9789146238485

Page 1

ÉDOUARD LOUIS

Att förĂ€ndras: en metod ÖversĂ€ttning Marianne Tufvesson

Wahlström & Widstrand


Av Édouard Louis har tidigare utgivits: Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2015) VĂ„ldets historia (2017) Vem dödade min far (2019) En kvinnas frigörelse (2022)

Det inledande citatet Ă€r hĂ€mtat ur Tjuvens dagbok av Jean Genet i översĂ€ttning av Bengt Söderbergh och Marc Ribes (Wahlström & Widstrand, 1987). Citatet pĂ„ sidorna 171–172 Ă€r hĂ€mtat ur Tillbaka till Reims av Didier Eribon i översĂ€ttning av Johan Wollin (Verbal förlag, 2018).

Wahlström & Widstrand www.wwd.se Originalets titel: Changer: mĂ©thode Copyright © Édouard Louis 2021 All rights reserved. First published in France by ÉDITIONS DU SEUIL, SEPTEMBRE 2021 Omslagsformgivning: Nina Ulmaja Omslagsbild: © Johanna Bath Tryckt hos ScandBook, EU 2022 ISBN 978-91-46-23848-5


Till Giovanni S.



»Nu Àr jag inte lÀngre annat Àn en förevÀndning.« Jean Genet, Tjuvens dagbok



TvÄ prologer



Klockan Ă€r 00.33 nĂ€r jag börjar skriva i mitt mörka och tysta rum. Genom det öppna fönstret hör jag röster dĂ€rute i natten och pĂ„ lĂ„ngt hĂ„ll polissirener. Jag Ă€r tjugosex Ă„r och nĂ„gra mĂ„nader, de flesta skulle nog sĂ€ga att jag har livet framför mig, att ingenting Ă€nnu har börjat och Ă€ndĂ„ har jag under lĂ„ng tid dragits med kĂ€nslan av att ha upplevt för mycket; jag antar att det Ă€r dĂ€rför behovet av att skriva gĂ„r sĂ„ djupt, som ett sĂ€tt att fĂ„nga det förflutna i skrift och dĂ€rigenom, antar jag, bli fri frĂ„n det; eller kanske Ă€r det tvĂ€rtom sĂ„ att det förflutna numera Ă€r sĂ„ djupt förankrat inom mig att det tvingar mig att Ă€lta det, stĂ€ndigt, sĂ„ fort tillfĂ€lle ges, att det har besegrat mig och nĂ€r jag tror mig bli fri frĂ„n det bara förstĂ€rker jag dess existens och herravĂ€lde över mitt liv, kanske sitter jag fast i fĂ€llan – jag vet inte. NĂ€r jag var tjugoett var det redan för sent, jag hade redan upplevt för mycket – upplevt misĂ€r, barndomens fattigdom, alla gĂ„nger min mor bad mig att gĂ„ och knacka pĂ„ hos grannarna 11


eller min moster och lÄta vÀdjande, sÄ att de skulle ge oss ett paket pasta och en burk tomatsÄs eftersom pengarna var slut och hon visste att det var lÀttare för barn Àn vuxna att vÀcka medlidande. Jag hade upplevt vÄld, att min kusin dog i fÀngelse nÀr han var trettio, att min storebror blev gravt alkoholiserad som tonÄring och vaknade berusad pÄ morgnarna redan innan han fÄtt i sig nÄgot eftersom spriten aldrig gick ur kroppen, att min mor ihÀrdigt förnekade detta för att skydda sonen, som varje gÄng han drack bedyrade att det var sista gÄngen, hÀdanefter skulle han aldrig dricka en droppe. SlagsmÄlen pÄ byns kafé, de smÄ och isolerade samhÀllenas ingrodda rasism som anades bakom i princip allt som sades, Vi Àr inte i Frankrike lÀngre, vi Àr i Afrika, man ser bara utlÀnningar överallt; den stÀndiga rÀdslan för att inte klara sig mÄnaden ut, inte ha rÄd med ved för att vÀrma huset och inte kunna köpa nya skor Ät barnen nÀr de gamla var trasiga, min mor och hennes fraser, Mina ungar ska minsann inte stÄ med skammen i skolan, och min far, min far som var sjuk efter att i alla Är ha arbetat vid löpande bandet pÄ fabriken och sedan med att sopa upp andras skrÀp pÄ gatorna, min farfar som var sjuk efter att ha levt samma liv, sjuk eftersom hans liv var mer eller mindre en kopia av hans gammelfarfars liv, hans farfars liv, hans fars och hans sons liv: armod, otrygghet, avbruten skolgÄng vid fjorton eller femton Ärs Älder, ett liv pÄ fabriken, sjukdom. NÀr jag var sex sju Är sÄg jag dessa mÀn omkring mig och tÀnkte att mitt liv skulle bli som deras, att jag en dag skulle gÄ till fabriken som de och att fabriken skulle knÀcka ryggen pÄ mig med.

12


Jag hade flytt det ödet och jobbat som bageribitrĂ€de, vaktmĂ€stare, bokhandlare, servitör, biljettrivare pĂ„ olika teatrar, sekreterare, privatlĂ€rare, prostituerad, barnkolloledare, försöksperson inom medicinsk forskning. Som genom ett mirakel hade jag blivit antagen pĂ„ ett universitet som ansĂ„gs vara ett av Europas mest prestigefyllda och gĂ„tt ut dĂ€rifrĂ„n med en examen i filosofi och sociologi trots att ingen i min slĂ€kt hade studerat. Jag lĂ€ste Platon, Kant, Derrida, De Beauvoir. Efter att ha tillhört de fattigaste folklagren i Nordfrankrike hade jag bekantat mig först med landsortens smĂ„borgare och deras avundsjuka och lite senare med den parisiska intelligentian och den övre borgarklassen sĂ„vĂ€l i Frankrike som i andra lĂ€nder. Jag hade umgĂ„tts med nĂ„gra av vĂ€rldens mest förmögna mĂ€nniskor. Jag hade Ă€lskat med mĂ€n som hade tavlor av Picasso, Monet och Soulages i salongen, som enbart reste i privatplan och bodde pĂ„ hotell dĂ€r en natt, en enda natt, kostade lika mycket som vad hela min familj pĂ„ sju personer hade i Ă„rsinkomst nĂ€r jag var barn. Jag hade – Ă„tminstone i fysisk bemĂ€rkelse – kommit aristokratin nĂ€ra, blivit hembjuden till hertigar och prinsessor, Ă€tit kaviar och flera gĂ„nger i veckan druckit exklusiv champagne i deras sĂ€llskap, semestrat i stora schweiziska villor hos borgmĂ€staren i GenĂšve som blivit min vĂ€n. Jag hade fĂ„tt inblick i livet som knarklangare, Ă€lskat en man som var rallare och en annan som knappt fyllda trettio hade tillbringat en tredjedel av livet i fĂ€ngelse, sovit i famnen pĂ„ en annan i ett förortsomrĂ„de som anses vara ett av Frankrikes farligaste. Vid drygt tjugo Ă„rs Ă„lder hade jag bytt efternamn genom domstolsbeslut, bytt förnamn, gjort om ansiktet, förĂ€ndrat hĂ„rfĂ€stet, gĂ„tt igenom flera operationer, övat in ett nytt sĂ€tt 13


att gestikulera, gĂ„ och tala och slipat bort min barndoms nordfranska dialekt. Jag hade flytt till Barcelona för att börja om dĂ€rnere tillsammans med en före detta adelsman, jag hade gjort ett försök att dra till Indien och lĂ€mna allt, jag hade bott i en minimal etta i Paris, Ă€gt en stor vĂ„ning i en av de flottaste delarna av New York, gjort en flera veckor lĂ„ng ensamvandring i Förenta staterna genom okĂ€nda och spöklika smĂ„stĂ€der i ett försök att undkomma mitt liv. NĂ€r jag Ă„kte och besökte min far eller mor hade vi inget att prata om lĂ€ngre, vi talade inte samma sprĂ„k, allt jag pĂ„ kort tid hade upplevt, allt jag gĂ„tt igenom, allting skilde oss Ă„t. Jag hade skrivit och publicerat böcker innan jag fyllde tjugofem, jag hade rest över hela vĂ€rlden för att presentera dem, till Japan, Chile, Kosovo, Malaysia och Singapore. Jag förelĂ€ste pĂ„ Harvard, Berkeley, Sorbonne och hade till en början blivit imponerad av den livsstilen för att dĂ€refter bli uttrĂ„kad och Ă€cklad. Jag hade varit nĂ€ra att dö och upplevt döden, dess faktiska nĂ€rvaro, nĂ€r kroppen i flera veckor hade vĂ€grat att lyda mig. Mer Ă€n allt annat hade jag velat fly min barndom, fly Nordfrankrikes grĂ„ himmel och barndomsvĂ€nnernas förutbestĂ€mda liv som samhĂ€llets sĂ€mst lottade, dĂ€r enda ljuspunkten var kvĂ€llarna i byns busskur flera gĂ„nger i veckan dĂ„ man samlades och drack öl och pastis i plastmuggar för att glömma – glömma verkligheten. Jag hade drömt om att bli igenkĂ€nd pĂ„ gatan, drömt om att vara osynlig, drömt om att försvinna, drömt om att en morgon vakna upp som flicka, drömt om att bli rik, drömt om att börja om frĂ„n noll. Ibland hade jag velat lĂ€gga mig i nĂ„gon avsides vrĂ„, grĂ€va mig en grop, krypa ner dĂ€r och aldrig mer tala, aldrig mer röra 14


mig, i linje med det Nietzsche kallar rysk fatalism, det vill sĂ€ga uppgivenheten hos soldater som utmattade efter lĂ„ng tids krigande, tillintetgjorda av stridströtthet och sina vĂ€rkande och tunga kroppar, strĂ€cker ut sig pĂ„ marken nĂ„gonstans lĂ„ngt frĂ„n andra, i snön, och vĂ€ntar pĂ„ att döden ska ta dem. Det Ă€r den historien – de irrfĂ€rderna – som jag hĂ€r vill försöka berĂ€tta.

15


Jag tar trappan med lĂ„nga kliv. Jag minns inte lĂ€ngre vad jag tĂ€nkte pĂ„ dĂ€r i trapphuset, jag antar att jag rĂ€knade mina steg för att slippa tĂ€nka pĂ„ annat. Framme utanför dörren hĂ€mtade jag andan och ringde pĂ„. Mannen nĂ€rmade sig pĂ„ andra sidan vĂ€ggen, jag hörde honom, uppfattade hans hasande fötter mot parkettgolvet. Jag hade chattat med honom för första gĂ„ngen pĂ„ en internetsajt knappt tvĂ„ timmar tidigare. Det var han som tog kontakt med mig. Han sa att han gillade pojkar som jag, unga, smala, blonda och blÄögda – den ariska typen, förtydligade han. Han bad mig att klĂ€ mig som en student, vilket jag ocksĂ„ gjorde, Ă„tminstone enligt hans bild av en student, i en för stor huvtröja som jag lĂ„nat av Geoffroy och ljusblĂ„ sneakers, mina favoriter, jag gjorde honom till viljes för att jag hoppades att han skulle belöna mina anstrĂ€ngningar och ge mig mer Ă€n det överenskomna beloppet.

16


Jag vĂ€ntade. Till slut öppnade han dörren och nĂ€r jag sĂ„g hans kropp var jag tvungen att frysa ansiktsmusklerna för att inte grimasera – han liknade inte bilderna han hade skickat, kroppen var slapp och tung, jag vet inte hur jag ska beskriva det, som om den föll eller snarare rann ner mot golvet. Det var mödosamt för honom bara att ta sig fram till dörren, jag sĂ„g att han var trött och andfĂ„dd och svettig; han utsöndrade en mĂ€ngd smĂ„ droppar som glĂ€nste pĂ„ hans panna. Jag försökte titta pĂ„ honom sĂ„ lite som möjligt, ville undvika att se detaljerna i hans ansikte, jag tĂ€nkte Om mindre Ă€n en timme Ă€r du lĂ„ngt hĂ€rifrĂ„n med pengarna. Jag kĂ€nde hans lukt pĂ„ hĂ„ll, en syntetisk lukt av vanilj och surnad mjölk. Jag koncentrerade mig pĂ„ den dĂ€r meningen, Om mindre Ă€n en timme, pengarna, nĂ€r jag plötsligt hörde röster bakom honom, inifrĂ„n lĂ€genheten. Det var mansröster, flera stycken, kanske tre eller fyra; jag frĂ„gade vilka de var, dĂ„ log han mot mig och sa: Det Ă€r lugnt. Du kan bara lĂ„tsas som att de inte finns, de Ă€r vana, jag tar ofta hit horor, du Ă€r inte den första. Vi gĂ„r till mitt rum och du struntar i dem. Jag tĂ€nkte: Jag vill inte att nĂ„gon annan ska se mitt ansikte – skammen började ge sig till kĂ€nna, steg frĂ„n fingertopparna upp mot nacken som en förlamande ljummen vĂ€tska, svedan var vĂ€lbekant. Jag hotade honom med att jag skulle Ă„ka hem igen. Jag trodde att han skulle bli sĂ„rad eller irriterad nĂ€r jag sa sĂ„, men han försökte inte hĂ„lla mig kvar utan erbjöd sig, helt lugnt, att ge mig femtio euro för resan om jag ville backa ur och Ă„ka hem, och jag avskydde honom för att han inte blev arg. Jag 17


behövde mer Ă€n femtio euro. Jag sa Okej, vi gĂ„r direkt till ditt rum, de fĂ„r inte kolla pĂ„ mig, jag tar pĂ„ mig huvan. Han lovade att hans vĂ€nner inte skulle försöka se mitt ansikte, De skiter i det, och vĂ€nde sig redan om, jag sĂ„g hans blekfeta nacke, TĂ€nk pĂ„ pengarna, tĂ€nk pĂ„ pengarna. Jag korsade vardagsrummet med honom. Han gick före. Jag böjde nacken, huvan dolde mitt ansikte. I rummet satte han sig pĂ„ sĂ€ngkanten, nĂ€r hans tunga kropp sjönk ner i madrassen gav den ifrĂ„n sig ett gnisslande ljud. Madrassen skrek i mitt stĂ€lle. Jag stod dĂ€r framför hans kropp, vĂ„gade inte röra mig, han tittade pĂ„ mig, Fan du kĂ„tar upp mig med ditt lilla nazistnylle. Jag svarade inte, visste att han skulle gilla att jag var tyst, att det var det han ville ha och att det var dĂ€rför han betalade mig, för min hĂ„rdhet och kyla. Jag spelade en roll. Han bad mig att klĂ€ av mig, sa: SĂ„ lĂ„ngsamt som möjligt, och det gjorde jag. Nu stod jag naken framför honom och vĂ€ntade. Det enda han sa var: Jag vill att du knullar mig som en slyna. Han stĂ€llde sig upp, drog ner byxorna till knĂ€na utan att ta av dem helt och vĂ€nde ryggen till för att stĂ€lla sig pĂ„ alla fyra i sĂ€ngen – framför mig hade jag hans rumpa som var för blek och rödflammig, sladdrig, slapp, tĂ€ckt av smĂ„ bruna hĂ„rstrĂ„n – han upprepade Kör pĂ„, knulla mig, knulla mig som om jag var din lilla slyna. Jag gned mitt kön mot hans kropp men ingenting hĂ€nde, mitt kön reagerade inte, jag misslyckades, förmĂ„dde inte tĂ€nka pĂ„ nĂ„got annat, förestĂ€lla mig i en annan situation, hans kropp trĂ€ngde sig pĂ„, som om dess fysiska realitet var sĂ„ brutal och ofrĂ„nkomlig att den omöjliggjorde alla försök till fantasier. Han frĂ„gade SĂ„ du fĂ„r inte upp den och för att vinna tid svarade jag 18


HĂ„ll kĂ€ften. Under mina fingrar kĂ€nde jag hur orden fick hans kropp att skĂ€lva till, han gillade att jag sa sĂ„. Jag försökte igen, gned mig mot honom och över honom i desperation, tvingade mig att förestĂ€lla mig en annan kropp i stĂ€llet för hans, förestĂ€lla mig en annan kropp under min kropp, eller snarare över min kropp eftersom jag visste att det var den varianten som brukade vĂ€cka min lust, jag koncentrerade mig men kontakten med hans torra kalla hud höll mig kvar i verkligheten, i hans nĂ€rvaro. Han började sucka för att visa att han blev otĂ„lig. Jag upprepade Jag sa Ă„t dig att hĂ„lla kĂ€ften och inte röra dig, men visste att det inte skulle fungera lika bra en andra gĂ„ng. Han ville ha nĂ„got annat. Jag gned mig mot honom Ă€nnu hĂ„rdare men visste redan att jag förlorat, att spelet var förlorat pĂ„ förhand, i dag tror jag att jag förstod det i samma stund som jag klev in i hans rum. Jag tĂ€nkte pĂ„ pengarna jag behövde, pĂ„ skammen nĂ€r jag nĂ€sta dag skulle tvingas meddela tandlĂ€karen att jag inte kunde betala, min blick som mötte hans och de dĂ€r fraserna som han sĂ€kert kunde till leda, Skulle jag kunna betala nĂ€sta gĂ„ng, ledsen men jag fick inte med mig plĂ„nboken, jag glömde den, han skulle veta att jag ljög och jag skulle veta att han visste det, och den dĂ€r oĂ€ndliga spegelleken skulle fĂ„ mig att skĂ€mmas – sĂ„ enkelt var det, sĂ„ banalt, och det var anledningen till att jag befann mig hemma hos den hĂ€r mannen, naken mot hans kropp. Han stod fortfarande i samma stĂ€llning, orörlig pĂ„ alla fyra i sĂ€ngen. Jag backade lite, gick runt sĂ€ngen och stĂ€llde mig framför hans ansikte. Hans anletsdrag var trötta, ansiktet utmattat av vĂ€ntan, vĂ€djande. Jag sa Sug, och han tog min lem i munnen, 19


fortfarande mjuk. Jag slöt ögonen. Jag vet inte hur jag klarade det men efter att ha stÄtt dÀr framför honom i kanske tjugo minuter kom sammandragningarna och det gick för mig, jag drog ut lemmen ur hans mun och sprutade honom i ansiktet, jag tittade ner och sÄg den vita tjocka vÀtskan lÀgga sig över hans panna, kinder, ögonlock. Jag andades darrande. Jag klÀdde pÄ mig igen. Jag tÀnkte: Nu Àr det nÀstan fÀrdigt. NÀstan fÀrdigt. PÄ nattygsbordet bredvid sÀngen tog han en handduk som han antagligen lagt dit med tanke pÄ mig, torkade sig i ansiktet och gick bort till en liten byrÄ. Han tog fram en sedelbunt ur en byrÄlÄda och kom tillbaka. Han gav mig hundra euro; jag rörde mig inte. Han visste exakt varför jag vÀntade och varför jag inte rörde mig men lÄtsades att han inte förstod. Han lekte med mig, medveten om att jag förstod vad som höll pÄ att hÀnda, att jag visste att han lekte men var för rÀdd för att sÀga nÄgot. Till slut sa han Du gjorde bara jobbet till hÀlften och dÀrför betalar jag bara hÀlften. Du skulle ha knullat mig, men det gjorde du inte. En hora som inte knullar Àr ingen hora. Du ska vara glad att du fick hundra. Han sa det inte i nÄgon aggressiv ton, utan mer som ett konstaterande, som nÀr man lÀser upp en myndighetsregel eller villkoren i ett avtal. Jag kunde se, jag hade lÀrt mig att med en enda blick bedöma en mÀnniskas ekonomiska status, det slog aldrig fel, jag visste att han var rik och att hundra euro till inte skulle ha gjort nÄgon skillnad för honom, att hundra euro mindre inte skulle mÀrkas i hans liv. HjÀrtat bultade i bröstet pÄ mig (det var inte hjÀrtat utan hela kroppen som bultade). Jag började beskriva min situation för mannen framför mig, jag 20


visste inte ens vad han hette men jag berÀttade allt för honom, om skammen, om tandlÀkaren. Han svarade att det inte var hans problem, Gör man jobbet till hÀlften fÄr man bara hÀlften av det man förtjÀnar. Man mÄste veta vad man vill hÀr i livet. Du Àr ung, du hinner lÀra dig. Det var efter den kommentaren jag bestÀmde mig för att ge upp. Det fanns en risk att hans vÀnner i rummet intill skulle börja oroa sig och komma in i rummet för att kolla att allt var i sin ordning och de fick inte se mitt ansikte, LÄt dem inte se ditt ansikte, andra fÄr inte se ditt ansikte. Jag tog pengarna och gick ut, jag korsade Paris som var svept i mörker och gick hem till mig. Ute glÀnste trottoarerna regnblanka och visade bilden av en andra stad pÄ marken. Jag gick. Jag tÀnkte inte att jag avskydde honom. Jag tÀnkte ingenting. NÀr jag kommit in i min lÀgenhet satte jag mig pÄ sÀngkanten och grÀt. FastÀn jag grÀt tÀnkte jag ingenting. Jag visste inte lÀngre vad jag hette. Jag grÀt inte över det som just hade hÀnt, det var inte sÄ farligt, bara ett övergÄende obehag av det slag man kan uppleva i alla möjliga situationer; det var mer som om det som hÀnt gav mig en ursÀkt att sörja över alla gÄnger i mitt liv dÄ jag hÄllit tillbaka tÄrarna. Det Àr möjligt att jag den natten, i det rummet, tillÀt mig att slÀppa fram tjugo Är av ogrÄtna tÄrar. Jag stÀllde mig i duschen. Jag tog inte av mig klÀderna. Jag lÀt det ljumma vattnet rinna och kÀnde det strila ner över mig frÄn huvudet till anklarna. Jag lutade huvudet bakÄt, spÀnde halsen och öppnade munnen som för att utstöta ett skrik, ett lÄngt och vackert skrik, men gjorde det inte. Vattnet sögs upp av mina 21


klÀder, min vita t-shirt blev hudfÀrgad, mina vattenindrÀnkta byxor blev mörkare och tyngre. En lÄng stund blev jag stÄende dÀr i duschen och tittade pÄ vattnet som rann över mig. NÀr jag gick ut hade det börjat ljusna. Jag tror att det var i den stunden jag frÄgade mig om jag en dag skulle kunna beskriva en scen som denna, en scen sÄ lÄngt bort frÄn det barn jag varit och det barnets vÀrld, inte en tragisk eller patetisk scen utan framför allt en scen som var detta barn radikalt frÀmmande, och dÀr och dÄ lovade jag mig att en dag göra detta, att berÀtta allt som hade lett fram till den scenen och allt som sedan hÀnde, i ett försök att gÄ tillbaka i tiden.


Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.