9789146225775

1 Även om Robin Ellacotts tjugofemåriga liv stundtals hade varit både dramatiskt och händelserikt, hade hon aldrig tidigare vaknat på morgonen i den fasta förvissningen att hon skulle minnas den kommande dagen så länge hon levde.

Strax efter midnatt hade hennes sambo Matthew friat till henne nedanför Erosstatyn mitt på Piccadilly Circus. I sin lättnad och förtjusning över hennes jakande svar bekände han att han egentligen hade tänkt fria på den thailändska restaurangen där de hade ätit middag, men att han då inte hade räknat med det tysta paret som hade suttit bredvid och tjuvlyssnat under hela deras samtal. Det var därför han hade föreslagit en promenad på stan medan mörkret föll, trots hennes invändningar om att de båda skulle upp tidigt, och till slut hade inspirationen kommit över honom och han hade dragit med sig den förbryllade Robin till trappstegen runt statyn. Där, i den kalla blåsten, hade han struntat i all diskretion (vilket var högst ovanligt för Matthew), gått ned på knä och friat rakt framför tre hemlösa som satt hopkurade på trappan och delade på någonting som såg ut att vara en flaska metadon.

Enligt Robin hade det varit det mest fulländade frieriet i äktenskapets historia. Han hade till och med haft en ring i fickan, med en safir och två diamanter, och nu bar hon den på fingret och den passade precis, och hela vägen in till stan satt hon med handen i knät och betraktade den. Nu hade hon och Matthew en historia att berätta, en rolig familjeanekdot av det slag som man brukade berätta för sina barn, om hur hans planering (det älskade hon, att han hade planerat det) hade misslyckats och i stället slutat i någonting helt spontant. Uteliggarna hade varit underbara, månen hade 19

varit underbar och Matthew hade varit underbar där han stod på knä, panikslagen och nervös; Eros och det skräpiga gamla torget hade också varit underbara, liksom den svartlackerade taxin de hade tagit hem till Clapham. I själva verket var hon inte långt ifrån att klassa hela London som underbart, vilket hon aldrig tidigare hade gjort under den månad hon hade bott där. Till och med de glåmiga, grälsjuka pendlarna som trängdes runt omkring henne i tunnelbanevagnen blev som förgyllda i strålglansen från ringen, och när hon kom upp i dagsljuset på Tottenham Court Road denna kyliga marsdag strök hon med tummen över platinaringens undersida och kände hur glädjen exploderade i magen vid tanken på att hon kanske skulle köpa några bröllopstidningar på lunchrasten.

Det var många manliga blickar som följde henne medan hon kryssade fram mellan gatuarbetena i början av Oxford Street och då och då tittade på papperslappen i sin högra hand. Det rådde ingen tvekan om att Robin var en snygg tjej: högrest och kurvig med långt, rödblont hår som fladdrade i vinden under hennes raska promenad i den kyliga luften som satte rosor på de ljushyllta kinderna.

Det var hennes första arbetsdag på ett veckolångt kontorsvikariat.

Hon hade jobbat som springvikarie ända sedan hon kom till London för att flytta ihop med Matthew, men det tänkte hon inte göra länge till, hon hade flera ”riktiga” anställningsintervjuer, som hon uttryckte det, inbokade.

Den största utmaningen med dessa oinspirerande, tillfälliga jobb var oftast att hitta till företagets lokaler. Jämfört med den lilla staden i Yorkshire hon hade flyttat ifrån kändes London ofantligt, komplicerat och ogenomträngligt. Matthew hade sagt åt henne att inte gå omkring med näsan i en turistkarta eftersom det skulle utsätta henne för risker, i stället förlitade hon sig för det mesta på kryckigt handgjorda kartor som någon på bemanningsföretaget hade ritat åt henne. Hon tvivlade dock på att det fick henne att mer likna en infödd Londonbo.

Plåtstängslen och de blå plastväggarna runt gatuarbetena gjorde det ännu svårare att se vart hon skulle gå, eftersom de dolde hälften av landmärkena som var utritade på papperet i hennes hand. Hon 20

korsade den uppgrävda gatan bredvid en kontorsskrapa som kallades ”Centre Point” på hennes papperslapp och liknade en gigantisk betongvåffla med sitt rutnät av små kvadratiska fönster, och sedan fortsatte hon att gå åt det håll där hon tyckte att Denmark Street borde ligga.

Hon hittade rätt nästan av en tillfällighet genom att följa en smal liten gränd som hette Denmark Place och ledde ut på en kort gata som vimlade av färgglada skyltfönster, fulla av gitarrer, klaviaturer och alla slags samlarobjekt med musikanknytning. Här fanns det ytterligare ett öppet hål i gatan, omgivet av rödvita barrikader och gatuarbetare i fluorescerande västar. De hälsade Robin med busvisslingar som hon låtsades att hon inte hörde.

Hon tittade på klockan. Eftersom hon alltid planerade in goda tidsmarginaler för den händelse att hon skulle gå fel, var hon nu en kvart för tidig. Den anonyma svarta dörren till lokalen hon sökte låg till vänster om ett ställe som hette 12 Bar Café; namnet på kontorsinnehavaren stod nedkrafsat på en linjerad papperslapp som var fasttejpad bredvid ringklockan till lokalen på tredje våningen. Om det hade varit en vanlig dag och den splitternya ringen inte hade glittrat på hennes finger skulle hon kanske ha funnit det avskräckande; i dag var den solkiga papperslappen och den flagnande målarfärgen på dörren, i likhet med gårdagskvällens uteliggare, bara pittoreska detaljer i bakgrunden till hennes storslagna kärlekshistoria. Hon tittade på klockan igen (hjärtat tog ett skutt när safiren glittrade till, tänk att hon skulle få se den stenen glittra under resten av sitt liv) och beslöt sedan, i ett utbrott av eufori, att vara där i god tid så att hon skulle verka intresserad av jobbet fastän det inte betydde ett skvatt.

Hon skulle just ringa på klockan när den svarta dörren slogs upp inifrån och en kvinna kom utrusande. Under ett kort ögonblick såg de varandra rakt i ögonen, tiden verkade stanna upp och båda spände sig inför en eventuell kollision. Robins sinnen var ovanligt mottagliga denna förtrollade morgon; det vita ansiktet hon såg in i under bråkdelen av en sekund gjorde ett så starkt intryck på henne att hon strax därefter, när de med någon centimeters marginal hade 21

lyckats undvika att krocka och den mörkhåriga kvinnan hade skyndat därifrån och försvunnit utom synhåll bakom gathörnet, tänkte att hon skulle ha kunnat rita av det ansiktet ur minnet, in i minsta detalj. Det var inte bara ansiktets enastående skönhet som hade etsat sig fast i minnet utan också kvinnans märkliga ansiktsuttryck: rasande och exalterat på samma gång.

Robin fångade upp dörren till den grådaskiga trappuppgången innan den hann slå igen. En gammalmodig spiraltrappa av järn slingrade sig uppåt runt ett lika ålderdomligt hisschakt. Med försiktiga steg för att inte fastna med de höga klackarna i plåtgallret gick hon upp till den första trappavsatsen, passerade en dörr där det stod Crowdy Graphics på en laminerad och inramad skylt och fortsatte till nästa våning. Det var inte förrän hon stod framför dörren två trappor upp som Robin för första gången insåg vilken typ av företag hon hade skickats till. Ingen på bemanningsföretaget hade sagt någonting om det. Namnet på papperslappen bredvid ringklockan utanför porten var också ingraverat på glasrutan i dörren: C. B. Strike, och nedanför stod ordet Privatdetektiv.

Robin stod alldeles stilla med lätt gapande mun och fylldes av en underlig känsla som ingen av hennes bekanta skulle ha förstått.

Hon hade aldrig berättat för en levande själ (inte ens för Matthew) om sin livslånga, hemliga, barnsliga dröm. Och att detta skulle hända i dag av alla dagar! Det kändes som om Gud hade blinkat åt henne (och även detta kopplade hon på något sätt ihop med den magiska dagen, med Matthew och ringen, trots att det ju egentligen inte fanns något som helst samband).

Hon gick fram till dörren mycket långsamt, för att riktigt dra ut på det. Sedan sträckte hon ut vänster hand (nu var safiren mörk i det dunkla trapphuset) mot dörrhandtaget, men innan hon hann nudda det flög dörren upp.

Den här gången kunde kollisionen inte undvikas. 102 kilo mansperson med kläderna i oordning rusade ut i blindo och sprang rakt på henne. Robin knuffades ur balans, tappade handväskan och flög baklänges med vevande armar i riktning mot avgrunden bortom den livsfarliga trappan.

22

2 Strike kände stöten, hörde det gälla skriket och reagerade instinktivt: sträckte ut en lång arm, grabbade tag i en handfull tyg och hull, hörde ytterligare ett skrik – nu av smärta – eka mellan stenväggarna och lyckades med ett ryck och en kort strid få tillbaka den unga damen på fast mark igen. Hennes skrik studsade fortfarande mellan väggarna, och han blev medveten om att han själv hade vrålat: ”Helvete!”

Kvinnan tryckte sig, dubbelvikt och kvidande av smärta, mot dörren till hans kontor. Hennes sneda hållning, med ena handen begravd långt inne under rockslaget, ledde Strike till slutsatsen att han hade räddat henne genom att hugga tag i större delen av hennes vänstra bröst. En tjock, vågig ridå av glänsande blont hår dolde det mesta av det blossande ansiktet, men Strike såg tårar av smärta i det öga som skymtade fram. ”Fan också – förlåt!” Han hörde sin egen röst dåna i trapphuset. ”Jag såg inte – trodde inte det var någon där …”

En trappa ned ropade den udda ensamvargen som arbetade med grafisk design i lokalen under: ”Vad håller ni på med?” och i nästa ögonblick hördes dämpade klagomål uppifrån, vilket tydde på att även barägaren som brukade sova i vindsrummet ovanpå Strikes kontor hade blivit störd – kanske väckt – av oväsendet. ”Kom så går vi in.”

Strike tryckte upp dörren med fingertopparna, för att inte råka röra vid kvinnan som fortfarande stod hopkurad bredvid den, och släppte in henne på sitt kontor. ”Är allt som det ska där uppe?” hojtade den grafiske designern grinigt.

23

Strike smällde igen dörren inifrån. ”Det gick bra”, ljög Robin med darrande röst. Hon stod fortfarande hopkrupen med handen innanför blusen och ryggen mot honom. Efter några sekunder rätade hon på ryggen och vände sig om med blodrött ansikte och tårfyllda ögon.

Hennes ofrivillige angripare var enorm; kroppslängden, den rikliga behåringen och det lätt rundade midjepartiet förde tankarna till en grizzlybjörn. Hans ena öga var blått och svullet och det blödde strax under ögonbrynet. Blodet sipprade också fram längs de upphöjda, vitkantade klösmärken som syntes på hans vänstra kind och på höger sida av halsen under den skrynkliga skjortkragen. ”Är … är det mr Strike?” ”Ja.” ”Det är … det är jag som är kontoristen.” ”Förlåt?” ”Den nya kontoristen. Från Temporary Solutions?”

Namnet på bemanningsföretaget lyckades inte sudda bort den frågande minen ur det misshandlade ansiktet. De stirrade på varandra, nervöst och fientligt.

I likhet med Robin visste Cormoran Strike att han för all framtid skulle minnas de gångna tolv timmarna som den natt som förändrade hans liv. Nu verkade det som om Ödet hade skickat en budbärare i prydlig beige trenchcoat för att riktigt gnugga in det faktum att hans liv var på väg åt helvete. Han ville inte ha någon ny kontorist. När han skickade hem Robins företrädare skulle det vara den sista, hade han tänkt. ”Hur länge har de sagt att du ska jobba här?” ”En vecka … till att börja med”, svarade Robin, som aldrig tidigare hade blivit bemött med en sådan brist på entusiasm.

Strike gjorde en snabb överslagsberäkning. En vecka skulle med uthyrningsföretagets hutlösa priser innebära att hans övertrasserade finanser sjönk ännu längre ned i det irreparablas djup; det skulle till och med kunna bli droppen som hans största fordringsägare länge hade hävdat att han bara gick och väntade på. ”Ursäkta mig ett ögonblick.”

24

Han gick ut genom dörren med glasrutan igen, tog till höger och gick in på en liten råkall toalett. Väl inne låste han dörren och ställde sig framför den spruckna, fläckiga spegeln ovanför handfatet.

Spegelbilden som glodde tillbaka på honom var inte alltför stilig.

Strike hade den höga, välvda pannan, den breda näsan och de tjocka ögonbrynen hos en ung Beethoven som hade börjat med boxning, och det intrycket förstärktes ytterligare av den svullna blåtiran. Det tjocka, krusiga håret, fjädrande som luggen i en heltäckningsmatta, hade gett honom många smeknamn, inte minst Krullbaggen, under uppväxtåren. Han såg äldre ut än sina trettiofem år.

Han tryckte ned proppen i hålet, fyllde det smutsiga, spruckna handfatet med kallt vatten, tog ett djupt andetag och stoppade ned hela sitt värkande huvud under ytan. Vattnet rann över och stänkte ned på skorna, men det var det värt att få avnjuta tio sekunder av blind, isande tystnad.

Minnesbilderna från gårdagskvällen flimrade genom hans hjärna: sportbagen som han fyllde med ägodelar ur tre byrålådor medan Charlotte skrek åt honom; askfatet som träffade honom på ögonbrynsbenet när han vände sig om i dörren och såg på henne; fotvandringen genom den nattmörka staden till kontoret, där han hade sovit någon timme eller två i sin kontorsstol. Och sedan den fasansfulla slutscenen: Charlotte som hade spårat upp honom under de tidiga morgontimmarna för att trycka in ytterligare några banderillas som hon inte hunnit med innan han lämnade hennes lägenhet, hans beslut att låta henne gå efter att hon klöst honom i ansiktet och rusat ut genom dörren, och slutligen det vanvettiga infallet att rusa efter henne – en jakt som hade slutat lika fort som den börjat när han klev rakt in i en intet ont anande och helt överflödig ung kvinna, som han hade blivit tvungen att först rädda och sedan lugna.

Han kom upp ur det kalla vattnet med ett stönande och en flämtning. Nu kändes ansiktet och huvudet angenämt bedövat och uppfriskat. Han torkade sig med handduken som hängde på dörrens insida – tyget var strävt som kartong – och betraktade sin ruskiga spegelbild på nytt. När blodet var bortsköljt såg klösmärkena inte 25

värre ut än avtrycken av en hopkramad kudde. Vid det här laget borde Charlotte ha hunnit ned i tunnelbanan. En av de vansinniga tankar som hade drivit honom till att springa efter henne hade varit rädslan för att hon skulle kasta sig på spåret. En gång efter ett av deras allra värsta gräl, när de var i tjugofemårsåldern, hade hon klättrat upp på ett tak där hon sedan hade stått och vinglat och sluddrat hotelser om att hoppa ned. Kanske var det bara bra att Temporary Solutions hade tvingat honom att avbryta förföljandet.

Efter händelserna som utspelat sig under morgonen fanns det ingen återvändo. Den här gången fick det vara slut.

Strike drog i den blöta skjortkragen så att den släppte taget om nacken, drog tillbaka den rostiga låskolven och gick ut från toaletten och tillbaka in genom glasdörren till kontoret.

Ute på gatan hade en tryckluftsborr satt i gång. Robin stod vid skrivbordet med ryggen mot dörren och ryckte snabbt bort handen som hon haft innanför kappan när han kom in; det var uppenbart att hon hade masserat bröstet igen. ”Hur känns det … jag menar, hur är det med dig?” frågade Strike och undvek nogsamt att titta åt det skadade området. ”Bara bra. Och om jag inte behövs här ska jag genast gå igen”, sa Robin med värdighet. ”Nej – nej, gör inte det”, sa en röst som Strike gärna hade velat få tyst på och som kom från honom själv. ”En vecka, visst, det blir bra. Öh, här är posten …” Han plockade upp kuverten från dörrmattan medan han pratade och lade dem på det tomma skrivbordet framför henne som ett försoningsoffer. ”Ja, om du kunde öppna posten, svara i telefon, hålla ordning i största allmänhet så att säga – lösenordet till datorn är Hatherill23, jag ska skriva ned det …”

Han gjorde så under hennes misstänksamma, tvivlande uppsikt. ”Så där, var så god – jag finns här inne om det är något.”

Han klev in på sitt arbetsrum, stängde dörren ordentligt efter sig och stod sedan alldeles stilla med blicken fäst på sportbagen under det tomma skrivbordet. Den innehöll allt han ägde och hade, för han tvivlade på att han någonsin skulle få återse de nio tiondelar av sina tillhörigheter som han hade lämnat kvar hemma hos Charlotte.

26

De skulle antagligen vara försvunna vid lunchtid: brända, dumpade på gatan, krossade och sönderrivna, indränkta i desinfektionsmedel. Borren hamrade obarmhärtigt vidare nere på gatan.

De obefintliga möjligheterna att betala de enorma skulderna, de vidriga konsekvenser som skulle följa på den annalkande konkursen, den skrämmande, okända men oundvikligen fasansfulla fortsättningen på att han hade lämnat Charlotte – allt detta elände tycktes resa sig framför honom i ett kalejdoskop av fasa.

Nästan utan att vara medveten om att han hade rört sig satt han plötsligt i stolen där han hade tillbringat småtimmarna. Från andra sidan den tunna innerväggen hördes de dämpade ljuden av någon som rumsterade om. Det verkade som om den nya kontoristen hade satt på datorn och snart skulle upptäcka att Strike inte hade fått ett enda jobbrelaterat mejl på tre veckor. Sedan skulle hon, på hans egen begäran, öppna alla kravbreven. Utmattad, mörbultad och hungrig sjönk han ned med huvudet på skrivbordet igen och dolde både ögon och öron med armarna för att slippa höra när hans förnedring uppenbarades av en främling i rummet intill.

27

3 Fem minuter senare knackade det på dörren och Strike, som hade varit på väg att somna, ryckte till och satte sig käpprak i stolen. ”Ursäkta?”

Hans undermedvetna hade fastnat i Charlotte igen, det var en överraskning att få se den främmande kvinnan komma in i rummet. Hon hade tagit av sig kappan och var klädd i en krämfärgad jumper med snäv, till och med förförisk passform. Strike spände ögonen i hennes hårfäste när han svarade. ”Ja?” ”Det är en klient här som söker er. Ska jag be honom stiga in?” ”En vad för något?” ”En klient, mr Strike.”

Han såg på henne i flera sekunder medan han försökte smälta informationen. ”Jaha, okej … nej, ge mig bara ett par minuter, Sandra, och sedan kan du be honom stiga in.”

Hon gick ut igen utan att säga något.

Strike ödslade bara några sekunder på att fundera över varför han hade kallat henne för Sandra. Sedan flög han upp för att försöka åtgärda att han såg ut och luktade som om han hade sovit med kläderna på. Han dök ned under skrivbordet och öppnade sportbagen, drog fram en tandkrämstub och klämde in sju centimeter tandkräm i munnen. Sedan upptäckte han att slipsen hade blivit blöt i handfatet och att skjortan var full av små blodfläckar och slet av sig båda två så att knapparna studsade mellan väggarna och arkivskåpet, fiskade upp en ren om än skrynklig skjorta ur väskan i stället, drog på sig den och knäppte den fumligt med sina tjocka fingrar.

28

Efter att ha gömt väskan bakom det tomma arkivskåpet satte han sig skyndsamt ned igen, torkade sömnen ur ögonen och funderade över om den så kallade klienten verkligen kunde vara på riktigt, och om han var beredd att betala arvodet med riktiga pengar. Under de senaste arton månadernas ekonomiska utförsbacke hade Strike fått lära sig att varken det ena eller det andra kunde tas för givet. Han jagade fortfarande två klienter som inte hade slutbetalat sina räkningar; en tredje hade vägrat betala en enda penny därför att Strike inte hade kommit fram till det resultat som klienten hoppats på.

Och eftersom skulderna höll på att växa honom över huvudet, och en omprövning av hyrorna i området hotade att tvinga bort honom från den centralt belägna kontorslokalen som han hade varit så glad att komma över, hade Strike inga möjligheter att anlita någon advokat. Under senare tid hade grövre, brutalare indrivningsmetoder letat sig in i hans fantasier, och det skulle ha glatt honom outsägligt att få se den mest uppblåsta av hans försumliga betalare huka sig i skuggan av ett basebollträ.

Dörren öppnades igen. Strike drog hastigt fingret ur näsborren, rätade på ryggen och försökte se pigg och alert ut. ”Mr Strike, det här är mr Bristow.”

Den potentielle klienten följde efter Robin in i rummet. Det omedelbara intrycket var positivt. Visserligen var den främmande mannen påfallande lik en kanin med sin korta överläpp som inte riktigt räckte ned över de stora framtänderna, håret var ljusbrunt och ögonen närsynta av de tjocka glasögonen att döma, men den mörkgrå kostymen var ytterst välskräddad och skorna, armbandsklockan och den glänsande isblå slipsen såg dyra ut.

Mannens snövita, nystrukna skjorta gjorde Strike dubbelt medveten om de cirka tusen skrynklorna och vecken i hans egen klädsel.

Han reste sig för att visa upp alla sina hundranittio centimeter för mr Bristow, räckte fram en hand med hårig ovansida och försökte kompensera besökarens överlägsenhet på klädområdet genom att låtsas att han var för upptagen för att bry sig om sådant som tvätt och strykning. ”Cormoran Strike. Välkommen.”

29

”John Bristow”, sa den andre och tog emot den utsträckta handen. Mannen lät sympatisk, bildad och osäker på rösten och dröjde kvar med blicken vid Strikes svullna öga. ”Får vi bjuda på en kopp te eller kaffe?” frågade Robin.

Bristow bad om en liten kopp svart kaffe, men Strike svarade inte. Han hade just fått syn på en ung kvinna i tantig tweeddräkt och bister min på den luggslitna soffan bredvid dörren ute i receptionen. Att det skulle dyka upp två potentiella klienter samtidigt verkade alltför osannolikt. De hade väl inte skickat på honom en kontorist till? ”Och mr Strike?” frågade Robin. ”Vadå? Jaha … kaffe, två sockerbitar. Tack, Sandra”, hävde han ur sig utan att tänka efter. Först när han såg henne snörpa på munnen innan hon stängde dörren efter sig kom han ihåg att han varken hade kaffe, socker eller, för den delen, några koppar.

Bristow slog sig ned på Strikes uppmaning och såg sig omkring i den sjabbiga lokalen med någonting som Strike fruktade var besvikelse. Hans blivande klient verkade nervös på det skuldmedvetna sätt som Strike hade lärt sig att förknippa med misstänksamma äkta män. Samtidigt utstrålade han en viss auktoritet, även om den huvudsakligen satt i den uppenbart dyra kostymen. Strike undrade hur Bristow hade hittat honom. Det var inte lätt att få uppdrag via mun-mot-mun-metoden när den enda klienten (enligt vad hon regelbundet snyftade i telefon) inte hade några vänner. ”Vad kan jag hjälpa er med, mr Bristow?” frågade Strike när han själv hade satt sig. ”Jo … ja, först tänkte jag bara fråga en sak – jag undrar om inte vi har setts förut.” ”Jaså?” ”Det är många år sedan och ni kommer säkert inte ihåg mig … men jag tror att ni kände min bror Charlie. Charlie Bristow? Han dog – i en olycka – när han var nio år gammal.” ”Det var som fan”, sa Strike. ”Charlie … jo då, honom minns jag.”

Ja, honom mindes han mycket väl. Charlie Bristow var en av 30

många kamrater som Strike hade samlat på sig under sin komplicerade, kringflackande barndom. En charmerande vildbasare till pojke, som var ledare för det coolaste gänget på Londonskolan där Strike nyss hade börjat. Efter en blick på den jättelike nye killen med den breda Cornwalldialekten hade Charlie utnämnt Strike till sin bästa vän och högra hand. Det var början på två månader av varm vänskap och rackartyg. Strike hade alltid varit fascinerad av de andra barnens välordnade hem, deras friska, normala familjer och att de hade egna rum som de fick behålla i åratal, och han hade en tydlig minnesbild av det stora, flotta huset där Charlie bodde. De hade haft en solbelyst, vidsträckt gräsmatta och en trädkoja, och Charlies mamma hade bjudit på iskall lemonad.

Och sedan kom den där ofattbart fasansfulla första dagen efter påsklovet, då deras klasslärare berättade att Charlie aldrig mer skulle komma tillbaka, att han var död, att han hade cyklat över kanten till ett stenbrott under en resa i Wales. Lärarinnan var en elak gammal hagga som inte kunde låta bli att poängtera att Charlie, som ju var känd för att vara olydig, visste att det var strängeligen förbjudet att cykla i närheten av stenbrottet men att han hade gjort det i alla fall – kanske för att visa sig på styva linan – men sedan blev hon tvungen att sluta eftersom två av flickorna längst fram började gråta. Ända sedan den dagen hade Strike sett den ljushårige, skrattlystne pojkens ansikte framför sig varje gång han såg, eller bara tänkte på, ett stenbrott. Det skulle inte förvåna honom om alla eleverna i Charlie Bristows gamla klass hade gått genom livet med samma inrotade skräck för den stora, mörka avgrunden, det branta stupet och den obarmhärtigt hårda stenen. ”Ja, jag kommer ihåg Charlie”, sa han.

Bristows adamsäpple guppade till. ”Ja. Jo, jag kände igen namnet, förstår ni. Jag minns så väl att Charlie pratade om er under det där påsklovet, dagarna innan han dog: ’Min kompis Strike’, ’Cormoran Strike’. Det är väl rätt så ovanligt? Varifrån kommer namnet Strike, vet ni det? Jag har aldrig stött på det förr.”

31

Bristow var inte den förste Strike hade mött som klamrade sig fast vid ett ovidkommande samtalsämne, vilket som helst – vädret, trängselavgifterna, vilka varma drycker de tyckte bäst om – för att kunna skjuta upp diskussionen om varför de ville anlita hans tjänster. ”Det lär ha att göra med uppmätning av spannmål”, svarade han. ”Strukna mått.” ”Jaså minsann? Så det handlar inte om slag eller strejker då, haha … nej … Jo, ni förstår, när jag letade efter någon som kunde hjälpa mig med den här historien fick jag se ert namn i katalogen.”

Bristows ena knä började studsa upp och ned. ”Som ni kanske kan föreställa er … ja, det kändes som – som ett tecken. Ett tecken från Charlie. Som ville säga att jag var på rätt väg.”

Han svalde så att adamsäpplet guppade. ”Okej”, sa Strike vaksamt och hoppades att mannen inte tog honom för ett medium. ”Det gäller min syster, förstår ni”, sa Bristow. ”Jaha. Har hon hamnat i någon form av svårigheter?” ”Hon är död.”

Strike var nära att utbrista: ”Va, hon med?” ”Jag beklagar sorgen”, sa han långsamt.

Bristow tog emot kondoleansen med en stel nick. ”Jag … det här är inte så lätt. För det första måste jag tala om att min syster är – var – Lula Landry.”

Hoppet, som hade spirat en kort stund med anledning av att en klient hade infunnit sig, började långsamt luta likt en gravsten av granit och dråsade omkull i knät på Strike med en hård och smärtsam duns. Mannen i besöksstolen led av vanföreställningar och var kanske rent av sinnesrubbad. Det var lika sannolikt att man skulle kunna hitta två identiska snöflingor som att den här bleksiktige, gnagarliknande mannen skulle härstamma från samma genpool som den gyllenbruna, långbenta, bländande skönhet som hade hetat Lula Landry. ”Mina föräldrar adopterade henne”, sa Bristow försynt, som om han visste vad Strike tänkte. ”Vi var adopterade alla tre.”

32

”Mmm hmm”, kommenterade Strike. Han hade mycket gott minne, och när han tänkte tillbaka på det storslagna, prydligt inredda huset med den enorma, soliga trädgården mindes han en loj, blond mamma som höll uppsikt över trädgårdsbordet, en skräckinjagande pappa vars dånande röst hördes på långt håll, en surmulen storebror som satt och petade i fruktkakan, Charlie själv som lockade sin mamma till skratt med sina pajaskonster, men ingen liten flicka. ”Ni träffade nog aldrig Lula”, fortsatte Bristow, återigen som om Strike hade tänkt högt. ”Hon blev inte adopterad av mina föräldrar förrän efter Charlies död. Hon var fyra år när hon flyttade in hos oss, innan dess hade hon bott i fosterhem ett par år. Jag skulle strax fylla femton. Jag minns fortfarande när jag stod vid dörren till vårt hus och såg pappa komma bärande på henne. Hon hade en liten röd, stickad mössa på sig. Mamma har fortfarande kvar den där mössan.”

Och plötsligt, utan förvarning, föll John Bristow i gråt. Han sjönk ihop, gömde ansiktet i händerna och skakade i hela kroppen av snyftningar medan snor och tårar läckte ut mellan fingrarna.

Varje gång han verkade ha fått känslorna någorlunda under kontroll brast han i gråt igen. ”Förlåt mig – förlåt … herregud …”

Han hickade och hulkade, torkade sig innanför glasögonen med en hopknölad pappersnäsduk och försökte samla ihop sig.

Dörren öppnades och Robin backade in med en bricka. Bristow vände bort ansiktet och kippade efter andan med darrande axlar.

Medan dörren stod öppen kikade Strike ut i väntrummet och fick ännu en skymt av den välklädda damen, som nu blängde på honom över dagens Daily Express.

Robin ställde fram två kaffekoppar, en mjölkkanna, en sockerskål och ett fat med chokladkex – ingenting av detta hade Strike någonsin sett förut – log mekaniskt till svar på hans tack och rätade på sig för att gå ut igen. ”Ett ögonblick, Sandra”, sa Strike. ”Skulle du kunna …?”

Han tog ett papper från skrivbordet och lade det i knät. Bristow 33

svalde tyst flera gånger medan Strike skrev, så snabbt och tydligt han förmådde: Googla på Lula Landry och ta reda på om hon var adopterad, och i så fall av vem. Nämn ingenting om detta för kvinnan i soffan (vad gör hon här?). Skriv ned svaren på ovanstående frågor och lämna dem till mig utan att säga vad du har fått fram.

Han gav papperet till Robin som tog emot det och gick därifrån utan ett ord. ”Jag ber … jag ber verkligen om ursäkt”, flämtade Bristow när dörren hade stängts. ”Det här … jag brukar inte … jag har varit på jobbet, träffat kunder …” Han tog några djupa andetag. De rödgråtna ögonen förstärkte hans likhet med en albinokanin. Högerknät studsade fortfarande upp och ned. ”Det har helt enkelt varit en förfärlig tid”, viskade han och fortsatte andas djupt. ”Lula … och nu ligger min mor för döden …”

Det vattnades i munnen på Strike när han såg chokladkexen eftersom det kändes som om han inte hade ätit på flera dagar, men han var rädd för att verka hårdhjärtad om han började mumsa på kakor medan Bristow snörvlade och torkade sig i ögonen. Tryckluftsborren lät fortfarande som en kulspruta på gatan nedanför. ”Hon gav upp fullständigt när Lula dog. Det knäckte henne totalt. Hennes cancer hade börjat gå tillbaka, men nu har den börjat växa igen, och de säger att de inte kan göra mer. Och det här är ju andra gången. Hon bröt mer eller mindre ihop när Charlie hade dött. Pappa trodde att det skulle bli bättre om hon fick ett barn till. De hade alltid önskat sig en flicka. Det var inte lätt för dem att bli godkända, men Lula var ju mörkhyad och mer svårplacerad. Så henne kunde de få”, sammanfattade han med en kvävd snyftning. ”Hon var alltid så v-vacker. Hon b-blev upptäckt på Oxford Street när hon var ute och handlade med mamma. Fick börja på Athena. Det är en av de mest p-prestigefyllda agenturerna. När hon var sjutton blev hon modell på heltid. När hon dog var hon god för cirka tio miljoner pund. Jag vet inte varför jag berättar allt det 34

här. Ni har säkert redan hört alltihop. Alla visste – trodde att de visste – allt om Lula.”

Han försökte föra koppen till munnen, men händerna darrade så kraftigt att kaffet skvimpade ut på hans välpressade kostymbyxor. ”Exakt vad är det som ni vill ha min hjälp med?” frågade Strike.

Bristow ställde försiktigt ned koppen på bordet och knäppte sedan händerna hårt. ”De påstår att min syster tog livet av sig. Jag tror inte på det.”

Strike kom ihåg bilderna på teve: den svarta plastsäcken på båren som omgavs av fotoblixtar när den bars in i ambulansen, fotograferna som trängdes runt ambulansen när den skulle köra i väg. De hade hållit upp sina kameror mot de mörka ambulansfönstren och de vita blixtarna hade studsat mot de svarta rutorna. Han visste mer om Lula Landrys död än han någonsin hade önskat eller försökt få veta, och detsamma gällde i stort sett varje tänkande varelse i Storbritannien. När man blev bombarderad med nyheten blev man mot sin vilja nyfiken, och innan man visste ordet av hade man fått så mycket information, så många förutfattade meningar om saken, att man aldrig skulle få sitta i en brottmålsjury. ”Det gjordes väl en rättslig undersökning om dödsorsaken?” ”Ja, men kommissarien som höll i den hade bestämt sig på förhand för att det var självmord, enbart på grundval av att Lula tog litiumtabletter. Han förbisåg en massa saker – en del saker diskuteras till och med på internet.”

Bristow pekade helt ologiskt på Strikes skrivbord, där man kunde ha förväntat sig att det skulle stå en dator.

Det hördes en pro forma-knackning på dörren innan den öppnades och Robin steg in, överlämnade ett hopvikt papper till Strike och drog sig tillbaka. ”Ursäkta mig ett ögonblick”, sa Strike. ”Det här är uppgifter som jag har väntat på.”

Han vek upp papperet i knät för att Bristow inte skulle kunna se texten och läste:

35

Lula Landry adopterades vid fyra års ålder av sir Alec och lady Yvette Bristow. Hon växte upp som Lula Bristow, men antog sin mors flicknamn när hon började arbeta som fotomodell. Hon har en äldre bror som heter John och är jurist. Kvinnan i väntrummet är mr Bristows flickvän och dessutom sekreterare på hans firma. Båda arbetar på advokatbyrån Landry, May, Patterson, som grundades av Lulas och Johns morfar. Fotografiet av John Bristow på LMP:s webbplats föreställer mannen i besöksstolen.

Strike kramade ihop papperet och släppte ned det i papperskorgen vid sina fötter. Han var skakad. John Bristow var ingen mytoman, och dessutom verkade Strike ha blivit tilldelad en sekreterare med större initiativförmåga, och bättre språkkänsla, än någon annan han tidigare stött på. ”Ja, förlåt”, sa han till Bristow. ”Var så god och fortsätt. Ni höll på att säga något om … den rättsliga undersökningen?” ”Jo”, sa Bristow och torkade sig om näsan med den blöta näsduken. ”Jag ska inte förneka att Lula hade problem. Hon gjorde mammas liv till ett helvete, om man ska vara helt ärlig. Det började vid ungefär den tiden då vår pappa dog – det här vet ni säkert redan, det stod ju i alla tidningarna, för guds skull … men hon blev i alla fall relegerad från skolan efter att ha hållit på med droger; sedan stack hon till London, där mamma hittade henne i någon knarkarkvart; drogerna förvärrade hennes psykiska problem; hon hamnade på ett behandlingshem men avvek därifrån – det var ingen hejd på bråken och dramatiken. Men till slut kom de fram till att hon hade bipolärt syndrom och satte henne på rätt sorts medicin, och efter det var hon okej, så länge hon tog sina tabletter. Man skulle aldrig kunna tro att det var något fel på henne. Rättsläkaren bekräftade också att hon hade tagit sin medicin, det visade resultatet av obduktionen.”

Han fortsatte: ”Men varken polisen eller rättsläkaren kunde se bortom bilden av den unga tjejen som en gång hade haft psykiska problem. De hävdade att Lula var deprimerad, men jag kan personligen intyga att det var hon inte alls. Jag träffade henne på morgonen dagen innan hon dog, och då mådde hon alldeles utmärkt. Det 36

gick väldigt bra för henne, framför allt jobbmässigt. Hon hade just skrivit på ett kontrakt som skulle ha inbringat fem miljoner pund på två år, hon bad mig att titta på det och det var ett jäkligt bra avtal. Designern var en god vän till henne, Somé, ni har säkert hört talas om honom? Och hon var fullbokad i flera månader framöver, bland annat skulle hon åka till Marocko för att bli fotograferad där och hon älskade att resa. Så hon hade ingen som helst anledning att ta livet av sig.”

Strike nickade artigt men var inte särskilt imponerad. Självmördare var enligt hans erfarenhet fullt kapabla att spela intresserade av en framtid som de inte hade några planer på att delta i. Landrys soliga morgonhumör kunde mycket väl ha övergått till nattsvart hopplöshet under den dag och halva natt som hade föregått hennes död, det hade han sett förr. Han tänkte på den där löjtnanten i King’s Royal Rifle Corps, han som hade gått upp på natten efter sitt eget födelsedagskalas, som han enligt alla vittnesuppgifter hade firat med gott humör. Mannen hade skrivit en lapp till sin familj, där han hade bett dem ringa polisen och inte gå in i garaget. Sedan hade han hittats hängande från garagetaket av sin femtonårige son, som inte hade sett lappen när han hade bråttom ut genom köket för att hämta sin cykel. ”Men det är inte bara det”, sa Bristow. ”Det finns bevisning, tungt vägande bevisning. Exempelvis Tansy Bestiguis vittnesmål.” ”Var det grannen som sa att hon hade hört ett gräl uppifrån?” ”Exakt! Hon hörde en man skrika där uppe, strax innan Lula föll ned från balkongen! Polisen avfärdade henne totalt, enbart därför att – ja, hon hade tagit kokain. Men det behöver inte betyda att hon hörde fel. Tansy hävdar än i dag att Lula grälade med en man bara några sekunder innan hon föll. Det vet jag, eftersom jag har pratat med henne om den saken alldeles nyligen. Hon ligger i skilsmässa och tar hjälp av vår firma. Jag kan säkert övertala henne att prata med er.”

Bristow såg på Strike med ängslig min, som om han försökte bedöma hans reaktion. ”Och dessutom fanns det bilder från en övervakningskamera”, fortsatte han. ”De visar en man som går i 37

riktning mot Kentigern Gardens cirka tjugo minuter innan Lula faller ned från balkongen, och sedan ser man samme man springa som ett jehu bort från Kentigern Gardens efter tidpunkten för hennes död. De fick aldrig reda på vem han var, lyckades aldrig spåra upp honom.”

Nu drog Bristow, med en sorts förstulen iver, upp ett lätt skrynkligt kuvert ur innerfickan på sin kavaj och höll fram det. ”Jag har skrivit ned allt det här. Klockslag och allting. Alltihop finns här. Ni ska få se hur väl bitarna passar ihop.” Åsynen av kuvertet ökade inte Strikes förtroende för Bristows omdömesförmåga. Det var inte första gången han fick ta emot den typen av dokumentation: nedkrafsade resultat av vilsna grubblerier i ensamhet, enkelspåriga fantasier som hade utvecklats ur någons älsklingsteorier, komplexa tidtabeller som vridits till för att passa ihop med långsökta sammanträffanden. Det ryckte i juristens vänstra ögonlock, det ena knät hoppade upp och ned och handen som höll fram kuvertet darrade.

Strike satt i några sekunder och vägde dessa tecken på nervpress mot besökarens otvivelaktigt handgjorda skor och armbandsuret av märket Vacheron Constantin som skymtade fram på den bleka handleden när Bristow gestikulerade. Detta var en man som kunde och skulle betala för sig, kanske tillräckligt länge för att Strike skulle hinna göra en avbetalning på det lån som var den mest akuta av hans skulder. Med en suck och en inre grimas åt sitt eget samvete började han: ”Mr Bristow …” ”Kalla mig John.” ”John … jag ska vara helt uppriktig. Det skulle inte kännas rätt att ta emot dina pengar.”

Några röda fläckar tändes på Bristows bleka hals och i det alldagliga ansiktet, men han drog inte tillbaka handen med kuvertet. ”Varför skulle det inte kännas rätt?” ”Din systers död har förmodligen utretts så grundligt som det någonsin är möjligt. Miljontals människor, och medier över hela världen, följde polisen i hasorna för vartenda steg de tog. De borde 38

ha varit dubbelt så noggranna som vanligt. När någon begår självmord är det svårt att acceptera …” ”Jag tänker inte acceptera det. Jag kommer aldrig att acceptera det. Hon tog inte livet av sig. Någon knuffade ned henne från balkongen.”

Borren utanför tystnade plötsligt, och därför ljöd Bristows röst högt och klart när han exploderade i raseriet hos en saktmodig man som pressats till sin yttersta gräns. ”Men då vet jag. Och nu förstår jag. Är du också en sån där? En sån där jävla amatörpsykolog? Charlie är död, pappa är död, Lula är död och mamma är döende – jag har förlorat alla jag älskar och det jag behöver är en sorgeterapeut, inte en detektiv. Tror du inte att jag redan har hört det där ungefär tusen jävla gånger?”

Bristow reste sig upp och såg riktigt respektingivande ut trots kanintänderna och det rödflammiga ansiktet. ”Jag är en rätt så förmögen man, Strike. Ursäkta om det låter krasst, men så är det. Jag fick ärva en ansenlig värdepappersfond av min far. Nu har jag kollat upp de marknadsmässiga arvodena i den här branschen, och jag skulle gärna ha betalat det dubbla.”

Dubbla arvodet. Strikes samvete, som en gång varit så fast och oböjligt, hade mjukats upp av livets upprepade attacker och detta var slaget som ledde till knockout. Hans lägre jag hade redan börjat ta glädjeskutt ut i fantasiernas lyckoland: en månads arbete skulle kunna betala kontoristen och en del av hyresskulden, efter två månader kunde han betala de viktigaste lånen … om tre månader kunde han vara av med en del av bankkrediten … fyra månader …

Men John Bristow var redan på väg mot dörren. I handen kramade han kuvertet som Strike inte hade velat ta emot. ”Jag ville gå till dig eftersom du kände Charlie, men jag har allt tagit reda på en hel del om dig, helt jävla dum i huvudet är jag inte. Militärpolis, minsann, vid särskilda undersökningsavdelningen, eller hur? Och medalj och allt. Jag kan inte påstå att jag blev särskilt imponerad av lokalerna …”, Bristow hade höjt rösten tills han nästan skrek, och Strike noterade att de dämpade kvin39

norösterna utanför dörren hade tystnat, ”… men jag hade väl fel, du har tydligen råd att tacka nej till uppdrag. Okej, men då glömmer vi alltihop! Jag hittar säkert någon annan som är intresserad.

Ursäkta att jag störde!”

40