Prolog
Det regnade den dagen då han kom tillbaka till ön. Orlando ställde bilen i färjekön och satt ett ögonblick stilla med båda händerna på ratten och motorn på tomgång, som om han över vägde att vända om och köra tillbaka, sedan vred han om tänd ningsnyckeln och steg ur bilen. Med rockkragen uppfälld och hatten nerdragen i pannan gick han över vändplanen, ut på den gamla stenpiren. Han tog fram ett paket cigarretter och tände en som han rökte medan han såg ut över det grå sundet. Den gula bilfärjan hade redan lagt ut från kajen och var på väg över Öregrundsgrepen. Ön var ett mörkt skogbeklätt band under de tunga molnen. Genom diset kunde han se flaggstängerna på campingplatsen, och lite längre uppåt kusten Djurstens fyr. Det förvånade honom att det hade gått så fort att köra hit. Det hade bara tagit en dryg timme från Uppsala. Han hade alltid tänkt på ön som avlägsen. Belägen i en del av hans liv som han numera sällan tänkte på, men som han alltid hade vetat att han skulle bli tvungen att återvända till. Han hade bara inte vetat när. Det var en dödsannons i en lokaltidning som gett honom ett datum och ett klockslag. Vår kära mor och farmor Lea Höjer har lämnat oss i sorg och saknad, Östhammar den 15 maj 2005. B egravningsgudstjänsten äger rum i Gräsö kyrka den 2 juni klockan 14.00. Orlando stod stilla och kände hur regnet vätte genom kragen på hans vita skjorta och sulorna på hans nya, dyra lågskor. I fem tio år hade han vetat att han än en gång skulle företa resan över 7