9789146222873

Nya poeter i nya riksdagshuset Att Tage Erlander lät Tidens förlag publicera sina memoarer räddade åtminstone tillfälligt förlaget ur krisen. Indirekt blev alltså den grånade statsministern, som en gång ställt till med sådan oreda på redaktionen, också Lyrikklubbens räddare. Men nedläggningshotet hängde kvar över våra huvuden. När vi vintern 1973–74 gav ut vår antologi Fransk poesi 1910–1970 angreps den av Lars-Olof Franzén på Dagens Nyheters kultursida i en helsidesartikel, som formades till en uppgörelse med hela den franska 1900-talspoesin. Ett sådant stöd från landets största morgontidning hade knappast de som ville lägga ner Lyrikklubben vågat drömma om. Jag, som hade vägrat att under Lyrikklubbens namn ge ut Tidens sångbok, hade i stället satsat en stor del av resurserna på att ge ut en samling dekadenta fransoser, som dessutom visat sig vara urusla poeter! Och Franzéns recension var den enda som dök upp i hela Stockholmspressen. Jag råkade möta Franzén samma vecka på en förlagsfest och, trots att jag är en djupt aggressionshämmad person, bad jag honom hoppa åt helvete. När jag ser på det så här från avstånd tror jag inte att han över huvud taget insåg vilket känsligt läge Lyrikklubben befann sig i. Han ville helt enkelt uttrycka sin misstro mot den lyriska modernismen, vilket vid denna tid gav snabba poäng i kulturdebatten.

Artur Lundkvist hade ringt mig samma dag Franzéns recension infördes. Han var mycket upprörd och lovade att skriva en recension av boken för någon månadstidskrift, för att, som han uttryckte det, »omintetgöra något av Franzéns skadegörelse«. Vi hade träffats på en sommarkurs på Siljanskolan. Jag var något nervös för Artur, som ju kunde vara ganska barsk i sin framtoning. Men Tomas Tranströmer viskade till mig: »Om du bara är artig och tänker på honom som en besvärlig gammal onkel kommer allt att gå bra.« Det första 345

MITT pOETISkA LIV

NyA pOETER I NyA RIkSDAGSHUSET

Artur sa till mig var: »Jag anser Blaise Cendrars vara en andra klassens turistpoet.« Efter en konstpaus fortsatte han: »Guillaume Apollinaire betraktar jag som en skäligen enkel kafépoet.« En längre konstpaus följde. Sedan utstötte han: »Och Allen Ginsberg anser jag vara en lallande idiot!« Sedan han väl fått uttala sina åsikter om de tre poeter som betytt mest för mig i livet, var han ytterst vänlig och inbjöd mig på kvällen till sitt och Marias rum. Han hade träffat Ginsberg på kuba på en författarkonferens, dit Ginsberg, som Artur uttryckte det, blivit inbjuden »av misstag« som amerikansk revolutionär. Ginsberg hade hållit ett protestanförande mot behandlingen av de homosexuella på kuba och därför utvisats. När beväpnade milismän kom för att hämta Ginsberg, hade denne oroligt vänt sig till Artur och frågat: »kommer de att skjuta mig?« vilket Artur uppfattade som ytterst löjligt.

Allen Ginsberg var uppenbarligen inte Arturs man. I en artikel i Svenska Dagbladet beskrev han honom som »en halvt sinnessjuk svindlare«. Hela beatrörelsen var, enligt Artur »en olycka, en skandalös urartning, som spritt sina beklämmande verkningar långt utanför Amerika«. Uppenbarligen var det mötet på kuba som fått Artur att ändra uppfattning om Ginsberg. När Kaddish kom ut hade han skrivit mycket inkännande om den. Nu såg han Ginsberg enbart som en charlatan, narkoman och gosseförförare.

Men Artur var inte så rabiat som han kunde låta. Han kunde faktiskt revidera sina åsikter. Den dagen han ringde mig efter Franzéns holmgång i den franska poesin tog han tillbaka vad han sagt om Blaise Cendrars. Han hade först nu, när han fått läsa min tolkning av Transsibiriska järnvägen, insett vilken betydande poet Cendrars var, sa han.

uppgifter. Hösten 1973 såg jag inte längre någon möjlighet att hinna med allt som skulle göras, trots att jag oftast arbetade långt in på kvällen. Jag stegade upp till Allan Arvidsson och sa, att antingen måste jag sluta eller så fick han anställa någon som hjälpte mig.

Allan, som troligen genomgått någon kurs i företagspsykologi, log genast vänligt mot mig och sa helt överrumplande: »Gunnar, du är trött nu och överansträngd. Varför inte ta en vecka ledigt och fara till paris? Förlaget betalar!« Vad han inte visste var att jag just återvänt från paris och för ögonblicket stillat min ständiga längtan till dess boulevarder. »Jag vill inte åka till paris. Jag vill ha någon som hjälper mig på redaktionen«, sa jag. Nu var det Allan som blev överrumplad. En poet som inte ville fara till paris! Diskussionen resulterade i att jag skulle få, om jag minns rätt, 5000 kronor om året att hyra en assistent för.

Först när jag kommit tillbaka till redaktionen började jag grubbla på detta nya problem. Vem ville ta ett jobb för 5 000 kronor om året? Och vem skulle man stå ut med att samarbeta med i den lätt klaustrofobiska lokal där Lyrikklubben inhystes?

Det fanns bara en möjlig person: Rolf Aggestam. Vi hade lärt känna varandra redan under värnplikten vid kungliga Norrlands Dragoner i Umeå där vi båda haft samma problem med att bemästra de vilda hästar på vilka man skulle ta sig fram genom oländig terräng till ensligt belägna stridsområden. Nu hade Roffe kommit upp till Stockholm från Lund. Han gjorde bildband för skolorna om allting från sexualundervisning till medeltida musikinstrument och skulle snart debutera som poet. Jag ringde honom och sa att han fick jobba hur mycket eller hur lite han ville för sina 5 000 kronor och han antog genast anbudet.

Roffe blev en klar tillgång på redaktionen. Entusiastiskt kastade han sig över de nya arbetsuppgifterna. Med sin vänliga förströddhet kunde han också ibland skapa problem. En gång när budet från tryckeriet anlände för att hämta det nya numret av Lyrikvännen till sättning, stod det ingenstans att finna. Eftersom vi gjort det klart bara

Trots att prenumerationsärendena sköttes av förlagets personal ökade arbetsbördan för mig. Gun Rosén hade ju varit heltidsanställd och nu fick jag på min halvtid ta på mig många av hennes arbets346

347

MITT pOETISkA LIV

Roffe blev en klar tillgång på redaktionen. Foto Lütfi Özkök.

några timmar tidigare måste det finnas någonstans på redaktionen.

Vi genomsökte den från golv till tak, men fick till slut skicka iväg budet tomhänt, då han med sin växande irritation störde vårt letande. på kvällen ringde Roffe mig och meddelade att han funnit manuskriptet i sin väska, under träningsoverallen.

Att väskan innehöll en träningsoverall var Bengt Jangfeldts förtjänst. Han hade lagt märke till att Roffe och jag började se trötta och stressade ut. Ibland skrek vi högt när telefonen ringde, vilket inträffade ofta. Bengt, som deltagit i Skolungdomens mästerskap som höjdhoppare, föreslog att vi skulle börja springa i Lill-Jansskogen tillsammans. Varken Roffe eller jag var direkt entusiastiska inför detta, men vi inköpte ändå varsin träningsoverall och snart rusade vi omkring bland tallarna i skymningen ledda av Bengt. Efteråt badade vi på GIH. Därefter återställde vi kalori- och vätskebalansen genom att gå på restaurang Wienerwald på Luntmakargatan där wienerschnitzlarna var enorma och ölsejdlarna likaså. En osedvan348

NyA pOETER I NyA RIkSDAGSHUSET

ligt högbröstad flicka i bayersk folkdräkt förestod restaurangen, vars väggar pryddes av hennes egna oljemålningar. Ur högtalarna strömmade nästan osannolikt tyska sånger som »Die Wacht am Rhein«.

I längden blev det för mycket för oss. Vi förlade våra idrottsövningar till Åkeshovsbadet, alldeles invid Nya Elementarskolan där både Bengt och jag varit elever. Efteråt intog vi en enklare måltid på gatuköket Smaskens vid Abrahamsberg. Bastun i Åkeshovsbadet frekventerades mest av vänliga pensionärer, som ingående diskuterade sina krämpor och länge sedan nedlagda brottarklubbar. Ibland dök poeten Jarl Hammarberg-Åkesson upp med någon kompis från kollektivet. Han kunde i bastun utstöta långa ylande tjut, som troligen ingick i någon orientalisk andningsövning. Som på ett givet tecken brukade då hans kompis, spritt naken och i bevarad lotusställning, ställa sig på huvudet. pensionärerna försökte, inte utan möda, att se ut som om ingenting hänt. Själva kände vi oss som länkar mellan två kulturer. Möjligen stod vi i vår livsuppfattning lite närmare de godmodiga pensionärerna än vi stod vår poetkollega.

Om Roffe möter en människa med en hund, hälsar han alltid först på hunden. Hans ende överman i respekt för djuren var en man som skötte planteringarna vid Åkeshovsbadet. Med honom blev Roffe och jag bekanta via våra hundar. Han talade alltid vänligt med dem och efter något år också med oss. Det visade sig dock, när en av hundarna tänkte pinka på en blomma i rabatten, att det fanns något som han höll kärare än djuren — blommorna. »kommer en hund och pinkar på en blomma, så kommer snart alla andra hundar dit och pinkar«, sa han till oss. Vi betraktade denne man som en stor naturfilosof, ja nästan som en helig man, och vi föreställde oss att vi en dag skulle få se honom gå på vattnet i den klorerade simbassängen.

Hans syn på människor var låg. Han hade hört om människor som sparkade hundar. Längst ner på rangskalan stod studenter. Efter examen hade några sådana tagit sig in i Åkeshovsbadet och vandaliserat. Bland annat hade de kastat blomkrukor ner i bassängen. Vår vän naturfilosofen förlorade det mesta av sin helighet när han be349

MITT pOETISkA LIV

NyA pOETER I NyA RIkSDAGSHUSET

rättade att han sett på teve hur polisen i Sydafrika slagit ner studenter som protesterat mot apartheid. »Där visste man hur man skulle handskas med studenter«, hävdade han.

I motsats till denne man har Roffe alltid förenat sin kärlek till djuren och naturen med en positiv människosyn. Hans vänlighet och hjälpsamhet mot medmänniskor är uppoffrande men aldrig självutplånande. kanske är det detta djupa engagemang i andra människors problem som gör att han stora delar av året måste leva så avskild från dem som möjligt.

mansdikter«. Två av dessa publicerades i Konflikt nr 1, som utkom i mars 1973, »Sönderjylland« och »Bellman Siesta«. Den sistnämnda fick sin titel av att Rolf Aggestam då rökte cigarrcigarretter av det märket. Vi lät ett papper gå runt bordet ett varv och skrev en rad var. Därefter lät vi papperet gå ett varv till. Vem som skrev vad kan jag inte minnas, men misstänker mig själv för raderna ett och sju.

Tillsammans med Författarcentrum hade jag 1972 startat en poetisk workshop. Meningen var att poeter där skulle kunna förbereda uppläsningar på ett mer medvetet sätt än som var brukligt. Ofta hade grupper av poeter utan någon gemensam nämnare skickats ut på turnéer. Först mot slutet av dessa hade de lyckats nå fram till ett helgjutet program. Avsikten med den poetiska verkstaden var att detta resultat skulle uppnås redan innan turnén började. Verkstaden var öppen för alla, också etablerade poeter, men det visade sig snart att endast några av de yngre var intresserade. Någon gång dök en poet som Willy Granqvist upp, men kärntruppen blev de unga poeterna kring tidskriften Konflikt: per Holmer, Eva Runefelt, per Lindgren och Vibeke von Gegerfelt. Tidskriften, som de kallade »kulturell, social och oberoende socialistisk kulturtidskrift«, utkom med nio nummer mellan 1973 och 1975. Ett tionde nummer, innehållande bland annat en artikel av Eva Runefelt, utlovades men har ännu inte utkommit. I Konflikt blandades dikter och prosa med artiklar om kriminalvård, sjukvård och miljö. Ett temanummer handlade om döden. Ambitionerna var höga, men prenumeranterna få, knappast mer än 50 personer. Och de unga redaktörerna var för blyga för att sälja tidskriften ute på stan.

Roffe och jag brukade möta dem, ibland på Författarcentrum, ibland i Fylkingens lokal, där vi diskuterade varandras dikter och övade oss i att framföra dem. Vid ett tillfälle skrev vi också »tillsam350

ett två tre tändstiften gnistrar och fimparna lämnar långsamt de bubblande läpparna spricker ner — inifrån i det sista bromsljuset va sa? Nåt på gång? & han drar ett häftigt halsbloss — blandningen av luft och röka exploderar med darrande plastmuggstankar luften fylls av pillertrillande ögonvitor, sänks likt ett taggigt cumulus över askan, skålen, du jag, alla per Lindgren var den självklara centralgestalten vid dessa seanser.

De andra såg upp till honom och hänfördes av hans snåriga verbala konstruktioner. Inte minst var han viktig för Eva Runefelt, som ännu inte riktigt funnit sin röst. Skrivit hade hon gjort sedan hon i trettonårsåldern slutat i kyrkokören. Först blev det mest sagor, men efterhand också dikt. En avgörande impuls var kafkas novell »Förvandlingen«, den där en människa förvandlas till en skalbagge. Hennes svensklärare på gymnasiet hade gett henne i uppgift att skriva om en författare. kafka hade hon hört talas om och hon fann en bok med hans noveller på biblioteket. Den verkade tunn och bra. »Så läste jag den novellen. Den satte igång mig — hela hans fantastiska värld, som på något vis bekräftade min egen kaotiska associationsvärld«, har hon berättat för mig.

351

MITT pOETISkA LIV

När hon var nitton år hade Eva flyttat hemifrån sedan hon, som hon uttryckt det, »mer eller mindre enleverats« av per Holmer. De hade brevväxlat en tid, sedan Eva svarat på en kontaktannons han satt in i Vecko-Revyn under signaturen »Drömmare med öppna ögon«.»Det låter utmärkt«, tänkte Eva. »precis som jag.« Eva satt helt tyst under våra möten. En gång försökte jag bryta hennes tystnad, genom att visa henne en fingerskada jag ådragit mig under min resa till Moskva. Hon hade ju arbetat Eva Runefelt. inom sjukvården. Senan i ett ringfinger hade förslitits så att det hängde rakt ner, alldeles obrukbart. Av en slump hade en jourläkare upptäckt det, när han var hemma för att se till våra barn som hade drabbats av någon barnsjukdom. Förtjust utropade han: »Mallets finger!« Han hade skrivit en uppsats om det någon gång. Jag frågade vad jag skulle göra. Han sa åt mig att hämta tejp. Lotta hade massor av tejprullar hemma för sitt skolarbete, och doktorn visade hur jag skulle tejpa upp fingret så att det skulle läka. Eftersom dessa tejper var i olika färger kunde jag byta tejp efter klädsel och sinnesstämning. Men försöket att bryta Evas tystnad lyckades inte helt. Hon förklarade vänligt att »Mallets finger« var hon helt obekant med. Men hon sa åtminstone så mycket.

Några dagar senare fick jag ett brev, undertecknat »den blyga Eva«, där hon tackade mig för mitt försök att få henne att tala. Hon hade naturligtvis genast genomskådat att det var det som var min avsikt. Men hon gav mig inga förhoppningar om att hon återigen skulle bryta sin tystnad.

Flera år senare berättade hon för mig: »Jag var nästan helt stum då. Det muntliga språket höll inte. Dom andra var ju så hemskt verbala. Jag visste inte vad ord betydde som folk använde. Jag kände mig ganska paralyserad och fick nästan svårare att skriva. Jag tänkte: jag undrar när bluffen avslöjas och jag blir utvisad ur salongen?« 352

NyA pOETER I NyA RIkSDAGSHUSET

Siv Arb skulle bidra till att förlösa henne som poet. Eva och per bodde i en kall och dragig omodern lägenhet på Folkungagatan och hade behov av att gå någonstans där det var varmt. Hos Siv var de alltid välkomna. Sedan per och Eva flyttat isär 1975 kom hon att träffa Siv allt oftare. Under några veckor var de båda stipendiater på Sigtunastiftelsen. Genom att Siv gått igenom många svårigheter och även hon känt en stor osäkerhet, kunde hon lyssna på Eva och ge henne det självförtroende som krävdes för att hon skulle finna sitt eget lyriska språk. »Siv och jag hade oerhörda samtal på en fyra, fem timmar, som slutade med att vi låg helt bortdomnade i dundermigrän«, har Eva berättat. på Sigtunastiftelsen skrev Eva och Siv tillsammans ett hörspel.

Under titeln »Växelvisa« trycktes delar av det i Artes nr 6/77. Två kvinnor, Rakel (Siv) och Aurora (Eva), talar om sitt förflutna och om behovet av att gå vidare: Aurora: Jag är rädd och förvirrad denna ovana tid utan gamla vanor rädd att rinna iväg bort innan jag byggt mig upp igen [...] jag trodde jag ensam skulle skapa mig göra mig själv helt färdig och skapade skyddande lager av drömmar för att våga tala nu får jag bryta upp mig som ett gammalt skrin och hålla upp det inlåsta innehållet i starkt ljus I den fridfulla miljön på Sigtunastiftelsen skrev Eva Runefelt också stora delar av sin diktsamling Åldriga och barnsliga trakter. Den kom ut 1978 och framstår som en av 70-talets viktigaste och mest egenartade diktsamlingar. Där lyckades hon förvandla den trevande 353

MITT pOETISkA LIV

NyA pOETER I NyA RIkSDAGSHUSET

osäkerheten till en medveten poetisk metod. »Tvivlet är det enda som är säkert«, har hon sagt. »Jag är inte medveten om vad jag skriver språkligt eller innehållsligt. Men ibland kommer jag in i enorma lyft — bara tio minuter i kvartalet kanske, men de minuterna är så viktiga att det är värt allt det andra. Det är inte jag som förklarat något. Dikten har förklarat något för mig.« I en artikel i Författarförlagets Tidskrift nr 2/80 skulle Eva återkomma till sin första stora litterära upplevelse, kafka. »Har det hänt dig«, frågade hon där, »att du plötsligt, mitt i detta eftermiddagsljus, stannat eller stannats som berörd och vidtalad av någonting från en annan värld? [...] Snett från sidan glider något främmande in i detta och du undrar om det öppnats ett schakt av vansinne i dig, med förmågan att se på ett annorlunda sätt.« Detta annorlunda seende utmärker också Eva Runefelts eget författarskap. Ett annorlunda seende, som kräver sitt eget annorlunda språk.

na. per Lindgren framförde sina dikter till tonerna av en Allan pettersson-symfoni och förhöjde uttrycket genom att gå omkring på scenen så att han ibland försvann både ur synhåll och hörhåll. Rösten stegrades när han råkade närma sig någon mikrofon och dog ibland bort när han drev ut ur strålkastarnas ljuskrets. Bruno k. Öijer stod dock stadigt mitt i ljuset och mässade på sitt dynamiska sätt fram »jeanne d’arc, allting blöder!«.

Redaktionen för Konflikt hade gjort ett extranummer, som samtidigt tjänade som programblad för uppläsningen. Där presenterades alla de uppläsande poeterna med en bild, en dikt och en kort biografi. »Första 70-talsantologin« stod det på omslaget av stencilen. Redaktionen för Guru Papers kompletterade detta med en stencil där man kunde läsa de senare bevingade orden: SpRÄNG DEN FÖRBANNADE kULTURELITEN! Strax före uppläsningen hade Bruno överlämnat ett exemplar av sin stencilerade debutdiktsamling Sång för anarkismen. »Till Gunnar! på den vänstra handen«, löd dedikationen. Jag tror att han syftade på att jag någonstans skrivit att de debuterande poeterna snart kunde räknas på den vänstra handens fingrar.

Alla tyckte vi att uppläsningen varit en framgång. Salen hade varit fylld av folk, inte minst av representanter för de stora förlagen och för den förbannade kultureliten. Efteråt gick vi ut och firade. Jag hamnade bredvid anarkistpoeten per-Eric Söder, som hade ett utseende som skulle kunna ha skaffat honom en framträdande roll i filmen Pirates of the Caribbean. Han var ilsken över att jag så ofta refuserat honom med motiveringen att han staplade för många bilder på varandra. Han tyckte med anledning av detta att jag inte levde upp till den slogan av André Breton som jag citerat i Lyrikvännen: »Rädslan att bli vansinniga skall inte få oss att låta fantasins flagga stanna på halv stång.« Som ett föredöme för mig höll han gång på gång fram den gamle hädaren och absurdisten Alfred Jarry.

Att han hela tiden uttalade dennes efternamn som »chéri« gav en öm biton åt hans passionerade anförande. Margareta Renberg som

Det enda konkreta resultat som vår poetiska verkstad ledde fram till var att anordna en stor uppläsning den 15 oktober 1973 med 70talets poeter i klarateatern, som låg i det hus där riksdagen då tillfälligt inhystes. »Gamla poeter i Gamla Riksdagshuset. Nya poeter i Nya Riksdagshuset« löd uppläsningens slogan. Själv hörde jag då redan till de gamla riksdagshuspoeterna, men jag fick förtroendet att presentera de nya på scenen. De flesta visade sig vara utomordentliga scenpersonligheter, trots att många av dem aldrig framträtt inför en större publik.

Margareta Renberg var helt klädd i svart med något inslag av giftgrönt. Naglarna var också grönlackerade. Hon gjorde en intensiv uppläsning, het och isande som kolsyresnö. Willy Granqvist läste milt, men inte mindre intensivt, klädd i en diskret pullover och med rakknivsvassa pressveck på de utsvängda byxorMargareta Renberg.

354

355

MITT pOETISkA LIV

NyA pOETER I NyA RIkSDAGSHUSET

satt mitt emot oss vid bordet åhörde med ett roat leende hans monolog. Hon behöll ständigt en ironisk distans till de unga poeternas uppgörelser. per-Erics dikter låg stilistiskt lite för nära Bruno k. Öijers, och han kom därför ofta att hamna i skuggan av denne. Med tiden utvecklades han till en mogen och självständig poesidesperado som kunde komprimera en intensiv livsupplevelse i några få uttrycksfulla rader.

Många av de unga poeterna började också dyka upp på Lyrikklubben och diskutera sina problem och sälja sina dikter. Till och med poeter bosatta långt från Stockholm, som Rallarros-redaktörerna Bengt Berg och per Helge, kunde göra visit i yviga skägg, stickade yllekoftor och stora stövlar. De glömde kvar ett paket med mahjongkläder, som de inhandlat till sina hustrur. Också sådan post ingick det i redaktionens uppgift att befordra.

Redigeringen av 20 nya poeter blev ganska kaotisk. De flesta av de tjugo hade ju ännu inte debuterat i bokform och var obekanta med de processer som leder fram till en bok. När korrekturen skickats ut, ringde en upprörd poet och sa att han inte kunde vara med i boken, eftersom han funnit flera tryckfel i korrekturet. Jag överlämnade luren till den tålmodigare Roffe, som vänligt förklarade att avsikten med ett korrektur var att man skulle rätta tryckfelen och sedan återsända det. Han erbjöd sig att skicka en lista på de vanligaste korrekturtecknen, men om poeten ville kunde han bara stryka över det som var fel och skriva de korrekta orden ovanför.

En annan poet fick så kalla fötter när han såg sina ord i tryck, att han bestämde sig för att han inte ville vara med alls. Detta var mer bekymmersamt, eftersom boken redan aviserats och sålts in i bokhandeln med titeln 20 nya poeter. »Inte fan kan vi nu kalla den 19 nya poeter«, sa jag till Roffe. Han instämde. Vi måste omedelbart skaffa fram en tjugonde poet. Jag kom på Allan Burgis, som ju ändå hade fotograferat flera av poeterna till antologin. Under dessa år förevigade han en stor del av den unga poetgenerationen. Några av dessa bilder är nu klassiska, som den av de unga Vesuviuspoeterna som han tog något år senare med en vattenkammad Eric Fylkeson, en mörkt blickande per-Eric Söder och Bruno k. Öijer med slokhatt och en knallpulverpistol riktad mot kameralinsen, en poesins Billy the kid.

I sin och yvonnes lägenhet på Tellusborgsvägen redigerade Allan den tvåspråkiga kulturtidskriften Eureka. Där publicerade han svenska poeter tillsammans med poeter från den engelskspråkiga världen.

Så meningslöst allt har varit så fruktansvärt meningslöst så ohyggligt vackert »Jag skulle gärna ha skrivit de raderna«, sa jag en gång till per-Eric. »Det är för sent nu«, svarade han.

Teves kulturredaktion hade filmat hela uppläsningen med de unga 70-talspoeterna, men programmet sändes aldrig. producenten Tone Bengtsson ringde mig och meddelade att hon i stället skulle sända ett »mer nära« program om en poesiintresserad lantbrukarhustru.

Ungefär vid denna tid kom Roffe och jag på att vi skulle redigera en antologi med de unga 70-talspoeterna. Den skulle omfatta poeter från alla de olika grupperingarna. Avsikten var att ge en bredare läsekrets överblick över det brokiga poesiutbudet från de små pressarna, och att ställa samman de poeterna med dem som verkligen lyckats få en förläggare. De följebrev som kom in till redaktionen vittnade i lika hög grad som dikterna om en stor spridning, som inte bara var geografisk utan också ideologisk och estetisk. Från La Coste skrev Bruno k. Öijer den 24 juni 1974: »sittande med en blandning av poems on these states / l’herbe rouge / tequila / vattenfärger / nonepilepsi i ett vitkalkat rum med röda tegelplattor / nära v. gogh’s arlès / 100 meter från marquis de sade’s slottsruin.« Vid samma tid skrev Bengt Berg från ett nästan lika exotiskt Värmland: »I morgon skall vi på bondauktion i Bäckalund, vilket betyder tidig uppstigning, därför ett hastigt hej och på återhörande.« 356

357

MITT pOETISkA LIV

De svenska dikterna översattes också till engelska, i regel av Allan själv. priset på den anspråkslösa stenciltidskriften angavs på baksidan såväl i svensk och norsk valuta som i engelsk och amerikansk.

Allan hade, om än i anspråkslös skala, världen som sitt verksamhetsfält.

Han tillverkade också halsband av glaspärlor som han sålde, och tillsammans med yvonne, som hade en klockren röst inte så olik Joan Baez, arbetade han som gatumusiker. Minnesvärd är den dag då den världsberömde dirigenten Sergiu Celibidache gick förbi och hörde dem, bjöd dem på middag och på sin egen konsert. Detta blev början till en vänskap mellan den store dirigenten och de båda gatumusikerna. Jag är säker på att också Celibidache hörde till Eurekas prenumeranter.

Jag ringde Allan och frågade om han hade lust att vara med i en poesiantologi. Han tackade genast ja, men sa att han inte hade några

NyA pOETER I NyA RIkSDAGSHUSET

Allan Burgis och yvonne Olsson.

lämpliga dikter på svenska. Jag bad honom komma upp på redaktionen med ett foto och de dikter han ville ha med i antologin. Han var där efter någon timme och jag översatte dikterna direkt och skickade dem till sättning. Så var de åter tjugo, de nya poeterna.

Vesuviusgruppen. Eric Fylkeson, per-Eric Söder och Bruno k. Öijer.

Foto Allan Burgis.

358

Som en följd av de ekonomiska problemen hade Tidens förlag 1973 tvingats att flytta till ett blåvitt hus i Stadshagen, där hyrorna av naturliga skäl var avsevärt lägre än på Sveavägen. Huset tillhörde Socialdemokraternas annonsbolag ARE-bolagen. Innerväggarna var av papp och ytterväggarna av något snarlikt material. Försökte man hänga i dörrposterna, för att för en kort sekund få sväva över marken, ramlade de av. De var av plast, papperstunna och ihåliga. Närmaste större stråk var Lindhagensgatan, den enda gata i Stockholm som i ödslighet och fulhet kunde tävla med Norra Stationsgatan.

Stockholmsbagarens stora brödbussar rullade ut ur garaget med påskriften SOLBULLAR och spred lukten av dieselavgaser och maskin359

MITT pOETISkA LIV

NyA pOETER I NyA RIkSDAGSHUSET

bakat bröd. Gul rök steg upp ur skorstenarna på läkemedelsfabriken kabi där hostmedicin kokades i väldiga kar medan korplagen flåsade omkring framför murknande läktare på kristinebergs idrottsplats. Strömmen av besökare avtog, naturligt nog, i detta deprimerande utkantsområde, men strömmen av manuskript fortsatte att välla in och telefonen fortsatte att ringa. Och ringde gjorde den.

Samma höst hade Tidens förlag fått en ny bokförläggare, efter att en ha tid ha styrts av en provisorisk ledning, sammansatt av bland annat redaktionschefen, reklamchefen och försäljningschefen under Allan Arvidssons ordförandeskap. Nu tillträdde Anders Ferm som förlagschef. Han tillhörde den grupp som populärt brukade benämnas »palmes pojkar«, unga driftiga socialdemokrater i karriären.

Första gången han kom in på Lyrikklubben, sa han till mig att han just varit i paris med Olof palme för möten med bland andra Golda Meir, Israels president. Men han hade inte lyssnat alls, sa han, eftersom han hela tiden suttit och läst Apollinaires Dikter till Lou. Jag tyckte att valet av litteratur lät lite väl anpassat till vad han trodde att jag skulle uppskatta. Men en förlagschef som läste poesi var naturligtvis något jag värdesatte. En politiker som gjorde det likaså, även om jag knappast hade några krav på att de skulle ägna sig åt Apollinaires erotiska poesi under pågående storpolitiska förhandlingar.

Jag uppskattade Anders Ferm för hans uppriktighet och rättframhet. Jag kom också att dela rum, ja till och med säng, med honom när vi båda som medlemmar i pEN-klubbens styrelse var på konferens i paris. Den franska pEN-klubben befann sig då i ekonomisk knipa och delegaterna inhystes i dubbelrum, som enligt fransk sed innehöll en grand lit avsedd för två personer. Vi hade rätt trevligt i paris, drack whisky ur tandborstglasen och spelade flipper på ett kafé i kvarteret när vi inte lyssnade till de franska delegaternas sorgsna och skuldmedvetna utredningar om bristen på pengar.

Men samma egenskaper som jag uppskattade hos Ferm fick oss också några gånger att ryka ihop. Han brukar när vi möts påminna

mig om hur jag sagt åt honom att Lyrikklubben aldrig haft någon annan fiende än Tidens förlag. Han hade också en impulsiv charm.

Vid ett möte med en vietnamesisk delegation hade han lovat att vi skulle ge ut en ny upplaga av Hô Chi Minhs dikter. Den gamla upplagan hade sedan några år helt upphört att sälja och hade därför realiserats. Men han insisterade på en ny upplaga, som mycket riktigt blev liggande osåld på förlaget.

Anders Ferm har också någon gång sagt åt mig att han vet att jag tycker att han är en skitstövel. Men så illa är det inte. Jag skrev ett mycket ilsket brev till honom en gång då han i sin tur hävdat att han borde lägga ner Lyrikklubben och sagt att han ville sparka de dåvarande redaktörerna Börje Lindström och Niklas Rådström nerför trapporna eller »spola ner dem på muggen«. I själva verket uppskattade jag en sådan frispråkighet, som starkt skilde sig från tidigare förlagsledningars tysta manipulerande.

360