Mlissa berättar Det händer fortfarande att folk känner igen mig. Om det var målet, så har du lyckats. Men det ska du veta, att ytterst få kommer ihåg mig för ”Det elfte budet«. Tack gode gud. Det är inget konstigt med det – när allt kommer omkring blev det aldrig någon feministisk revolution, eller hur? Eller hur. Det är som om de där månaderna utan skratt är någon annans minne. Eller ingens. Även kollektiva upplevelser står sig slätt mot den mediala sanning som utan att blinka lägger tiden i lager på lager. Om jag skulle ha fått leva om den här perioden? Jag gillar inte hypotetiska frågor. Som har med mig att göra. Men att mänsklig utveckling går så oerhört långsamt beror väl på att varje generation måste göra samma misstag som den tidigare för att fatta. Samma upptäckter för att tro. Samma insikter för att orka. Förstå bara hur många människor som har tänkt exakt det här före mig! Och sedan suckat. Av uppgivenhet eller leda. Men jag tänker också att det är just det här – släkte efter släktes impuls att slicka på en frostig lyktstolpe – att det är 5