Juli 1980 Damaskus, Syrien
Varje gång jag håller dig är sista gången jag håller dig. Jag har vetat det sedan första gången. Och när du kom tillbaka, och jag tog bar net i mina sömnlösa armar, så var allt jag kunde tänka att det här är sista gången jag håller i det. Du ser på mig, ögon renande som löften om regn, och jag vet att du vet. Att du har vetat lika länge som jag. Mitt svek. Nu, i detta ögonblick, så nära att vi båda känner dess stinkande andedräkt, dess bultande, oregelbundna hjärtrytm. Barnet gnyr i vaggan och du reser dig men jag hinner före fram och lyfter upp det. Håller det mot mitt bröst. Känner dess andetag, dess rusande hjärta, genom den tunna ljusblå filten din mamma har stickat. Dess hjärta är mitt hjärta. Det finns ingenting som rättfärdigar övergivandet av sitt eget blod. Det finns inga ursäkter eller skäl. Bara olika förklädnader att anta. Bara varierande nivåer av lögn. Båda något jag om någon behärskar. Staden är bortom het. Efter två månaders mördande torka glöder den som lava. När kvällen väl kommer är staden inte längre grå eller beige, utan genomskinlig, utmattad, uttorkad, dallrande som gelé. Ingen tänker klart här. Allting luktar sopor. Sopor, avgaser, vitlök och kummin. Men jag känner bara doften av barnet. Jag blundar och drar långa andetag med min näsa tryckt mot dess 7