9789144172675

FORTSÄTTNING FÖLJER

Att hantera barns trauma hemma och i skolan

JENNY NORDIN HERTZBERG

INLEDNING

Jag satt på jobbet när telefonen ringde. Det var Edith, en av mina närmaste vänner. Hon pratade långsamt, avbröt sig mitt i och började om. Det handlade om Emma, hennes åttaåriga dotter. Emma hade varit på fritids som vanligt, men under mellanmålet hade mixern gått sönder och det hade sprutat bär och yoghurt överallt. Personalen sprang ner till förrådet för att hämta hinkar. En ensam pedagog var kvar i köket och försökte lugna ner situationen.

I rummet bredvid bildade fem barn en ring runt Emma. En pojke satt på ett bord och skrek ut order om att Emma skulle dö. Barnen tryckte ner henne mot golvet, satte sig på henne, hotade att döda och äta upp henne. De drog ner strumpbyxorna och trosorna.

Det här är en bok för dig som finns nära barn och ungdomar som drabbats av traumatiska händelser. Den består av tre delar som riktar sig till föräldrar, pedagoger och elevhälsan. Boken utgår från både forskning och praktik och fokuserar på lösningar och förhållningssätt som du kan välja för att stötta ett drabbat barn. Upplägget är kronologiskt, vi kommer att börja i den akuta krisen och följer därefter förloppet.

Jag som skrivit boken heter Jenny Nordin Hertzberg och är psykolog, psykoterapeut och specialist i klinisk psykologi. I mitt yrkesliv har jag arbetat med kris och trauma i olika former – såväl med pågående katastrofer som akuta psykologiska insatser och traumabehandling. Jag har jobbat både i Sverige och internationellt, i länder som drabbats av krig eller naturkatastrofer.

DEL 1. FÖRÄLDER

HEJ FÖRÄLDER!

Fler föräldrar än du tror befinner sig i din situation. Många barn och ungdomar utsätts för hotfulla händelser som kan vara väldigt svåra att hantera och som har mycket negativ inverkan. Sådana händelser brukar kallas för trauman.

Traumatiska händelser kan se olika ut. Sexuella övergrepp, bilolyckor, rån och misshandel är bara några exempel. Här kommer vi främst att titta på trauman skapade av andra människor, men också beröra andra typer av trauman. Som förälder blir du också drabbad, samtidigt som du är viktig för barnets återhämtning. Du behöver vara en närvarande förälder, ta ansvar och fatta viktiga beslut som rör ditt barn mitt i kaoset. Det är inte alltid enkelt.

Jag har genom åren sett många föräldrar som naturligt hjälpt sina barn på ett bra sätt. Men det finns några principer att hålla sig till när ens barn utsatts för en potentiellt traumatisk händelse, och dem ska vi fördjupa oss i. Vi ska titta på vad du kan göra precis efter att barnet utsatts, både vilket förhållningssätt du kan ha till barnet och vad du konkret kan göra för att stötta. Vad bör du tänka på de första dagarna efter att du fått kännedom om händelsen? Hur hanterar man barn som hävdar att de inte kommer ihåg vad de utsatts för eller inte verkar trovärdiga när de berättar?

KAPITEL 1. ATT FÅ VETA – OCH DAGARNA EFTER

”Hur fick du veta?” frågar jag.

”Skolan ringde”, svarar Edith och beskriver hur hon skyndade sig från jobbet. Allt gick som i slow motion när hon öppnade porten till skolan. Stämningen var konstig, pedagoger som halvviskande lämnade ofullständig information om övergreppet.

Känslan av overklighet när hon tog Emma i handen utan att riktigt veta vad som hade hänt. Gick hem till det vanliga och kände att allt det där, alla möbler och de fula tapeterna och den halvtomma kylen, inte längre spelade någon roll. Försökte vara lugn och hantera ovissheten. Byggde lego klockan två på dagen, öppnade det där undanlagda legopaketet som skulle blivit en julklapp.

Att lägga energi på att montera legohajars käftar medan världen snurrar. Skala potatis, trots allt.

”Låter det ens vettigt?” undrar Edith.

Att bli uppringd och få veta att ens barn har utsatts för något hemskt. Uppleva känslor av overklighet, beslutsamhet, ilska. Gå hem från jobbet tidigt. Laga mat. Försöka vara balanserad. Göra sitt bästa.

Du kanske rynkar ögonbrynen när du läser det här. Det är inte alla som har möjlighet att ta ledigt och bara gå hem från jobbet. Kanske tänker du på din egen situation och vad du kan eller inte kan göra i vardagen.

Ta det lugnt, jag håller med dig. Gömda legopresenter och föräldrar med ett flexibelt jobb är inte livsavgörande för ett barn. Du ska stötta ditt barn utifrån dina egna förutsättningar.

Hur och när föräldrar får reda på att något traumatiskt drabbat barnet skiljer sig såklart åt. Det kan ske ganska direkt efter händelsen eller långt efteråt. Kanske har du under en tid märkt att något inte riktigt stämt, barnet kan ha varit ovanligt inbundet eller hyperaktivt.

Vi börjar med det mest grundläggande: när ditt barn berättar om en hotfull händelse ska du utgå från att det hen säger är sant. Den exakta sanningshalten är inte viktig. Det som spelar roll är att barnet berättar, och det är din uppgift som förälder att tro på ditt barn.

Barn som ifrågasätts av föräldrarna riskerar att börja tvivla på om de

faktiskt varit utsatta. Det är klart att du får tro och tänka vad du vill, men i det här skedet behåller du det för dig själv och lyssnar. Det är vad du gör, ditt beteende, som räknas här. Det finns barn som ljuger och av olika anledningar hittar på att de varit utsatta, men de är försvinnande få. Det är betydligt vanligare att barn förnekar eller inte berättar alls. Så var tacksam för att ditt barn berättar. Om du misstänker att barnet hittar på så kommer det att finnas tid att reda ut det senare. Just här och nu ska du lyssna på ditt barn.

Vissa föräldrar får höra direkt från barnet att något har hänt, andra får informationen från en annan förälder, personal eller på andra sätt. Värdera inte det. Att du får veta av någon annan än ditt barn behöver inte betyda något mer än att barnet tycker det är enklare att först prata med någon som inte är hens förälder. Särskilt tonåringar kan tycka att det är jobbigt att berätta för sina föräldrar, de pratar ofta med jämnåriga kompisar istället.

En del barn berättar omgående, andra väntar ett par dagar, några månader eller år. Om du inte har förstått att ditt barn utsatts för något, så är du inte ensam. Föräldrar överlag har en tendens att tro att barn är utsatta för färre traumatiska händelser än de i själva verket är.

Många föräldrar reagerar väldigt känslomässigt när de får reda på att deras barn utsatts för någonting. Det är förståeligt. Men det finns en risk för att den person som berättar att något allvarligt har hänt också får hantera mottagarens reaktioner. Om det är det utsatta barnet som själv berättar bör du som förälder vara noga med att inte belasta barnet ytterligare. Barnet ska inte dela dina känslor av bestörtning, förtvivlan, ilska eller vad det kan vara. Om du visar stark förtvivlan eller ilska kommer barnet att behöva förhålla sig till det. I sämsta fall kommer hen att lägga kraft på att hantera dina känslor och anpassa sig efter dina reaktioner. Kanske tystnar barnet, kanske tonar hen ner sin upplevelse för att du inte ska må dåligt. Att visa och leva ut sina egna känslor inför det drabbade barnet kan vara direkt skadligt och ha en negativ inverkan på barnets psykiska hälsa.

Det här betyder inte att alla reaktioner är av ondo. Tvärtom, det finns reaktioner som är hjälpsamma. Det är viktigt att skilja mellan starka, känslomässiga reaktioner som kan bli jobbiga för barnet och reaktioner som gynnar barnet. Att visa att man reagerar och tydligt ställer sig på

barnets sida är ett exempel på en stödjande reaktion. Om omgivningen svarar på ett positivt sätt när den drabbade berättar blir det enklare för hen att tidigt hitta strategier för att hantera den traumatiska händelsen. Lova inte att du inte kommer att prata med någon annan, för det är ett löfte som du antagligen inte kommer att vilja hålla. När det är läge, sätt dig själv och gör detaljerade anteckningar av vad barnet har berättat och var ni har kommit överens om.

När föräldern ska berätta

Om det är du som förälder som ska berätta om en traumatisk händelse för ditt barn är det viktigt att du gör det på ett filtrerat sätt. Det innebär att du berättar på ett åldersanpassat vis, tar dig tid att lyssna och förklara, och att du hanterar dina egna känslor. Föräldrar som uttrycker starka känslor eller berättar om andra, liknande trauman reagerar på ett ofiltrerat sätt.

Tumregeln är att du ska hålla dig till sanningen och ge kortfattad information med så få detaljer som möjligt. Repetera det du ska säga och förbered barnet strax innan på att ni ska prata om något jobbigt. Berätta sedan så rakt på sak som du kan. Glöm inte att välja ett bra tillfälle och att även ge barnet information om vad som kommer att hända härnäst.

Om du tror att sanningen är för svår att hantera för ett barn i den åldern ska du fundera ett varv extra. Är det du som vill beskydda barnet eller är händelsen så avvikande att barnet inte alls kommer att kunna relatera till den? Finns det risk för att barnet får höra hela sanningen av någon annan? Lägg dig så nära sanningen du kan.

Barn, särskilt små barn, är känsliga för vuxnas kroppsliga signaler. Mimik, kroppsspråk och ögonkast kan förmedla till barnet att situationen är farlig, trots att du försöker lugna med ord. Tänk därför på att agera så sansat du kan, både verbalt och kroppsligen. Sätt dig ner, prata inte med ovanligt stark röst och håll normal ögonkontakt med barnet.

Från och med nu är ditt jobb att fortsätta vara en så stabil vuxen som möjligt, så att barnet känner att det går att luta sig mot dig. Det är okej att reagera spontant – det händer att vuxna börjar gråta fastän det inte var tänkt så. Men fortsätt inte att dela dina starka känslor med barnet. Dela med en vuxen.

Övergrepp, olyckor, rån. Det händer att barn och ungdomar drabbas av allvarliga händelser som är svåra att hantera. Föräldrar och skolpersonal kan ha stor positiv inverkan på ett utsatt barns liv, både i stunden och framöver. Därför är det viktigt att såväl hem som skola vet vad de kan göra för att stötta direkt efter ett trauma.

Det här är en bok för dig som finns nära barn och ungdomar som utsatts, oavsett om du är förälder, pedagog eller arbetar i elevhälsan. Den utgår från både forskning och praktik och fokuserar på förhållningssätt som kan användas för att stötta under de första veckorna efter en traumatisk händelse.

Art.nr 46410

studentlitteratur.se