände halsen och öppnade munnen som för att utstöta ett skrik, ett långt och vackert skrik, men gjorde det inte. Vattnet sögs upp av mina 21

kläder, min vita t-shirt blev hudfärgad, mina vattenindränkta byxor blev mörkare och tyngre.

En lång stund blev jag stående där i duschen och tittade på vattnet som rann över mig. När jag gick ut hade det börjat ljusna. Jag tror att det var i den stunden jag frågade mig om jag en dag skulle kunna beskriva en scen som denna, en scen så långt bort från det barn jag varit och det barnets värld, inte en tragisk eller patetisk scen utan framför allt en scen som var detta barn radikalt främmande, och där och då lovade jag mig att en dag göra detta, att berätta allt som hade lett fram till den scenen och allt som sedan hände, i ett försök att gå tillbaka i tiden.