9789144135328

LITTERATU REN S H I STOR IA I VÄR LDEN SJUNDE U PPL AGAN

O L S SO N ALG U LI N SAH LI N

Kopi e r i ngsför bu d Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden.

För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 38023 I S BN 978-91-44-13532-8 Upplaga 7:1 © Författarna och Studentlitteratur 1990, 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning: Henrik Hast Printed by Interak, Poland 2019

Innehåll

Förord till den sjunde upplagan 11 Förord till tidigare upplagor 13

Forntiden 15

Litteraturens ursprung. Skrift och tradering 15 Forntidens litterära kulturer 19 Forntidens epoker 21

Den äldsta litteraturens tid (ca 3000 f.Kr.–ca 500 f.Kr.) 22 Myter, böner, hymner 22 Den stora epiken 25 Lärodikt och vishetslitteratur 33 Egyptisk och israelitisk lyrik 35 Kinesisk lyrik 37 Grekisk lyrik: jamb, elegi, sånglyrik 38 Grekisk körlyrik 44

Den klassiska litteraturens tid (ca 500 f.Kr.–ca 20 e.Kr.) 46 Skriftreligionernas texter 46 Filosoferna 51 Retoriken 56 Det klassiska grekiska dramat. Aischylos 57 Sofokles och Euripides 61 Komedin. Aristofanes 67 Historieskrivningen 68 Litteraturteori och kritik. Kanonbildning 70 Hellenismen. Lyrik och komedi 72 Romersk litteratur 76 Romersk komedi 77 Romersk poesi: lärodikt, epik och personlig lyrik 78 Roms tre stora klassiker 81 Romersk prosa under guldåldern 86 Kinesisk prosa och prosalyrik under Handynastin 88

Senantiken (ca 20–ca 500 e.Kr.) 89 Fabel och satir 89 Senantikens romerska epik och dramatik 91 Indiens klassiska epik och dramatik 91 Romersk prosa: filosofi, historieskrivning och biografi 93 Prosasatir och roman 96 Senantikens romerska och kinesiska lyrik 98 Kristen diktning. Augustinus 100

Medeltiden 103

Begreppet medeltiden. Periodindelning 103 Arvet från antiken 105 Tre gränsgestalter. Allegorin 106 Nytt samhälle, nya världsbilder 108

Den tidiga medeltiden (ca 500–ca 1050) 110 Den forngermanska poesin 112 Kristen diktning 115 Lyrisk blomstring i Kina och Japan 116

Högmedeltiden (ca 1050–ca 1250) 120 Hjälteeposet i väst och öst 120 Hövisk litteratur i väst och öst 123 Hövisk epik: Japan, Persien, Västeuropa 124 Hövisk lyrik i Asien och Europa. Provensalsk trubadurdikt och tysk Minnesang 128 Kärlekens teori: Romanen om rosen 131 Latinsk poesi. Vagantlyrik 133 Folklig litteratur 134 Religiös litteratur. Den sufiska mystikens lyrik i Persien 136 Saga och novell i öst och väst. Historieskrivningen 138

5

Senmedeltiden (ca 1250–ca 1450) 142 Dante 142 Petrarca och Boccaccio 147 Historieskrivning och reseskildring.

Religiös litteratur 149 Lyriken i Frankrike. Villon 150 Engelsk poesi. Chaucer 152 Det senmedeltida dramat i Europa, Kina och Japan 153

Renässansen och humanismen 157

”Upptäckten av världen och människan” 157 Från borgerlig republik till furstehov. Renässansens kulturmiljöer 160 Humanismen och reformationen 163 Renässansens världsbilder och värderingar 164 Litteraturteoriernas tid 167 Renässanser utanför Europa 169 Riddarepos och nationalepos 169 Profan lyrik 173 Herdediktningen 178 Andlig lyrik 180 Prosan: staten och individen 181 Renässansnovellen 184 Romanen: Rabelais och Cervantes 187 Romanen och dramat i Kina 191 Dramat i Italien och Spanien 192 Det engelska dramat 194

Manierismen och barocken 203 Kriser och krismedvetande 203 En ny diktsyn: att väcka häpnad 206 Barockproblemet och frågan om manierismen 208 Dramat 209 Kristen och profan epik 213 Lyriken i Sydeuropa 216

6

Kavaljerspoeter och metafysiker i England 219 Barocklyrik i Holland och Tyskland 221 Prosan: satir, reflektion, predikan 223 Romanen. Herderoman och komisk-satirisk roman 224 Mystik och pansofi 226 Preciositeten och den tidiga feminismen 227

Klassicismen och upplysningen 231

Människans myndighetsförklaring 231 Absolutismens århundrade 231 Upplysningen och vetenskapens triumf 233 Klassicismen 235 De antika och de moderna 237 Klassicismens genrer 238 Den nya offentligheten. Pressen 239 Den franskklassiska litteraturen under Ludvig XIV 241 Dramatik 246 Epos och eposparodi 249 Lärodikt och fabel 250 Satir på vers och prosa 251 Privat och publik prosa: biografi och historieskrivning 252 Romanen 253 Den naturbeskrivande dikten 260 Rokokon 262 Det sublima. Det pindariska odet 263 Prosaberättelse och dramatik i Kina och Japan 263

Förromantiken och nyklassicismen 267

Borgerlighetens frammarsch och den nya individualismen 267 Irrationalism, känslokult och fantasidyrkan 269 Originalitetstro och genidyrkan 271 Poesin – mänsklighetens modersmål. Upptäckten av ”folkpoesin” 271 Nyklassicismen 273 Mot en expressiv litteratursyn 275

Romanen 276 Borgerligt sentimentalt drama och Sturm und Drang-drama 284 Den engelska förromantiska lyriken 287 Självbiografier 290 Goethes väg från Sturm und Drang till klassicism 290 Goethe och Schiller i samarbete 295 Goethes ålderdomsdiktning 297

Romantiken 301

Politik och filosofi 301 Engelsk romantik: Wordsworth och Coleridge 305 Lord Byron och romantikens byronism 309 Shelley och Keats 312 Jenaromantiken: roman och saga 316 Heidelbergromantiken: folkpoesi och lyrik 320 Kleist och Hoffmann: drama­tik och prosa­ berättelse 322 Romantiken i Frankrike 326 Italiensk romantik: Leopardi 329 Pusjkin och den slaviska romantiken 331 Den ”orientaliska renässansen” 333 Berättarkonst från romantik till realism: den historiska romanen 336 Exotiska berättelser 339 Skräckromantik och fantastik 340

Från realism till naturalism 349

Den industriella expansionen och de politiska strömningarna 349 Samhället i litteraturen 353 Jane Austen, systrarna Brontë och den psykologiska samhällsromanen 356 Dickens och andra samhällsskildrare 363 Fransk realism: Stendhal, Balzac, Flaubert 370

Rysk romankonst: Dostojevskij, Tolstoj, Turgenjev 379 Realistisk natur- och folklivsskildring 392 Lyrik vid mitten av 1800-talet 398 Heine och den tyskspråkiga lyriken 398 Engelskspråkig poesi: lyrisk retorik och versberättelser 401 Baudelaire och andra föregångare till symbolism och modernism 409 Walt Whitman sjunger om Amerika 415 Rysk poesi 419 Dramatik vid mitten av 1800-talet 420 Teater och dramatik i Frankrike 421 Teater och dramatik i England och USA 425 Tyskspråkig dramatik 425 Ostrovskij och den ryska teatern 429 Den unge Ibsen 430

Mellan naturalism och symbolism. Vid modernismens rötter 433

Naturalismen i Frankrike 438 Tysk naturalism 443 Skandinavisk naturalism 446 Rysk samhällsskildring. Tjechov, Gorkij 452 Anglosaxisk naturalism 454 Förnyare av romankonsten: James, Conrad 463 Från exotism till imperialism 468 Det koloniala indiens litteratur 471 Från dekadens till nationalism och naturromantik 472 Symbolismen i Frankrike.

Rimbaud, Verlaine, Mallarmé 476 De belgiska symbolisterna 482 Tyskspråkig symbolism och förexpressionism 484 Rysk symbolism 492 Modernism i Latinamerika och Spanien 493 Yeats och den irländska renässansen 496 Teaterestetik vid sekelskiftet 499

7

Från världskrig till världskrig: Modernistiska rörelser och idédiktning 501

Krigen och ideologierna 501 De modernistiska rörelserna 506 Italiensk futurism 507 Fransk 1910-talsmodernism 508 Rysk futurism 512 Anglosaxisk imagism 518 Tysk expressionism 524 Dadaism 527 Fransk surrealism 529 Den moderna amerikanska poesin 533 Latinamerikansk lyrik 538 Poetisk renässans i Medelhavsländerna 540 Trettiotalslyrik: Tyskland och England 546 Romankonstens förnyelse: Proust, Gide, Céline 548 Romankonstens förnyelse: Joyce, Woolf, Barnes 553 Romankonstens förnyelse: Mann, Kafka, Döblin, Musil, Broch 558 Romankonstens förnyelse: Belyj, Svevo 567 Romankonstens förnyelse: Hemingway, Dos Passos, Faulkner 568 Från unanimism till existentialism 574 Civilisationskritik, primitivism och eroticism 576 Sovjetrysk samhällsrealism 582 Samhällsskildrande litteratur 584 Harlemrenässansen 588 Muntlig och skriftlig litteratur på den afrikanska kontinenten 589 Arabisk, persisk och turkisk renässans 590 Litterär revolution i Kina och Japan 592 Australisk litteratur 595 Indiens tidiga 1900-talslitteratur 596 Populärlitteraturens expansion 596 Mellankrigstidens nyskapande dramatik 599

8

Efterkrigstid, globalisering och postmodernism 609 Från kallt krig till murens fall 609 Globaliseringen och den postkoloniala erfarenheten 610 Informationssamhälle, populärkultur och postmodernism 613

prosa FRÅN 1945 TILL I DAG 615 Den franska existentialismen 615 Fransk prosa från nouveau roman till i dag 620 Tysk prosa från Gruppe 47 till i dag 629 Den tyskspråkiga litteraturen i Österrike och Schweiz 637 Från Sovjetrealism till postsovjetisk prosa 641 Östeuropeisk efterkrigsprosa 645 Historia och metafiktion i Sydeuropa 652 Nedslag i nordeuropeisk prosa 658 Brittisk prosa från de unga arga till hysterisk realism 662 Den irländska efterkrigsprosan 671 Den nordamerikanska efterkrigsprosan 672 Från Southern Gothic till Dirty Realism 675 Nordamerikanska postmodernismer 679 Afrikan-amerikansk och transnationell litteratur i USA 686 Den nordamerikanska prosan i Kanada 690 Den karibiska litteraturen 693 Den latinamerikanska romanen 698 Nya vägar i den latinamerikanska prosan 706 Västafrikansk litteratur 709 Centralafrikansk litteratur 712 Södra Afrikas litteratur 714 Östra Afrikas litteratur 716 Nordafrikas franskspråkiga litteratur 718 Nordafrikas arabiska litteratur 720

Västasiens arabiska litteratur 720 Israelisk roman- och novellkonst 722 Den turkiska romanen mellan landsbygd och stad 723 Indisk romankonst 724 Östasiatisk prosa: Kina, Korea, Japan 726 Australisk prosa 732 Prosan i Nya Zeeland 735

Postkolonial poesi i Indien 777 Lyriken i Kina, Korea och Japan: tradition och opposition 778 Australisk lyrik från natur till stad 780 Nya vägar i lyriken: konceptpoesi 780

Dramatik FRÅN 1945 TILL I DAG 736

Populärmusikens lyriska uttryck 781 Folklyrik och blueslyrik 782 Populärmusikens lyrik från 1960-tal till 1980-tal 787 Normbrott, raplyrik och postmodernism 790 Populärfiktionen och det nya medieklimatet 793 Spionberättelse och kriminalroman 793 Science Fiction och Fantasy 794 Kärleksroman och chick-lit 797 Litteratur, läsare och internet 798

Existentialistisk dramatik 736 Beckett. Det absurda dramat 736 Tyskspråkig och östeuropeisk efterkrigsdramatik 738 Socialt drama i Stor­britannien och Irland 740 Nordamerikansk efterkrigsdramatik 742 Politisk teater i Sydeuropa och Sydamerika 743 Karibisk och afrikansk dramatik: tradition och modernism 744 Teater som politisk handling. Postdramatisk teater 745 De senaste decenniernas tyskspråkiga teater 748 Nordeuropeisk dramatik 751 Engelskspråkig dramatik mellan populärkultur och chockverkan 752

Populärlitteratur från 1945 till i dag 781

Bibliografi i urval 801 Sakregister 809 Verkregister 817 Personregister 861

lyrik från 1945 till i dag 755 Fransk lyrik: två riktningar 755 Tyskspråkig lyrik: språkskepsis 756 Sovjetpoesi och östeuropeisk lyrik 758 Sydeuropeisk lyrik 761 Nordeuropeisk lyrik 762 Brittisk och irländsk lyrik 763 USA:s postmoderna lyrik 765 Den latinamerikanska poesin 769 Karibisk lyrik 772 Afrikansk lyrik 773 Modern arabisk poesi 775

9

Renässansen och humanismen ”Upptäckten av världen och människan” Historikern Jacob Burckhardt gav 1860 ut sitt stora arbete Die Kultur der Renaissance in Italien (Renässanskulturen i Italien), ett verk som betytt mer än något annat för att göra renässansen till ett epokbegrepp. Han menar där att renässansen i Italien innebar upptäckten av världen och människan. Människan hade gjort sig fri från medel­ tidens tvång och mörker. Det är inte svårt att finna belägg för att människorna under den epok det gäller själva såg det så. I tjugosjätte sången i Inferno möter Dante Odysseus, som berättar varför han straffats. Driven av lusten att lära känna världen hade Odysseus gett sig långt västerut, utanför de Herakles stoder som satts som gräns för människan. Långt ute på världshavet gick han och hans män under; hans nyfikenhet hade drivit honom att överskrida gränsen för det tillåtna vad gäller människans vetande. Detta var medeltidens syn.

Hundratalet år efter Dantes död började de stora DE TRE GRACERNA Detalj ur Sandro Botticellis ”Primavera”, Våren (Uffizierna, Florens). Renässansen innebar en närmare och friare anslutning till antikens ideal än medeltiden någonsin förmått eller velat göra.

Särskilt tydligt är det i bildkonsten, något som blir tydligt i det gamla motivet med de tre gracerna.

I antikens framställningar var gracerna oftast nakna och intog individuella positioner, medan medeltidens framställningar ofta presenterar gracerna med liknade utseenden, med likadana kläder och avbildade med samma dämpade

© Författarna och Studentlitteratur

upptäcktsfärder som ledde till världsomseglingarna och en ny föreställning om jordklotets storlek och form. År 1543 publicerade den polske astronomen Copernicus sin nya bild av universum, där inte längre jorden utan solen är den medelpunkt kring vilken allt rör sig. Vid 1500-talets slut offentliggjorde den italienske filosofen Giordano Bruno idéer om att vår värld bara är en av en mångfald världar. Den gamla, slutna världen hade öppnats.

Till 1500-talet hör också en man som snart blev en symbol för människans oändliga kunskapstörst, Johann Faust. Den Faust vi möter i tidens litteratur får sina kunskaper genom en pakt med djävulen och blir till sist ett byte för honom. Så är det i Christopher Marlowes drama The Tragical History of the Life and Death of Doctor Faustus, som dock uttrycker en fascination inför Faust.

Upptäckterna gällde också människan. Med Andreas Vesalius studier i människans anatomi började ett vetenskapligt utforskande av människo­ kroppen. Renässansens strävan efter kunskap om

kroppshållning – en mer formaliserad, men också kyskare och mer jordisk framställning. Med sina gracer knyter Botticelli istället an till antikens friare ideal. Även Botticellis gracer är klädda, men på ett sätt som låter deras kroppsformer framträda. De tre gracerna intar också olika ställningar och har starkt individualiserade ansikten. Samhörigheten mellan dem understryks genom att de håller varandra i händerna medan de dansar fram, alltmedan både händer och fötter tecknar en uppåtsträvande rörelse: en ny tid är här.

R e nä s s ans e n o c h hum anisme n

•

157

välsignelser. Grundstrukturen är hämtad från pikareskromanen: en ung man, Candide (= den rene), som av sin lärare Pangloss har fått lära sig att han lever i den bästa av världar, blir fördriven från paradiset, ett slott i Westfalen, och måste ge sig ut i världen. Han blir ytterligt hårdhänt behandlad, men fastän han och hans lärare dödförklaras mer än en gång uppstår de på nytt i nya miljöer och råkar ut för nya äventyr. Från Europa kommer de till Sydamerika och det utopiska landet Eldorado.

Där är människorna lyckliga, där är den bästa av världar. Men Candide står i längden inte ut med den enformiga lyckan. Han saknar sin ungdoms älskade, för vars skull han en gång drevs ut ur paradiset. Under nya olyckor kommer Candide att då och då tvivla på att världen är den bästa av världar. Pangloss låter sig dock inte rubba. Candide kommer under inflytande av en ny mentor med en realistisk livssyn, och romanen slutar med att de slår sig ner på en gård och Candide avger sin mångtydiga förklaring: ”låt oss odla vår trädgård”.

Romanen är späckad med satir, mot adelshögfärd, krig, vitas undertryckande av svarta, religiös fanatism, läkarvetenskap och även den litterära smak som satte Homeros eller Milton högt. De goda människorna är få, en vederdöpare, en gammal gumma, en sydamerikan och den realistiske filosofen Martin. Det är en grym och absurd värld som skildras, och det rasande tempot, osannolikheterna och de snabbt förbiglidande scenerna förstärker intrycket av absurditet.

Till upplysningen kan föras ett par författare från slutet av 1700-talet, som har gjort sexualiteten till sitt ämne. För bägge är sexualitet ren drift, och bägge står helt främmande för förromantikens känslokult. Choderlos de Laclos (1741–1803) säger att han med sin brevroman, Les Liaisons dangereuses (Farliga förbindelser, 1782), vill lära framför allt de kvinnliga läsarna att vara på sin vakt så att de inte råkar illa ut. I denna raffinerade förförelseroman berättar han hur en man och en kvinna med en yngre kvinnas hjälp får en dygdig hustru att ge sig åt en förförare, alltså inte någon särskilt uppbygglig historia. Visserligen avslöjas 260

•

K l a s s ic isme n o c h u pplys ninge n

intrigmakarna och kvinnan får sitt straff sedan hon först dödat den manlige kumpanen, men det är knappast detta läsaren fäster sig vid. Hos Donatien Alphonse François de Sade, Marquis de Sade (1740–1814), är avsaknaden av moralisk tendens slående. Sexualiteten i hans romaner Les 120 Journées de Sodome (De 120 dagarna i Sodom, 1785), Aline et Valcourt (1788) och Justine ou les Malheurs de la Vertu (Justine eller Dygdens olyckor, 1791), kretsar kring förnedring, våld och kvinnoförakt. Författaren framstår som en Förnuftets övermänniska, som har satt sig över alla ”fördomar” – ”nous sommes des dieux”, vi är gudar – och ser människans drifter i ett rent kliniskt ljus.

Under 1900-talet har hans plågsamma avslöjanden av människans drifter kommit honom att framstå som en av upplysningsepokens främsta författare.

Den naturbeskrivande dikten En av 1700-talets mest representativa genrer blev den naturbeskrivande dikten. Särskilt i England, där Lockes inflytande var störst, intresserade sig diktarna för den verklighet de iakttog med egna ögon. Naturbeskrivningen kunde få halvt vetenskaplig karaktär. Landskapsbeskrivningen blev därför mer av ett självändamål än den varit i pastoralerna och kärlekspoesin, där landskapet huvudsakligen varit staffage för människornas känslor.

Föregångsmannen inom den nya genren, Alexander Pope, börjar inte oväntat som pastoraldiktare. Hans Pastorals (1709) skildrar årets gång i Windsor Forest. År 1713 gav han ut en större dikt om samma skog, Windsor Forest. Här stiger fram ett fridfullt, kultiverat landskap, ett nytt Eden: The Groves of Eden, vanish’d now so long, Live in description, and look green in song.

(Edens lunder, så länge försvunna, lever i beskrivningen och lyser gröna i sången.)

Här råder inte kaos utan ”order in variety”, ordning i mångfalden, som ansågs vara den högsta © Författarna och Studentlitteratur

BASHŌ – HAIKUNS MÄSTARE En färd i det inre av landet, Oku no hosomichi, illustration i handskrift av Yosa Buson, 1700-tal. Den naturbeskrivande dikten fick under 1600- och 1700-talet också en särskild utformning i japansk poesi. Där utvecklades tanka-diktningen från 1200-talet och framåt, både formmässigt och innehållsligt. I den stora samlingen Shin Kokinshū (1100–1200-tal) består tankan oftast av två strofer med tre versrader i den första strofen med stavelseantalet 5–7–5 samt två i den andra med stavelseantalet 7–7. Tankan var med andra ord en redan starkt koncentrerad diktform, men koncentreras ytterligare under 1500- och 1600-talen, den inledande strofen, hokku, utgör så småningom i isolerad form den nya diktformen haiku med stavelseantalet 5–7–5. Innehållet var också betydelsefullt för genren. I motsats till den högtidliga tankan var haikai-diktningen humoristisk och folklig och innehåller i sin traditionella form ord för årstidsangivelser (kigo), som hos den tidiga haikai-poeten Matsunaga Teitoku (1571–1653):

Sommarnatten ljusnar ögonlocken har svårt att följa med ÖVERS. L. VARGÖ

Mästaren inom den nya genren var Matsuo Bashō (1644–1694) som i motsats till samtidens förfinade stadskultur sökte sig ut på landet och skrev en andligt orienterad naturlyrik. I hans diktning finns, efter en stark påverkan från Zen-buddhistisk metod, en strävan efter att lyfta vardagliga iakttagelser till en högre reflexionsnivå:

© Författarna och Studentlitteratur

I sommarregnet har tranans ben krympt en aning. ÖVER S. R. AGGE S TAM

Framlyftandet av vardagliga motiv har ibland ett kärvt humoristiskt drag över sig, som i följande, närmast dokumentära, ögonblicksbild: Lopporna, lössen, hästen som står och pissar vid min huvudgärd. ÖVER S. V. EMOND

Den senare dikten ingår i reseskildringen Oku no Hosomichi (En färd i det inre av landet), skriven under en vandring i de norra, mer otillgängliga delarna av landet. I denna bok varvas lyrisk dagboksprosa med infällda haiku. Bashōs diktning var stilbildande och en av efterföljarna var konstnären Yosa Buson (1716–1784) som också illustrerade Bashōs resebok. Buson var själv en framgångsrik haikudiktare i Bashōs efterföljd. Gränsen mellan liv och död upptog honom och i hans haikudiktning är ofta intigheten eller meningslösheten påtaglig som i denna stadsbild: Dagarna går sakta, det ekar vid gathörnen i Kyôto ÖVERS. L. VARGÖ

K l a s s ic isme n o c h u pplys ninge n

•

2 61

industrisamhällets individfientliga likriktning.

Silone beskrev lantarbetarnas totala rättslöshet och riktade en våldsam, kommunistiskt grundad kritik mot fascisternas diktatur, och i sin politiska verksamhet var han med om att grunda det italienska kommunistpartiet. I den sena romanen Il segreto di Luca (Lucas hemlighet, 1956) skildrar han ett rättsfall ur en mer individuell synvinkel, där den allmänna socialistiska världsbilden har legerats med kristna tankar. Alberto Moravia (1907–1990) debuterade 1929 med romanen Gli indifferenti (De likgiltiga), som från socialistisk synpunkt gav en fränt avslöjande bild av överklassens sociala likgiltighet. I sin rika novellistik har Moravia ofta skildrat arbetarklassen med en viss sympati (Raconti romani, Romerska berättelser, 1954), likaså i La Romana (Romarinnan, 1947), om en ung prostituerad kvinna i Rom. Men i huvudsak framstår han som en psyko­logiskt inriktad skildrare av borgarklassen och dess livsleda (Il disprezzo, Föraktet, 1954; La noia, Ledan, 1960). Efter andra världskriget löpte denna samhällstillvända litteratur i Italien parallell med den s.k. neorealismen i filmen.

Harlemrenässansen Ett av mellankrigstidens mest livaktiga kulturella miljöer var Harlem i New York, och kanske den som gjorde störst avtryck på sikt. Harlems jazzscen var vital och andra svarta musikaliska uttrycksformer som blues och gospel sattes i nya urbana sammanhang. Den så kallade Harlemrenässansen samlade under två decennier, från sent 1910-tal till sent 1930-tal, svarta författare, konstnärer och musiker som strävade efter att lyfta fram den svarta erfarenheten i den amerikanska kulturen. Vad det innebar att vara afrikan-amerikan i det samtida USA var en erfarenhet som bara kunde formuleras av afrikan-amerikanerna själva, menade man.

Den svarta kulturen hade blivit mer synlig i den amerikanska kulturen, men stereotyper och till och med karikatyrer som ”blackface”-bilder, var vanliga vid den här tiden. Antologin The New 588

•

F r ån vär l ds kr ig t il l vär l ds kr ig

Negro (1925) blev något av en programskrift. Den innehåller både skönlitterära texter samt politiska och kulturella analyser med avsikt att ingjuta en ny självkänsla och få svarta att uttrycka sig själva och förmedla sina erfarenheter. En sedan tidigare viktig publikation var den av W.E.B. Du Bois redigerade tidskriften The Crisis.

Harlemrenässansens främsta författare var poeten Langston Hughes (1902–1967). Han publicerade sin första dikt i just The Crisis och tidskriften blev något av ett husforum för honom.

I debutsamlingen The Weary Blues (1926) presenterade han sin jazzlyrik, som rytmiskt och motiviskt alluderade på storstadens nya svarta musikformer.

Titeldikten förtjänar ett särskilt omnämnande.

Hans lyrik var inte sällan kontroversiell, som i dikten ”Red silk stockings” (1927), där Hughes vänder på motivet med sexuellt utnyttjande av svarta så att det istället för tankarna till en svart gerillaverksamhet: Put on yo’ red stockings, gal,/ An’ tomorrow’s chile’ll/ Be a high yaller.” En yaller är en individ av både svart och vit härkomst.

Minnesvärd är också den långa diktcykeln om ett dygn i Harlem, Montage of a Dream Deferred (1951).

Hughes skrev också essäistik om de svartas situation och förespråkade ett slags kulturell koppling över nationsgränser, en tanke som också influerade senare teorier om ”dubbelt medvetande”. Countee Cullen (1903–1946) var rörelsens andra stora lyriker. Han tog i högre grad sina lyriska förebilder ur den engelska romantiken, men arbetade med samtida motiv som rasism och rättighetsfrågor, till exempel i debutsamlingen Color (1925) och The Black Christ and Other Poems (1929).

Harlemrenässansens poeter brottades – liksom senare négritude-rörelsens poeter – med dilemmat att å ena sidan lyfta fram och erkänna den svarta kulturen och dess språk, och å den andra att försöka ta sig ur den underordnade roll man historiskt haft, en roll som också präglat samma kultur.

Dessutom fanns det i rörelsen också en livaktig kamp för sexuella läggningar utanför heteronormen, något som andra delar av rörelsen uppfattade som ett hinder för att uppnå rättvisemålen. © Författarna och Studentlitteratur

Muntlig och skriftlig litteratur på den afrikanska kontinenten

ZORA NEALE HURSTON OCH HARLEMRENÄSSANSEN Zora Neale Hurston, fotograferad av Carl Van Vechten. En av Harlemrenässansens centrala personer var antropologen och författaren Zora Neale Hurston (1891–1960) som i sina arbeten lyfte fram den svarta kulturen. Vid sidan av sitt vetenskapliga arbete har hon ett omfattande författarskap bakom sig. Hon var en av dem som deltog i antologin The New Negro (1925) och hennes essä ”How it Feels to be Colored Me” (1928) är, med sin beskrivning av att vara svart i en vit miljö, ofta citerad. Med Their Eyes Were Watching God (1937) skrev hon en av de stora romanerna i den afrikan-amerikanska traditionen.

Zora Neale Hurston var också betydelsefull för Harlemrenässansens sociala sammanhang. Hon var vän med Hughes och Cullen och rörelsens medlemmar samlades ibland i hennes lägenhet.

© Författarna och Studentlitteratur

Det tidiga 1900-talet innebar, med ökade omvärldskontakter och en accelererande teknisk utveckling, en litterär återfödelse, eller åtminstone ett litterärt uppsving, på flera kontinenter.

På den afrikanska kontinenten hade litteraturen – om man undan­tar den äldre nordafrikanska litteraturen på grekiska, latin eller arabiska – levt ett huvudsakligen lokalt och muntligt liv före 1900-talets början, mindre känd utanför kontinenten. Afrikas muntligt traderade litteratur, versberättelser och poesi, nedtecknades och spreds utanför den ursprungliga kulturen först på 1900talet. Men den spelar fortfarande en vital roll och har präglat den afrikanska romanen genom bl.a. utvecklings­berättelsens genre. En muntlig litterär kultur lever ännu kvar, särskilt i Västafrika, där sångarna kallas grioter, och i södra Afrika, där de heter imbongi. Dessa sångares verk får sin speciella, alltid varierade karaktär i framförandesituationen, ofta i direkt samspel med auditoriet. Om verket nedtecknas och trycks kodifieras en av många möjliga versioner, men nya versioner lever vidare i den muntliga kulturen.

En betydande skillnad finns mellan de muntliga diktarna och de moderna författare som skriver direkt för en växande läspublik: de senare når i allmänhet fler människor, och når även över kulturgränser. Skrivandet har därför haft en dubbel ställning i den afrikanska litteraturen, å ena sidan förknippat med en främmande kulturs koloniala redskap, å den andra förknippat med möjligheten att nå ut till en bredare läsekrets med sina kulturspecifika erfarenheter. Många av de främsta författarna utbildade sig i europeiska länder eller i USA och skrev på engelska, franska eller portugisiska för att undgå att isoleras i afrikanska språk- och kulturenheter med relativt liten läsekrets. Det har gjort att större delen av den afrikanska litteratur som spritts till västerlandet är skriven på något av de europeiska språken, medan de författare som valde att skriva på swahili, kikuyu eller andra F r ån vär l ds kr ig t il l vär l ds kr ig

•

589

RABÉARIVELO – AFRIKAS FÖRSTA MODERNA POET Jean-Joseph Rabéarivelo, fotografi från ca 1930.

Jean-Joseph Rabéarivelo (1901–1937) från Madagaskar kan sägas vara Afrikas första moderna poet. Intryck från Baudelaire, Mallarmé och Jules Supervielle förenades i hans lyrik med de traditioner av växelsång m.m. som sedan gammalt präglat landets muntliga litteratur. Han debuterade 1924 med samlingen La Coupe de cendres (En skål av aska) och fick ganska omgående efter det en solid ställning i Madagaskars litterära liv även som kritiker, översättare och dramatiker. Hans korta liv tog slut strax före négritude-rörelsens födelse – efter flera personliga och ekonomiska bekymmer samt politiska besvikelser tog han sitt liv – men han var redan då en erkänd och etablerad poet. Bland hans övriga diktsamlingar märks Presque-Songes (Nästan-Drömmar; 1934) och Traduit de la nuit (Översatt ur natten; 1935).

59 0

•

F r ån vär l ds kr ig t il l vär l ds kr ig

afrikanska språk blivit mindre lästa och kända.

Några få författare har en produktion både på ett afrikanskt och på ett internationellt sprak.

Omkring sekelskiftet 1900 tog den litterära utvecklingen fart, och det framför allt i tidskrifterna som hade – och fortfarande har – en stor betydelse för det litterära livet. Tidiga författare, som den sydafrikanske Sol Plaatje (1876–1932), var ofta litterära mångsysslare som vid sidan av skönlitterärt skrivande också var politiskt aktiva journalister. I denna tidiga litteratur bör särskilt Thomas Mofolo (1876–1948), även han från Sydafrika, framhållas. Han skrev på sotho och hans mest kända roman, Chaka, gavs ut 1925 men skrevs ett och ett halvt decennium tidigare – det är en litteraturhistoriskt viktig roman då den utgör en länk mellan en tidigare muntlig tradition och en modern psykologisk-realistisk romantradition.

På Madagaskar hade sedan länge en egen stark lyriktradition funnits, bl.a. med växelsång, som i början av 1900-talet mötte den symbolistiska och modernistiska franska poesitraditionen. Landets största, och i skrift också första, poet var JeanJoseph Rabéarivelo (1901–1937) som med sin starkt besjälade elementarpoesi beredde vägen för efterkrigstidens kommande våg av négritude-poeter.

Arabisk, persisk och turkisk renässans Den arabiska litteraturen upplevde ett betydande uppsving mot slutet av 1800-talet, så pass att man talar om en ”renässans” (an-nahda) i arabisk kultur vid denna tid. Ett ökat utbyte med västerländska nationer gav nya impulser och ny teknik (bl.a. tryckpressar på tidningar) samtidigt som en nationell rörelse sökte återuppliva den klassiska arabiska litteraturen. I Egypten var den litterära verksamheten särskilt blomstrande. Den traditionella poesin prioriterades, men en bit på 1900-talet kan man också tala om den arabiska litteraturen som modern. Den egyptiske författaren Muhammad Husayn Haykal (1888–1956) skrev den första moderna arabiska romanen på arabiska romanen, © Författarna och Studentlitteratur

Zaynab (1914), en kärleksroman som utspelar sig i en liten egyptisk by. Dramatiken moderniserades av Tawfiq al-Hakim (1898–1987), medan poesin moderniserades av Abbas Mahmud al-Aqqad (1889–1964) och Taha Husayn (1889–1973). Den sist nämne har också gjort sig känd för sin självbiografiska roman Al Ayyam (Dagarna; 1932).

Det inledande 1900-talet innebar också en renässans för den persiska litteraturen. En konstitutionell revolution genomfördes 1906, vilket resulterade i ett parlamentariskt styre ett par år senare. Monarkins makt försvagades och en rad samhällsåtgärder som gynnade litteraturen drevs igenom: ett modernt skolsystem infördes, utbytet med europeiska universitet fördjupades, tidningar och tidskrifter fick ett uppsving och utländsk litteratur översattes. Det nya politiska klimatet i Iran påverkade indirekt det litterära, som såg nya motivkretsar och nya lyriska former födas. Nima Yushi (Ali Isfandiyari, 1897–1960), som fått epitetet ”den moderna persiska poesins fader”, vände sig mot den klassiska estetiken och introducerade den fria versen, och Parvin E’tesami (1906–1941) uttryckte i sin poesi en ny frihet för den iranska kvinnan.

Den persiska prosan hade tidigare framför allt varit förbehållen historieskrivning, filosofi mm. men började nu intressera författarna som litterär form, bl.a. Muhammad Ali Jamalzadeh (1892–1997) som skrev noveller där talspråket fick en framskjuten roll. Den stora klassikern från denna tid är dock Zadeq Hedayat (1903–1951), som efter en längre studievistelse i Paris utvecklat en egensinnig litterär stil i mötet med den västerländska kulturen. Resultatet blev bl.a. Būf-i-kūr (Den blinda ugglan; 1937), en mörk och surrealistisk roman, i vilken protagonisten i sin feberliknande besatthet tycker sig se döden breda ut sig överallt.

Den turkiska litteraturen intar en mellanställning mellan den europeiska och den sydvästasiatiska – precis som världsmetropolen Istanbul gör det geografiskt. Den moderna turkiska litteraturen utvecklades under västerländskt inflytande under andra hälften av 1800-talet. Den turkiska poesin © Författarna och Studentlitteratur

ZADEQ HEDAYAT OCH DEN BLINDA UGGLAN Zadeq Hedayat, fotograferad i Paris omkring 1927. Zadeq Hedayat (1903–1951) föddes i en välbärgad familj och skickades till Europa för högre studier. Han misslyckades med sina försök att bli ingenjör och försökte sig därefter på tandläkarstudier. Fem år och ett självmordsförsök senare var han tillbaka i hemlandet, utan examen.

I gengäld hade han utvecklat ett stort litterärt intresse och en egen litterär röst i mötet med den västerländska kulturen. Påverkad av Dostojevskij och Poe, samt med vissa modernistiska grepp, utvecklade han en egen litterär stil. Under en period reste och levde han i Indien och där färdigställde han 1937 sin roman Buf i Kur, Den blinda ugglan, som efter sin utgivning prisades bl.a. av André Breton. Han skrev flera romaner och novellsamlingar (bl.a. Sag-e Velgard, Den vilsna hunden; 1942), dramatik och en omfattande essäistik. Han översatte också verk från franska till persiska, bl.a. Kafka, Tjechov och Sartre. Även om Hedayats stil är mörk och misantropisk så kan man dock urskilja ett starkt socialt patos i hans författarskap. 1950 reste han tillbaka till Paris, där han 1951 tog sitt liv, och där han också ligger begravd på Père Lachaise.

F r ån vär l ds kr ig t il l vär l ds kr ig

•

591

genren. Under senare decennier har de nord­ europeiska länderna stått för en vital förnyelse av deckargenren – i Skottland talar man följaktligen om en ”tartan noir” och i de nordiska länderna om en ”nordic noir”. Kriminalromanens genre har på senare tid också präglats av genreöverskridande ambitioner, till exempel med intriger i antik eller medeltida miljö. En genreöverskridande ambition präglar också Dan Browns (1964–) The Da Vinci Code (2003), en av tidernas mest sålda spänningsromaner, som är uppbyggd som ett slags konspirationsteoretisk deckargåta. Det delar den med åtskilliga postmoderna romaner, däribland den tidigare nämnda Rosens namn av Umberto Eco, övriga skillnader till trots.

Science Fiction och Fantasy Det kalla krigets samhälle innebar för författare på bägge sidor om järnridån en uppdelning av världen samt en fiende att förhålla sig till. Den genre som tydligast speglar denna politiska utveckling är kanske science fiction-genren som upplevde en kraftig expansion efter kriget. I Sovjetunionen var genren sedan länge livaktig, med Zamjatin och andra. Bröderna Arkadij Strugatskij (1925–1991) och Boris Strugatskij (1933– 2012) hör till dem som gjort ett mer bestående intryck. Deras tidiga romaner speglade sovjetstatens teknikoptimism och tillförsikt för framtiden, men vid 70-talet början fick deras berättelser en annan, mer reflekterande eller mystisk ton. Romanen Piknik na obochine (Picknick vid vägkanten; 1972) handlar om hur en utomjordisk livsform som tillfälligt besökt Jorden och lämnat efter sig mystiska spår i särskilda zoner som nu avgränsats, spår som är svåra för människan att förstå. En episod ur romanen låg till grunden för den ryska regissören Andrej Tarkovskijs film Stalker från 1979, och bröderna bearbetade även sitt manus till filmen till en separat långnovell.

Bröderna Strugatskij påverkades i sin litterära utveckling av polacken Stanislaw Lem (1921–2006) som redan tidigare givit ut den filosofiska romanen Solaris (1961), även den filmatiserad av Tarkovskij.

79 4

•

Lem kan också betecknas som en av föregångarna i den här vändningen från utvecklingsoptimism till en mer kritisk blick i den östeuropeiska science fiction-litteraturen. Lems roman kretsar kring en nyupptäckt planet som utgörs av en stor organism.

Den ger upphov till bilder hos de individer från Jorden som kommer i kontakt med den, men vad denna aktivitet betyder verkar inte möjligt för människor att förstå.

Liknande motiv finns i Ray Bradburys novell­ samling The Martian Chronicles (1950). Hans dystopiska roman Fahrenheit 451 (1953), om ett totalitärt samhälle där böcker har förbjudits men där en motståndsrörelse bildas som muntligen traderar de förbjudna verken, framstår som likaledes typiskt för efterkrigstiden. I tidens science fictionromaner blev hotet från rymden en gripbar fiende som möjligen svarade mot ett psykologiskt behov av klarhet då verkligheten inte alltid bar samma entydiga prägel. Genrens popularitet speglar i hög grad USA:s rädslor under efterkrigstiden. Isaac Asimov (1920–1992) skrev om ett expanderande imperium (Foundation; 1951 m.fl.), en civilisation som får varningstecken om en förestående undergång, men snarare än att koncentrera sig på sin överlevnad så fortsätter man istället att utöka sitt imperium. Liknande motiv, som betraktar vår egen civilisation ur ett oväntat perspektiv, återfinns hos Arthur C. Clarke (1917–2008; Childhood’s End, 1952 m.fl.) samt Robert A. Heinlein (1907–1988; Stranger in a Strange Land, 1961 m.fl.).

Att genren ofta använts för betraktelser av vår civilisation ur främmande perspektiv har också gjort den lämpad för ekologisk tematik. Ett tidigt exempel är J.G. Ballards (1930–2009) roman The Drowned World (1962) som tecknar en post-apokalyptisk bild av Jorden där global uppvärmning har lett till att London fått ett tropiskt klimat med många evolutionära överraskningar. Ett annat är Frank Herberts (1920–1986) bästsäljande roman Dune (1965), som kretsar kring utvinnandet av en åtråvärd substans ur marken på en främmande planet. Under det senaste decenniet, i takt med att stora klimatförändringar har registrerats och

Ef t e rkr ig s t id, glob al i s e r ing o c h p os tmode r nism

© Författarna och Studentlitteratur

människans avtryck på Jorden renderat i den nya epokbeteckningen antropocen, så har också begreppet climate fiction, eller cli-fi, etablerats för att kategorisera det allt större antal berättelser med klimatförändringar som motiv.

En variant av science fiction-berättelsen är den alternativa historiefiktionen, den kontrafaktiska berättelsen – den som utgör svaret på spekulativa frågor av typen ”Hur skulle världen se ut om nazisterna tog makten efter andra världskriget?”

På just den frågan är Philip K. Dicks (1928–1982) roman The Man in the High Castle (1962) ett svar.

I denna berättelse är världskartan omritad, med ett Nordamerika som styrs av helt andra lojaliteter än de vi är vana vid. Dick var också en av cyberpunkgenrens arkitekter, en form av science fiction som ofta beskriver en dystopisk samhällsordning eller

ett post-apokalyptiskt samhälle som brutit samman efter en långt gången teknisk utveckling. Centrala motiv är utsuddandet av gränsen mellan mänskligt liv och artificiell intelligens eller digitala informationssystem som kapas för andra syften än de avsedda. Dessa motiv präglar också genrens två stora klassiker: Philip K. Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep (1968) och William Gibsons (1948–) Neuromancer (1984). Genren är också besläktad med den post-apokalyptiska prosan, exempelvis i J.G. Ballards (1930–2009) tappning. Ballard kretsar kring olika extrema psykologiska tillstånd i post-apokalyptiska miljöer i kortprosasamlingar som The Atrocity Exhibition (1970) och i romaner som Crash (1973). Neal Stephenson (1959–) skrev med Snow Crash (1992) en mer absurd eller satirisk variant av cyberpunk­romanen.

CYBERPUNKROMANEN Philip K. Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep?, omslag av Bob Pepper till Signets utgåva från 1971.

Under efterkrigstiden har science fiction-genren transformerats. I cyberpunkromanen rör den vetenskapliga spekulationen inte nödvändigtvis den yttre rymden, utan snarare cyberrymden. I cyberpunkromanens premisser är antingen miljön eller den teknik som används kraftig förändrad, oftast på ett sätt som resulterat i en helt ny världsordning.

En författare som i sina berättelser ofta spekulerade kring alternativa historiska förlopp var alternativ historieutveckling i sina romaner var Philip K. Dick (1928–1982), vars Do Androids Dream of Electric Sheep (1968) är en milstolpe i genren, tillsammans med William Gibsons (1948–) Neuromancer (1984).

Den framväxande cybernetiken är ett centralt motiv i genren, i form av såväl överordnade informationssystem som interaktioner mellan mänskliga varelser och maskiner – men också den paranoia som skapas i ett samhälle där livet påverkas på sådana oöverskådliga sätt. För filmindustrin har cyberpunkgenren varit en stark impulsgivare, från Ridley Scotts fillmatisering av Dicks roman (under titeln Blade Runner, 1984) och framåt.

© Författarna och Studentlitteratur

Ef t e rkr ig s t id, glob al is e r ing o c h p os tmode r nism

•

795

Bibliografi i urval

Allmänna litteraturlexikon Abrams, M. H. & Harpham, G.G. A Glossary of Literary Terms. 11 uppl. Stamford: Cangage, 2015.

Adam, I. & Preuss, G. (red.). Meyers Handbuch über die Literatur. Ein Lexikon der Dichter und Schriftsteller aller Literaturen. 2 uppl.

Mannheim: Meyer, 1970.

Baldick, Chris (red.). The Concise Oxford Dictionary of Literary Terms. 3 uppl. Oxford: Oxford University Press, 2008.

Brogan, T.V.F. (red.). The New Princeton Handbook of Poetic Terms. Princeton, NJ: Princeton University Press, 1994.

Demougin, J. (red.). Dictionnaire historique, thématique et techniques des littératures. Littératures française et étrangères, anciennes et modernes.

Paris: Librairie Larousse, 1985–1986.

Frenzel, E. Motive der Weltliteratur. Ein Lexikon dichtungsgeschichtlicher Längsschnitte. 6. uppl.

Stuttgart: Kröner, 2015.

Frenzel, E. Stoffe der Weltliteratur. Ein Lexikon dichtungsgeschichtlicher Längsschnitte. 10 uppl.

Stuttgart: Kröner, 2005.

Greene, R. (red.). The Princeton Encyclopedia of Poetry and Poetics. Princeton, NJ: Princeton University Press, 2012.

Groden, M., Kreiswirth, M. & Szeman, I. (red.).

The Johns Hopkins Guide to Literary Theory and Criticism. 2 uppl. Baltimore: Johns Hopkins University Press, 2005.

Hunger, H. Lexikon der griechischen und römischen Mythologie mit Hinweisen auf das Fortwirken antiker Stoffe und Motive in der bildenden Kunst, Literatur und Musik des Abendlandes bis zur Gegenwart. 8 uppl. Wien: Hollinek, 1988.

Laffont, R. & Bompiani, V. Dictionnaire biographique des auteurs de tous les temps et de tous les pays. Vol. 1–2. Paris: S.E.D.E., 1957–1958.

Laffont, R. & Bompiani, V. Dictionnaire des œuvres de tous les temps et de tous les pays. Vol. 1–4. 3. uppl.

Paris: S.E.D.E., 1958–1959.

Lexikon der Weltliteratur im 20. Jahrhundert. Vol. 1–2.

3. uppl. Freiburg: Herder, 1963–1964.

Morier, H., Dictionnaire de poétique et de rhétorique.

4 uppl. Paris: Presses universitaires de France, 1989.

Ruffner, F.G. & Urdang, L. Ruffner’s Allusions – Cultural, Literary, Religious, and Historical. 3 uppl.

Detroit, MI: Omnigraphics, 2009.

Seigneuret, J.C. (red.). Dictionary of Literary Themes and Motifs. Vol. 1–2. New York: Greenwood, 1988.

Serafin, S.R. (red.). Encyclopedia of World Literature in the 20th Century. Vol. 1–4. 3 rev. uppl. London: St James Press, 1999.

Seymour-Smith, M., Guide to Modern World Literature.

3 uppl. London: Macmillan, 1985.

Shaw, H. Dictionary of Literary Terms. New York: McGrawHill, 1972.

Steinberg, S.H. (red.). Cassell’s Encyclopedia of World Literature. Vol. 1–3. New York: William Morrow & Co, 1973. van Tieghem, P. (red.). Dictionnaire des littératures.

Vol. 1–3. Paris: Presses universitaires de France, 1968.

Walter, J. (red.). Kindlers Neues Literaturlexikon.

Vol. 1–20. Zürich: Kindler, 1988–1992. von Wilpert, G. Lexikon der Weltliteratur. Biographischbibliographisches Handwörterbuch nach Autoren und anonymen Werken. Vol. 1–2. Stuttgart: Kröner, 1988. von Wilpert, G. Sachwörterbuch der Literatur. 8 uppl.

Stuttgart: Kröner, 1969.

Woerner, G. & von Einsiedel, W. (red.). Kindlers Literaturlexikon. Vol. 1–7. Zürich: Kindler, 1965–1974. Även i utgåva om vol. 1–25, Zürich: Kindler, 1974.

Särskilda litteraturlexikon Beetz, K.H. (red.). Beacham’s Encyclopedia of Popular Fiction. Biography and Resources, vol. 1–3; Analyses, vol. 1–11. Beacham Publishing, 1996.

The Cambridge History of Literary Criticism. Vol. 1–8.

Cambridge: Cambridge University Press, 1990–2013.

Carlson, M., Theories of the Theatre. A Historical and Critical Survey from the Greeks to the Present. Utök. uppl. Ithaca: Cornell University Press, 1993.

Clute, J. & Nicholls, P. (red.). The Encyclopedia of Science Fiction. London: Palgrave Macmillan, 1993.

Enzyklopädie des Märchens. Handwörterbuch zur historischen und vergleichenden Erzählforschung. Vol. 1–15.

Berlin: de Gruyter, 1977.

Handbuch zur Kinder- und Jugendliteratur. Vol. 1–6.

Stuttgart: J.B. Metzler, 1987–2008.

801

Sakregister

abjekt 626 aboriginlitteratur 595, 669, 780 absurdism 561, 604, 610 absurd teater 428, 484, 499, 605, 646, 736–741, 743–745 actio 56 adaption 341, 355, 388, 420, 422, 585, 754, 793 aemulatio 72 aforism 245, 317, 318, 331, 481, 533, 566, 650 agudeza 206 akmeism 516–518 alexandrin 272, 328, 412 alfabet 17 alkaisk strof 39 allegori 36, 71, 82, 86, 96, 97, 100, 101, 107, 130, 132, 133, 137, 138, 146, 148, 150, 152, 154, 160, 162, 166, 173, 180, 181, 192, 210, 223, 224, 227–229, 231, 249, 250, 570, 584, 627, 631, 644, 653, 661, 669, 715, 720, 738, 796 allegorisk tolkning 72, 126 allitteration 34, 37, 112, 287, 408, 568, 791 allkonstverk 316, 486, 747 allusion 214, 223, 554, 556, 789 allvetande berättare 465 alternativ historiefiktion 795 ambulerande teatersällskap 154 amfiteater 58 anagnorisis 70 anarkism 312, 313, 353, 380, 381, 434–436, 528 anekdot 46, 68, 137, 141, 183, 655, 675 an-nahda 590 annal 68, 94, 95 antillanité 695 antipoesi 771 antiroman 225, 701 apolliniska, det 436 arabesk 341, 698 arbetarlitteratur 582, 584, 585, 661 arbetssång 16, 44, 783

argutezza 206 assonans 121, 411, 568 aubade 119 autenticitet 255, 612, 693, 784, 792, 793 auto 192, 210, 211 autofiktion 614, 629, 660 automatisk skrift 508, 530, 531, 535, 543, 708 balett 162, 192 ballad 16, 150, 151, 272, 297, 316, 321, 336, 470, 547, 556, 602, 781, 785 bande dessiné 797 barndomsskildring 453, 553, 559, 583, 660, 718, 758 barnlitteratur 321, 355 barock 207–209 barockbegreppet 208 beatlitteratur 679, 681 beat-lyrik 418, 765, 787, 789 behavioristisk prosa 448, 568 bekännelselitteratur 101, 133, 290 bekännelselyrik 767, 777, 787 berättarteknik 70, 572, 698 berättelsecykel 582, 585, 587 bestseller 191, 527, 570, 596, 597, 678, 797 bibeldrama 241 bibelforskning 48 bibelöversättning 101, 112, 164 bibliotek 26, 73 biedermeier 400 bilddikt 509, 510 bildningsroman 128, 274, 278, 290, 298, 317, 318, 393, 491, 553, 560 bildningssyn 107, 108 biografi 94, 95, 139, 253, 574 biografisk-psykologisk metod 197, 351 biografisk roman 707 biografisk tolkning 213, 343 blankvers 194, 200, 201, 215, 287, 314, 315, 406, 407, 497 blankversdrama 315, 430

blankversepos 402 blues 588, 764, 773, 782–785, 787, 790 blueslyrik 782, 783 blå blomman, den 318 bokmarknad 334, 338, 597, 613, 629, 793 boktryckarkonst 17, 116, 162–164, 187, 761 bondepraktika 34 borgerligt drama 92, 285, 420 bossa nova 782 brev 76, 86, 87, 93, 100, 133, 147, 148, 181, 182, 250–252, 255, 283, 312, 408, 478, 480, 647 brevform 486, 787 brevroman 257, 260, 274, 276, 277, 282, 293, 321, 326, 327, 680, 709 brudmystik 136 burlesk 54, 66, 193, 249, 324, 372, 420, 445, 738 butoh 155, 779 byronism 309, 312, 319, 326 bön 19, 22, 23, 48, 109, 111, 172 cante jondo 541, 782, 783 canzone 144 carpe diem 205 cento 98 centrallyrik 294, 401, 419 chanson 174, 781, 782 chanson de geste 121, 123, 126, 169, 170 chicanolitteratur 769 chick lit 798 civilisationskritik 476, 496, 529, 567, 576, 577, 579, 629, 749, 750, 757, 765, 796, 797 cli fi se climate fiction climate fiction 611, 795 collage 529, 571, 615, 621, 631, 680, 761 comédie larmoyante 247 comédie rosse 442 commedia dell’arte 192, 193, 248, 424, 496, 743 conceptism 206, 207, 217 concetti 206, 217 80 9

bernt olsson, 1929–2013, var professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och specialist på barockens epok och modern lyrik. ingemar algulin, f. 1938, är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och har ägnat sin forskning åt den nyare litteraturen. johan sahlin, f. 1972, är fil.dr i litteraturvetenskap och har en bakgrund som universitetslärare och forskare vid Köpenhamns universitet.

LIT TE R ATU R E N S H I STO R IA I VÄ R LD E N Litteraturens historia i världen är en koncentrerad framställning av litteraturens utveckling, från forntidens litterära former till dagens genre- och medieöverskridande litteratur i en global och transnationell tid. Tyngdpunkten ligger på den västerländska litteraturen, men utblickarna i världen är många.

Litteraturens historia i världen gavs ut första gången 1990. Bernt Olsson och Ingemar Algulin gjorde med detta verk en stor insats för litteraturundervisningen i Sverige och boken har under många år varit ryggraden i litteraturvetenskapliga kurser på universitet och högskolor.

Från och med den sjätte omarbetade och utökade upplagan har boken reviderats av Johan Sahlin som också är författare till de nyskrivna partierna. I denna sjunde upplaga har ytterligare tillägg och revideringar gjorts. Denna upplaga innehåller också en uppdaterad bibliografi samt omfattande sak-, verkoch personregister.

sjunde upplagan

Art.nr 38023

studentlitteratur.se