9789144140117

Skönlitteratur för barn och unga

Historik, genrer, termer, analyser

Lena KåreLand

Skönlitteratur för barn och unga

Historik, genrer, termer, analyser

Andra upplagan

Kopieringsförbud

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37238

ISBN 978-91-44-14011-7

Upplaga 2:1

©Författaren och Studentlitteratur 2015, 2021 studentlitteratur.se

Studentlitteratur AB, Lund

Formgivning inlaga: Annika Lyth/Lyth & Co

Formgivning omslag: Annika Lyth/Lyth & Co

Printed by Eurographic Group, 2021

Barnbokens kontexter

Barnboken, som annan litteratur, existerar inte i ett tomrum. Den diskuteras i pressen, den recenseras, den ägnas vetenskapliga studier, den har sin plats och funktion i skolan, i olika institutioner liksom i hemmen. I detta kapitel kommer barnboken att ses i ett sådant vidare sammanhang, och jag har valt att i detta avseende tala om dess position i olika kontexter eller på olika arenor. Inledningsvis exemplifieras hur barnboken redan på 1800-talet togs upp i ett antal undersökningar och studier och hur den så småningom fick en plats även i forskningen. Dess förhållande till vuxenlitteraturen ägnas uppmärksamhet genom nedslag i några perioder då relationen mellan de båda litteraturerna varit särskilt intressant.

Ellen Key, som på sin tid var en centralgestalt med ett stort engagemang för barnens läsning, behandlas i ett avsnitt som visar hennes betydelse och inflytande inom barnkulturområdet. Också den ambivalens mellan etik och estetik, mellan pedagogik och konstnärlighet, som varit utmärkande för barnlitteraturen och berörts även i tidigare kapitel tas upp till diskussion. Spänningen och dragkampen mellan dessa förhållningssätt som grundar sig på en motsättning mellan det känslomässiga och naiva å ena sidan och det rationella och kognitiva å den andra har utgjort en särskild kontext för barnboken. Mot en sådan bakgrund kan även dagens barnlitteratur studeras. Avslutningsvis ges en kortfattad redogörelse för barnbokens plats i hemmet och i skolan.

Gränsdragningen mellan barn- och vuxenlitteratur

Inledningsvis kan konstateras att barnlitteraturen vanligen intar en lägre position i det litterära systemet än vuxenlitteraturen och ofta förknippas med populärlitteraturen. Hur barnlitteraturen ska definieras och särskiljas från vuxenlitteraturen är en fråga som länge diskuterats och även berörts i tidigare kapitel i denna bok. Skiljer sig barnlitteratur från annan litteratur och i så fall på vad sätt? Vari skulle barnbokens egenart bestå? Det har såväl svenska som internationella forskare frågat sig. I tidigare skeden talades det om barnbokens »gettoisering« varmed avsågs dess isolering från allmänkulturella strömningar och inflytanden. Ett sådant synsätt bidrog till barnbokens marginalisering och till det som ibland har kallats barnlitteraturens »askungekomplex« (Shavit 1992; Svensson 1988).

I dag kan man knappast hävda att barnboken är vare sig en askunge eller en gettoiserad företeelse. Man kan dock se att barnboksförfattare ibland tycks ha haft en önskan att bryta sig ur det barnlitterära systemet. C.S. Lewis lär ha sagt att en barnbok som uppskattas endast av barn är en dålig barnbok. Ingen bok är värd att läsas av en tioåring om inte också en femtioåring finner den läsvärd. Michel Tournier angriper problemet från motsatt håll då han framhåller att »god« vuxenlitteratur måste vara läsvärd också för barn (Beckett 1999). Det är dock några decennier sedan dessa uttalanden gjordes och de håller knappast streck i dag. Men barnbokens egenart är alltjämt ett ämne för forskarnas diskussioner. Man har sett barnlitteraturen som en ambivalent text, det vill säga en text som har både barnet och den vuxne som adressat. Det är den israeliska forskaren Zohar Shavit som utvecklat denna teori om barnbokens ambivalens med utgångspunkt från en del klassiska barnböcker såsom Alice i Underlandet. Ambivalensen ligger i berättelsens dubbla tilltal, vilket gör att den inte uppfattas på samma sätt av barnet som av den vuxne. Den hör därför enligt Shavit hemma i två kretslopp, det barnlitterära och det vuxenlitterära.

118 3. BarnBoKens Kontexter

Det ligger delvis i barnbokens natur att rikta sig till två mottagare, både barnet och den vuxne. En forskare som Barbara Wall har i The narrator’s voice studerat barnbokens olika adressater (Wall 1991). Hon skiljer mellan »double« och »single addresse«. I 1800-talets didaktiska litteratur var det vanligt med en dubbel adressat. Utöver den berättarröst som riktade sig till barnet kunde man urskilja ytterligare en röst, ofta didaktiskt moraliserande, som talade till de vuxna, gärna över barnets huvud. Termen »single addresse« avser texter riktade enbart till barnet utan några blinkningar till de vuxna. Ett sådant tilltal blev vanligt under 1900-talet, delvis som följd av psykologins utveckling och erkännandet av barnets egenvärde. Författarna, som nu var mer medvetna om barns sätt att tänka, förstå och känna, bemödade sig om att tala till barnet på en mer jämlik nivå. I Walls framställning framgår det dock inte klart i vad mån hennes resonemang också är intentionella och tar hänsyn till författarens eget val av målgrupp eller om hennes analys enbart utgår från texten. I fråga om texter som samtidigt försöker appellera till både barn och vuxna används också termen allålderslitteratur.

Den kanadensiske forskaren Perry Nodelman har myntat begreppet »sameness«, varmed han menar att barnlitteraturen till stor del utgår från en bestämd uppsättning berättarmönster och motiv. Barnlitteraturen är till sin karaktär imitativ och den är därför inte unik på samma sätt som vuxenlitteraturen, anser Nodelman. Dess estetik ser inte originalitet som något eftersträvansvärt (Nodelman 1985). Nodelmans teori stämmer väl in på formelbunden litteratur som saga och viss fantasy, men den kan inte framgångsrikt appliceras på den moderna barnboken som i stil och form är minst lika komplex som vuxenlitteraturen. Inom nutida barnboksforskning betraktas barnboken vanligen som en integrerad del av den allmänna litterära och kulturella utvecklingen.

I fråga om gränsdragningen mellan böcker för barn och böcker för vuxna kan man iaktta skillnader mellan olika länder och mellan olika tider. Ett exempel på hur lanseringen av en bok kan skilja sig åt är Richard Adams Den långa flykten, en äventyrsberättelse om

3. BarnBoKens Kontexter

en flock kaniner. Den gavs ut som barnbok i Storbritannien 1972, men när den svenska översättningen kom 1975 lanserades den som vuxenbok. Det finns också flera författare som ger ut böcker både för barn och för vuxna. De ägnar sig åt vad som i barnbokssammanhang kallas för crosswriting (Beckett 1999). Ett exempel är den franske författaren Michel Tournier som har valt att ge ut samma berättelse i olika versioner, en för vuxna och en för barn. År 1967 vann han Grand Prix du Roman de l’Académie Française för Fredag eller den andra ön (svensk översättning 1973), en återberättelse av Defoes roman i Fredags perspektiv. Fyra år senare gjorde han om sin Robinsonskildring till en barnbok med titeln Fredag eller ett liv i frihet (svensk översättning 1982), som blivit en av de mest sålda franska barnböckerna. I försäljningssiffror har den endast överträffats av Antoine de Saint-Exupérys Den lille prinsen (1943), som varje år säljs i Frankrike och andra länder i mer än en miljon exemplar. Sedan den vemodiga berättelsen om prinsen som kommer till jorden från en annan planet gavs ut har den totalt spritts över hela världen i mer än 134 miljoner exemplar. Saint-Exupérys bok är likaså ett intressant exempel på crosswriting. Vanligen klassas den som barnbok, men det är snarare en bok för alla åldrar med tanke på de filosofiska tankar som skildringen rymmer.

I Sverige är det många författare som ägnat sig åt att skriva för både barn och vuxna, bland andra Inger Edelfeldt, Rose Lagercrantz, Barbro Lindgren, Viveca Lärn, Henning Mankell, Katarina Mazetti, Peter Pohl och Margareta Strömstedt. I Finland är Tove Jansson är ett bra exempel på en författare som först skrev för barn för att sedan övergå till att skriva för vuxna. Oftast innehar författaren i fråga en central position i endast ettdera av fälten. Mer sällan är han eller hon lika väl ansedd i båda. Det är likaså många barnboksförfattare, bland andra Lennart Hellsing, Barbro Lindgren och Siv Widerberg, som strävat efter att bryta upp de enligt deras mening godtyckliga gränserna mellan barnlitteratur och vuxenlitteratur.

120 3. BarnBoKens Kontexter

Växelverkan mellan barn- och vuxenlitteratur

Det har sedan länge funnits en ömsesidig påverkan mellan barn- och vuxenlitteraturen. Denna växelverkan mellan de båda litteraturkategorierna har också studerats inom barnboksforskningen. Vanligen har barnbokens estetiska utveckling, med viss eftersläpning, ansetts följa vuxenlitteraturen i spåren. Men ibland kan det vara omvänt. Vuxenförfattarna kan även ha haft barnlitteraturen som inspirationskälla. Både barnboks- och vuxenförfattaren är influerade av sin tids allmänna kulturströmningar och av samtidens litterära debatt. Barnlitteraturen uppstår och utvecklas i interaktion med rådande litterära huvudströmningar.

1940-talet är en period då influenserna mellan barnlitteraturen och vuxenlitteraturen var påfallande. Då modernistiska strömningar trängde fram i Sverige både i konsten och i vuxenlitteraturen satte detta spår också i barnboken. Man kan i flera avseenden notera en växelverkan i fråga om inflytandet mellan de båda litteraturerna (Kåreland 1999). Barndomen och barnet fick en framträdande symbolisk funktion hos flera vuxenförfattare. Barnet sågs som ett uttryck för det autentiska, något som bland annat dadaisterna redan under 1910-talet tagit fasta på i sitt sökande efter människans totala befrielse. Både barnets språk och tecknande upplevdes som uppfriskande och anarkistiskt och blev följaktligen ett föredöme och en ledstjärna för författare och konstnärer.

Några decennier senare, på 1960-talet, gav vuxenkonsten – särskilt popkonsten – inspiration till bilderbokskonstnärerna. Under denna period fanns en tydlig tendens till uppluckring av gränserna mellan barn- och vuxenkultur. Den etablerade kulturen och de avantgardistiska riktningarna närmade sig populär- och masskulturen. Hierarkier bröts ned och gränserna mellan generationerna upphävdes i samband med att det estetiska klimatet blev friare och kännetecknades av större öppenhet. I svenskt 1960- och 1970-tal hade också leken en viktig roll och det naivas estetik var framträdande. De frigörelseförsök som då pågick i vuxenkonsten hade klara paralleller

3. BarnBoKens Kontexter

till barnlitteraturen och var ibland också tydligt påverkade av denna. Allkonstverket, popkonsten, konkretismen och nyenkelheten vittnar samtliga på olika sätt om en ny syn på estetiken, konsten, språket och författaridentiteten, något som inte minst innebar en öppenhet mot det naiva och det barnsliga. Ett exempel är 1960-talets oppositionelle mångkonstnär Öyvind Fahlström och hans konkreta manifest, skrivet redan på 1950-talet. Rubriken till manifestet appellerar till A.A. Milnes barnbok Nalle Puh och är hämtad från Ugglas gratulationshälsning: »Hätila ragulpr på fåtskliaben«. Den konkrete poeten Jarl Hammarberg refererade till Pippi Långstrump i sin diktsamling Bord duka dig! (1964), där för övrigt redan titeln anspelar på en känd folksaga. Det fanns under de turbulenta 1960- och 1970-talen även ett avståndstagande från det skrivna ordet till förmån för det muntliga. Författare och konstnärer ville komma närmare publiken, man ville ut på gator och torg, anlägga ett »lågt« perspektiv och lyfta fram det vardagliga, det tidigare förbisedda. Det innebar också ett närmande till barnet och barnlitteraturen.

Ser man till relationen författare–verk–mottagare finns vissa skillnader mellan vuxen- och barnlitteraturen. Barnboksförfattaren riktar sig till en målgrupp som inte har samma kunskaper eller erfarenheter som den vuxne. I framför allt äldre barnboksforskning har man ofta studerat hur författaren på olika sätt tillrättalägger eller adapterar sin text för barnläsaren, en adaptation som kan undersökas på olika nivåer, språkligt, innehållsmässigt, typografiskt. Man undviker till exempel att för barn ta upp vissa ämnen, och man undviker likaså vissa ord och begrepp som kan te sig svårbegripliga för ett barn. En bok för barn innehåller ofta bilder, den är satt med större typsnitt, och textmassan är uppdelad i kortare avsnitt så att det ska bli mera lättläst. Emellertid har adaptationsstudier numera så gott som helt försvunnit liksom även termen adaptation. I tidigare studier av adaptationen i barnboken överbetonades lätt författarens pedagogiska avsikter. I dag är man mer intresserad av att komma åt den i texten inskrivne barnläsaren. Receptionsforskningen har fått större betydelse, och barnlitteraturen blir av speciellt intresse då barnen

122 3. BarnBoKens Kontexter

är mottagare av texterna både i empirisk och »inbyggd« mening. De är både »verkliga och inskrivna läsare«, enligt Vivi Edström (Edström 1992).

Beträffande barnbokens ämnesval kan man konstatera att det skett betydande förändringar över tid i fråga om vad som ansetts vara ett lämpligt innehåll i en bok för barn. De strikta tabugränser som förr fanns har undan för undan raserats, och i dag är det tveksamt om det längre finns något ämne som inte anses passa i en bok för barn. Barnbokens gränser tycks i våra dagar vara mycket vida, och en barnbok kan handla om det mesta. De flesta tabun raserades under de radikala 1960- och 1970-talen. Då startade på allvar barnbokens utveckling från idyll till »avidyll«, från en idealistisk till en alltmer samhällskritisk realism. Början till en utveckling i denna riktning togs redan strax efter krigsslutet 1945.

De teman och motiv som tas upp av barnboksförfattarna belyser tydligt de rådande samhällsförhållandena och synen på barnet. Länge ansågs det att barnet skulle skyddas från att i barnboken konfronteras med livets skuggsidor. Samhällsfrågor och svåra problem skulle därför inte behandlas i barnböcker. Det var en avskärmad barndomsidyll som målades upp i böckerna, där barnen var oskuldsfulla och ägnade sig åt glada lekar i en trygg, oftast borgerlig miljö. Det finns dock anledning att ifrågasatta detta synsätt, som blivit något av en myt. Den äldre barnlitteraturen var inte alla gånger så ljus och idyllisk som det gärna framställs i översikter och handböcker. Döden var till exempel ett ämne som inte undveks i äldre barnböcker. Där kunde det inte sällan skildras hur både föräldrar och andra vuxna samt också barnet självt kunde dö. Även frågor gällande fattigdom och klasskillnader kunde beröras i barnboken, men då oftast i ett religiöst perspektiv.

Den borgerliga idyll som trots allt var förhärskande i många äldre barnböcker ifrågasattes av en del kritiker redan i början av 1900talet. Man efterlyste skildringar även av fattiga barn och deras villkor. För att tillgodose det kravet skrev Laura Fitinghoff Barnen ifrån Frostmofjället (1907). Där berättas om sju föräldralösa syskon som får

3. BarnBoKens Kontexter

kämpa hårt när de vandrar omkring på vägarna för att inte behöva komma till fattigstugan eller säljas på auktion. Det var annars vad som väntade föräldralösa barn under det tidiga 1900-talet. Barnen i Fitinghoffs bok undgår detta öde. Hennes berättelse slutar harmoniskt och alla barnen kommer till nya hem. Ett lyckligt slut har länge varit ett outtalat krav i fråga om barnböcker. Men i dag framstår knappast ett sådant krav som något rättesnöre för barnboksförfattaren. Numera är det många barnböcker även för mindre barn som inte slutar harmoniskt. Flera författare väljer ett öppet slut, där det lämnas åt läsaren att fundera över berättelsens upplösning.

Samtidigt tycks det som om man av barnboksförfattaren alltid krävt och alltjämt kräver ett ansvar på ett annat sätt än av en författare för vuxna. Det är svårare för en barnboksförfattare att bryta mot tidens litterära och didaktiska normer. Att det finns outtalade krav på hur en barnbok ska vara framgår bland annat när barnboken ska översättas. Då blir man medveten om att kraven också skiljer sig åt mellan länder. Uppfattningen om en barnboks lämplighet i olika avseenden är kulturellt beroende. När Pippi Långstrump skulle översättas till franska hade den franske förläggaren svårt att förstå den gränsöverskridande Pippigestalten. En liten flicka kan väl inte bära en häst? Lite mer förståeligt trodde man det blev när man i den franska översättningen lät henne bära en ponny. I USA förfasade man sig över Pija Lindenbaums Else-Marie och småpapporna (1990). Hur kunde det gå till att en liten flicka hade sju pappor? Vad för liv hade hennes mamma levt? Även i den svenska barnboksdebatten under 2000-talet har det framförts önskemål, bland annat från föräldrar, att barnboken ska ha en viss moral och inte väcka anstöt genom att innehålla svordomar eller rökande och supande föräldrar. Det fick Ulf Stark att ironiskt påpeka att i den svenska barnboken måste till och med sälarna ha flytväst (Stark 2014). I ett annat sammanhang betonade Stark vikten av att inte glömma bort behovet av även det mörka och svåra. »Den goda barnboken måste också erkänna det mörka, sorgsna och skrämda i våra själar – även i barnasjälarna, så att vi kan erkännas som hela människor.« (Stark 2014). Det har

124 3. BarnBoKens Kontexter

debatterats åtskilligt under senare år om vad som är lämpligt eller olämpligt i barnkulturen, om barns förmåga att hantera rädslor och skräck samt komplicerade känslor av olika slag (Helander 2018). I samband med den globala klimatkrisen har till exempel synen på naturen i barnlitteraturen förändrats. Från att skildra den som en romantiserad idyll har den övergått till att bli ett hot och en fara för mänskligheten. I några omtalade norska bilderböcker av Gro Dahle (text) och Svein Nyhus (bild) har föreställningen om det trygga hemmet och den harmoniska barndomen utmanats. De tar upp barns reaktioner på traumatiska händelser och situationer. I Snäll (2002) skildras kvinnoförtryck, och i den starka berättelsen Den arge (2003) är temat kvinnomisshandel, skildrat utifrån barnets perspektiv. En pojkes sorg över sin döda hund är ämnet för Roy (2009).

Tidiga studier av barnboken

Det var på 1800-talet som de första mer seriösa debatterna om barnlitteratur och barns läsning började föras. Debatten var till stor del influerad av tyska pedagoger, och de som uttalade sig var pedagoger av manligt kön. Först runt sekelskiftet 1900 började en del kvinnor ta del i debatten. Den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius hade viss roll även för debatten i Sverige. Han hade 1855 publicerat fyra artiklar om »Läsning för barn« i Helsingfors Tidningar, där han ger sin syn på barnlitteraturen. Han framför kritiska synpunkter på den alltför moraliserande litteraturen och framhåller i stället den »naturfriska, naiva och glada sagan«. Topelius hade även åsikter om skolan, som han menade var alltför inriktad på att endast utveckla förståndet. Barnen tyglades för hårt och fick inte utlopp för behovet av lek och stoj (Widhe 2015) Topelius försvarade fantasin och hade blick för barnets egenart och individualitet. Samtidigt ansåg han att litteraturen borde vara sådan att den positivt utvecklade barnets karaktär och personlighet.

Den svenske lektorn i grekiska, Lars Aulin, presenterade i en stort uppslagen artikel i Pedagogisk tidskrift 1865 sina synpunkter på barns

3. BarnBoKens Kontexter

lena kåreland är litteraturvetare och professor emerita i svenska med didaktisk inriktning vid Uppsala universitet. Hennes forskning har främst omfattat barnlitteratur, samspelet mellan barn- och vuxenlitteratur samt skönlitteraturens roll i skola och lärarutbildning.

Skönlitteratur för barn och unga

Historik, genrer, termer, analyser

I en tid av kulturell och medieteknologisk förändring, och då betydelsen av humaniora inte sällan ifrågasätts, är det av stor vikt att ge blivande och verksamma lärare redskap att arbeta med litteratur.

Skönlitteratur för barn och unga ger kunskap om barnlitteraturens framväxt och exempel på hur barnlitterära texter kan indelas, analyseras och diskuteras utifrån olika litteraturvetenskapliga teorier och metoder.

Boken ger en överblick också över nyare genrer inom barnlitteraturen såsom grafisk roman, teen lit och fanfiction. Författaren behandlar såväl bilderböcker som ungdomsböcker liksom så kallad crossover, litteratur för både barn och vuxna.

Skönlitteratur för barn och unga vänder sig till såväl lärarstudenter som verksamma lärare, samt till studenter i litteraturvetenskap på universitet och högskolor.

andra upplagan

Art.nr 37238

studentlitteratur.se