9789144155074 by Smakprov Media AB

P SYKOSYN TES

EN INTRODUKTION TILL TEORI OCH METOD

PHILIP BÄCKMO

KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access. Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare. Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 44725 ISBN 978-91-44-15507-4 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2022 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Jesper Sjöstrand/Metamorf Design Group Ombrytning inlaga: Team Media Sweden AB Formgivning omslag: Jan Petersson Omslagsbild: Hilma af Klint, ”The Ten Largest No. 3 – Youth”/Wikimedia Commons Printed by GraphyCems, Spain 2022

Innehåll

Förord 7

Inledning – psykosyntesens livs- och människosyn 1 Inledning 13 En integrativ dynamisk transpersonell psykoterapi (IDTP) 13 Kort historisk återblick 15 Att förstå en terapiform 20

Del I

Metateori – psykosyntesens livs och människosyn 2 En integrativ transpersonell människosyn 25 Olika syn på människan 26 Psykosyntesens integrativa transpersonella människosyn 28 Konsekvenser för terapi 40 Om behovet av transpersonellt orienterad psykologi och terapi 44

3 Självförverkligandets psykologi 47 Ett falskt och ett äkta själv - överlevnadspersonlighet och autentisk personlighet 48 En läkande konstruktiv kraft 50 Något (mer) om transpersonella upplevelser 56 Självförverkligandets utmaningar 58 Två sorters (salutogena) kriser: existentiell och dualistisk 60

Fler obalanserade perspektiv på självförverkligande 65 Självförverkligande är ingen linjär process 72 Psykosyntesens typologi och vägar till självförverkligande 75

4 Integration, syntes och bypass 77 Psykosyntesens stadier 77 Integration 85 Syntes 87 Bypass – att förhindra integration och syntes 89

Psykologi – psykets struktur och dynamik

Del II

5 Det omedvetnas många lager 99 En blind mekanik eller en intelligent kraft? 99 Det lägre omedvetna 101 Det högre omedvetna 104 Det kollektivt omedvetna 105 Det mellersta omedvetna 107 Psykologiska försvar och motstånd 108

6 Jaget 111 Jaget som centrum, process och upplevelse 112 Jaget som transcendent-immanent 114 Avidentifiering som central psykologisk process 117 Jaget, avidentifiering och näraliggande begrepp inom psykologin 119

7 Självet 123 Personligheten, jaget och Självet 125 Självet som föremål för relation 128 Självet som föremål för identifikation 132

Innehåll

8 Delpersonligheter 135 Delpersonligheter, avidentifiering och jaget 136 Kaos och rigiditet som patologiska tillstånd 138 Stadier i arbetet med delpersonligheter 139

9 Viljans många ansikten 145 Viljans egenskaper 148 Viljans aspekter, förvrängningar och motsats 151

10 Psykosyntesens utvecklingspsykologi 165 Den centrala betydelsen av relationer 167 Externa och interna enande centrum 169 Primära sår 171

Del III Psykosyntesterapi – läkande och utvecklande samtal 11 Psykosyntesterapi och evidens 177 Vad innebär evidens? 179 Gemensamma faktorer i terapi 183 Den medicinska och den kontextuella modellen 193 Psykosyntesterapi som evidensbaserad praktik 196

12 Mål och ramar för psykosyntesterapi 199 Mål för psykosyntesterapi 199 Ramar för psykosyntesterapi 202 En övergripande struktur 211

13 Psykosyntesterapins fundament 213 Psykosyntesterapi som assimilativ integrativ terapi 215 Psykodynamiska fundament 217

Innehåll

Humanistiska fundament 236 Existentiella fundament 248 Transpersonella fundament 258

14 Fallformulering i psykosyntesterapi 269 Syfte 271 Problem och initial motivation 273 Att utveckla hypoteser 275 Intention och vilja 279 Plan för terapin 280

15 Psykosyntesterapins mångfald av tekniker 283 Idealmodellen 285 Inre barn 288 Visualiseringar 292 Skrivande 294 Berättelser, myter och symboler 296 Kognitiva och behavioristiska tekniker 297 Delpersonligheter 299 Avidentifiering 300 Och många fler … 302

16 Psykosyntesterapeutens självomsorg 303 Relationstrött och meningsmätt 304 Yrkestillfredsställelse och växande ur ett vetenskapligt perspektiv 306 Att vårda själen 308 Referenser 313 Person- och sakregister 329

Innehåll

Förord

Om man ser på hela det fält av teori och praktik som psykoterapin utgör så möts man av en omfattande, komplex, sammanhängande bild av människan och hennes livsförutsättningar. Ett kunskapsfält som saknar motstycke i mänsklighetens historia. Det är ett fält som går bortom veten skapen och inkluderar filosofi, religion, konst och kultur av olika slag. Trots detta tänker vi sällan på psykoterapi på detta sätt. I dag tänker många i stället på frågor om ”effektivitet” i symtomlindring och inte sällan hätska debatter mellan företrädare för olika skolor. Psykosyntesen är, för mig, en viktig motkraft till trenden att reducera terapi till en generaliserbar modell, utan hänsyn till den mänskliga själens oändliga komplexitet. Jag ser psykosyntesen också som en viktig motkraft till att reducera terapi till att enbart vara ett instrument inom den psykiatriska vården. För mig är psykosyntes en kombination av höga ideal och verklig prag matism. En psykologi som inkluderar det bästa inom oss utan att förneka det lägsta. En livsattityd som aldrig gör sig blind inför verklighetens ofta hårda villkor men heller aldrig upphör att peka mot tidlösa kvaliteter såsom kärlek, godhet och skönhet. Framför allt är psykosyntesterapi ett sätt att hjälpa människor att möta livet i sin helhet och leva sant mot detta centrala och komplexa begrepp inom psykosyntesen: Självet. Självet är bara en av flera aspekter av psykosyntesens teori som har en ansträngd relation till vetenskapen, åtminstone naturvetenskapen. Betonandet av människans fria vilja, en större meningsfull riktning för livet, och vikten av att lyssna till en inre sanning är samtliga koncept som rimmar illa med ett strikt naturvetenskapligt sanningsanspråk. Samtidigt kan jag, och många terapeuter med mig, vittna om den läkande och gynn samma effekt dessa idéer har på människan. Generellt står psykoterapi och vetenskap i ett komplicerat förhållande

Förord

till varandra. En grundpremiss för all terapi är ett sökande efter sanning, och en annan är att terapi bör vara grundad i vetenskaplig evidens. Men all sanning är inte vetenskaplig sanning. Få skulle förneka att Tolstojs, Dostojevskijs eller Tranströmers texter innehåller sanning. Bara inte veten skaplig sådan. Sanningsbegreppet är komplext och rymmer olika varianter, alla giltiga utifrån sina egna premisser. Men i en tid av ”alternativa fakta” riskerar en sådan hållning att tolkas som sanningsrelativism och förne kande av objektivitet. Och en psykoterapi som skiljs från alla vetenskapliga sanningsanspråk blir snart en farlig kombination av godtycke och spelplan för diverse självutnämnda guruer. Samtidigt är jag övertygad om att varje försök att basera terapi på enbart vetenskap leder till en utarmad, mekanisk och själlös form av läkevetenskap. Psykoterapin behöver både vetenskap och poesi, för att parafrasera Mary Midgley. Psykosyntesen försöker balan sera dessa två sanningsanspråk i en sammanhållen teori och attityd. Avsikten med denna bok är inte att göra anspråk på en auktoritär posi tion gällande psykosyntesens innehåll och utformning, utan att bidra till en dynamisk och levande konstellation av olika röster. Psykosyntesen, i avsaknad av ortodoxa sanningar, tvingar den som ger sig i kast med att skriva en bok om den att existera, i den betydelse som finns i latinets existere, nämligen att träda fram som unik individ. Det finns så att säga alltför lite ortodox teori att dölja sig bakom. Min egen syn på psykosyntesen är starkt påverkad av John Firman och Ann Gila. Deras böcker har varit grundläggande för min förståelse av mig själv, av vad det innebär att integrera andlighet i psykoterapi och inte minst vad det innebär att vara trogen psykosyntesens rötter och samtidigt flexibel nog för att utveckla den teoretiskt och praktiskt. Den har också formats av den relationella psykodynamiska terapin. Även om denna bok inte är ett försök till en särskild relationell psykosyntes är det ofrånkomligen så att boken präglas av mina egna preferenser, erfarenheter och fördjupade teoretiska kunskaper, som alla genomsyras av ett relationellt perspektiv. I debatten mellan kleinianer och annafreudianer inom den psykodyna miska terapin uppstod en tredje grupp, den så kallade oberoende gruppen. Jag gillar att tänka på mig själv som tillhörande en grupp av oberoende psykosyntesterapeuter, inte lojal mot någon falang eller tradition, annat än den jag upplever bäst speglar psykosyntesens väsen och kärna. Så tror jag

faktiskt de flesta psykosyntesterapeuter tänker om sig själva. En sådan håll ning öppnar naturligtvis dörren för kritik från de som tycker annorlunda, och det är precis som det ska. Genom konstruktiv opposition utvecklas och förfinas olika teoretiska resonemang, och i en anda av god vilja kan motsatta synpunkter berika varandra och tillsammans – genom syntes – skapa något nytt. Jag hoppas att den här boken ska bidra till att fler upptäcker psykosyn tesen och dess unika bidrag till psykologin och terapin. Jag hoppas också den ska uppmuntra till eftertanke och reflektion hos den som redan är bekant med psykosyntesens grundbegrepp. Om boken leder till att psyko syntesen når ut till nya grupper, och att de centrala ämnen som ligger till grund för psykosyntesterapin – vårt komplexa inre liv, relationer, känslor, viljan och inte minst det transpersonella – blir bekanta för fler så kommer det skänka mig stor tillfredsställelse. Slutligen vill jag rikta ett tack till de som bidragit till att göra denna bok möjlig. Först på denna lista kommer Studentlitteraturs förläggare, Susanna Magnusson, som bedömde denna bok intressant nog att publicera. Tack! Sedan vill jag tacka Sara, min fru som stöttat mig i mitt skrivande. Det är fortfarande så att det verkligt viktiga i livet lär jag mig i mitt äktenskap med dig. Utan alla mina tidigare lärare och terapeuter i psykosyntes hade denna bok aldrig skrivits. Stort tack också till mina nuvarande kollegor på Psyko syntesAkademin i Stockholm, mina elever och inte minst, den alltjämt främsta källan till lärande och utveckling för mig, mina klienter. Tack för ert fortsatta förtroende och den källa till mening som ni utgör i mitt liv.

Förord

Kapitel 2

En integrativ transpersonell människosyn Psykosyntesterapeuten Diana Whitmore (2014) refererar till Pygmalion i den grekiska mytologin för att belysa betydelsen av vår människosyn och dess konsekvenser för ett terapeutiskt möte. Som skulptör blev Pygmalion så betagen av en av sina egna skapelser att han förälskade sig i den, varpå kärleksgudinnan Afrodite skänkte den liv. Därför har Pygmalion fått ge namn åt en psykologisk effekt, pygmalioneffekten, som innebär att vi tende rar att ge liv åt det vi ser. I psykologisk bemärkelse innebär det att höga förväntningar ofta leder till högre prestationer, medan det vi inte alls ser får svårt att hitta livskraft och riskerar att trängas undan helt (Feldman & Proshaska 1979). Denna grundläggande insikt har starkt stöd i spädbarns forskningen och utvecklingspsykologin, inte minst i anknytningsteorin, som visar att människan redan från tidig ålder har ett starkt behov av adek vat spegling och respons för att kunna utvecklas i en gynnsam riktning. ”Relevansen av pygmalioneffekten i relationen mellan terapeut och klient är uppenbar”, skriver Whitmore (2014, s. 26, min översättning) och menar att en terapeut som har en alltför begränsad bild av sin klient inte förmår frigöra klientens verkliga potential. Naturligtvis är terapeutens påverkan indirekt och kan knappast sägas vara en stabil och enkelt mätbar faktor, men dess relevans går ändå inte att förneka. En psykologisk teori har stort inflytande på vad terapeuten uppfattar och vad som förblir ouppmärksam mat, och påverkar därigenom också klientens självbild.

Olika syn på människan Om Freud betraktas som psykoterapins fader så tog det inte lång tid innan hans terapeutiska barn kom att invända mot sin faders människosyn. Inte minst blev detta synligt i konflikten mellan Freud och Jung, en konflikt som blev ofrånkomlig när Jung publicerade sin kritik mot, och alternativa syn på, Freuds teori om människans sexualitet. Även Alfred Adler, som var en av Freuds närmsta elever, skulle komma att utveckla en annan syn på människan, och fler kom att följa därefter, utan att för den skulle förkasta Freuds teorier helt. Assagioli var också en av Freuds tidiga lärjungar som kom att revidera psykoanalysen, med kritik mot Freuds människosyn. Betydelsen av just människosynen belystes av Karen Horney, en av

Del I Metateori – psykos yntesens livs och människosyn

Om terapeuten utgår från att klienten är manipulativ och döljer sina verkliga avsikter (även för sig själv) så kommer det leda till att terapeuten förhåller sig misstänksam och avvaktande. Om terapeuten utgår från att klienten i grunden är en rationell person så kommer det leda till att tera peuten på olika sätt försöker få klienten ”på bättre tankar”. Om terapeuten tror att klienten har en inneboende förmåga att själv avgöra vad som är bäst så kommer terapeuten försöka främja klientens tillgång till denna förmåga. Terapeuten kommer att uppfatta, förstå och samverka med klienten på sätt som stärker och försvagar olika sidor av klientens personlighet. Men grunden för vad terapeuten uppfattar hos en klient kan knappast sägas vara objektiv, eftersom den till stor del utgörs av terapeutens egen människosyn. Att hoppas på en objektiv grund för vår människosyn, slutgiltiga svar på vilken den mänskliga naturen är, och att helt kunna beskriva människan inom vetenskapens ramar, är sannolikt naivt. Vi kan åtminstone säga att vi ännu inte nått konsensus i frågan. Varje terapeut är därför skyldig att själv brottas med dessa frågor och forma sin egen psykologiska, existentiella och andliga utgångspunkt i frågan om livs- och människosyn. En metateori har avgörande konsekvenser för terapin, genom att den påverkar terapeutens sätt att se och uppfatta klientens person, problem och potential. För att undvika ett alltför snävt synsätt krävs att terapeuten går till botten med sig själv, sina värderingar, sin syn på lidande och sin människosyn.

psykoanalysens pionjärer, i hennes bok Att förverkliga sig själv (Horney 1974). Hon särskiljer i bokens inledning mellan tre olika sätt att se på människans natur:

1 Människan är av naturen jagad av primitiva instinkter, så som Freud menade. Därför behövs hämmande och kontrollerande mekanismer för att inte människan ska agera ut sina naturligt destruktiva sidor. 2 Människan har både något ”gott” och något ”ont”, eller konstruktivt och destruktivt, i sig och uppgiften är att dels fokusera på det goda och konstruktiva, dels hämma det onda och destruktiva. 3 Människan har inneboende krafter som är konstruktiva för hennes och andras utveckling och som naturligt driver henne till att för verkliga sina möjligheter och sin person. Det är den tredje beskrivningen som bäst överensstämmer med Horneys människosyn och som också ligger närmast psykosyntesen. Naturligtvis riskerar en sådan sammanfattning att framstå som förenklad och i värsta fall naiv, men att betona människans naturligt inneboende konstruktiva krafter betyder inte att destruktiva impulser förnekas. Bara att de inte anses dominera människan och utgöra hennes väsen. Även om psykosyntesen utgår från att människan har en konstruktiv kärna innebär det inte att hon kan betraktas som harmonisk och väl fungerande. Assagioli skriver: ”Strävan efter integration har med rätta beskrivits och betonats som en grundläggande och normal drift i psyket, men detta är något helt annat än illusionen om att en organiskt och har moniskt fungerande personlighet redan finns” (Assagioli 1965, s. 44, min översättning). Psykosyntesen betonar alltså två grundläggande uppfattningar parallellt: dels att människan har en naturlig och grundläggande konstruk tiv drift mot ökad integration och harmoni, dels att hon består av många olika krafter som befinner sig i konflikt med varandra.

Kapitel 2 En integrativ transpersonell människosyn

Psykosyntesen vilar på ett metafysiskt antagande om att människan och tillvaron har en dimension som kan kallas transcendent, transpersonell eller andlig. Här uppstår direkt problem med begreppen, eftersom de har många bottnar och är svårdefinierade. Psykosyntesen tenderar att räknas till den transpersonella psykologin, men faktum är att fler än 160 olika definitioner av transpersonell psykologi har förekommit under de första 35 åren av ämnets existens (Friedman 2015 s. xvii). Ett fält som ägnar så mycket tid åt att försöka definiera sig själv, och dessutom utan att lyckas nå konsensus, bör kanske närmas med viss försiktighet, åtminstone om målet är att försöka formulera en ny definition. Men alternativa begrepp är knappast bättre: andlig för tankarna bort från psykologin och närmre religion och filosofi. Dessutom avrådde Assagioli redan i början av 1960-talet från att använda begreppet ”andlig” eftersom det ”alltid har använts på ett vagt och obestämt sätt, och här råder stor förvirring och många missförstånd” (Assagioli 1965, s. 211, min översättning). Som en av den transpersonella psykologins pionjärer hade Assagioli förhoppningar om att begreppet transpersonell skulle vara mer adekvat och användbart inom psykologi och forskning. Ämnets natur tycks dock vara sådant att varje definition utelämnar något centralt, och därför ger upphov till nya försök att skapa bättre definitioner. Men en definition av transpersonell psykologi, som vunnit tämligen bred acceptans, lyder: Transpersonell psykologi är en transformativ psykologi som omfattar hela personen i intim relation med en sammanvävd och utvecklande värld; den ägnar särskild uppmärksamhet åt självexpansiva medvetandetillstånd såväl som åt andliga, mystika och andra exceptionella mänskliga erfarenheter som får sin mening i en sådan kontext. Hartelius, Rothe & Roy 2013, s. 14, min översättning

Den här definitionen rymmer ett antal metateoretiska antaganden, bland annat att människan står i relation till en värld som befinner sig i menings full utveckling (den har en viss konstruktiv riktning), att människan kan uppleva sitt själv som större än den egna personligheten och att det är

Del I Metateori – psykos yntesens livs och människosyn

Psykosyntesens integrativa transpersonella människosyn

meningsfullt att uppleva denna självexpansion. Dessa antaganden stämmer väl med psykosyntesens utgångspunkter och definitionen kan därför sägas stämma överens med psykosyntesens teori. Men det saknas flera viktiga delar av psykosyntesens teori som gör den unik bland de olika transper sonella teorierna. Psykosyntesen har en integrativ transpersonell syn på människan (Lombard & Müller 2018), vilket innebär att psykosyntesen inkluderar fysiska, djuppsykologiska, existentiella, relationella och transpersonella dimensioner. Nedan följer en sammanfattande beskrivning av respektive dimension.

Människan som biologisk varelse Assagioli skriver i en artikel att psykosyntesen växte fram naturligt, eller spontant, som en gren på psykoanalysens stam (Assagioli 1967). Psyko syntesen modifierade psykoanalytisk teknik, lade till tekniker och metoder där det, enligt Assagioli, saknades sådana (oftast mer aktiva och styrande tekniker) och snart blev det uppenbart att det var nödvändigt att inklu dera kroppen mer än vad som var vanligt i psykoanalys. Ett mer korrekt namn vore därför egentligen biopsykosyntes, men av praktiska skäl valde Assagioli det kortare namnet psykosyntes (Assagioli 1967). Människan är en biologisk varelse, existerande i en fysisk värld. Vi är dock inte enbart biologiska (vilket vi kommer till senare), men om vi för nekar betydelsen av eller inte förstår vår fysiska och biologiska dimension så kommer något avgörande att saknas. Det existerar ett samband och en ömsesidig påverkan mellan kropp och känslor, tankar och inre bilder. Vi kan inte uppleva våra känslor och affekter fullt ut om vi inte kan känna vår kropp, eller omvänt: vi undviker, som ett psykologiskt försvar, att känna våra känslor genom att inte känna vår kropp. Sambandet mellan kropp och psyke finns utvecklat i mängder med psykoterapeutisk teori i dag. Men utöver ett samband mellan kropp och psyke handlar vår fysiska dimension om att vi har en relation inte bara till vår kropp utan också till världen som fysisk företeelse. Vår relation till naturen, planeten och vår livgivande miljö är grundläggande för vårt varande.

Kapitel 2 En integrativ transpersonell människosyn

Människan som djuppsykologisk varelse Begreppet djuppsykologi brukar härledas till Eugen Bleuler och avser att belysa det samspel som finns mellan det medvetna och det omedvetna. Assagioli ansåg, i likhet med både Freud och Jung, att det omedvetna i människan är en kraftfull, dynamisk aspekt av psyket. Vi har inte full självkännedom utan påverkas ständigt av det okända inom oss. Det djup psykologiska perspektivet beskriver också hur meningsfulla bilder och symboler kan förmedlas till genom sagor och berättelser, och genom krea tivt och intuitivt användande av fantasin (Hollis 2002). Assagioli betonade den stora betydelse som fantasin har för psykosyntes och beskrev den som ”en av psykets viktigaste och spontant mest aktiva funktioner” (Assagioli 1965, s. 159, min översättning). Han beskrev även symboler som kraftfulla och viktiga att integrera i terapi, och kategoriserade även olika typer av symboler och deras användande i en terapeutisk process. Djuppsykologi är ett omfattande ämne och kan sägas utgöra kärnan i psykodynamisk teoribildning. Men även om det är ett stort ämnesområde går det att sammanfatta i tre övergripande principer (Hollis 2020). Den

Del I Metateori – psykos yntesens livs och människosyn

Psykosyntesterapeuten Molly Young Brown har ägnat en stor del av sin karriär åt att belysa sambandet mellan vår yttre och inre ekologi. Hon är pionjär inom ett område hon valt att kalla ekopsykosyntes, och hon beto nar inte bara vårt ansvar för naturen utan också vårt nära psykologiska samspel med ekologin och dess förmåga att utgöra en läkande kraft för det mänskliga psyket (Young Brown 1999). Hon drar paralleller mellan psyko syntesens Självbegrepp och den norska filosofen Arne Næss ekologiska själv. Vi är både avskilda från och samhörande med naturen. Vi kan både uppleva oss som främmande inför ekologin och vi kan uppleva att vi är en del av den naturliga miljön. I möjligheten till identifikation med naturen möts, enligt den norske psykologen Einar Strumse, det ekologiska och det transpersonella perspektivet (Strumse 2007). Människan är en del av en levande planet och kan uppleva den ekologiska miljön som en utvidgad del av sitt eget själv. Detta är ett stort och spännande område, vilket vi lämnar för nu för att gå vidare till nästa dimension av människan i psykosyntesens integrativa, transpersonella människosyn.

första av dessa är att det inte handlar om det som det handlar om. Det är en princip som är menad att uppmana till att se bortom det uppenbara. Avgörande för denna princip är att psykologiska symtom har en orsak, en historia och betyder något särskilt. Ångest är inte bara ett fysiologiskt fenomen (orsakat av ”kemiska obalanser”), utan ångesten handlar om något, har sin förklaring genom hur vi står i relation till oss själva, våra känslor, våra relationer och världen i stort. Djuppsykologiskt tänkande har blivit en del av det vardagliga sättet att se på människan, vilket speglas genom vanliga uttryck som att ”du lever i förnekelse” eller ”sluta prokrastinera”. När något skjuts på framtiden är det för att vi vill undvika något som upplevs obehagligt. Men även om det obehagliga undviks – tillfälligt – uppstår annan sorts, sekundära, problem. En rad mänskliga problem kan sägas ha sitt ursprung i detta undvikande av det som är ångestväckande. Ångestkänslor aktiverar psykologiska försvar, vilka kan vara allt från förne kelse och bortträngning till missbruk och psykos. Försvaren håller undan det som väcker ångest, men gradvis (eller omedelbart) skapar försvaren nya, sekun dära problem. Det är ofta de sekundära problemen som syns, och de verkliga, bakomliggande orsakerna förblir dolda. Men om de verkliga orsakerna bakom svårigheterna inte angrips kommer nya symtom att uppträda, så fort de gamla försvinner. Uppgiften, ur ett djuppsykologiskt perspektiv, är att förstå orsaken till att något väcker ångest och angripa denna grundorsak. Nästa djuppsykologiska princip är att det du ser är en kompensation för det som du inte ser. Tidiga livserfarenheter ligger inte dolda i det förflutna lika mycket som de lever i nuet. I psyket finns kompensatoriska krafter som ser till att det råder en viss balans i det inre. Att bli känslomässigt invaderad i tidiga år kan leda till en aggressiv hållning som säkerställer att de egna gränserna respekteras. Tidig försummelse kan leda till ett undvikande av att ifrågasätta andra, som ett sätt att garantera att aldrig bli övergiven. Men kompensatoriska reaktioner på tidigare relationserfarenheter ger inte långsiktigt hållbara lösningar. Lösningarna på tidigare problem blir i stället dagens psykologiska problem. Kanske släpps inte andra nära, eller så pågår en kamp med känslor av osäkerhet och låg självkänsla. På olika sätt skapar reaktiva, ofta omedvetna, lösningar nya problem. Den tredje djuppsykologiska principen är att allt är metafor. Ett grund

Kapitel 2 En integrativ transpersonell människosyn

Människan som existentiell varelse Vad som menas med existentiell kan variera beroende på vem man vänder sig till. Assagioli inleder sin bok Psykosyntes – grundläggande principer och tekniker med att jämföra psykosyntesen med existentiell terapi. Någon vedertagen definition av vad som anses utgöra existentiella dimensioner i till

Del I Metateori – psykos yntesens livs och människosyn

antagande i djuppsykologin är att medvetandet består av olika skikt, somliga mer tillgängliga och andra mer avlägsna. Det finns i djupet av medvetandet en intelligens som bär på vetskap om vad som behövs utöver det som redan förskaffats, vilken riktning som är den egna och inte utgör ett blint följande i andras fotspår. En form av intelligens som ständigt söker kommunicera med jaget. Men försöken att kommunicera sker inte via språket, åtminstone inte det vanliga språket. I stället förstås delar av djuppsykologisk kommunika tion, det vill säga kommunikation från oss själva till oss själva, bäst genom det som Erich Fromm kallar det glömda språket (Fromm 1998). Det är genom att försöka förstå symboler och det inre bildspråket som det djuppsykologiska budskapet – i möjligaste mån – kan avkodas. För att närma sig denna typ av förståelse krävs först förmågan att förundras, menar Fromm, eftersom förundran är visdomens begynnelse (1998). Metaforer och symboler hjälper oss att närma oss psykets djup, men ofta vill vardagsjaget inte lyssna till budskapen från det djupare Självet. Vardagsjaget kan vara drivet av mål och ambitioner som det djupare Självet upplever som triviala och tomma på verklig mening. Eller så är vardagsjaget fast i ett kompensa toriskt sätt att fungera som det djupare Självet önskar att individen bryter sig loss från. I stället för att minska eller omedelbart avlägsna olika psyko logiska symtom innebär ett djuppsykologiskt perspektiv att ställa frågor som: Vad vill symtomen säga? Varför har symtomen kommit? Vilken kritik mot individens sätt att leva bär symtomen på? De här beskrivna djuppsykologiska principerna vilar på en människo syn som skiljer sig från den klassiskt psykoanalytiska människosynen. I stället bygger den på antagandet att det i människan finns tillräckligt mycket av konstruktiv intelligens för att göra psyket till en pålitlig del av människan. Man kan säga att en djupgående självtillit är en förutsättning för att tillgodogöra sig dessa principer.

varon är svår att hitta, men Assagioli nämner några centrala aspekter av det existentiella, såsom frågan om mening och meningslöshet, vikten av frihet, val och ansvar, det ofrånkomliga lidandet och ångestens roll i livet (Assagioli 1965). Livsområden som vi behöver möta med ett aktivt förhållningssätt. Psykoterapeuten Irvin Yalom har identifierat fyra yttersta angelägenheter som, enligt honom, utgör kärnan av den existentiella dimensionen: mening, frihet, ensamhet och döden (Yalom 1980). Dessa fyra angelägenheter är sådana att ingen kan undgå att förhålla sig till dem, eftersom de hör till livets absoluta villkor, menar han. Psykosyntesen ser lite annorlunda på dessa teman och betonar till exempel inte ensamhet som en helt ofrån komlig aspekt av att vara människa (Assagioli 1965). Men i likhet med Yalom utgår psykosyntesen från att det existerar ett aktivt omedvetet skikt i psyket, och i stället för att uteslutande beskriva det omedvetna som präglat av inre konflikter mellan olika begär och drifter inkluderar ett existentiellt synsätt konflikter mellan individen och det som är i existensen givet. Till det senare hör just ovan nämnda områden (mening, frihet, ensamhet och död), men också sådant som sjukdom, åldrande, relationer samt med- och motgångar. Konflikter kan uppstå mellan individens förhållningssätt, förnekelse av, eller svårigheter inför det som är givet i existensen. Dessa konflikter kan yttra sig som psykologiska symtom i form av ångest eller depression. Även om psykosyntesen bygger på en transpersonell livs- och människo syn som betonar det positiva så finns inga skygglappar eller naiva förhåll ningssätt inför tillvarons komplexitet, absurditet och ibland outhärdligt mörka sidor. Psykosyntesterapeuterna John Firman och Ann Gila skriver till exempel att vi upptäcker att våra sublima upplevelser av skönhet och glädje i livet inte kan upprätthållas i ett rent och idealt tillstånd, utan smärtan och lidandet i livet måste accepteras, och att ett autentiskt liv kommer innebära att aktivt engagera sig i det trasiga i oss själva och i världen. Firman & Gila 2002, s. 181, min översättning

Psykosyntesterapeuten Piero Ferrucci ger i sin bok om psykosyntes, Bli den du är, också ett exempel på hur psykosyntesens metateori inkluderar de mer problematiska aspekterna av både människan och livet:

Kapitel 2 En integrativ transpersonell människosyn

Den magiska önskan att leva lyckliga i alla våra dagar lurar i vårt innersta, redo att förleda oss till den falska tron att vi har uppnått mer än vad som är möjligt. Men det enda sättet att åstadkomma värdefulla resultat i arbetet med självförverkligande består i att vara realistisk när det gäller våra mänsk liga begränsningar. Vi måste vara medvetna om vår relativa litenhet, om hur många svårigheter livet erbjuder, hur svag kroppen är och hur ombytliga känslorna kan vara ibland, hur lätt vi kan påverkas, hur komplicerad den mänskliga tillvaron är, hur många inflytanden som sätter spår hos oss alla, hur litet vi som släkte vet om någonting, hur troligt det är att slumpen korsar våra planer och hur gåtfullt livet är till sin innersta kärna.

Ferrucci betonar betydelsen av realism när det gäller livets villkor och självförverkligande, och det som utgör en positiv livs- och människosyn inom psykosyntes, nämligen att det inom varje människa existerar en transcendent kärna eller essens, bygger alltså inte på ett förnekande av det psykologiska lidande varje individ i någon mån ofrånkomligen möter. Psykosyntesen är realistisk i sin livssyn och blundar inte för livets svårig heter, men den visar på tillvarons ljusa sidor och potentialen till växande genom det som är svårt. Och psykosyntesen ser kontakten med livets ljusa sidor som en förutsättning för att leva hållbart och psykologiskt hälsosamt, med kraft att möta livets ofrånkomligt mörka sidor.

Människan som relationell varelse Journalisten Beverly Besmer gjorde en intervju med Assagioli strax före hans död, där hon beskrev psykosyntes som ”baserat på en viss uppfattning om människan, och människan i relation till andra” (Besmer 1974). Det är en korrekt iakttagelse eftersom båda aspekterna är centrala för att förstå psykosyntesens människosyn. Psykosyntesen betonar en relationell förståelse av människan på flera sätt, dels genom att föremålet för psykosyntesens psykologi kan vara att för söka förstå och utveckla relationer, dels genom att dess syn på människan präglas av relationer. Äggmodellen ritas till exempel alltid med streckade linjer för att synliggöra det samspel mellan en individ och omgivningen som ständigt pågår. Psykoanalytikern Donald Winnicott har uttryckt det

Del I Metateori – psykos yntesens livs och människosyn

Ferrucci 2009, s. 20, min översättning

berömda ”Det finns inte något sådant som ett spädbarn”, vilket Assagioli gav eko åt när han skrev att ”I verkligheten existerar inte något sådant som en isolerad individ” (Assagioli 1974a, s. 91). Ur ett utvecklingspsyko logiskt perspektiv ingår varje barn i en eller flera relationer som är lika centrala för dess existens som luften det andas. Utan relationer är vi inte förmögna att överleva, och människans psyke utvecklas från grunden i och genom relationer. Denna relationella förståelse av människan har fått stort genomslag i psykoterapeutisk teori, främst psykodynamisk teori, och har lett till att flera av dess grundbegrepp och antaganden reviderats. Framför allt har det inneburit ett förkastande av uppfattningen att människan går att förstå huvudsakligen genom att studera intrapsykiska processer. I stället behöver vi se att hon är inbäddad i ett relationellt nätverk präglat av ömsesidiga utbyten, och att kvaliteten på de relationer människan ingår i har stark påverkan på upplevd livskvalitet och meningsfullhet. Den relationella vändningen, som den kallats, kom att ske först under 1980-talet, alltså efter att Assagioli gått bort, och inom psykosyntesen har en stark teoretisk utveckling baserad på objektrelationsteori och själv psykologi främst drivits av John Firman och Ann Gila (Firman & Gila 1997, 2002, 2010). Den transpersonella psykologin har dock fått utstå kritik från det relationella lägret, för att sakna ett adekvat relationellt perspektiv, och den har reviderats av förespråkare för ett mer relationellt orienterat förhållningssätt (se t.ex. Ferrer 2001). Själva innehållet i transpersonella upplevelser har kommit att förstås som samskapat med andra och andlighet har beskrivits som ett i grunden relationellt fenomen (Ferrer 2001; Sandage m.fl. 2020). Psykosyntesterapeuten Stacey Millichamp har uttryckt det som att Självet inte är individuellt, utan relationellt, och att vi upplever Självet i relationella situationer (Millichamp 2018). Psykosyntesen betonar dock att det inte handlar om att välja mellan antingen ett individuellt eller ett relationellt perspektiv, utan snarare om att den relationella dimensionen sätter psykologiska begrepp i ett nytt ljus och att relationell teori kan fördjupa förståelsen av både psykologi och andlighet.

Kapitel 2 En integrativ transpersonell människosyn

Människan som transpersonell varelse

Den grundläggande idén om transpersonell psykologi må vara oändligt djupsinnig, men den kan uttryckas enkelt: Vårt individuella ego, vår känsla av ett personligt jag, och det psyke som upprätthåller det, är inbäddat i ett sammanvävt kosmos; vårt personliga psyke når in i, och genomsyras av, ett kollektivt medvetande, vår naturliga miljö, en andlig grund och kontext. Vårt individuella medvetande når bortom det personliga, det har dimen sioner som är trans-personella. Ryan 2018 s. 127, min översättning

I själva ordet transpersonell finns innebörden av ett ”mer”. Men vad detta mer är för något är svårt att svara på. Assagioli skriver att psykosyntesen är neutral i relation till de olika beskrivningarna av det transcendenta i till varon och hävdar att ingen beskrivning är mer korrekt än den andra, men att psykosyntesen inte är likgiltig inför existensen av de olika beskrivning arna (Assagioli 1965). Upplevelsen av något heligt, något transcendent är ur ett psykosyntesperspektiv ett centralt psykologiskt faktum, nära förknippat med upplevelsen av meningsfullhet i livet, men det exakta innehållet i detta heliga definieras inte av psykosyntesen. Psykosyntesteori strävar efter att vara en vetenskapligt förankrad psy kologi, neutral i relation till olika filosofier, utom till de rent materialistiska metateorierna som förnekar existensen av något andligt eller transcendent (Assagioli 1965). Det transpersonella perspektivet innebär att det inom varje människa finns en dimension av varande som skiljer sig från allt annat i psyket. En dimension med möjligheter till upplevd mening, läkning och utveckling.

Del I Metateori – psykos yntesens livs och människosyn

”Jag har aldrig varit helt säker på vad transpersonell psykologi är. Men det har något att göra med att erkänna att livet är mer än vad vi uppfattar det som”, skrev psykiatern Gerald May (1996, s. 31, min översättning). Kanske är ”mer” nyckelordet för en transpersonell syn på människan. Vi är mer än våra kroppar, mer än vårt psyke, mer än våra existentiella frågor och mer än allt det som ryms i språket. Mark B. Ryan, professor i historia som skrivit en bok om den transpersonella psykologins utveckling, menar att den huvudsakliga innebörden i begreppet ”transpersonell” är att med vetandet är mer än personligt.

Annorlunda uttryckt kan man säga att livet bär på mening och godhet, att varje människa är en del av livet och därför bär på samma egenskaper. Det ligger i ämnets natur att det som avses inte låter sig reduceras till vetenskap liga definitioner eller logiska resonemang. Ändå går det med viss exakthet att peka mot vad det transpersonella innebär. En sådan beskrivning, vilken lämpar sig väl för att användas i ett psykologiskt sammanhang, görs av filosofen J.L. Schellenberg (2015). Det första vi behöver ta ställning till, menar han, är de ord vi använder för att beskriva det transpersonella i tillvaron. Om samhället tidigare hade ett givet religiöst språk för dessa frågor så har vi i dag en sekulär språk lighet att förhålla oss till. Att språket förändrats innebär dock inte att människan upphör att längta efter det heliga, bara att det nu är en sekulär snarare än en religiös helighet vi längtar efter (Wikström 1993). Denna sekulära helighetslängtan kan ur ett psykologiskt perspektiv förstås som en önskan att leva i kontakt med det som i psykosyntes kallas det högre omedvetna och Självet. Även om psykosyntesen är en psykologi som är neutral i metafysiska och teologiska frågor om människans innersta natur, Guds existens eller kosmos eventuella syfte, utgår den från att det existerar en grundläggande transpersonell dimension i människan (Assagioli 1965). ”Vi försöker inte påtvinga psykologin en filosofisk, teologisk eller metafysisk position, men i studiet av psykologiska fakta tar vi med alla dem som kan vara besläktade med människans högre strävanden som ger henne större insikter i hennes andliga väsen”, skriver Assagioli (1965, s. 212, min översättning). Vad som kan anses vara psykologiska fakta i detta avseende är en komplex fråga, men Assagioli menar att ”högre strävanden” är direkt observerbara och avslöjar något viktigt om vad det innebär att vara människa. Det avslöjar människans ”andliga väsen”, vilket i korthet innebär att det är möjligt att tala om en djupaste essens, eller innersta kärna, i människan och att denna essens kan beskrivas ha helhetsskapande, konstruktiva och menings givande egenskaper (Guggisberg 2017). Utöver frågor om ordval så behöver vi ta ställning till hur pass utförligt vi ska beskriva innehållet i det transpersonella. Schellenberg skiljer mellan ”tunna” och ”tjocka” beskrivningar. Traditionellt sett har religionen utveck lat tjocka beskrivningar, som i olika grad förklarar vad det transpersonella

Kapitel 2 En integrativ transpersonell människosyn

innehåller. Psykosyntesen har ingen sådan ambition, utan det är just detta som psykosyntesen förhåller sig neutral inför (Assagioli 1965). Jag skulle vilja klargöra att psykosyntesen, som en vetenskaplig uppfatt ning och bio-psykoterapeutisk procedur, inte tar en specifik metafysisk, eller ännu mindre en religiös, position. Den ger det högsta värdet till sådana mänskliga aktiviteter, men den försöker på intet sätt att invadera deras t erritorium. Den går så långt som fram till mysteriets tröskel och stannar där.

Psykosyntesen ger alltså inte en ”tjock” utan en ”tunn” beskrivning av det transpersonella. Det innebär inte ett fullständigt undvikande av beskrivning, utan en öppenhet för den mångfald och pluralism som finns inom området. Däremot tar psykosyntesen tveklöst ställning för existensen av något trans personellt, och gör därmed, i Schellenbergs terminologi, ett starkt hävdande av det transpersonella. En teori däremot som ser det transpersonella som en möjlig hypotes, men som är osäker på dess verkliga existens, gör ett svagt hävdande av det transpersonella. Med Schellenbergs terminologi utgår psykosyntesen från ett tunt/starkt beskrivande av det transpersonella. Med detta som utgångspunkt kan det transpersonella beskrivas i termer av en tredubbel transcendens.

Tredubbel transcendens Vad innebär det att något är transpersonellt? Vi har konstaterat att det inne bär något mer än det personliga, det transcenderar det personliga. Detta är den första aspekten av transcendens, som Schellenberg kallar metafysisk transcendens. Det innebär att det transpersonella är distinkt, men inte avskilt, från alla andra fenomen. Det är något mer fundamentalt och grundläggande än övriga naturliga fenomen och fakta i tillvaron. Men det här räcker inte som förklaring till det transpersonella, utan det innehåller utöver en metafysisk dimension också en värdedimension. För att förtydliga vad detta innebär menar Schellenberg att transcendens handlar om att något inte bara når bortom det personliga utan att det också går bortom det vardagliga, bekanta, fysiska och personliga i värde. Den

Del I Metateori – psykos yntesens livs och människosyn

Assagioli 1967, s. 8, min översättning

Philip Bäckmo är beteendevetare, leg. psyko terapeut, diplomerad psykosyntesterapeut, handledare och lärare i psykoterapi. Philip är verksam i privat mottagning i Växjö, handleder bland annat inom vård och omsorgsversamhet och inom Svenska Kyrkan samt är verksam som lärare vid PsykosyntesAkademin i Stockholm.

P SYKOSYN TES EN INTRODUK TION TILL TEORI OCH METOD Psykosyntesen vilar på en transpersonell människosyn, vilket på ett avgörande sätt påverkar förståelsen av individen, psykologisk problematik och terapeutiska samtal. Boken ger en introduktion till psykosyntesens livs- och människosyn, dess beskrivning av psykets struktur samt till den praktiska tillämpningen av terapeutiska samtal. Författaren berör bland annat frågan om evidens och möjligheten att betrakta psykosyntesterapi som en evidensbaserad praktik, samt redogör för praktiska förutsättningar för terapeutrollen och terapeutens behov av självomsorg. Psykosyntes – en introduktion till teori och metod vänder sig till studerande på psykosyntesterapeututbildningar. Den är också intressant för psykologer, psykoterapeuter, kuratorer och andra med samtalet som yrke och som har intresse för ett dynamiskt transpersonellt perspektiv på psykoterapi.

Art.nr 44725

studentlitteratur.se