9789146229445

Jag står i snön framför mammas gravsten när samtalet kommer.

Det är en enkel gravsten, knappt knähög, i grovt huggen granit.

Vi har resonerat en stund, morsan och jag, om svårigheten med att vara polis i en stad där ingen längre bryr sig om någon annan än sig själv. Och kanske än viktigare: svårigheten med att vara människa i en sådan stad, i en sådan tid.

Jag stampar blötsnön av gymnastikskorna och vänder mig bort från gravstenen. Det känns inte rätt att tala i mobilen vid gra­ ven. Framför mig breder Skogskyrkogårdens böljande landskap ut sig. Stråk av dimma hovrar i diset mellan tallkronorna och under dem skjuter de mörka trädstammarna upp ur snön som utropstecken, pekande på livets förgänglighet. Det droppar från trädkronorna, från gravstenarna. Överallt rinner smältvatten.

Det letar sig in i mina tunna skor också, samlas runt tårna som en blöt påminnelse om att köpa de där kängorna som jag inte un­ nat mig. Någonstans på avstånd skymtar jag mörka gestalter som avlägsnar sig in i tallskogen. Kanske ska de ställa ut ljuslyktor, eller lägga ut granris.

Det är snart jul.

Jag tar några steg mot den prydligt plöjda gångstigen och k­ astar en blick på displayen, men vet redan innan jag tittar vem det är.

Känslan i mellangärdet går inte att ta miste på. Den sugande, ­bultande förnimmelsen som jag känner så väl.

Innan jag svarar vänder jag mig om en sista gång mot gravste­ nen. Vinkar tafatt och mumlar någonting om att jag snart ska komma tillbaka. Det är förstås onödigt, för hon vet ju att jag alltid återvänder.

9

Nynäsvägen ligger svart och blank framför mig när jag kör in mot city. Rödljusen från bilarnas baklyktor glittrar framför mig på vägbanan. Visar vägen. Längs vägrenen ligger tjocka drivor av smutsbrun snö och en låg och deprimerande konform bebyggelse kantar infartsleden till Stockholm. Enstaka julstjärnor lyser upp fönstren, som bloss i natten. Det har börjat snöa igen. En regn­ blandad sörja som lägger sig på framrutan och suddar ut omgiv­ ningens skarpa konturer, får landskapet att mjukna. Det enda som hörs är ljudet från vindrutetorkarna som gifter sig med motorns mjuka spinnande.

Ett mord. Ännu ett mord.

För många år sedan, när jag som relativt junior polis och ny­ bakad mordutredare blev kallad till en brottsplats, väckte beskedet om ett mord alltid en sorts upprymdhet. Döden var synonym med ett mysterium som skulle lösas, nystas upp som ett trassligt garn.

För allting gick att nysta upp, reda ut. Bara man hade energi, ut­ hållighet och visste att dra i rätt trådar vid rätt tillfällen. Verklighe­ ten var ingenting annat än en komplex väv av sådana trådar.

Kort sagt: den kunde bemästras, redas ut.

Nu vet jag inte riktigt längre. Kanske har jag tappat intresset för själva väven, förlorat intuitionen för vilka trådar jag ska dra i. Med tiden har döden också fått en annan innebörd. Mamma, som sover i Skogskyrkogårdens vattensjuka jord. Annika, min syster, som lig­ ger på samma kyrkogård, bara en bit längre bort. Och pappa, som håller på att supa ihjäl sig på Solkusten, är väl på god väg att hamna där också. Brotten som kommer i min väg känns inte längre lika viktiga. Visst kan jag hjälpa till att reda ut vad som har hänt. Sät­ ta ord på det ofattbara – någon har bragts om livet – och beskriva ­skeendet som ledde fram till det. Kanske också fastställa vem som är den skyldige och i bästa fall bidra till att lagföra denna någon.

Men de döda är ju fortfarande döda, eller hur? Jag har numera svårt att se det meningsfulla i det jag gör.

10

Vid Roslagstull börjar det skymma och jag konstaterar att det aldrig blev riktigt ljust i dag. Att den här dagen passerade lika obe­ märkt i det grådisiga decembertöcknet som gårdagen och dagarna innan. Trafiken tätnar när jag tar av på E18 norrut. Jag passerar ett vägarbete och groparna i vägbanan får bilen att skaka och Wunder­ baumen att hoppa oroväckande i framrutan.

Någonstans i höjd med universitetet ringer Manfred. Förklarar att det är ett förbannat ståhej, att någon sorts höjdare är inblandad och att det vore bra om jag inte sölade så in i helvete och kom någon gång. Jag kisar ut i den industrigrå skymningen, svarar att han får ge sig till tåls, att vägbanan är hålig som en schweizerost och att jag riskerar att få blåmärken på ballarna om jag kör fortare.

Manfred fyrar av sitt välbekanta, grymtande skratt, det som påminner lite om ljudet från en gris. Eller så är jag orättvis nu: ­Manfred är fet, och kanske är det hans kroppskonstitution som färgar min bild av hans skratt, får mig att tänka på ett vällustigt grymtande. Kanske låter hans skratt precis som mitt.

Kanske låter vi alla likadant.

Vi har jobbat ihop i mer än tio år, Manfred och jag. År efter år har vi stått sida vid sida framför obduktionsbord, förhört vittnen och träffat förtvivlade anhöriga. År efter år har vi gripit buset och gjort världen till en tryggare plats. Eller har vi det, egentligen? Alla de där människorna som sov i kylfacken på Rättsmedicinska i Solna är ju fortfarande döda och kommer så att förbli. I evigheters evig­ het. Vi är ingenting annat än samhällets städpatrull, som knyter ihop lösa trådar när väven brustit och det otänkbara redan hänt.

Janet säger att jag är deprimerad, men jag litar inte på Janet.

Dessutom tror jag inte på depression. För just så är det: jag tror inte på det. För mig handlar det snarare om att jag kommit till insikt om tillvarons villkor och för första gången ser nyktert på livet. J­ anet replikerar att det hör till sjukdomsbilden, att den deprimerade inte förmår lyfta blicken från sin egen, upplevda misär. Jag brukar svara henne att depression är läkemedelsbranschens kanske mest 11

l­ önsamma påhitt och att jag varken har tid eller lust att bidra till att snorrika läkemedelsföretag blir ännu rikare. Och när Janet sedan vill prata mer om mitt mående så lägger jag alltid på luren. Det var trots allt femton år sedan vi var tillsammans, det finns ingen anled­ ning att älta en sådan sak med henne. Att hon råkar vara mor till mitt enda barn förändrar inte den saken.

Albin är förresten ett barn som aldrig borde ha fått komma till.

Inte för att det är något fel på Albin – han är väl som tonårskillar är mest; finnig, med största sannolikhet översexuell och patologiskt intresserad av dataspel – utan för att jag verkligen inte var redo att bli förälder. I mina mörka stunder (och de blir allt fler med åren) brukar jag tänka att hon gjorde det med flit. Slängde p-pillren och gjorde sig gravid som hämnd för det där med bröllopet. Kanske är det så. Jag kommer ju aldrig att få veta och det spelar inte så stor roll nu. Albin finns i allra högsta grad och lever i välmåga med sin mamma. Vi träffas ibland, inte särskilt ofta – till jul och midsom­ mar och när han fyller år. Jag tror att det är bäst så för honom, att vi inte har så mycket kontakt alltså. Risken är väl annars att han också skulle bli besviken på mig.

Ibland tänker jag att jag kanske borde ha ett kort av honom i plånboken, så där som andra (riktiga) föräldrar har. Ett taffligt skolfoto taget mot en sepiatonad pannå i någon gympasal, av en fotograf vars drömmar inte ledde längre än till Farsta gymnasium.

Men jag inser rätt snart att det inte skulle lura någon, allra minst mig själv. Föräldraskap är någonting man förtjänar, tänker jag. En rätt som kommer med nattvak, blöjbyten och allt vad man nu gör.

Det har väldigt lite med genetik att göra, med de spermier jag ove­ tandes donerade för en sådär femton år sedan så att Janet skulle få sin dröm om ett barn uppfylld.

Jag ser huset på långt håll. Inte för att den vita, lådliknande bygg­ naden sticker ut på något sätt i det exklusiva villaområdet, utan för att den är omgiven av polisbilar. Blåljusen spelar över snön och kri­ 12

minalteknikernas omisskännliga vita van står prydligt parkerad en bit bort. Själv parkerar jag nedanför backen och går den sista biten upp mot villan. Hälsar på uniformerna, visar min legitimation och slinker under det blåvita avspärrningsbandet som vajar långsamt i den svaga vinden.

Manfred Olsson står i ytterdörren. Hans väldiga kropp skym­ mer nästan hela porten när han höjer handen till en hälsning. Han är klädd i tweedblazer och en liten rosa silkesscarf sticker upp ur bröstfickan. De generöst tilltagna ullbyxorna är ordentligt ned­ stoppade i sjukhusblå skoskydd.

– För helvete, Lindgren. Trodde aldrig du skulle komma.

Jag möter hans blick. De små, okynniga pepparkornsögonen lig­ ger djupt inbäddade i det rödbrusiga ansiktet. Hans tunna, röd­ blonda hår är prydligt vattenkammat på ett sätt som för tankarna till en skådespelare från en femtiotalsfilm. Han ser inte ut som en polis, snarare som en antikhandlare eller historiker eller somme­ lier. Oavsett, han ser i alla fall inte ut som en snut – någonting som han otvivelaktigt är medveten om. Så medveten att jag misstänker att han gjort det till en ploj, att han faktiskt finner stor tillfreds­ ställelse i att överdriva sin excentriska klädstil för att provocera snut­snutarna.

– Som jag sa …

– Ja, ja. Skyll på trafiken, säger Manfred. Jag vet hur det är när man hittar en bra p-rulle. Förbannat svårt att slita sig.

Manfreds oborstade språk kontrasterar skarpt mot hans ut­ studerat välvårdade klädstil. Han räcker mig ett par skoskydd och ­handskar och säger i lägre ton: – Du. Det här är någonting av det jävligaste … Kom så får du se själv.

Jag tar på mig skoskydden och handskarna och kliver upp på steg­ plattorna av transparent plast som teknikerna placerat ut till synes på måfå i hallen. Doften av blod är så intensiv och kväljande att jag nästan ryggar tillbaka, trots att jag känner den så väl. Bultandet i mellangärdet växer sig starkare. Trots alla brottsplatser jag besökt, 13

alla lik jag sett, är det någonting med närheten till ond bråd död som fortfarande får nackhåren att resa sig på mig. Kanske är det insikten om hur fort det kan gå. Hur snabbt ett liv kan släckas. Men ibland kan det förstås också vara motsatsen – hur en brottsplats, eller en kropp, bär vittnesmål om en outhärdligt utdragen dödskamp.

Jag nickar åt kriminalteknikerna i vita overaller och ser mig om­ kring i hallen. Den är anmärkningsvärt anonym, snudd på könlös.

Eller så är den bara väldigt manlig, det är väl nästan samma sak?

I alla fall när det gäller inredning. Vitmålade väggar, grått golv.

Ingen­stans syns några av de personliga tillhörigheter som man vanligtvis hittar i en hall: kläder, väskor eller skor. Jag kliver till nästa stegplatta och kikar in i ett kök. Svartlackerade köksluckor, också de högblanka. Ett ellipsformat bord med stolar runt, som jag känner igen från någon heminredningstidning. Knivar på parad längs väggen. Jag noterar att ingen verkar fattas.

Manfred lägger sin hand på min arm.

– Här. Kom. Jag kliver vidare på stegplattorna, längre in i hallen. Förbi en kriminaltekniker utrustad med kamera och anteckningsblock. En stor blodfläck breder ut sig under stegplattorna. Nej, det är ingen blodfläck, det är snarare en sjö. En röd, klibbig sjö av färskt blod som verkar täcka hela inre delen av hallen, från vägg till vägg och vidare nedför trappan till källaren. Från sjön leder mängder av fot­ spår i olika storlek ut mot ytterdörren.

– En jävla massa blod, mumlar Manfred och stegar vidare med förvånande smidighet, trots att stegplattorna sviktar påtagligt under hans tyngd. En nummerskylt står bredvid ett blodigt kläd­ bylte. Jag skymtar ett ben och en högklackad svart stövel, och se­ dan under­k roppen på en kvinna. Hon ligger på rygg med huvudet vänt från mig. Det tar några sekunder innan jag inser att hon har blivit halshuggen och att det som jag först misstog för ett klädbylte i själva verket är ett huvud som ligger på golvet. Eller rättare sagt, det står upp, som om det växte upp ur golvet.

14

Som en svamp.

Manfred pustar och sjunker ner på huk. Jag lutar mig framåt, tar in den makabra scenen. Släpper in den – det är viktigt. Den natur­ liga reaktionen är annars att rygga bort, inte titta på det fruktans­ värda, men som mordutredare har jag för länge sedan lärt mig att träna bort den reflexen.

Kvinnans ansikte och bruna hår är nedkletat med blod. Om jag skulle gissa, vilket är lite svårt med tanke på det skick som kroppen är i, skulle jag säga att hon är runt tjugofem. Hennes kropp är också nedsölad med blod och jag anar djupa sår på underarmarna. Hon är klädd i en svart kjol, svarta strumpbyxor och en grå tröja. Under henne, indränkt i blod, skymtar jag en täckjacka.

– Fy fan.

Manfred nickar och stryker sig över skäggstubben.

– Hon har blivit halshuggen.

Jag nickar. Det finns just ingenting att säga om detta påstående.

Det är uppenbart att det är exakt vad som hänt. Det krävs en avse­ värd styrka, eller i alla fall idogt arbete, för att skilja huvudet och halskotpelaren från en kropp. Det säger någonting om gärnings­ mannen. Exakt vad vet jag inte ännu, men det var i alla fall ingen krympling som gjorde det här. Mördaren var hyfsat stark. Eller väldigt motiverad.

– Vet vi vem hon är?

Manfred skakar på huvudet.

– Nä. Men vi vet vem som bor här.

– Och det är?

– Jesper Orre.

Namnet låter bekant på samma sätt som en åldrad idrottsman eller en avdankad politiker. Det slår an en sträng någonstans, men jag kan inte minnas var jag har hört det tidigare.

– Jesper Orre?

– Ja, Jesper Orre. Han som är vd för Clothes&More.

Så minns jag med ens. Den omstridde direktören för C&M, 15

Nordens snabbast växande klädkedja. Mannen som media älskar att hata. För hans managementmetoder, för hans kvinnoaffärer och för hans lika frekventa som politiskt inkorrekta utspel i media.

Manfred suckar djupt och reser sig upp. Jag följer hans exempel.

– Mordvapnet? frågar jag.

Han pekar tyst inåt hallen. Längst in, invid en trappa som verkar leda ner i en källare, ligger en stor kniv, eller kanske en machete.

Jag ser inte riktigt. Bredvid står en liten skylt prydligt uppställd med siffran »fem« på.

– Och Jesper Orre, har vi fått tag på honom?

– Nej. Ingen verkar veta var han finns.

– Vad vet vi mer?

– Kroppen hittades av en förbipasserande granne som upptäckte att ytterdörren stod öppen. Vi har hört henne. Hon är på Karolins­ ka nu, fick tydligen hjärtproblem av chocken. Hursomhelst, hon har inte sett någonting annat av värde. Tyvärr klampade hon runt en hel del här i hallen, så vi får se om teknikerna får fram några an­ vändbara fotspår. Det finns blod i snön utanför också. Gissnings­ vis har gärningsmannen försökt torka av sig efter mordet.

Jag ser mig omkring. Golvet intill ytterdörren är täckt av ett virrvarr av röda spår. Längs väggarna finns blodstänk och blodiga handavtryck. Scenen påminner om en Jackson Pollock-tavla: det ser ut som om någon hällt ut rödfärg på golvet, rullat sig i den och sedan stänkt färg över hela scenen också.

– Själva mordet verkar ha föregåtts av ett rejält slagsmål, fort­ sätter Manfred. Kvinnan har försvarsskador på underarmarna och händerna. Rättsläkarens preliminära bedömning är att hon dog mellan klockan tre och sex i går kväll. Offret är en kvinna i tjugo­ femårsåldern och själva dödsorsaken är sannolikt flertalet hugg och skärsår i halsen i samband med att huvudet … ja. Du ser ju själv.

Manfred tystnar.

– Och huvudet, säger jag. Hur hamnade det sådär, på högkant?

Kan det vara en slump?

16

– Rättsläkaren och teknikerna säger att det lutar mot att mörda­ ren placerade det så.

– Jävligt skruvat.

Manfred nickar och fixerar min blick med sina små, bruna ögon.

Sänker sedan rösten, som om han är mån om att ingen annan i rummet ska höra vad han säger, vad det nu kan spela för roll. De enda som är kvar här inne är teknikerna.

– Du, det här är förbannat likt …

– Det där var ju tio år sedan.

– Men ändå.

Jag nickar. Kan inte gärna förneka att det finns likheter med mordet på Södermalm tio år tidigare, det som vi misslyckades med att lösa, trots en av de mest omfattande utredningarna i svensk kriminal­historia.

– Som sagt, det var tio år sedan. Det finns ingen anledning att tro att …

Manfred viftar avvärjande med handen.

– Nä. Jag vet. Du har säkert rätt.

– Och den där Orre, killen som bor här, vad vet vi egentligen om honom?

– Inte så mycket ännu, utöver det som har stått i tidningarna. Men Sanchez jobbar på det. Hon lovade att återkomma under ­k vällen.

– Och vad står det i tidningarna då?

– Tja, det vanliga skvallret. Han kallas visst för slavdrivare. Fack­ et hatar honom och det pågår flera processer mot företaget i arbets­ domstolen. Tydligen är han en känd kvinnokarl också. Har mäng­ der av damer.

– Ingen fru? Barn?

– Nej, han bor själv här.

Jag ser mig omkring i hallen, låter blicken glida över det stora köket.

– Behöver man ett sådant här jättehus om man bor ensam?

Manfred rycker på axlarna.

17

– Behöver och behöver. Grannen, tanten de körde till Karolinska, sa att det bor olika kvinnor här lite till och från, men att hon har ­tappat räkningen på hur många det var.

Vi går ut igen, tar av oss skoskydden och handskarna. Ett tiotal meter bort, vid sidan av entrén, står någonting som ser ut som ett nedbrunnet skjul, till hälften täckt av snö.

Manfred tänder en cigarett, hostar till och vänder sig mot mig.

– Glömde säga. Det brann visst i hans garage för tre veckor ­sedan. Försäkringsbolaget utreder saken.

Jag ser på resterna av de förkolnade bjälkarna som sticker upp ur snön och kommer att tänka på tallarna på Skogskyrkogården.

Samma tysta, mörka gestalter som avtecknar sig mot snön. Och de frammanar samma oroväckande känsla av död och förgänglighet.

I bilen in mot stan tänker jag på Janet igen. Det är någonting med de allra grövsta brotten, med de värsta hemskheterna, som alltid får mig att tänka på henne. Jag antar att det är för att Janet fick mig ur balans, precis som sådana här brott får. Eller så är det för att jag på något primitivt, undermedvetet plan ibland önskar att hon också vore död, som kvinnan i det vita huset. Självklart vill jag inte ta livet av henne på riktigt, hon är ju ändå Albins mamma, men känslan finns ändå där.

Mitt liv var så oändligt mycket enklare innan vi träffades.

Janet jobbade på ett av caféerna i närheten av Polishuset på Kungsholmen. Vi hälsade alltid när jag kom in. Ibland, om det inte var så mycket gäster, brukade hon sätta sig en stund med mig. Bjuda på en kaffe och prata lite. Hon hade kort, blonderat, punkigt hår och en glugg mellan framtänderna som kanske var charmig, kan­ ske missklädsam, jag vet inte riktigt, men det var någonting att fästa blicken vid, en fast punkt att fixera, som den tecknade flugan i en pissoar. Dessutom hade hon fantastiska tuttar. Visst hade jag haft tjejer innan. Många till och med, men inget allvarligt förhål­ lande. De kom och gick, utan att göra något större intryck på mig.

18

Jag skulle inte tro att jag lämnade något särskilt bestående avtryck i deras liv heller.

Men Janet var annorlunda. Hon var envis, förbannat envis. Jag tror att vi hade varit ute och ätit middag kanske tre–fyra gånger, och hamnat i säng ungefär lika många gånger, när hon började tjata om att flytta ihop. Självklart sa jag nej. Jag hade inget behov av att bo med henne och Janets eviga pladdrande om ditt och datt hade redan börjat gå mig på nerverna. Jag kom allt oftare på mig själv med att önska att hon skulle hålla käften. Men ibland när hon låg och sov, naken i min trånga säng, så tyckte jag att hon var obeskriv­ ligt vacker. Stillheten och tystnaden klädde henne så mycket bättre än det vanliga tjatet. Jag önskade att hon alltid kunde vara så där.

Men det var ju förstås ett orimligt önskemål. Man kan inte be sin flickvän att vara tyst och naken.

I alla fall inte hela tiden.

I början handlade tjatet mest om småsaker, som semesterresor.

Hon kunde komma hem med väskan full av resekataloger och ägna en hel kväll åt att älta vilket resmål som var bäst. Mallorca eller Ibi­ za. Kanarieöarna eller Gambia. Rhodos eller Cypern. Det kunde handla om var vädret var bäst, vilken mat som var godast eller var man kunde shoppa de mest spännande prylarna.

Det slutade förstås med att vi åkte på semester och det var fak­ tiskt inte så illa. Det fanns inte så mycket att göra i den lilla byn på Mallorcas östkust och Janet satt i bikini och läste Grottbjörnens folk nästan hela veckan, vilket innebar att hon i alla fall var tyst. Och närapå naken.

Och sedan var det ju sexet.

Sexet var fantastiskt, jag kan inte förneka det. Kanske hjälpte allt vin och all sangria där nere i värmen oss på traven. Hon var som ett djur, hämningslös och liksom sårbar på samma gång. Ibland kom jag på mig själv med att tycka att det var någonting nästan man­ ligt med hennes beteende i sängen. Med den där krävande, otåliga lusten som krävde sitt utlopp omedelbart och på ett förvånansvärt 19

egoistiskt sätt. Hon tog det hon ville ha, och just då var det mig, min kropp. Och kanske hände det någon gång, i stundens hetta, att jag på allvar övervägde ett liv med henne. Kanske sa jag det också.

Jag minns inte.

Det är så mycket man inte minns.

Men vi hade knappt hunnit hem förrän hon började prata om att köpa lägenhet igen. Jag förklarade för henne på ett ganska rakt och tydligt sätt att jag inte var redo att flytta ihop med henne, men det var som om hon inte ville ta in det som jag sa. Som vanligt hade hon siktet inställt på sina mål, och de var att skaffa en lägenhet och en familj, och borde inte jag känna likadant, jag var ju faktiskt tret­ tiotre?

Hon tatuerade in mitt namn i svanken också, »Peter«, på en bande­roll som bars av två duvor. Det gjorde mig illa berörd fastän jag inte riktigt visste varför. En tatuering är ju för evigt och bara tanken på att tillbringa evigheten med Janet gav mig rysningar.

Det här sammanföll med att jag började arbeta som utredare på kriminalpolisen, och av naturliga skäl hade jag fullt upp på jobbet.

Jag tog varje fall på största allvar på den tiden, trodde faktiskt att jag var med och skapade en bättre värld. Att det ens gick att fast­ ställa hur en sådan såg ut.

En bättre värld?

Nu, femton år senare, vet jag att ingenting förändras. Jag har insett att tiden inte är linjär, utan snarare går i cirklar. Det kan­ ske ­låter pretentiöst, fast egentligen är det rätt banalt. Tiden är en cirkel, som en ring med falukorv. Det är ingenting att fundera så mycket över. Men det är så det är: nya mord, nya poliser som med en romantiserad bild av yrkesrollen kastar sig över arbets­uppgifterna.

Nya gärningsmän, som så snart de fängslats ersätts av ännu nyare brottslingar.

Det tar aldrig slut.

Evigheten är en falukorv. Och Janet ville dela den med mig.

Jag brukar tänka att jag var ståndaktigare i början av vår relation.

20

För då sa jag faktiskt ifrån till hennes påhitt. Med tiden bröt hon ner mitt motstånd, eller så ändrade jag kanske försvarstaktik. Blev mer undanglidande. Svarade att vi »kanske kan flytta ihop nästa år« när hon förde frågan på tal. Hittade sedan märkliga fel på alla de lägenheter som hon drog med mig till: för långt ner i huset, för högt upp i huset (tänk på brandrisken!), för långt bort från stan, för centralt belägen (ljudstört!) eller vad det nu kunde vara.

Hon såg alltid lika förkrossad ut när vi gick hem från de där vis­ ningarna. Tittade ner i asfalten utan att säga någonting, med den långa blonda luggen hängande som en gardin framför ögonen.

Höll handväskan hårt framför bröstet, som en sköld. Knep ihop munnen till ett tunt, blodlöst streck.

Janet kunde alla knepen. Visste att känslan av skuld som hon framkallade skulle göra mig ännu svagare och mer medgörlig.

Ibland undrade jag var hon hade lärt sig allt det där, hur någon som var så pass ung kunde vara så skicklig på att manipulera.

Kanske var det min erfarenhet från relationen med Janet som gjorde att jag blev så fascinerad av Manfred när vi började jobba tillsammans ett par år senare. Trots att han på ytan gav ett nästan komiskt intryck – delvis på grund av sitt yttre och sitt oborstade språk – verkade han besitta en inre styrka som jag omedelbart kom att se upp till. Efter bara ett par dagar tog han mig åt sidan och för­ klarade att han skulle skilja sig och att det nog var bäst att jag kände till det eftersom det kanske skulle påverka hans arbetssituation.

Manfred var vid den tidpunkten gift med Sara och de hade tre tonårsbarn. Jag minns att jag frågade vad Sara tyckte och att ­Manfred svarade att »det spelar inte så stor roll, för jag har bestämt mig«. Någonting i det uttalandet satte myror i huvudet på mig.

Han hade alltså kommit fram till beslutet helt själv, och han tänkte driva igenom skilsmässan oavsett vad Sara tyckte.

Jag fick inte riktigt ihop det.

Samtidigt blev jag orolig. Risken fanns väl att Manfred, som ­t ydligen var så klarsynt och stark, skulle se rätt igenom mig. Se 21

min egen svaghet, min ambivalens och min ovilja att binda mig.

Egenskaper som jag hade fått lära mig var så fula att man gjorde bäst i att dölja dem. Egenskaper som luktade illa om de kom upp till ytan, på samma sätt som sopor som flyter i en flod.

Ett par år senare berättade jag faktiskt för Manfred om det där med bröllopet. Först såg han förbryllad ut, som om han inte riktigt förstod vad jag sagt, sedan började han skratta. Han skrattade och skrattade tills tårarna rann nedför hans runda, rödbrusiga kinder och hakorna guppade. Han skrattade tills han nästan låg ner på golvet.

Mycket kan man säga om Manfred, men han har förmågan att se livet från den ljusa sidan.

Det har mörknat när jag kommer fram till polishuset på Kungs­ holmen. Det verkar ha blivit kallare också, för i stället för snöblan­ dat regn singlar stora, dunlika flingor över Polhemsgatan. Om inte Polishuset hade varit så förbannat fult kanske scenen hade ­varit vacker, men nu dominerar de jättelika husen, som en påmin­ nelse om den postindustriella brutalarkitektur som var så i ropet på sextio­talet. Raster av ljus som avtecknar sig på fasaden skvallrar om att kollegorna jobbar där inne, att kampen mot buset aldrig tar ledigt. Inte ens en fredagskväll strax före jul. Och speciellt inte när en ung kvinna blivit brutalt mördad.

I trappan upp till våning tre springer jag på Sanchez.

– Du ser trött ut, säger hon.

Hon bär en krämfärgad sidenblus och svarta kostymbyxor, vilket får henne att se ut precis som den skrivbordspolis hon är. Det mör­ ka håret är uppsatt i en tofs och jag ser att hon är tatuerad i nacken.

Det ser ut att vara någon sorts orm som slingrar sig upp från ryg­ gen i riktning mot vänster öra, som om den ville nafsa henne i ör­ snibben.

– Du ser inget vidare ut själv, svarar jag.

Hon ler försåtligt lent och jag vet omedelbart att jag kommer att få äta upp kommentaren senare.

22

– Jag fick fram en del om Jesper Orre. Jag lämnade materialet till Manfred.

– Tack, säger jag och fortsätter uppför trappan.

Manfred dricker te framför sin dator och vinkar åt mig att sätta mig när jag kommer in. På skrivbordet står bilder på Afsaneh, hans unga hustru, och deras snart ettåriga dotter Nadja.

– Käkat något? frågar han.

– Inte hungrig. Tack.

– Nä. Lite svårt att äta efter det där besöket.

Jag tänker på huvudet i blodpölen. På allt märkligt som män­ niskor gör mot varandra, ibland till synes utan någon som helst anledning och i andra fall som hämnd för fejder som pågått i gene­ rationer. Minns ett teveprogram som jag såg för några månader sedan; det försökte besvara frågan om människan var ett fredligt eller ett mordiskt djur. Jag tyckte att själva frågeställningen var så märklig. Det råder väl inget tvivel om att människan är planetens farligaste djur, att vi konstant jagar och tar livet av inte bara andra arter utan också vår egen. Hinnan av civilisation är lika tunn och kosmetisk som de grälla nagellacken som Janet älskar att använda.

– Fått fram någonting om Jesper Orre?

Manfred nickar och för ett välmatat finger över texten framför sig.

– Jesper Andreas Orre. Fyrtiofem år. Född och uppvuxen i Bromma.

Manfred gör en paus och sträcker sig efter sina läsglasögon, medan jag reflekterar över detta. Fyrtiofem år, alltså fyra år yngre än jag, och kanske skyldig till ett bestialiskt mord. Eller så är även han ett offer, det går inte att avgöra ännu, även om statistiken talar för att han är inblandad i själva brottet. För den enklaste förkla­ ringen är oftast också den som i slutänden visar sig vara den rätta.

Manfred harklar sig. Fortsätter: – Jobbar som vd för klädkedjan Clothes&More sedan två år. Han 23

är … ska vi kalla det kontroversiell. Illa omtyckt helt enkelt, för sina hårda nypor. Har tydligen avskedat personal för att de varit hemma med sjuka barn och sådant. Hävdar facket i alla fall. De driver ett antal processer mot bolaget i Arbetsdomstolen. Han hade 4 378 000 kronor i taxerad inkomst förra året. Aldrig straffad, aldrig gift. Före­ kommer frekvent i media, oftast skvallerpressen, och då handlar det mest om hans kvinnoaffärer. Sanchez har talat med hans föräldrar och med hans sekreterare och ingen av dem har hört av honom under de senaste timmarna. Men han jobbade som vanligt i fredags tydli­ gen och verkade då helt normal.

Manfred gör citationstecken i luften med fingrarna när han ­säger ordet »normal« och möter min blick ovanför glasögonens skalmar.

– Någon relation?

– Enligt föräldrarna, nej. Och sekreteraren antydde att han bli­ vit väldigt tystlåten om sitt privatliv sedan media börjat skriva om ­honom. Vi har fått kontaktuppgifter till några av hans vänner ock­ så. Sanchez ska höra dem.

– Och hur var det med den där branden?

– Just det. Branden. Manfred bläddrar i pappersbunten igen. ­Jesper Orre höll på att bygga ett garage, men för tre veckor sedan brann det upp, tillsammans med två bilar som han ägde. Ganska dyra bilar tydligen. En … få se nu … MG och en Porsche. För­ säkringsbolaget utreder om branden var anlagd. Sanchez ska prata med dem också.

Jag ser ut genom fönstret. Snöfallet har tätnat och skymmer ut­ sikten. Manfred ser min blick.

– Snart, säger han. Jag måste också hem. Nadja har öronin­flam­ mation.

– Igen?

– Du vet hur det är i den där åldern.

Jag nickar, tänker att jag faktiskt inte vet det. Det var så länge sedan Albin var liten, och när han var det träffade jag honom nästan aldrig. Öroninflammation, kräksjuka – allt sådant gick mig spårlöst förbi.

24

– Du, säger Manfred. Det skadar väl inte att rota lite i den där gamla utredningen igen. Tillvägagångssättet är lite för snarlikt för att vi bara ska ignorera det. Jag kan snacka lite med dem som var med. Kanske gräva fram den där häxkärringen också. Vad var det hon hette nu igen? Hanne?

Jag vänder mig långsamt mot Manfred. Noga med att inte avslöja mina känslor, inte för en sekund låta honom förstå vilken effekt det namnet har på mig. Hur minnena forsar fram, sprider sig i varje cell i min kropp.

Hanne.

– Nej, säger jag, kanske aningen för gällt, jag vet inte. Jag har inte längre kontroll över min röst. Nej, henne behöver vi absolut inte kontakta.