Värmdö
Tony Catalhöyük älskade inte sitt jobb, men det var okej. Han drömde egentligen om att bli polis. Två gånger hade han miss lyckats med att komma in på utbildningen. Fast det var fel. Han hade perfekt syn och hörsel och klarade enkelt de fysiska testerna. Att dra en docka på åttio kilo över antagningsenhetens linoleum golv hade bara varit kul. Han hade inte heller några otillåtna sjuk domar, hade tillräckligt bra betyg och hade aldrig varit dömd för något brott. Han hade inte ens provat droger, trots att många av hans kompisar på högstadiet och i gymnasiet hade tyckt att det var till och med intressantare att puffa än att fixa kizzar. Det var på psykologtesterna det hade skitit sig. De sa att det fanns en risk att han inte i tillräcklig grad skulle bidra till sin egen och andras utveckling, att han inte såg sig som en del av helheten. De påstod att han kunde uppfattas som en singelspelare. När han ringde rekryteringsmyndigheten fick han snacka med någon som papegojiserade hela skiten: hon upprepade samma ord som i beslutet om och om igen. Tony tjatade, pressade. Han sa: »Om du inte ger mig ett ordentligt skäl kommer jag fan explodera på er.« Till slut sa registreringskvinnan: »Utöver det som jag redan sagt kan jag tillägga att du verkar ha allvarliga samarbetsproblem.« Det var ren och silad bullshit. Tony hade tränat lagsporter halva sitt liv, innan han började med submission wrestling. Han kunde visst vara en del i ett team, fungera i grupp. Men de där jävla psykologkärringarna som skötte testerna och intervjuerna ville av någon anledning inte att han skulle få börja på polishögskolan. De ville inte se honom hjälpa till. Han kunde bara spekulera i varför. 5