Skärholmen, sommaren 2004
Vi släpar upp allt ditt bagage från tunnelbanan och ut till ljuset. Och så står du där och svajar vid fontänerna på torget med dina väskor spridda runt dig, mager och kantig och vidunderligt vacker och helt jävla overklig mellan betongtrapporna och fruktstånden. Att du faktiskt är här, att du finns, att du, nej, jag kan inte ens tänka det … vill vara med just mig av alla människor. Leendet som når ända in, men förälskelsen hinner bara börja sprida sig som glitter i kroppen så är ångesten där och skjuter allt annat åt sidan. Du är för bra. ”Vad är det?” säger du, och osäkerheten glimtar till och förfular. ”Ingenting”, svarar jag, men något i stunden har redan gått sönder. För jag kan inte berätta allt jag är rädd för. Den nedräkning till sjaskigheten och sorgen och tristessen som började i samma sekund som du slutade att vara en hägring och bestämde dig för att faktiskt komma hit. Jag vill veta allt om dig, varenda sak du varit med om vill jag se med dina ögon, allt det dåliga och allt det bra, men det är så svårt att komma åt det där som faktiskt spelar någon roll. Det var så länge sen jag lärde känna en annan människa - hur gör man? Var börjar man? Jag är rädd för att övertolka allt, att det inte alls är för min skull som du kommit hit. Och jag är rädd för att du ska älska mig. Att du ska se vem jag är och sluta älska mig. Att du inte ska se vem jag är och sluta älska mig. Jag är rädd för att jag ska se på dig och plötsligt känna ingenting, eller äckel, eller leda. Jag är rädd för att vi ska nöta varandra för fort och ändå stanna kvar av lättja. Eller inte stanna. Jag är rädd för att förälskelsen får mig att se saker som inte finns, att du bara är en skapelse av min egen längtan. Jag 9
Medium_34 Persson.indd 9
09-06-23 16.10.54