Religion, migration och polisiärt arbete
GÖRAN LARSSON
SIMON SORGENFREI
TANJA VIKLUND (RED.)
KOPIERINGSFÖRBUD
Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt
Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller
Bonus Copyright Access.
Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.
Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.
Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.
Art.nr 43467
ISBN 978-91-44-16625-4
Upplaga 2:1
©Författarna och Studentlitteratur 2020, 2023 studentlitteratur.se
Studentlitteratur AB, Lund
Formgivning inlaga: Henrik Hast
Ombrytning inlaga: Siv Rudholm
Formgivning omslag: Sebastian Wadsted
Printed by Eurographic Group, 2023
1D
Del I Religion, migration och polisiärt arbete
1 Religion, migration och polisiärt arbete 11
Göran Larsson, Simon Sorgenfrei & Tanja Viklund
2 Nio lärdomar om religion 35
David Thurfjell
3 Religionsfrihetens rättsliga ramverk och polisiärt arbete 53
Karin Åström & Malin Eklund Wimelius
4 Intressekonflikter kring tillstånd för ordning och reda 77
Hans-Olof Sandén
Del II Sociala utgångspunkter
5 Utsatta områden i en utsatt tid 93
Jonas Lindström
6 Om identiteter, stereotyper och en representativ polis 119
Malin Wieslander
Innehåll
7 Att arbeta med fördomar inom polisen 133
Jenny Madestam
8 Misstro och kritik mot polisen : etniska minoriteter och socialt utsatta områden 151
Tove Pettersson
9 Social identitetsteori och polisiärt arbete 165
Anders Strindberg
10 Organiserad brottslighet, våldsbejakande extremism och polisiärt arbete 181
Amir Rostami
Del III Globala konflikter och polisiärt arbete
11 Dialogpolisens arbete och politiska konflikter med ursprung i Turkiet 205
Tanja Viklund
12 Våldsbejakande religion i Sverige: islamisk extremism 229
Susanne Olsson
13 Högerextremism, nationalsocialism och polisiärt arbete 253
Christer Mattsson
14 Polisiärt arbete och irakiska diasporagrupper 275
Per-Olof Hellqvist & Göran Larsson
15 Från Polisen till kommunen: samarbeten och utmaningar 293
Niclas Persgården
1. Religion, migration och polisiärt arbete
Göran Larsson, Simon Sorgenfrei & Tanja Viklund
Inledning
Under arbetet med den första utgåvan av den här boken genomfördes ett så kallat erfarenhetsmöte med yrkesverksamma tjänstemän från Polisen och Säkerhetspolisen, som alla har arbetat inom områdena integration, dialog och hatbrott. Under mötet diskuterades bland annat hur polisernas utbildningar hade sett ut över tid och i vilken omfattning frågor som rörde religion, etnicitet , migration och demografi (befolkningssammansättning), som är i fokus för denna antologi, hade varit en del av utbildningen. Det visade sig att sådana teman hade varit nästan helt frånvarande. Att de som hade utbildats under 1970talet inte hade berört de här frågorna är kanske inte särskilt konstigt. Mer förvånande är att mer eller mindre nyexaminerade poliser också berättade att de här ämnena inte hade ingått i deras utbildning. Den kunskap de behöver när det gäller religion och migration i sitt dagliga arbete har de istället fått förvärva efter sin examen; oftast parallellt med sina arbeten, på lediga stunder. Samtidigt var alla överens om att detta var kritiska kunskaper som nästan alla yrkesverksamma poliser behöver för att kunna utföra sitt arbete på ett effektivt sätt i dagens samhälle. I denna andra utgåva av boken har två kapitel ersatts med fyra nya kapitel.
11
De senaste decenniernas migration har bidragit till att Sverige idag är ett av Europas mest mångreligiösa länder och olika religiösa traditioner har betydelse i allt fler svenskars liv. Att det polisiära arbetet har påverkats av dessa förändringar är något som bidragen i antologin belyser.
Den historiska bakgrunden
Sverige var länge ett religiöst och etniskt jämförelsevist homogent land. När Gustav Vasa (1496–1560) grundade nationen gjorde han det bland annat genom att använda reformationens kraft som då svepte över Europa, och med kyrkornas nätverk och predikanter som propagandister. Vid ett möte i Uppsala 1593 beslutades att alla svenska medborgare skulle tillhöra den lutherska kyrkan och så kom det sedan att se ut i flera århundraden. Svenska kyrkan var dessutom statlig fram till millennieskiftet år 2000.
Men om 1600- och 1700-talen var enhetskyrkans tid, präglades 1800och 1900-talen av en tilltagande liberalisering. Frikyrkorna började nu utmana den nationella kyrkans grepp om folket och allt fler ifrågasatte de religiösa institutionerna. Vid sekelskiftet 1900 besökte cirka fem procent av Sveriges befolkning regelbundet söndagsgudstjänsterna i Svenska kyrkan (Willander 2019) och under efterkrigstiden har Sverige kommit att utvecklas till ett av världens mest sekulariserade länder (Thurfjell 2015).
Men parallellt med denna sekulariseringsprocess – som kan sägas ha brutit kyrkans makt över medborgarna – har också befolkningens etniska sammansättning förändrats. Vid andra världskrigets slut tog Sverige emot fler än 200 000 flyktingar. Medan de flesta andra europeiska länder låg sargade efter kriget kunde Sverige, som hållit sig utanför, bygga expanderande industrier. Arbetare behövdes i en omfattning långt större än vad den egna befolkningen räckte till och företagen hade behov av gästarbetare från andra länder. Redan på 1950-talet började Sverige importera arbetskraft, först från de nordiska grann-
©FÖRFATTARNA OCH STUDENTLITTERATUR
12 | Göran Larsson, Simon Sorgenfrei & Tanja Viklund
länderna, men med tiden även från Sydeuropa, Balkan och Turkiet. Invandringen har sedan fortsatt – först främst genom anhöriginvandring och sedan med flyktinginvandring.
De skeendena har bidragit till att Sverige under efterkrigstiden genomgått stora demografiska förändringar. Med invandrare från andra länder och kulturer har också nya religioner etablerat sig och idag är Sverige ett av Europas mest mångreligiösa länder (Sorgenfrei 2019, 2022).
På relativt kort tid har Sverige alltså utvecklats från att vara ett relativt homogent, protestantiskt land till vad som samtidigt beskrivs som Europas mest sekulariserade och mångreligiösa land. Det innebär både möjligheter och utmaningar för en rad samhällsaktörer och samhällsinstitutioner. Inte minst för polisen.
Religiös förändring
Medan migration från Nordeuropa och de nordiska länderna medförde relativt små förändringar av den religiösa, etniska och kulturella kartan kom den ökade utomeuropeiska invandringen att innebära större förändringar. Trots detta uppmärksammades inte den växande religiösa mångfalden i någon högre grad från 1950-talet och framåt. Detta kan förmodligen till viss del förklaras av en allmänt negativ syn på religion som dominerade i Sverige under 1960- och 1970-talen. Under de år tiondena såg många svenskar religion som något daterat, som skulle försvinna med en ökad rationalitet (för en diskussion om de frågorna se Thurfjell 2015). Att exempelvis den första svenska muslimska församlingen hade grundats i Stockholm redan 1949 är därför ett relativt okänt faktum för de flesta i Sverige (Sorgenfrei 2022). Mer uppmärksammade, och ifrågasatta, var då de judiska flyktingar som försökte ta sig till Sverige undan förföljelser i Tyskland och Europa. Även med en växande invandring från länder med en muslimsk befolkning, som Turkiet och det forna Jugoslavien, förblev muslimer en relativt marginell företeelse under merparten av 1970-talet. Egentligen
©FÖRFATTARNA OCH STUDENTLITTERATUR
1. Religion, migration och polisiärt arbete | 13
var det först med den ökande flyktinginvandringen från 1980- och främst 1990-talen som islam och muslimer i Sverige fick större uppmärksamhet (Cato 2012) och som vi i större utsträckning började få syn på mångreligiositeten.
Mot en mångkulturell integrationspolitik
I och med de förändringar som beskrivits ovan kom också migrations- och integrationspolitiken att förändras. Från att ha bedrivit en assimileringspolitik som inte tog hänsyn till kulturella eller religiösa skillnader utvecklade staten under 1970-talet en invandringspolitik som strävade mot integration och ett mångkulturellt samhälle. Den nya politiken innebar bland annat att staten skulle tillåta och stödja att invandrargrupper kunde behålla och odla sina kulturella, språkliga och religiösa särarter (Borevi 2002). I regeringsformen (1974:152) kan man exempelvis läsa att ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters
möjlighet att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas” och i regeringspropositionen för 1975 står det att ”invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten” (båda citaten från Svanberg & Tydén 2005, s. 365). Den nya politiken utgick från att både invandrare och den ”gamla befolkningen” måste förändra sig och vidga sina vyer. Under 1970-talet kom till exempel staten att börja ge statsbidrag till andra trossamfund än de svenska frikyrkorna (Sorgenfrei 2022). Religionssociologen Erika Willander beskriver de bakomliggande orsakerna till den förändringen när hon skriver:
Bidragen infördes för att jämna ut skillnaderna mellan framför allt kristna kyrkor. Eftersom Svenska kyrkan hade rätt att beskatta sina medlemmar argumenterade politikerna för att de andra samfunden bör få samma rättigheter eller erhålla bidrag. […] Först inkluderades
©FÖRFATTARNA OCH STUDENTLITTERATUR
14 | Göran Larsson, Simon Sorgenfrei & Tanja Viklund
bara de fria kristna samfunden (alltså frikyrkorna) i bidragssystemet.
Efter några år inkluderades ortodoxa och katolska trossamfund samt judiska församlingar. Sedan inkluderades islam och på senare tid finns även buddhistiska organisationer bland de som erhåller bidrag (Willander 2019, s. 12).
Staten har alltså sedan början av 1970-talet aktivt uppmuntrat och delat ut stöd för att invandrade grupper ska kunna fortsätta odla hemspråk, kultur och religion i Sverige. Den nya politiken blev startskottet för många av de invandrarsamfund som finns i dagens Sverige. 1975 grundades exempelvis den första muslimska riksorganisationen, Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS). Idag ger Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) inte endast stöd till kristna frikyrkor och muslimska grupper utan också till religiösa grupperingar som exempelvis mandéer, buddhister och så kallade österländska och orientaliska kyrkor (se Willander 2019 för en översiktlig presentation).
I dagens debattklimat står det tydligt att inte alla är odelat positiva till den integrationspolitiska omsvängningen och just frågor kring religion, migration och integration hör till de mest diskuterade och debatterade i vår samtid (se till exempel Demker 2019).
Nya migrationsmönster
Under 1970 och 1980-talen bidrog ytterligare inrikespolitiska beslut, men också internationella händelser, till nya migrations- och etableringsmönster. Som en följd av en begynnande lågkonjunktur mot slutet av 1960-talet och oljekrisen 1973, som påverkade ekonomin globalt, kom till exempel den svenska arbetskraftsinvandringen att begränsas samtidigt som familjeinvandringen ökade (Svanberg & Tydén 2005, s. 333). Många av de unga män som kommit till Sverige för att arbeta i industrin under 1960-talet, hade nu bestämt sig för att stanna och ville ta hit sina familjer. Därför blev det också viktigare för vissa av dem att etablera institutioner som kunde strukturera och hjälpa i livets stora
©FÖRFATTARNA OCH STUDENTLITTERATUR
1. Religion, migration och polisiärt arbete | 15
och små skiften. Ofta är det just religiösa institutioner som tillhandahållit sådana tjänster, exempelvis vid vigslar, dop och begravningar. Samtidigt som ovan tecknade politik gjorde det enklare och mer tilltalande för många individer att söka sig till Sverige kom också ett flertal internationella händelser att leda till att allt fler människor blev nödgade att fly från sina hemländer. I exempelvis Latinamerika inledde flera regimer under 1970-talet förföljelser mot oliktänkande och många politiska flyktingar tvingades att fly från länder som Argentina och Chile. I Mellanöstern bidrog den intensifierade IsraelPalestina konflikten till nya migrations- och flyktingflöden. Många judar tvingades under 1960-talet att fly från Polen och Centraleuropa på grund av en tilltagande antisemitism i Sovjetunionen. År 1979 utropade sig Ayatollah Khomeini till religiös ledare och omvandlade med sitt maktövertagande Iran till en islamisk stat. Snart kastades Iran in i krig med grannlandet Irak vilket bidrog till att många människor flydde från båda länderna och 1982 drogs Libanon in i konflikt med Israel. Under 1990-talet uppstod oroligheter i både Västafrika och Östafrika (framför allt i Somalia, men också i Etiopien och Eritrea), liksom på Balkan och under 2000-talet har en mängd konflikter i bland annat Irak, Afghanistan och Syrien påverkat migrationsmönstren till Sverige (för en mer detaljerad redogörelse av ovan nämnda processer se till exempel Svanberg & Tydén 2005, speciellt kapitel 24).
Med de konflikter som intensifierats i Mellanöstern och Nordafrika efter terrorattentatet mot USA den 11 september 2001 har också kristna och ett flertal icke-kristna religiösa minoritetsgrupper kommit som flyktingar och etablerat sig i Sverige (Svanberg & Tydén 2005, kapitel 24; Larsson, Sorgenfrei & Stockman 2017). Under 2015 ansökte knappt 163 000 personer om asyl i Sverige, vilket var en dubblering jämfört med 2014 enligt SCB (2016), men sedan dess har antalet asylsökande kraftigt minskat.
Utvecklingen i Mellanöstern sedan 2011 har också blivit aktuell för polisen. Omkring 300 individer reste från Sverige för att ansluta sig till Islamiska staten och liknande terrororganisationer i mitten av 2010-
©FÖRFATTARNA OCH STUDENTLITTERATUR
16 | Göran Larsson, Simon Sorgenfrei & Tanja Viklund
talet. Därefter har något hundratal (främst kvinnor och barn) återvänt till Sverige. Det finns också ett okänt antal svenska medborgare som har rest till Syrien och Irak för att strida mot Islamiska staten och liknande organisationer. Hur många, vilka de är och varför de har rest är ett outforskat ämne i Sverige, men även de bör ses som återvändare från en krigszon (Larsson 2021). Ett annat exempel är svenskar som har rest för att delta i protesterna och konflikterna i Ukraina före och efter Rysslands invasion av landet 2014 och 2022 (Salihu 2014; Samuelsson 2022). Trots att dessa siffror är osäkra, uppskattas fler än 600 svenskar ha anslutit sig till ukrainska frivilligförband efter Rysslands invasion (Samuelsson 2022).
Att svenskar deltar i internationella konflikter är dock inget nytt. Tidigare har svenskar anslutit sig som frivilliga i krig, exempelvis i Spanien eller Finland, och Säkerhetspolisen har noterat att svenskar under de senaste decennierna har rest till Balkan, Afghanistan och Somalia för att delta i konflikter. Med krigen i Mellanöstern från 2011 och framåt har dock frågan blivit allt mer aktuell och terrorism har blivit en internationell utmaning – så även för Sverige. I Sverige har mord och terrordåd utförts som direkt eller indirekt kan knytas till både ovan nämna konflikter samt till ideologiska strömningar som relaterar till dessa konflikter och konfliktlinjer (exempel på sådana dåd är skolattacken i Trollhättan som utfördes av Anton Lundin Petersson den 22 oktober 2015 och Rakhmat Akilovs terrordåd i Stockholm den 7 april 2017).
Förutom en ”traditionell” politisk kamp om makt och resurser innehåller de internationella konflikterna och krigen ofta komponenter som berör grupp eller klanmotsättningar, religion och etnicitet. Ofta har det inneburit att konflikter mellan klaner, eller personer med olika religionstillhörighet eller religionstolkning, följt med i migrationsprocessen och aktualiserats i Sverige. Det är ett faktum som ställer polisen och andra rättsvårdande myndigheter inför stora kunskapsutmaningar. För att arbeta effektivt och förebyggande mot att sådana konflikter ska eskalera i Sverige krävs kunskaper om deras ursprung
©FÖRFATTARNA OCH STUDENTLITTERATUR
1. Religion, migration och polisiärt arbete | 17
och orsaker, men också om hur representanter för grupper som ligger i konflikt med varandra under andra perioder kunnat samverka och hur globala konflikter kan få lokala konsekvenser (hur de aspekterna kan påverka polisen diskuteras bland annat i Viklunds samt Larssons & Sorgenfreis kapitel i denna bok).
Religion i lagen
Samtidigt som kunskap om religion blivit allt viktigare för poliser bör man också vara medveten om att det inte finns någon explicit definition av vad som avses med religion i svensk lagstiftning. Däremot finns en indirekt definition av ”religion” i diskrimineringslagstiftningen eftersom det är förbjudet att diskriminera någon på basis av hens religion. Här kan vi läsa:
Med religion avses religiösa åskådningar som exempelvis hinduism, judendom, kristendom och islam. Annan trosuppfattning innefattar sådana övertygelser som har sin grund i eller samband med en religiös åskådning, till exempel buddism, ateism och agnosticism (DO u.å.).
Vad som är skillnad mellan ”religiösa åskådningar” och ”andra trosuppfattningar” är dock oklart och vem som har gjort eller ska göra denna indelning framgår inte (Larsson & Sorgenfrei 2019). Att religionsfrihetslagstiftningen betonar att alla som vill samlas för att fira gudstjänst ska ha rätt till det ger inte heller någon hjälp att förstå vad som avses med religion i en juridisk mening.
På många sätt tycks lagstiftningen utgå från en kristen förståelse eller mer specifikt en svensk-luthersk förståelse av vad som avses med religion, som därför främst förknippas med personlig tro snarare än med etiska mönster. Detta är givetvis inte speciellt konstigt eller förvånande med tanke på den svenska historien, men för den som ska verka för att upprätthålla och skydda religionsfriheten kan detta skapa problem och oklarheter (se Wieslanders kapitel i denna bok). I bästa
©FÖRFATTARNA OCH STUDENTLITTERATUR
18 | Göran Larsson, Simon Sorgenfrei & Tanja Viklund
fall tycks lagstiftningen och den allmänna uppfattningen bygga på en tanke att alla vet vad som avses med religion när man ser något som kan klassas som religion. Denna intuitiva uppfattning fungerar i många sammanhang, men i andra fall kan den leda fel. Att religionsfriheten främst rör trosfrihet blir tydligt exempelvis då vissa rituella praktiker – som exempelvis vissa slaktmetoder – är förbjudna, trots att religionsutövare kan hävda att de borde vara tillåtna i enlighet med religionsfrihetsslagstiftningen (för en belysande diskussion se till exempel Enkvist 2013 eller Gunner 1999).
Karta och terräng
Som vi redan antytt har den institutionalisering av religiösa minoritetssamfund som skett de senaste decennierna i Sverige i hög grad uppmuntrats av staten, som har ansett att man behövt en motpart eller samtalspartner bland minoritetsgrupper (Svanberg & Tydén 2005, kapitel 26). Det är också troligt att staten utgick från att nya invandrargrupper skulle organisera sig på ett liknande sätt som andra politiska intresseorganisationer hade gjort tidigare i svensk historia. Ambitionen att institutionalisera kan därför ses som ett sätt att leda och omforma de nya organisationerna till att bli mer ”svenska”. Att många av invandrar föreningarna och trossamfunden kom från helt andra sammanhang och saknande den erfarenhet som många organisationer i Sverige hade var något som staten inte tycks ha reflekterat över.
Inte heller tycks man varit medveten om de stora skillnader som kunde finnas mellan olika invandrargrupper med samma religion. Ett exempel på det finner man bland muslimska organisationer i Sverige. Försöken att samla alla muslimska samfund i en riksorganisation visade sig snart fåfänga, och den mängd av muslimska organisationer som är fallet i Sverige idag pekar på att gemensam etnisk bakgrund är viktigare än teologiska frågor för hur de flesta muslimer organiserar sig. Det är inte förvånande att migranter söker sig till andra med samma migrantbakgrund, utan ett mönster man kan se över hela
©FÖRFATTARNA OCH STUDENTLITTERATUR
1. Religion, migration och polisiärt arbete | 19
världen och oavsett vilken religion personer kan tänkas ha (Sorgenfrei 2018, s. 105–129).
Men sammanhållning i etniska grupper, inte minst i relation till andra etniska grupper som man kanske legat i konflikt med i de tidigare hemländerna, kan också medföra sociala utmaningar. I sin intervjustudie från medborgare i förorterna Hjällbo och Bergsjön i Göteborg menar till exempel statsvetaren Peter Esaiasson (2019) att civilsamhället har små möjligheter att överbrygga att det finns en låg tillit mellan de som bor i dessa områden. Den stora språkliga mångfalden och det faktum att många som invandrat kommer från så kallade svaga samhällen där statsapparaten antingen är korrupt eller helt sönderslagen (som i Irak och Syrien på grund av långa och blodiga krig) tycks ha inneburit att tillhörigheten till den egna gruppen blivit allt viktigare och att det är ”säkrare” att lita på den egna gruppen än andra som bor i samma områden (Esaiasson 2019; jämför med Holmberg & Rothstein 2019, s. 85 samt Dinesen, Schaeffer & Sønderskov 2020). Men det finns också studier som visar att just polisen, genom goda samverkansinsatser, kan bidra till att stärka tilliten till stat och myndigheter i utsatta områden. Sådana insatser kräver både kunskap och tålamod, men kan förhoppningsvis ha långsiktiga positiva effekter (Sorgenfrei m.fl. 2022; Larsson 2022).
Även om frågan om tillit inte automatiskt kan knytas till religionstillhörighet är det tydligt att nätverk som kretsar kring familjen (släkten), klanen och till den egna religiösa gruppen kan få stor betydelse för hur medborgarna ser på tillit (se Brinkemos kapitel i denna bok). Samtidigt löper personer som räknas till kategorin utländsk bakgrund, och som bor i så kallade segregerade eller särskilt utsatta områden, en större risk att utsättas för negativ diskriminering (Bursell 2016) än de ”etniska svenskarna” vilket kan skapa misstro till såväl lokala som nationella politiker och beslutsfattare (Hansson 2018, se även del 2 i denna bok). Här har polisen ett stort och viktigt arbete framför sig med att arbeta långsiktigt och tillitsskapande.
Samtidigt är det viktigt att inte överdriva och tillskriva religiösa
©FÖRFATTARNA OCH STUDENTLITTERATUR
20 | Göran Larsson, Simon Sorgenfrei & Tanja Viklund
organisationer och religiösa ledare en för stor betydelse, eller att slentrian mässigt tillskriva personer med invandrarbakgrund en religiös tillhörighet. Något förenklat kan man säga att om invandrare klassificerades utifrån språk och etnicitet under 1970-talet har personer med invandrarbakgrund i allt högre utsträckning kommit att klassificeras utifrån religion och kultur sedan 1990-talet. Inte minst har många invandrare klumpats samman som ”muslimer” (Cato 2011; Allievi 2005). Sannolikt är det så att en majoritet av de personer som på grund av sin nationella eller etniska bakgrund tenderar att klassificeras som muslimer i sociologiska undersökningar är mer eller mindre sekulariserade eller inte alls identifierar sig med islam (Willander 2019; Thurfjell & Willander 2021).
Även av andra skäl kan det vara kontraproduktivt att generalisera människor utifrån övergripande kategorier som ”muslimer”, ”somalier”, ”invandrare” och ”svenskar” eftersom socioekonomiska skillnader, utbildningsgrund och attityder till ämnen som religion och politik kan variera stort mellan individer.
Attityder till invandring och pluralism
Återkommande studier visar att vi som lever i Sverige över åren blivit mer och mer positiva till invandring och mångkultur och att yngre, välutbildade personer i urbana miljöer är mer positiva än äldre personer på landsbygden eller i småstäder (Demker 2019). Det skulle kunna innebära att de positiva attityderna fortsätter att öka i takt med tiden, men det har inte skett på ett självklart sätt. Sådana attityder kan vara konjunkturbundna. Efter det stora flykting mottagandet 2015 visade mätningar att färre, för första gången på tio år, uttrycker en positiv attityd till mångfald (Demker 2019). Sedan dess har de positiva attityderna ökat igen (Ahmadi & Cetrez 2022; Demker 2022). Men att vara medveten om att globala händelser kan ha en lokal påverkan är viktigt för polisen. Händelser i andra delar av världen kan bidra till polarisering och spänningar i det svenska samhället, och därför är det också
©FÖRFATTARNA OCH STUDENTLITTERATUR
1. Religion, migration och polisiärt arbete | 21
Göran Larsson (red.) är professor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet. Simon Sorgenfri (red.) är professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola. Tanja Viklund (red.) är tidigare polis och arbetar nu med krisberedskapsfrågor vid Myndigheten för Stöd till Trossamfund.
Religion, migration och polisiärt arbete
På några decennier har Sverige gått från att vara etniskt och religiöst relativt homogent till att bli ett av Europas mest mångreligiösa länder. Religion, migration och polisiärt arbete beskriver några av de utmaningar och möjligheter polisen kan ställas inför i ett pluralistiskt samhälle. I boken varvas teoretiska perspektiv med konkreta exempel på polisiärt arbete relaterat till religion och migration. Bokens kapitel är skrivna av forskare och praktiker verksamma inom olika områden, och behandlar en lång rad ämnen: religionsfrihetslagstiftning, segregation, hatbrott, globala konflikter med lokala konsekvenser, klanstrukturer, hedersvåld, våldsbejakande extremism, bemötandestrategier, arbete med fördomar inom poliskåren samt utmaningar som konspirationsteorier och miljörelaterade hot som kan beröra polisens arbete.
Denna andra upplaga av Religion, migration och polisiärt arbete är reviderad och aktualiserad och innehåller fyra nyskrivna kapitel.
Andra upplagan
©FÖRFATTARNA OCH STUDENTLITTERATUR
22 | Göran Larsson, Simon Sorgenfrei & Tanja Viklund
GÖRAN LARSSON SIMON SORGENFREI TANJA VIKLUND TANJA VIKLUND
Art.nr 43467
studentlitteratur.se
