9789146229384

En jägare på harjakt i Muurola träffades av en kula i vänstra låret, när en flyende fälthare siktade på honom med ett laddat miniatyrgevär som den hade stulit av jägaren, och tryckte av.

Mannen larmade ambulans med sin smartphone, den anlän­ de från Rovaniemi och transporterade den sårade till vård­ centralen i kyrkbyn. En låtsasläkare avlägsnade kulan ur låret under lokalbedövning och mannen fick åka hem till kvällen.

Hans hälsotillstånd är stabilt. Trots omfattande spaningar har skytten inte påträffats.

7

VÄRLDEN UTANFÖR

I

Den ä r n u i vardagsrummet. Vi är helt tysta. Datorn står på och läslampan. Jag går försiktigt och släcker båda två. Eller åtminstone datorn. Jag kan se Hem till gården på lilla teven i köket. Vänta här. Så, nu har jag stängt av datorn, men jag lämnade läslampan på, så att den bara inte vaknar. Jag lade också sovfilten över den. Nu ligger den på vänster sida. Det är bra. Alltid när den stiger upp från höger sida är den hemskt arg. Vi går bort till köket, så att den bara inte vaknar, stackarn har inte sovit ordentligt på många timmar. Ser du, det är den där depressionen nu igen. Det började i måndags när den skulle iväg på ledarjobb. Frukosten smakade inte trots att jag serverade den på sängen. Jag var tvungen att sticka till sjukhuset, mitt skift började och den blev kvar sovande här i sovrummet med öppna ögon … undrar just hur länge det ska dröja den här gången. Förra månaden varade depressionen i tre dagar.

Nu går den kanske fortare över när den somnar till så där och slickar sin tass emellanåt.

9

II

Jag bestä m de mig för att ordna ett underbart sommarbröllop, likadant som Jemina förra sommaren men annorlunda. Jemina reserverade ett och ett halvt år för bröllopsförberedelserna. Det var för lite. Under de sista månaderna blev tidtabellen så knapp att Jemina fick ett nervsammanbrott och hamnade på hispan. Jag beslöt mig för att inte trilla i samma grop, så jag började med förberedelserna redan tre år före dagen D. Midsommarbröllop är must, annars är det ingenting, och Storkyrkan eller Domkyrkan, naturligtvis, för där finns tjusigaste scenografin.

Genast när jag berättade för mina väninnor att det var sommarbröllop i faggorna, anmälde sig fem frivilliga hjälpredor: Kelly, Ann, Jenna, Melina, Sara och Tiia. Jag valde Kelly, Sara och Melina som tärnor, för dom är fulare än jag. Baletten började, jag ringde till pappsen i Bryssel och han lovade mig genast tiotusen till bröllopskassan, men det räcker ju ingenstans. Jag ringde farfar på Madeira och han blev eld och lågor och lovade skicka tolvtusen, för han vill alltid vara bättre än farsan. Resten av pengarna kom från morsan, som grät och sa att det alltid är hon som får betala, från gudmor som är make up-artist och älskar att festa, och från min moster som gav femtusen för att hon tycker att morsan, hennes syrra, är en snål typ och 10

boring as hell. Lysande, bröllopskassan innehöll fyrtiotusen euro!

Jag kollade på nätet några veckor och valde sedan bland tusentals bröllopsfixarföretag ett från jänkarna, som skulle ta hand om allt smått krafs som servetter, origami, rosetter … allt möjligt smått och gott till tvåhundra gäster för tiotusen. Sedan bröllopsklänningen. Jag var in och kikade i alla bröllopsaffärer i hela stan, men dom var helt förfärliga allihop. Så då gjorde tjejerna och jag tre turer till Stockholm helt i onödan innan jag fann precis den rätta i Paris. Den var dessutom lika billig som dom där medel­måttiga klänningarna i stan, bara femtusen. Självklart skor, väska, handskar, underkläder och strumpor separat. Allt fanns på Champs Élysés till det sammanlagda priset av sextinio papp.

Så nu hade jag brudklänning, småkrafs och kyrka. Festlokalen hade jag fixat med pappas hjälp, det var Halikko gård. Allt det här hade tagit två år. Så skulle också menyn bestämmas, programmet förberedas och gästlistan sammanställas, ja och naturligtvis skulle också gåvolistan planeras. Jag bestämde menyn tillsammans med chefskocken på Halikko. Den här kocken var verkligen supercool redan från första mötet. Vi tillbringade fem underbara helger tillsammans.

Kvällen för midsommaraftonen kom sedan pappsen från Bryssel och jag visade honom allt vad vi flickor hade åstadkommit. Han suckade för att han var så stolt över mig. På kvällen när han smakade på vinet och beundrade mig, frågade han att vem är då fästmannen. Jag bara, vad då, vilken fästman. Pappsen sa, att visst hade väl Jemina en rufsig typ där vid altaret som sa ja. Jag sa, jovisst och 11

kollade med tjejerna vad vi skulle göra nu. Sara föreslog att vi skulle be Jasu vara fästman, som teknolog ställer han säkert upp, det är ju såhär dom håller på. Jag sa att jag inte kan be Jasu för han är huvudet kortare än jag. Sedan kom jag på det. Jag ringde till den där kocken på Halikko och frågade om han kunde följa mig till altaret och göra allt som en brudgum ska göra på bröllopet. Han sa genast, att varför inte, men han var redan gift. Då sa jag, att det är inget hinder, och han kom och skötte brudgumskoreo­ grafin med säker yrkeskunskap och allt gick hur bra som helst.

12

III

Jag sk ä ms så förbannat. Igår slocknade jag i soffan under Kvällsnytt och vaknade först i morse. Jere hade lagt sovfilten över mig som vanligt. Jag skämdes så djävla mycket över att stiga upp först när pojkarna redan hade gått till skolan. Maija satt i ett hörn och spelade Play­ station. Hon inte ens såg åt mitt håll, när jag släpade mig till toan. Rännskita i toaskålen, sen gick jag till köket och öppnade en burk öl. När jag hade druckit ur den, stående framför kylskåpet, vågade jag ropa på Maija. Hon kom med en sur min och blängde ilsket på min tomma ölburk.

Jag sa, att jag helt strax skulle ta henne till dagis. Hon nickade och gick för att ta på sig kläderna.

Jag lämnade Maija vid porten till dagis ungefär klockan tolv. Jag såg henne kvickt springa in, jag gick till Lidl och köpte en tolvpack, rågkusar och uppskuren skinka till halva priset. Jag promenerade hem och svepte allt. En flaska åt gången. Satan vad det är skämmigt att kröka, vuxen ensamförsörjare med tre barn, krökar dagarna i ända. Barnen är ju dom som lider mest av det, jag vet det och det gör att jag skäms ännu mer. Jag köper bärs och krökar istället för att köpa mat till dom.

Jag skäms när jag funderar på varför jag blev jag. Finns orsaken i omständigheterna, i samhället, hos föräldrarna, dålig tur, slumpen, ödet, andra människor eller hos mig 13

själv? Jag minns inte att mamma eller pappa någonsin skulle ha gjort någonting så fel att jag hade blivit tvungen att börja dricka. Jag bara började. Jag minns inte hur och när. Så småningom kanske.

Jag vet att jag alldeles snart igen kommer att somna i soffan. Jere hämtar Maija på dagis, jag vet det. Man kan lita på det. Sen, när jag vaknar vid sjutiden, hämtar jag en tolvpack på Lidl och slocknar igen under Kvällsnytt.

Pojkarna förstår mig, dom ser aldrig snett på mig, och det skäms jag också över, att dom älskar mig.

14

IV

Jag tr ä ffa de Ja n i på en parkeringsplats. Jag backade in i hans akter. Medan vi stod där och bråkade om skyldigheter och ansvar möttes våra auror och han bjöd mig på mat på McDonalds. Så började allt det här. Då var jag fortfarande gift med Late och han med Susse. Jag har tre pojkar och en labrador som heter Saku, Jani har tre flickor och en golden retriever. Jani höll på med dykning, pratade flytande engelska och han är en och nittio.

Vårt förhållande tog sig verkligen snabbt. Jani ansökte om skilsmässa och ville att jag också skulle göra det. Jag sa, hold on, vi får se. Som realist ville jag försäkra mig om ett par saker. Jag bad Jani om Susses telefonnummer. Han undrade lite över vad jag skulle ha det till. Jag sa att jag inte tar grisen i säcken.

Jag ringde Susse och vi kom överens om ett möte på Amica. När jag fick se henne var det som om vi hade känt varandra sedan barndomen. Jag frågade genast om hon har något emot mig. Hon sa, att hon kunde ha haft, men har det inte, för jag är helt tydligt hennes själsfrände. Jag bad henne räkna upp Janis alla goda och dåliga sidor. Det fanns tretton goda och en dålig. Jani är narkoman. Endorfinknarkare.

Han klarar sig inte en dag utan en löprunda på två och en halv mil. Om han inte får springa förvandlas han till fan själv, berättade Susse. Jag sa ok, det där klarar jag nog.

15

Så kom vi överens om alla praktiska arrangemang. Vi började med barnen, för skilsmässor brukar ju kulminera i och med dem. Vi bestämde att vi tar hand om barnen tillsammans, eftersom vi har samma uppfostringsprinciper. Tre pojkar och tre flickor passar riktigt bra ihop.

Vi delade jämt på jular, påskhelger och vinterlov. Så var det hundarna. Dieter, hundskola och utställningshelger.

Allt hamnade i samma paket. Susse frågade om hon kunde behålla Janis och hennes gemensamma hus. Jag sa, naturligtvis, Jani kan flytta in hos mig och Late kan hyra en lya i någon billig förort.

Så snart skilsmässorna trädde i kraft, vigdes Jani och jag. Late gick inte med på att flytta hemifrån, för han hade blivit polare med Jani och börjat springa. Dom tränade ihop än för New York, än för maraton i Berlin. Eftersom männen alltid var ute och sprang, kände jag mig ensam, och så flyttade Susse in hos oss med sina barn. Först började Susse och jag sällskapa, ett par månader senare kom Jani och Late ut ur garderoben. Nu lever vi, fyra vuxna, sex barn och två hundar i en sådan här underbar nyfamilj där allting löper som smort. Och snart får vi tillökning, Saku och Lilli väntar sexlingar!

16

V

Först fick jag foten från jobbet, för man minskade, skar ner, förnuftsplanerade, rationaliserade och tog bort det onödiga. Jag letade nytt i ett par års tid, kom på tre intervjuer, men utan napp. Där fick jag mitt första A. Inkomstrelaterad, så till en början gick det ingen nöd på mig.

Kärringen jobbade på bygge och jag tassade runt bland barerna, spriten smakade och jag fick ett A till. Dagarna tog slut och jag hamnade hos arbets­förmedlingen. Kärringen sa, dra åt helvete, jag tänker inte försörja dig. Jag ville inte slåss, jag drog. Då hade jag samlat på mig två A:n och ett B. Som bostadslös söp jag ordentligt, och höll till i andras kvartar. Tack och lov hade jag åtminstone bilen.

Jag parkerade på Sörnäs strandväg i närheten av Neste och sov där hela sommaren. Sommaren gick bra, men på hösten började det regna, och en dag när jag kom hem från baren, var bilen väck. Jag gick till zigenarlägret vid Neste för att fråga om de visste något. En av dem sa att en bärgningsbil hade släpat schäsen åt fittan. Jag hade inte råd att lösa ut den så jag lade in en grym växel. Med hjälp av rysk vodka i åtta månader lyckades jag fixa in mig på Mejlans sjukhus. Där sa doktorn att mjälten hade sagt upp samarbetskontraktet och jag hade två alternativ: likkistan eller AA. Jag valde det senare, för jag fattade ju att ABA, leder till A som botas med AA. Jag har varit på torken i 17

två år, tre månader, nio dagar och femtifyra minuter, men nu tänker jag korka upp en flaska Jallu ädelbrännvin och svepa i mig rubbet.

18

VI

Om m a n r å k a r må skit genast på morgonen vet man att dagen kommer att bli dålig. Då brukar jag inte ens kliva ur sängen utan sover hela dagen. Såna dagar brukar Lauri sköta Otto. Han kan öppna kylskåpsdörren, så att Otto kan få ut sin nappflaska. När Otto börjar skrika öppnar Lauri balkongdörren. Otto kryper ut. Jag har ställt en låda med leksaker där, plastleksaker som inte möglar. Med dom leker han eller med Lauri. Otto kan redan kasta bollen, som jag har stoppat ostbitar i och så hämtar Lauri den tillbaka till honom. Dåliga dagar känns det som om jag inte kunde göra någonting eftersom jag har den här Otto.

Jag kan inte koncentrera mig på matlagning, inte på att städa, inte på Playstation, inte på telefonen, inte ens på reality-teve. Dåliga dagar bara ältar jag att mitt hem är hemskt, att den här förorten är ryslig, att den här brådskan tar kål på mig och att jag dör av minifamiljestress, att jag är en satans normlooser när jag inte ens orkar släpa mig till köerna. En dålig dag kan jag känna, att min livskvalitet är så low i den här skitvärlden att jag kunde säga gudbai till alltihop.

Men om det råkar vara bra feeling genast från morgonen vet jag att hela dagen blir bra. Jag stiger upp, duschar, tvättar Otto i stjärten och byter blöjor, ger mat åt Lauri och så beger vi oss till köerna. Först går vi förbi wellness19

centret till busshållplatsen och åker till kön utanför Försäkringskassan i Berghäll. Där pratar jag med någon bekant mamma om barnens öroninflammationer och rota-virus. Från Försäkringskassan med spårvagn till socialen. I den kön är jag vanligen tyst för där finns så många borderline-fall. Jag vill inte att någon smäller till mig eller Otto. Till sist för vägen oss till Hurstis kö. Där träffar jag morsan, mormor och ofta även min gudmor.

Otto trivs också bra där för han träffar sina kompisar.

En bra dag kan jag få ett extra kaffepaket eller tvättpulver så jag kan tvätta kläder. En dålig dag finns där tiotals busslaster med ryssturister som gnäller och knarrar över havregryns­paketen eftersom dom inte fattar hur nyttigt det är med havregrynsgröt. Till all lycka är dom dåliga dagarna ganska få. En bra dag lagar jag hälsosam mat, jag använder vegetabilisk olja i stället för smör, jag tar Otto till lekparken och står där fastän jag kunde sitta på en bänk. En bra dag, tänker jag att det inte går någon nöd på mig, att allt är bra.

20