9789146219859

G a mle vä n

I natt kunde jag återigen inte sova. Jag klädde på mig och gick ut i korridoren. Jag visste inte att det kunde vara så tyst här.

Det enda som sipprade ut var de andra gästernas andhämtning och några som grät, eller skrattade, inte vet jag, de grät och skrattade. Så många par skor har jag aldrig sett förut. De stod utanför rummen och väntade på att bli putsade. Hade jag flyttat runt dem, vad hade hänt då? Skulle alla ha vaknat vilsna på morgonen, eller trott att de hamnat i fel rum? Det gjorde jag inte, flyttade runt skorna menar jag. Till slut hittade jag hissen. Jag bor på 48:e våningen. Fattar du? Det är nästan längst upp, men jag har varit ännu högre, så ingen fara. Plötsligt öppnade sig hissen och jag gick in och dörrarna gled igen bakom mig som nån sorts jävla vägg och jag tänkte jag kanske skulle kunna gå dit bort nu, till Dakota Building, när jag ändå inte kan sova, mitt i natten kan det inte gärna vara smockfullt med folk där, men alla kanske tänker precis som jag i den här sinnessjuka stan när de inte kan sova och bara ligger vakna och så är det smockfullt där i vilket fall. Men vet du vad? Vet du vad, gamle vän? På en skärm ovanför de blanka dörrarna i 7

Christensen_Bisättningen.indd

7

09-07-03

09.31.32

hissen gick en gammal Chaplinfilm, Moderna tider. Och jag tog hissen ner och upp och ner igen minst 159 gånger och ändå var den inte slut, men då kom en vakt från receptionen och kastade ut mig och bad mig gå och lägga mig eller försvinna, folk hade klagat, det är alltid nån som klagar, inte sant, har du lagt märke till det, till och med när det är stumfilm och jag är tyst som attan. Kommer du ihåg de gamla filmerna vi såg på födelsedagskalasen, särskilt hemma hos Ola, filmerna det rykte om och som man var tvungen att knuffa igång och köra baklänges och fram och tillbaka? Kommer du ihåg dem, gamle vän? Men det var ju bara detta det handlade om: Chaplins kamp med klockan, Chaplins kamp med tiden själv, det löpande bandet som går fortare än döden och döden jobbar på ackord och Chaplin som försöker hålla jämna steg med döden och löper amok med skruvnyckeln och måste bli tvångsinlagd på dårhus, jag skrattade så jag grät mellan våningarna, kanske var det förresten därför folk klagade, och när Chaplin kommer ut igen från dårhuset, nytvättad, ordentligt uppmjukad i kanterna men alltjämt lika hjärtegod, hittar han en flagga, en röd flagga i svartvitt, som nån tappat, och han vill lämna tillbaka den, för Chaplin är en hygglig snubbe, inte sant, och plötsligt går han i täten för en stor demonstration, han är ledaren, han är försten, det är Chaplin alla följer efter, och det var då jag tänkte, medan jag grät mer än jag skrattade, för jag har lite svårt för att skratta, ska du veta, gråta gör inte lika ont, att världen är full av såna missförstånd, det mesta är missförstånd, tänk dig det, hur många missförstånd som inträffar varenda dag, tänk dig det bara, och ändå snurrar det på, och det är nästan det som förundrar mig mest, att det trots allt snurrar på, inte sant, det skumpar och går, men det går, och det måste väl betyda att vi, människorna, oss, inte är så pjåkiga i alla fall, vi ordnar liksom 8

Christensen_Bisättningen.indd

8

09-07-03

09.31.32

upp och får till det, när allt kommer till kritan? Det är förresten en annan sak jag har tänkt ganska mycket på, och det är varför Chaplin inte är med på omslaget till Sgt. Pepper när Helan och Halvan är det? Det tycker inte jag stämmer. Det är ju Chaplin som är chefen. Om det råder i varje fall inget tvivel. Men det är alltid några stycken det inte finns plats för, inte sant? Har inte så mycket plats på det här kortet heller, som du ser, och det är inte särskilt smart att använda utrymmet till att skriva att det snart inte finns mer plats, sorry, gamle vän, men du undrar vad jag egentligen gör här? Planen var att jag skulle besöka brottsplatsen vid Dakota Building, där Lennon blev skjuten, där glasögonen föll till marken, och jag tänkte liksom att jag skulle lägga ner fyra blommor där, från oss, The Snafus, vi är fortfarande fyra, inte sant, stämmer inte det, det var liksom mitt uppdrag, men jag hann inte så långt, för när jag fick syn på snuten som stod där gav jag upp, jag orkade helt enkelt inte, det kom busslaster med folk som om det var nån jävla cirkus de besökte, det var fanimej värre än Morrison på Père Lachaise, och det säger inte lite, faktiskt, så jag vände på klacken, å våra vägnar, om uttrycket tillåts, å våra vägnar, gamle vän, vände jag på klacken med viss stil och gick tillbaka, genom Central Park, satte mig på en bänk där, tittade på fåglarna runt den gröna, feta dammen, och så tänkte jag en sak, nämligen vad blir det av de döda fåglarna, det måste ju dö tusentals fåglar varenda dag, bara här i Central Park, men jag har aldrig sett dem, de döda fåglarna, har tänkt ganska mycket på det, ska du veta, de kanske sjunker till botten av den gröna sjön, eller kanske, vad vet jag, finns det en slätt bakom stan, bakom alla städer, där fåglarna samlas för att dö tyst och stilla. Men vet du vad jag tror? Jag tror att de dör på den gren där de sitter och blir ett löv som faller om hösten. Vad jag skulle ha sagt? Det finns 9

Christensen_Bisättningen.indd

9

09-07-03

09.31.32

snart ingen plats kvar. Hjälps det att jag skriver mindre, jag menar mindre bokstäver? Ju mindre jag skriver desto mer har jag att berätta, gamle vän. Köpte förresten det här kortet när jag var i Florens. Det passar bra. Tycker inte du det? Leonardo da Vincis spegelvända skrift är lika vacker som missförstånden, klagoropen och omvägarna, håller du inte med? Det är bara att vända på kortet, hålla upp mot ljuset och läsa. La sapienza è filiola della esperienza. Vad jag skulle ha sagt, medan det ännu finns plats, medan det ännu finns tid: Vi får inte bli gamla som de gamla blev före oss. Vi måste bli gamla på ett annat sätt. Vi får inte dö som de gjorde före oss. Och inga andra ska leva livet åt oss heller. Det ska vi klara själva. Är det tydligt nog? Det är bara vi som kan leva det. Vi måste försöka bli värdiga. Är det för mycket begärt? Förstår du vad jag menar? Nu finns det förresten ingen plats kvar. Hälsa dem jag känner. Om du träffar några. Det finns bara plats till det här till slut: Sherporna vet vem som går först. Uppåt är lätt. Neråt är tungt. När du står på toppen är du bara halvvägs. Kipa Lama sa det. Han visste att den starkaste går sist. Han gick alltid sist. Han som håller repet. Han som håller oss.

Vänsterhänt hälsning Paul

Christensen_Bisättningen.indd

10

09-07-03

09.31.32

The end

Christensen_BisaĚˆttningen.indd

11

09-07-03

09.31.32

Christensen_BisaĚˆttningen.indd

12

09-07-03

09.31.32

I sitt femtionde år tappade Kim Karlsen minnet. Ni vet kanske inte vem han är. Ni vet kanske inte vem jag är heller. Det spelar ingen roll. Jag vet det. Jag vet vilka ni är också. Det slår jag helt sonika fast. Kim Karlsen vaknade alltså en morgon och var ett blankt ark, ett oskrivet blad. Han var inne på innersta spåret. Han närmade sig centrumhålet. Och han är, som de flesta redan förstår, av det skälet inte förmögen att själv teckna ner detta, och i och med att jag alltid har stått honom närmast och knappt släppt honom ur sikte, har jag tagit på mig den uppgiften, nämligen att tillvarata hans intressen och vara hans ledsagare, och jag ska, efter bästa förmåga, försöka göra det på ett så precist och rättskaffens sätt som överhuvudtaget är möjligt.

Kim Karlsen vaknade alltså på morgonen den fjärde januari 2001 och hade tappat minnet. Jag är fullständigt klar över att det inte är första gången som något sådant sker, vare sig i litteraturen, filmen eller det ni kallar verkliga livet, vad det anbelangar, men det var första gången Kim Karlsen tappade minnet och det räcker för mig. Det skedde stillsamt och utan större dramatik. Han slog bara upp ögonen och märkte egentligen ingen skillnad. Där han låg var det mörkt. Han kunde lika gärna ha fortsatt att blunda. Han såg och han kunde inte se något. Han lyssnade och hörde inte heller ett ljud. Han kunde inte ens höra sin egen kropp, det där märkvärdiga bruset, 13

Christensen_Bisättningen.indd

13

09-07-03

09.31.32

ömsom vackert, ömsom otäckt, för det mesta bägge delar, och som bekräftar människan, så som givetvis hjärtats slag, blodets dubbla riktningar och fall och oavbrutna kretslopp, den smärtsamma rosslingen när slemmet fastnar i halsen, knastret i hud och hår och nerver, det långsamma och lugna suset, som om det funnes en vidsträckt skog inuti er som vinden blåser genom, den inte lika välkomna rörelsen av tarmgaser och det vassa, hårda surret i innerörat, om man till exempel har spelat för mycket hög musik, tinnitus, en hundvissla som till slut fyller hela universum och som bara den som har den, och blodhundarna, kan höra. Kim Karlsen hörde som sagt ingenting. Han bara kände kroppen, som ett ok. Detta skulle, än så länge, kunnat ha varit vilken morgon som helst i Kim Karlsens kalender.

Det var det dock inte. Han låg kvar en stund, utan att röra sig, i beckmörkret, och försökte samla sig. Det lyckades han inte med. Han försökte föreställa sig vad den här dagen, som han nyss hade vaknat till, kunde föra med sig, av små och stora begivenheter, av glädjeämnen och bakslag. Det lyckades han inte heller med. Och hur skulle han överhuvudtaget kunna veta om det var dag och inte natt, eller fortfarande bara kväll. Det visste han inte. Tankarna fick inget fäste. De lät sig inte tänkas färdigt. De kom ingenstans ifrån och gled återigen undan, innan de var tänkta. Det var inte bara mörkret som hindrade honom från att se. Han kunde inte heller se bortom det ögonblick han befann sig i. Han var innestängd i ett ögonblick. Han mindes inte vem han var. Han mindes inte var han var. Han mindes inte när det var. Inte ens den senaste sömnen kunde han minnas något från. Han var efter eftertexterna. Kanske trodde han att det hela skulle gå över. Han trodde kanske att det hela var övergående, om han lyckades tänka så långt, för tanken han tänkte om det övergående var också den övergående och 14

Christensen_Bisättningen.indd

14

09-07-03

09.31.32

försvann i rader av andra lönlösa tankar. Hur det än var tog han miste. Det hela är permanent. Härifrån finns ingen plan, inga ord, inga avtalade möten, bara chanser. Han hade blivit ett permanent ögonblick. Och det var inte rädsla, sorg eller panik Kim Karlsen kände, han kände sig bara djupt generad.

Det är nu min uppgift börjar på allvar.

Och jag ska också börja försiktigt.

– Hallå, sa Kim Karlsen.

Lågt, prövande, sa han det, som om han höll på att lära sig norska och vände sig till resten av världen: – Hallå?

Kim Karlsen lyssnade till sin egen röst i mörkret, om den överhuvudtaget var hans. Han kände inte igen den. Den liknade inte honom. Munnen verkade på samma gång för stor i ansiktet, blöt, nästan vriden och stängd, och ansiktet runt samma mun kändes för stramt, som ett nummer för litet. Han förstod knappt vad han sa. Det lät som babbel.

– Hallå?

Det var tydligen inga andra i närheten, för Kim Karlsen fick inget svar, vare sig på första, andra eller tredje försöket. Jag kan för övrigt slå fast, en gång för alla, att han var ensam, så att det inte längre ska råda något tvivel, för det är det sista jag vill, nämligen att så tvivel. Tvivel är det absolut sista jag vill så. En sådan trädgårdsmästare är jag inte. I mitt drivhus kommer allt hur som helst att vissna. Ty tvivel är inte mitt gebit. Jag strävar som sagt efter att vara rättskaffens och precis. Kim Karlsen var så ensam som bara en människa kan bli. Han var där inte ens ensamheten finns.

Kim Karlsen lyfte armen, träffade en vägg och hittade en strömbrytare. Den slog han på. En lampa i taket tändes genast.

Taket var vitt. Väggarna var vita. Ljuset bländade honom, lika 15

Christensen_Bisättningen.indd

15

09-07-03

09.31.33

starkt som mörkret gjort nyss. Mörkret och ljuset är ju som bekant bara två sidor av samma mynt. Så kunde han så småningom se. Han låg naken i en dubbelsäng. Han tittade ner över sig själv. Det här var alltså han. Det här var alltså kroppen han vaknat upp i. Hur gammal var den här kroppen? Tänk på ett tal, tänkte Kim Karlsen, och kom fram till närmare femti, han tänkte, eller gissade, sin egen ålder, men detta tal, närmare femti, gjorde inget intryck på honom, kanske var kroppen ännu äldre, i varje fall inte yngre, den verkade sliten, på ett sätt, inte något vrak, bara utsliten, mager, ihålig, huden vid höfterna och ljumsken var fläckig, som om han var solbränd just där, är jag nudist, tänkte Kim Karlsen, som fallen från skyn, innan också den tanken släppte för honom och han blev tvungen att börja om att tänka. Han frös inte. Han flyttade blicken. En svart kostym låg prydligt över en stol. På golvet, som var täckt av en röd matta, stod ett par skor, svarta också de, det var nästan som om de flöt i rött vatten. Gardinerna, gröna, tunga, var fördragna framför rummets enda fönster. En axelväska hängde på en knopp bredvid en badrumsdörr, som stod öppen. I en spegel ovanför ett handfat såg han ett gult duschdraperi. En annan dörr var stängd och det hängde någon sorts anslag på den, kunde han också se, med instruktioner om utrymning och nödutgångar, i händelse av eldsvåda. I hörnet närmast den dörren stod en teveapparat placerad.

Ord som kom för Kim Karlsen: Fartyg, fängelse, sjukhus.

I det andra hörnet stod ett lågt, fyrkantigt skåp: Minibar.

Så viskade han, med den främmande rösten: Jag är nog på hotell.

Hotell.

Men i vilken stad, i vilken världsdel och i vilket ärende?

På nattygsbordet låg en fjärrkontroll. Den plockade han åt 16

Christensen_Bisättningen.indd

16

09-07-03

09.31.33

sig. Samtidigt lade han märke till sin hand, den högra handen, den gick inte att undgå, ty det var en ful hand, en utomordentligt ful hand, som inte lät sig undgå helt utan vidare, eftersom den var full av ärr, kors och tvärs från knoge till knoge, och särskilt pekfingret, pekfingret var det värsta på hela handen, det var snett och krokigt och pekade åt alla håll, som om det hade lossnat på mitten. Och om ögonen är själens spegel, som somliga av er tycker om att säga, så är handen själens redskap.

Handen välsignar och slår. Handen smeker och hotar. Handen ger och tar.

Och det här var utan tvivel hans hand.

Den tillhörde också honom.

Kim Karlsen tänkte: Jag har skadat mig.

Och den tanken lyckades han driva vidare, pressa den till en fortsättning, ty han tänkte också: det här är ärr och inte sår.

Och mellan sår och ärr ligger tid.

Tiden hade alltså läkt några sår.

Kim Karlsen var i och för sig nöjd med den tankegången; att han blev på gott humör är att ta i, men med själva handen var han inte alls nöjd.

Inte nog med att den var hemsk att se på. Han fick dessutom för sig att det var något som saknades.

En grå kant i huden runt den smala handleden bevisade det: Hans klocka var borta.

Han slog på teven. Bilden som framträdde var mycket otydlig. Den kunde lika gärna ha varit i svartvitt och inte i färg. Han försökte skruva upp ljudet men skärmen förblev lika tyst och grå. Nu lyckades han äntligen se vad bilden föreställde. Det var en hoppbacke. En krumböjd gestalt ven nerför den branta överbacken och försvann ut i en kornig dimma. Överst i hörnet av skärmen stod någonting skrivet.

17

Christensen_Bisättningen.indd

17

09-07-03

09.31.33

Han lyckades läsa. Han kunde med andra ord fortfarande läsa. Det stod repris.

I samma stund slogs dörren, som hittills varit stängd, vilken dörr skulle det annars ha varit, upp.

En kvinna, med ett möjligen asiatiskt utseende, var redan på väg in i rummet. Hon höll slangen till en dammsugare i ena handen, själva apparaten drog hon bakom sig, den vickade över tröskeln. Så hejdade hon sig plötsligt, spärrade upp ögonen på ett tämligen vildsint sätt, om man betänker den asiatiska mimikens disciplin, och med den andra handen täckte hon för munnen, som om hon ville dölja ett hjärtskärande skrik, eller kanske som en eller annan snarare skulle misstänka, ett vildsint skratt. Sen vände hon sig om, det såg ut som ett klumpigt danssteg, en piruett i panik, snubblade åt andra hållet, alltjämt med dammsugaren i släptåg, och stängde dörren lika snabbt som hon strax dessförinnan hade öppnat den.

Kim Karlsen låg alltjämt orörlig och naken i dubbelsängen och försökte, ännu en gång, att samla sig, det vill säga, summera. Det här var orden han kom på, det här var språket i hans ögonblick: nudist, hotell, ärr, repris.

Kim Karlsens knappa och fullständiga lexikon, den fjärde januari 2001: nudist, hotell, dammsugare, ärr, repris.

Han tänkte: Och nu då?

Det var en precis tanke. Han var, som jag påpekat, omringad av ögonblick, ty ögonblicket är den minneslöses enda historia, ja, den minneslöse är alltid för ögonblicket, som det heter.

Nästa steg blir det första och är samtidigt det sista.

Med andra ord: ingen plan, ingenting bestämt, inga ord.

Och på det viset reste sig Kim Karlsen, denna morgon, den fjärde januari 2001, långsamt och prövande reste han sig från dubbelsängen, satte fötterna på det mjuka, röda golvet, höll 18

Christensen_Bisättningen.indd

18

09-07-03

09.31.33

täcket omkring sig, på ett blygt, bortkommet sätt, som både passade honom och framstod som komiskt, när allt kommer omkring, och han gick, ännu långsammare, steg för steg, mot fönstret och drog gardinerna åt sidan.

Det snöade här. Snön var inte vit. Snön var grå och hängde på tvären som ett smutsigt gitter i luften. Bakom snön låg några hus. Väggarna var blå. Så mycket kunde han se. Det snöade i en blå stad. Bakom de blå väggarna slutade snön i dunkla skuggor som varken liknade natt eller dag. Han blev inte klokare av det och drog för gardinerna igen.

Han fortsatte, ännu långsamt och med täcket om sig, som den generade människa han blivit, in i badrummet. Ovanför handfatet hängde spegeln i mörkret. Han tände ljuset och såg ett ansikte.

Och det här är vad Kim Karlsen kunde se: en skarp, vass näsa, magra, nästan urgröpta kinder, ett knippe rynkor runt ögonen, som om han på sin tid hade gråtit eller lidit för mycket, och de verkade både trötta och yrvakna, hans ögon, om det nu var hans sak att bedöma det, vilket det alltså inte var, det är som sagt jag som tagit på mig den tunga uppgiften. Om håret fanns det dock inget att säga, håret var alltjämt en fröjd, fylligt, långt, det låg över öronen, luggen dolde nästan pannan och bortsett från de grå, nästan vita stråken utmed tinningen var den här frisyren närmast att betrakta som en självmotsägelse, en paradoxal triumf som krönte det, ursäkta uttrycket, hippokratiska ansiktet.

Men det var alltså något med munnen. Underkäken, detta hästskoformade ben, oumbärligt för såväl tal som tuggning, för alfabet och mat, satt liksom lös. Han måste hela tiden lyfta upp den. Och nu såg han också något annat. På den smala hyllan vid spegeln låg ett lösgarnityr och flinade. Ja, sannerligen var 19

Christensen_Bisättningen.indd

19

09-07-03

09.31.33

det inte ett lösgarnityr som låg där och flinade och flörtade.

Var det hans, det här lösgarnityret, denna skrattets och gråtens protes, käftens kastanjett? Jag är ingen lustigkurre, nej, det ska ingen någonsin inbilla sig, att jag är en lustigkurre, jag är saklig och sträng, jag vill vara så rättskaffens och precis som möjligt, men vissa friheter måste även jag ha lov att ta mig, för att överhuvudtaget stå ut. Käftens kastanjett! Han drog i alla fall tungan längs gommen, fram och tillbaka, tittade upp igen och drog läpparna åt sidan. Det ljusröda, tandlösa tandköttet blev synligt och det var minsann en syn, denna blöta klaff, ett spädbarns trut, mittemellan de hårda och magra fårorna. Han tvekade. Så lirkade han, med mycket om och men, in garnityret i munnen, det passade, bet ihop de konstgjorda tänderna, och käken, med sina fjorton par muskler, föll på plats.

Kim Karlsen log allt vad han kunde mot spegeln.

Klokare hade han inte blivit, möjligen ännu mindre klok.

Så återvände han till stolen vid sängen, lade täcket där och började klä på sig. Han gjorde det försiktigt, som om han stod i ett provrum i en exklusiv affär och var rädd att förstöra eller skada plaggen på något sätt. Den mörka kostymen passade honom. Skorna var också i rätt storlek. Det var utan tvivel hans kläder. Det var utan tvivel hans löständer. Det var, trots allt, utan tvivel hans kropp. Det enda han kunde betvivla, och det är bara att beklaga, var om detta överhuvudtaget var hans liv. Men så långt nådde inte tvivlet. Tvivel kräver tid och han var bara ett ögonblick och han inte för ett ögonblick i tvivel.

Och tvivel är som sagt det sista jag önskar. Den som sår tvivel skördar avarter och avigsidor. Han stod istället kvar en stund på den röda mattan och kände efter. Han visste inte vad det var han kände efter. Han kände bara att fickorna i kavajen, när han kände efter ordentligt, kändes tunga. Han hade något i 20

Christensen_Bisättningen.indd

20

09-07-03

09.31.33

dem. Samme hoppare var återigen på väg nerför överbacken och sträckte sig ljudlöst in i den korniga dimman mot en osynlig k-punkt utanför skärmens räckvidd. Överst i hörnet stod det fortfarande, med sneda, vita bokstäver, det ord som upprepade sig själv, repris.

Han stack handen i fickan och fann först en nyckelknippa, en alldeles vanlig ring med två nycklar på, en stor och en liten.

I den andra fickan låg ett armbandsur, en gammaldags, vattentät klocka med ett nött, brunt läderarmband, visare och datum, av märket Certina. Den hade stannat. Den var tjugu i elva. Men var det på natten eller dagen den hade stannat?

Omöjligt att säga, för andra än mig. Och är det månne inte sant att en klocka som står stilla går rätt två gånger per dygn?

Datumet var det värre med, 4 januari. Det gick bara rätt en gång om året. Det hjälpte inte att dra klockan. Visarna rörde sig inte. Han spände ändå fast den runt handleden, den tysta klockan passade honom också, och undersökte innerfickorna. I den högra fick han fatt i en platt plånbok, som endast innehöll det plånböcker numera sällan gör, nämligen pengar, kontanter, mynt, ett nog så nätt belopp, en gammaldags veckolön, han räknade dem och kom efter mycket om och men fram till 35 norska kronor. Bakom plånboken låg en kam, svängd, böjd.

Han lät den ligga. Så fann han, sist och slutligen, i den vänstra innerfickan, en almanacka. Han satte sig på sängen. Det var en almanacka för år 2001. Han bläddrade i den. Sidorna var blanka så långt han kunde se. Hela året var blankt, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, ända fram till 2002, där den tunna boken tog slut, med en lika blank och oanvänd epilog, nästa års almanacka, med andra ord precis som jag sa, och jag säger och skriver därför återigen: Härifrån finns ingen plan, ingenting bestämt, inga ord. Han bläddrade tillbaka och 21

Christensen_Bisättningen.indd

21

09-07-03

09.31.33

mellan framtiden och den första dagen på det här året, 2001, stod det något, i spalten för personuppgifter, kanske för att påminna sig själv om vem man är, eller för den händelse man skulle tappa almanackan, det var en tydlig handstil: Namn: Kim Karlsen. Adress: Universum. Jorden. Europa. Skandinavien.

Norge. Oslo. Skillebekk. Svoldergate 7.

Och till sist ett telefonnummer.

– Kim Karlsen, sa Kim Karlsen.

Det ringde inga klockor, som det heter.

Kim Karlsen?

Vem i all världen kunde ha hittat på ett sånt namn, med bokstavsrim och allt?

Hans föräldrar förstås, han hade i varje fall inte hittat på det själv och stuckit huvudet i dopfunten av fri vilja, men så fort det tunga ordet, föräldrar, slog honom, försvann det igen, slaget träffade inte, eller precisare, ordet var tomt, en skugga, det var bara bokstäver i en viss ordning, som inte innehöll det de skulle betyda, nämligen mamma, pappa.

Han kunde inte komma ihåg någon mamma och pappa.

Han kunde inte komma ihåg om de levde eller var döda.

Han blev ännu mer generad.

Hans personnummer stod också skrivet här, i almanackan, elva siffror, Kim Karlsen läste att han var född i september 1951, i slutet av jungfruns tecken.

Han gjorde ett slags uträkning och kom fram till femti.

Om det var den fjärde januari 2001, var han, Kim Karlsen, alltså i sitt femtionde år, precis som han själv hade gissat när han såg sin skröpliga kropp. Men i samma stund han kommit fram till den åldern försvann den igen. Han var och förblev bara ett ögonblick gammal.

Så var det ändå någonting han hade förbisett, i almanackan: 22

Christensen_Bisättningen.indd

22

09-07-03

09.31.34

Under datumet 3 januari, alltså igår, hade någon skrivit, och det måste med all sannolikhet vara han själv: Uppdrag III, tillfredsställande.

Kim Karlsen blev inte klokare nu heller, han blev allt mindre klok, ja, ju mer han fick veta desto meningslösare framstod alltsammans. Ju mer han öste desto tommare blev han. Vilket uppdrag var utfört, och det på ett tillfredsställande sätt? Och återstod det fler uppdrag? Var det här bara början, eller slutet?

Men för den som tappat minnet går början och slut på ett ut.

Kim Karlsen slog igen almanackan.

I bröstfickan låg emellertid något annat, ett hålkort, stort som ett vanligt kreditkort, med det kunde man tömma rummets konto, för drömmar i alla slags valutor, mardrömmar, syner, skrönor, uppenbarelser och den djupa sömn som är kopparen som inte låter sig växlas, det var med andra ord den platta rumsnyckeln och på den stod hotellets namn tryckt: Sortland Hotell, rum 313.

Kim Karlsen, för ögonblicket på Sortland Hotell, rum 313.

Hur länge hade han varit här?

I varje fall sen igår.

Kim Karlsen slog upp almanackan igen. I spalten viktiga telefonnummer, där polis, brandkår och larmtjänst var förtryckta, ty man svävar alltid i fara, var tre nummer tillagda, handskrivna och till synes slumpmässiga siffror efter varandra och exakt lika många på varje rad.

De sa honom inte heller någonting.

Vad skulle siffror kunna säga honom?

Det stod en telefon på nattygsbordet. Borde han ringa något av de här numren?

Han blev sittande på sängen medan han övervägde det.

23

Christensen_Bisättningen.indd

23

09-07-03

09.31.34

Tankarna hade, som sagt, inget fäste.

Det var bakhalt.

Det är vanskligt före i de här trakterna.

Och Kim Karlsen tänkte istället på det genanta, det enda konstanta i honom sen han reste sig, och genansen sattes nu i förbindelse med en annan känsla, en annan förnimmelse, nämligen frihet. Han stod utanför tiden. Han stod utanför folkvett. Det var den stora ledigheten. Han blev inte gladare av det. Han visste inte vad han skulle använda denna frihet till.

Den friheten var så gränslös att den blev omöjlig. Han visste bara att han ville hem.

Kim Karlsen ringde till sig själv. Ingen svarade i telefon där, på Svoldergate i Oslo. Det dröjde och dröjde. Men till sist, efter tolv signaler, hände det något, det var en svarare som kopplades in, och ljudet av rösten som började prata till honom var lika främmande som det mesta den här morgonen, som rummet han vaknat i och kroppen han vaknat i, som ansiktet i spegeln och munnen i ansiktet och löständerna i munnen, och rösten pratade fort, otåligt, nästan docerande, nära till skratt, men som tur var på ett språk han förstod, det här var alltså han, Kim Karlsen, och var det så han lät i vanliga fall, för dem som lyssnade på honom: sorglustig, andfådd, möjligen berusad, snabbkäftad, eller var det så de flesta medelålders män lät på sina ensamma svarare? Det här var hur som helst det Kim Karlsen fick höra när han ringde till sig själv: Du har nu kommit till självaste Kim Karlsen. Jag är som du säkert förstår inte hemma.

Jag är ute på äventyr igen. Eller så kanske jag helt sonika inte vill prata med dig. Om du fortfarande vill lämna ett meddelande, kan du göra det efter pipet, så får vi se om jag ringer tillbaka.

Kim Karlsen lade på före pipet.

Där satt han, med fuktiga händer.

24

Christensen_Bisättningen.indd

24

09-07-03

09.31.34

Skulle han lämna ett meddelande till sig själv, på sin egen telefonsvarare? Var det normalt? Nej, det vore högst onormalt.

Kim Karlsen var ju den ende som säkert visste att han inte var hemma och inte kunde svara i telefon. Han var ju ute på äventyr. Han var ute på äventyr och ville hem. Å andra sidan fanns det kanske någon annan där som kunde ta emot det, meddelandet, kanske var han gift, vad det anbelangar, kanske hade han barn och den tanken var så överväldigande att den närapå tog andan ur honom, innan den i samma ögonblick avlöstes av en långt mindre överväldigande tanke, den var mer beklämmande än överväldigande, nämligen att han fortfarande bodde hemma hos mamma och pappa, hos dem som måste vara hans mamma och pappa och som en gång i tiden hade gett honom det här namnet, Kim Karlsen. Men hade det då inte varit naturligt att alla blev presenterade på telefonsvararen, antingen de var föräldrar, hustru eller barn, och inte bara han?

Kim Karlsen var generad, fri och förvirrad.

Ute på äventyr igen?

Var det det här som var ett äventyr? Hade han varit ute på det förr?

Då fick han syn på väskan som fortfarande hängde där. Han gick fram dit, till knoppen där den hängde. Den såg ut som en fiskeväska, med ett antal fickor för krokar, wobblers, linor, sänken och flöten och det man i övrigt behöver till den sortens fiske, sånt man använde förr i tiden, eller i det som närmare bestämt hade varit hans ungdom, och som också blivit till mode i vissa kretsar, en signal med axelrem om var man stod i det mesta, utan att han förknippade den här väskan med något av det, vare sig fisk, politik eller ungdom, han kände bara att den var tung. Han öppnade den och tog upp något ur den största fickan. Det var ett diplom, eller en plakett, i glas och 25

Christensen_Bisättningen.indd

25

09-07-03

09.31.34

ram. I hörnen hängde fyra lösa skruvar, det yrde murputs om dem. Någon måste av allt att döma ha slitit, eller tagit, ner det från en vägg. Vad gjorde det här diplomet, den här plaketten, i hans väska, om väskan var hans? Han försökte läsa det som stod skrivet på det omsorgsfullt framställda arket: Outstanding Achievement Award presented to Sortland Cinema, in regarding of the fact that the total attendance for 20th Century Fox’s The Sound of Music, has set a new record for roadshow attendance in the Cinema, with 2331 admits. October 3, 1967. Han läste det en gång till, men förstod fortfarande lika lite, det var ett annat språk, ett främmande tungomål, inte detsamma som kom från hans mun eller svarare, och det gav ingen mening. Det enda han förstod, förutom att diplomet måste vara en hedersbetygelse av högsta rang, med tanke på utförandet och det främmande språket, var tiden och platsen: Sortland, biograf, tredje oktober 1967, samt siffran 2331. Allt detta gjorde honom, för ett ögonblick, orolig, mycket orolig. Var det stöldgods? Var det en gåva? Hur skulle han kunna veta det? Det visste han inte. Han lade därför snabbt tillbaka diplomet i väskan, vände sig om lika fort, som om han blivit tagen på bar gärning, vilket han naturligtvis inte blivit.

Han var ensam, så ensam som bara ni kan bli. Han satte sig på sängen, lyfte telefonluren och ringde återigen till Kim Karlsen på Svoldergate. Kim Karlsen på Sortland Hotell hörde återigen samma meddelande, men lät inte hans röst annorlunda den här gången, inte berusad och snabbkäftad, utan snarare uppspelt, förväntansfull, och det är något helt annat, det var rösten hos en retsticka. Jag är ute på äventyr igen. Kim Karlsen väntade på pipet. Och när han hade väntat en stund på detta pip var rösten där igen, som om Kim Karlsen, i sista momangen, kom på något han måste lägga till på sin svarare. Och nu var det ingen retsticka han hade på tråden från Svoldergate, utan en 26

Christensen_Bisättningen.indd

26

09-07-03

09.31.34

spak allvarsman: Om det är du, Eleanor, lovar jag att ringa. Så kom pipet direkt därefter och Kim Karlsen blev meddetsamma stum, tafatt och mållös, på sängen på Sortland Hotell, rum 313, på det sätt de flesta blir när de ska tala in ett meddelande, eftersom det är som att tala med ett automatiskt spöke, och ens röst lagras i spökets absoluta minne, kanhända till spott och spe, och när du väl har börjat tala är det för sent. Inte nog med det, i samma stund han tog mod till sig och skulle säga något, och kanske tog han i för hårt, lossnade löständerna och hängde sig på tvären i munnen, som en gammal skidbindning, och han blev tvungen att lirka och klura för att få talorganet i funktion igen och han sa, som en spak allvarsman till en annan: Det är bara jag. Jag är ute på äventyr. Jag är snart hemma.

Kim Karlsen kastade på luren, knöt nävarna och krökte på nacken.

Var det månne inte en vedervärdig hand han fick se, den ena, den högra, med ärren i bisarra mönster mellan knogarna, jo, det var det, för att inte tala om pekfingret som inte lät sig böjas som de andra fingrarna utan pekade precis som den ville, framåt och bakåt, hit och dit, uppåt och neråt och gjorde handen ofullkomlig, ja nästan skrattretande. Han hade sett den förr, den här tilltygade handen, som är den yttersta delen av armen, men mindes inte när och ännu mindre hur den hade blivit sådan, och liksom romantikerna kallar ögat för själens spegel, så är handen, som sagt, och det kan inte sägas för ofta, själens, eller vad ni nu vill kalla detta väsen, det är likadant för mig, redskap, handen ger och tar, handen smeker och dräper, välsignar och hotar, det är därför inte helt bort i tok att folk, och inte bara spåkvinnor och oförbätterliga diktare, söker kunskap om en människas karaktär och livsförlopp i handflatornas kurvor och linjer, för är det månne inte gärningarna som gör 27

Christensen_Bisättningen.indd

27

09-07-03

09.31.34