9789144122175

RÖRELSER, GRÄNSER OCH LIV Att lyssna till de unga som kom

MARCUS HERZ PHILIP LALANDER

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning.

Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 39761 ISBN 978-91-44-12217-5 Upplaga 1:1 © Författarna och Studentlitteratur 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Henrik Hast Layout: Team Media Sweden AB Omslagslayout: Francisco Ortega Omslagsbild: Martine Castoriano Printed by Dimograf, Poland 2019

Utan sörjbarhet, finns inget liv, eller snarare, det finns någonting som lever som är något annat än ett liv. (…) Uppfattandet av sörjbarhet föregår och möjliggör uppfattandet av osäkra liv.

Bu t l e r 2 0 0 9: 2 5

INNEHÅLL

Förord 11 01 / Malmö Centralstation fylls med liv 13 ”Ni gör det här för oss” 13 ”Mitt Europa bygger inte murar” 17 Kommentarer och disposition 24 02 / De som kommer utifrån 29 Några bilder av ”ensamkommande” i Sverige 33 Forskningens skillnadsskapande bilder 34 Gränsers täthet och rörelse 36 Kroppar som rör sig och stoppas 38 Främlingen 42 03 / Att landa, färdas och stoppas 45 En liten stund på Malmö Centralstation 45 På vägen känner alla sig själv, bara sig själv 51 Skeenden som förändrar livet 54 Det osäkrade mötet med Europa 56 ”Smugglare” eller ”ledsagare” 64 Att fastna, att landa och att bryta upp igen 68 Att röra sig i en hypersammansatt värld 72

7

Innehåll

04 / Att dansa ensam eller tillsammans 75 Berättelser om sociala människor 75 En miljon vänner och ändå ensam 79 Kärlek och längtan 84 En solidarisk gest och ett välkomnande 87 Att möta ”systemet” 90 När forskarna stoppas på HVB 95 Att göras till ensamkommande 98 Att anlända ensam 100 Ensamheten skapas 102 05 / Om att försöka behålla närhet på distans 105 En känsla av andras närvaro 105 Ansikte mot ansikte, avlägsna kroppar, hemvändare och främlingskap 108 Att presentera sig själv på distans 111 Att inte visa att man är på institution 115 Närhet och solidaritet på telefon eller internet 118 Att vara uppkopplad kan vara påfrestande 125 Människor kan dyka upp och försvinna med hjälp av internet 129 Hemvändaren 133 Om alla är främlingar 140

8

Innehåll

06 / Att planera för och komma till framtiden 145 Önskan om en framtid 145 Livsplanering och att bli stoppad 147 Chuhans berättelse om ömtåliga liv 149 Andys raka väg och pappan som coach på distans 154 Salehs plan som hotas 159 Bellas kamp 163 Framtiden skapas och kan bli en annan 167 07 / Den ”ensamkommande” som ett potentiellt hot 173 Att bli ”den andre” – en oro för framtiden 173 Att vara muslim och ”ensamkommande” 176 ”Ensamkommande” unga män och maskulinitet 192 Myten om ankarbarn 202 En ökad social situationsmedvetenhet 211 Bilder som bränner sig fast och stärker polarisering 214 08 / Vi ska hjälpa dig att stå på egna fötter – att möta ett system 217 …|

Mötet med myndigheter 217 Från barn till vuxen 219 En förgivettagen individualiserad svenskhet 222 Integration eller assimilation? 225

9

Innehåll

Disciplinering, ”bråk” och straff 227 Den abstrakte budbäraren 231 Leverantören av straff 236 Relationen till gode män 239 Mellan bråk och vardagsmotstånd 241 Att göra skillnad 244 Disciplineringsagenter och pop-up socialt arbete 248 09 / Från inramning till omramning i mötet med unga ”ensamkommande” 253 …|

Farids vän 253 Inramning och fastlåsning, att som ”ensamkommande” möta ett system 256 Förutsättningarna för mötet med de unga 258 De som ramar om 263 Solidariskt lyssnande innebär en omramning 269 10 / Avslutning: Mellan igenkännande och oigenkännande 273 Appendix 279 De vars röster vi lyssnar på oavsett ålder 279 Vi som försöker lyssna 282 Referenser 285

10

01

Malmö Centralstation fylls med liv Immigration och medborgarskap handlar om mer än bara legal status; i grunden handlar det om status i meningen värde och heder – det vill säga medlemskap i en värdegemenskap.

A n de r s on 2 0 13 : 4 (ö v e r s ät t n i ng: K a r i n Öbe rg)

”Ni gör det här för oss” Hälsa Philip att: Jag gör inte det här för er, ni gör det här för oss.

– Farid, maj 2015

Unga migranter har de senare åren stått i mycket stark fokus för den vardagliga, mediala och politiska debatten i Europa och Sverige.

Detta gäller särskilt de unga som anländer utan vårdnadshavare, den grupp som i Sverige kommit att kallas för ”ensamkommande”.

Farid är en av dem som har flytt utan familj från Asien, genom hela Europa, för att efter en lång och besvärlig resa med många stopp landa i Sverige. Han har vid detta tillfälle varit i Sverige i cirka fyra år och har nu permanent uppehållstillstånd. Han, likt många © F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

13

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

andra vi träffat inom ramen för vårt fleråriga forskningsprojekt om vardags­livet för dem som kallas ensamkommande, är väl medveten om att han tillhör en kategori som det talas mycket om, som det finns många åsikter om, ofta negativa och fientliga. Farid är medveten om att han och andra med liknande bakgrund av att fly och komma till Europa ofta skildras i stereotypa termer, att deras komplexitet som människor reduceras till ett fåtal egenskaper som gör dem till ”de andra” (se Hall 1997).

Vårt projekt satte igång på allvar i februari 2015 och Farid är en av de tjugo som vi följde över två års tid för månadsvisa intervjuer, samtal och sociala aktiviteter. Då Marcus träffade Farid för första gången i maj 2015 på ett kafé pratade de bland annat om varför han vill delta i det forskningsprojekt som denna bok bygger på. Hans skäl skiljer sig inte nämnvärt från varför många andra som också ingått i studien har valt att delta: de vill bli hörda. De vill berätta något annat, mer komplext och verklighetsnära, än medias och andras ofta stereotypa skildringar. De vill att deras berättelser ska bli lyssnade på.

Innan samtalet på kaféet avslutas betonar Farid hur hans del­ tagande inte handlar om oss och vårt forskningsprojekt utan att vårt projekt handlar om Farid och andra unga i samma situation som har ett behov av att just bli lyssnade till. Det handlar om något större än ett forskningsprojekt. Farids tankar om att vårt projekt kan hjälpa människor delas även av oss. Vår starka ambition är just att lyssna till berättelser. Genom upprepade berättelser, där det skapas en tillitsfull relation, är det möjligt att förstå såväl män­ niskors individuella livsbanor, över tid och rum, som de sociala och strukturella sammanhang som begränsar och gör dessa livsbanor möjliga (Gubrium & Holstein 2009). Berättelser är i den meningen inte begränsade till den individ som formar ord till meningar, som låter meningarna få volym och färdas till en annan människa. De är också viktiga ledtrådar till att förstå större sammanhang.

Vi menar att den här boken handlar om tillståndet i det svenska samhället, Europa och, i viss mening, världen. De ungas 14

© F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

­ erättelser synliggör detta tillstånd. Boken svarar på en fråga om b hur människor som kommer ”utifrån” behandlas och bemöts av det svenska samhället, inklusive välfärdssystemet och nationalstaten.

Stereotyper utgör en viktig del av detta bemötande, vilka ord och bilder som skapas och sätts samman i dessa processer, och vilka känslor som utvecklas gentemot de som kallas ensamkommande och hur de unga tar in och hanterar dessa. Vad gör de ”bofasta” med de nyanlända, som av nöd söker hjälp? Farids och vår vilja är att skapa andra bilder av människor som annars utsätts just för stereo­ typernas våld genom att låsas fast i kategorin ”ensamkommande” och ”flykting”. Bridget Anderson skriver: ”Termer som ’asylsökande’ beskriver inte endast legal status, det vill säga formellt medlemskap, utan är värdeladdade och negativa.” (2013: 4) (översättning: Karin Öberg). Ord och kategorier är alltså långt ifrån oskyldiga i produktionen av skillnader mellan människor. De bidrar till att särskilja mellan vad som anses vara ”farligt” eller ”ofarligt, ”friskt” eller ”sjukt”, mellan vad som är ”tillhörande” eller ”icke-tillhörande”. På så sätt kan de bidra till kontroll av människor (Foucault 1975/2003; se också Rose 1999) och i förlängningen till utövande av symboliskt våld (Žižek 2008). Vi intresserar oss framför allt för hur de unga upplever och navigerar i sina respektive vardagsliv, men också hur vardagslivet skapas, begränsas och möjliggörs.

Vi behöver andra ord och berättelser än de dominerande och de som är populära i medier och politik under vissa tider. Det är en ansats som ligger nära Pierre Bourdieus (1984/1988) sätt att se på begrepps­användning som förslag snarare än som slutliga fixa kategorier. Bourdieu pekar därmed på vikten av att inte oreflekterat anamma på förhand givna begrepp då dessa begrepp är knutna till specifika maktordningar, och då riskerar man att bli ”maktens omedvetna hantlangare” (Widerberg 1995: 11). Genom att skapa nya ord kan en text bidra till att appellera till andra tankar och känslor än de som dominerar under en viss tid. Här är vi inspirerade av Sara Ahmed som finner nya ord och ordkombinationer, vilket innebär att hon får syn på och angriper fenomen på ett annat sätt © F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

15

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

än vad man kan lyckas med utifrån ett förgivettaget språk. Ordet ”migrationspolitik” blir till exempel genom Ahmeds röst ”rörelsens politik” (2011: 145). I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att omformulerande inte enbart behöver vara av godo, utan att det också kan användas för att misskreditera eller förminska. Begreppet ”ankarbarn” som diskuteras i kapitlet Den ”ensamkommande” som ett potentiellt hot är ett sådant exempel på en omskrivning som används för att misskreditera unga asylsökande. För att undvika detta handlar det om att förstå de begrepp, kategorier och beskrivningar som vi använder inte som något som a priori definierar utan som referens­ punkter inom ramen för specifika sociala situationer (jfr Oswell 2008). Referenspunkter kan användas strategiskt, reflexivt och för vissa syften (Herz 2016a; jfr Kaul 2002 och Spivak 1988). Vår förhoppning är att resonemanget ovan öppnar upp för en möjlig kritisk granskning också av våra ord och tolkningsmässiga utgångspunkter.

Det Farid förmedlar med hjälp av orden ”Jag gör inte det här för er, ni gör det här för oss”, innebär att lyssnande och etiskt ansvar blir ett. Vårt ansvar blir att förvalta och förmedla människors berättelser. Forskning för oss är i den bemärkelsen delvis också något annat än datainsamling och analys. Den förpliktar till ansvaret att lyssna, speciellt till de människor som sällan ges röst, och som ofta missförstås (se Back 2007). Vi tar detta på största allvar. Nedan vill vi relativt kortfattat beskriva det sammanhang som projektet skedde i, då synen på dem som kallas ensamkommande polariserades, i form av stark solidaritet som sträckte sig bortom nationsgränserna och en fientlighet som nog bottnade i en stark rädsla för dem som kommer ”utifrån” och ”närmar sig” (se Ahmed 2011: 74ff).

Denna polarisering och migrationspolitiska kursändring var inget som vi då vi 2014 beviljades forskningsmedel kunde förutse.

Vi ser det nu, en tid efter den högdramatiska perioden, som att vi genom vår starka involvering, genom dem vi lärde känna och var i kontakt med, såsom Farid, stod som samtidsvittnen. Dagligen blickade vi ut från vår arbetsplats, en byggnad från vilken vi kunde se ut mot Malmö Centralstation. Där såg vi alla de människor som 16

© F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

rörde sig på flykt från sina ursprungsländer. Stationen fylldes med människor från Syrien, Afghanistan, Iran, Eritrea och Somalia.

Människor från samma länder som de vi har lärt känna under denna studie en gång lämnat.

”Mitt Europa bygger inte murar” När Marcus mötte Farid under våren 2015 hade ungefär ett tusental unga migranter utan vårdnadshavare anlänt per år till Sverige.

Mellan 2007 och 2013 sökte 1 200 till 3 800 barn per år asyl i Sverige.

Sverige var ett av de länder i Europa dit flest ”ensamkommande” barn och unga sökte sig under denna tid. 2014 ökade antalet något, till cirka 7 000 barn. Men den riktigt stora ökningen kom hösten 2015 (Migrationsverket 2018a).

Det var då Malmö Centralstation omvandlades till en samlingsplats för människor på flykt, människor som sökte ett land som ville ta emot dem, där de kunde vara säkra och bygga framtider. Centralstationen framstod som ett levande tidsdokument, en symbolisk plats i termer av att så många gick av tåget på denna plats för första gången i Sverige och Malmö och att det migrations- och gränspolitiska landskapet såg högst annorlunda ut jämfört med det som snart skulle utvecklas. Om det hade gått att återkalla denna tid av stor utsatthet och sökande efter en trygg plats, skulle det vara möjligt att höra hur många berättelser som helst, om sörjbara människor som i hög grad, genom den offentliga debatten och politiska beslut, snart skulle förvandlas till osörjbara objekt eller hotfulla främlingar som rört sig in i det ”svenska” territoriet.

Frivilliga krafter samlade sig och mobiliserade rörelser av solidaritet och humanitära insatser över alla gränser. Aktörer såsom Kontrapunkt, Refugees Welcome, No One is Illegal, Svenska kyrkan och en mängd andra organisationer och civilsamhälleliga formationer skulle under denna period genomföra stora humanitära och solidariska insatser. De delade ut mat, kläder och känslor av mänsklig värdighet, solidaritet och sörjbarhet. De som ankom © F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

17

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

möttes av välkomstplakat med texten Refugees Welcome förstärkta med h ­ järtan. Refugees Welcome och andra organisationer steg nu drastiskt i antal volontärer. Centralstationen hade härmed blivit en symbolisk plats för en solidaritet som sträckte sig över såväl nationella som över­statliga gränser.

Vid studiens inledning var det alltså fullt möjligt att se ett stort engagemang bland människor för att stötta och hjälpa de unga som sökte asyl i Sverige. Samtidigt pekade det mesta på att bland annat kriget i Syrien skulle leda till att ett stort antal människor under 2015 skulle behöva fly och att en del av dessa skulle komma till ­Sverige. Sveriges dåvarande moderata statsminister, Fredrik Reinfeldt, höll därför 2014 ett tal där han uppmuntrade svenska folket att ”öppna sina hjärtan”. Det råder delade meningar om vad talet konkret ledde till, mer engagemang för dem som var på flykt eller till att fler moderater istället vände sig till Sverigedemokraterna, ett parti med rötter i svensk extremhöger. Oavsett vad talet i slutändan bidrog till var det en symbol för att det under denna tid fanns ett stort engagemang bland människor. Det var en annan migrationspolitisk tid än den som snart skulle komma att utvecklas, då gränser skulle förtätas och därmed bli svårare att passera.

En händelse sticker ut under den här tiden. Ett fotografi av en liten pojke som under flykten från krigets Syrien i september 2015 fick stor spridning och kom att på egen hand förändra opinionen i Sverige, åtminstone tillfälligt. Studier som uppskattat attityder före och efter denna händelse pekar på hur ”svenskarna” plötsligt blev mer positiva till flyktingmottagandet och hur allt fler människor började engagera sig och skänka pengar (TT 2016). Bilden av den lille pojkens döda kropp vid strandkanten mänskliggjorde flyktingar. ”Flyktingen”, särskilt ”flyktingbarnet”, blev sörjbar (Butler 2009) för många. Denna påminnelse om mänsklighet och det igenkännande av ett litet barn på en medelhavsstrand som nästan hade kunnat vara ens eget, innebar att än fler styrde sina steg mot Malmö Centralstation, för att stötta, hjälpa och bidra. Exemplet parat med det stora antalet flyktingar som kom till Sverige under denna 18

© F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

period, och den rädsla som producerades och skapades, visar på det komplex av känslor och ambivalens som cirkulerade under denna tid (se Ahmed 2006).

Tre dagar efter det lilla barnets död, höll den dåvarande social­ demokratiske statsministern Stefan Löfven ett tal där han ville demonstrera sin och Socialdemokraternas sorg och solidaritet. Han sa bland annat att ”Mitt Europa bygger inte murar. Vi hjälps åt när nöden är stor”. Det dröjde dock inte länge innan denna inställning förändrades radikalt. September och oktober 2015 kom att slå nya rekord i antalet asylsökande. Totalt kom 35 369 barn till Sverige under 2015 (Migrationsverket 2018a). Detta höga antal ledde till att en ännu större uppmärksamhet och om möjligt ett ännu större medialt och politiskt fokus riktades mot de unga som kallades ensamkommande. Genom det höga antalet kunde retoriken nu, med större legitimitet, använda uttryck som ”flyktingvåg” och ”flyktingkris”, en retorik som grundas i och förstärker rädsla, men som även inbegriper en förväntan om att människor ska gå samman för att försöka parera rädslan, att tillsammans stöta bort det hotfulla. Ahmed (2011: 74) skriver att: ”… berättelsen om asylsökande som översvämmar nationen är en berättelse som bygger på rädsla. ­R ädslan skapar en känsla av att vara överväldigad …”

Till slut, den 11 november 2015, valde regeringen att, trots statsministerns ord ett par månader tidigare, resa murar. Trots att Sverige sedan slutet av andra världskriget haft en självbild som en moralisk supermakt och ett världssamvete (Djampour 2018; D ­ ahlstedt & Neergaard 2016), stänger Sverige nu gränsen (Funke 2016)1. Efter detta minskade antalet asylsökande kraftigt. ­Opinionen förändrades också. Det fanns inga vattentäta skott

1 Denna självbild är långt från ”sann” och Sverige har även tidigare genomfört beslut som inneburit kraftiga inskränkningar för möjligheterna till att söka och få asyl (se t.ex. Johansson 2005). Ett konkret exempel är det så kallade Luciabeslutet som fattades av den socialdemokratiska regeringen 1989, vilket innebar att endast de som uppfyllde kraven enligt FN:s flyktingkonvention skulle få politisk asyl i Sverige (se regeringens protokoll 1989/90:46).

© F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

19

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

mellan å ena sidan solidariteten och omsorgen om de som flytt och å andra sidan fientligheten och rasismen riktade mot desamma. ­K änslor av omsorg och solidaritet i förhållande till dem som flytt och en stark fientlighet och rasism existerade parallellt. Men förändringarna i opinionen och den politik som förts fick en rad konse­ kvenser för dem som sökt asyl i allmänhet men också, i synnerhet, för dem som kallas ensamkommande.

2015 sköt antalet rasistiskt motiverade terrorbrott i höjden i ­Sverige i form av attacker mot asylboenden, hem för vård och boende (HVB) och religiösa församlingar (Gardell 2017). Historikern Heléne Lööw (2017) pekar på att det finns vissa likheter mellan hösten 2015 och 1990-talets våg av attentat och hatretorik riktat mot flyktingar, exempelvis hur organiserade grupper tenderat att besöka lokala, kommunala informationsmöten i syfte att agitera mot flyktingar. En intressant notering Lööw gör är att ”det tycks som om just den här gruppen [ensamkommande flyktingungdomar] ses som mest hotfull, främst de unga männen, men även de unga kvinnorna” (Lööw 2017: 85). Bilden av den ensamkommande (unge mannen) som ett hot är också något som vi sett effekter av i vår studie (se kapitlet Den ”ensamkommande” som ett potentiellt hot) (Herz 2018). ”Ensamkommande barn” tycks bli en symbol inte bara för den mest uttalade rasismen utan också för att visa politisk handlingskraft mot migrationen in till Sverige. Flera av de mest omfattande och omdebatterade politiska besluten tycks i huvudsak drabba just de ”ensamkommande”. I juni 2016 trädde den så kallade begränsningslagen i kraft vilket innebar att uppehållstillstånd på grund av asylskäl ska vara tidsbegränsade (Justitiedepartementet 2016).

Lagändringen innebär även att de som inte anses vara flyktingar inte kan få sin familj till Sverige och att de så kallade försörjningskraven stärks. Det innebär att det för dem som fortfarande kan komma i fråga för familjeåterförening kan krävas att familjen har försörjning och boende säkrat innan de anländer Sverige. I november 2015 hade dessutom möjligheten för familjeåterförening för dem som fått skyddsstatus som ”alternativt skyddsbehövande” mer eller mindre 20

© F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

dragits tillbaka helt annat än i undantagsfall. Alternativt skyddsbehövande innebär att uppehållstillståndet är tidsbestämt till 13 månader. Efter 24 november 2015 är det denna form av beslut som ”ensamkommande” barn i huvudsak får, om de istället får status som ”flykting” är det ett tidsbestämt beslut på tre år i enlighet med begränsningslagen (Migrationsverket 2018b). I praktiken innebär det att möjligheterna till återförening i Sverige är relativt små och att besluten om asyl och uppehållstillstånd är mycket osäkra för den enskilda människan.

Ytterligare en omdebatterad förändring som sker under denna tid är att så kallade medicinska åldersbedömningar görs i allt högre utsträckning. Dessutom används en ny metod, så kallad knäledsröntgen, för att avgöra åldern hos ”ensamkommande”. Metoden och förfarandet är mycket kritiserade på en rad punkter. Internationell expertis har exempelvis slagit fast att knäleden inte kan användas för att avgöra om en person är över eller under 18 år (Schumacher, Schmeling & Rudolf 2018). Statistikerna Johan Bring och Lars ­Rönnegård påtalade under 2018 i media att Socialstyrelsen räknat fel avseende riskerna med att ett barn misstas som vuxen vid ­medicinska åldersbedömningar. Riskerna att barn skulle misstas som vuxna var betydligt högre än vad Socialstyrelsen hävdat (se t.ex. Efendic 2018; TT 2018). Även Sveriges advokatsamfund har riktat kritik mot förfarandet. I ett brev till Migrationsverkets tillförordnade generaldirektör i mars 2017 menar samfundet att ”Migrationsverkets nya rutiner [strider] såväl mot det migrationsrättsliga regelverket som grundläggande rättsstatliga principer” och att tillvägagångssättet för att få den enskilde att gå med på medicinsk åldersbedömning ”inte [kan] beskrivas som någonting annat än ren utpressning” (Ramberg 2018). Trots detta fortsätter användandet av medicinsk åldersbedömning på unga asylsökande i Sverige. De medicinska ålderbedömningarna betraktar vi som en stark objektifiering där lyssnandet på människan ses som överflödigt.

I november 2016 framkommer det att gränspolisen med stöd i utlänningslagens kapitel 17 begärt ut adressuppgifter till människor © F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

21

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

som får stöd av socialtjänsten och som saknar uppehållstillstånd.

Detta innebär en kraftig omsvängning jämfört med hur polisen har använt detta lagutrymme tidigare. Lagen som ger denna rätt har aldrig tidigare använts. Beslutet att plötsligt utnyttja denna möjlighet påverkar inte bara de människor som sökt hjälp hos social­tjänsten utan utmanar hela det sociala arbetets grund­ förutsättningar, exempelvis att det ska vara möjligt att söka hjälp och stöd utan risk för repressalier och att det ska kunna gå att lita på socialarbetaren. Ett barnperspektiv och sociala och mänskliga rättigheter ska dessutom styra det sociala arbetet, vilket motarbetas genom den här formen av uppgiftsutlämnande (se Akademiker­ förbundet SSR 2015). Detta ledde bland annat till att tre universitet/ högskolor med socionomutbildningar gick ut i media och kraftigt fördömde socialtjänstens agerande. 2017 anmäldes också förfarandet till Justitieombudsmannen (JO) av ett antal aktörer som på olika sätt kommer i kontakt med asylsökande, flyktingar och socialt arbete. JO:s yttrande slog fast att socialtjänsten inte gjort något fel som lämnat ut uppgifterna, men påpekade samtidigt att det finns ett utrymme för socialarbetaren att förvarna om att adressuppgifter begärts ut av polisen och att det finns risk för att adressen därför är röjd (Justitieombudsmannen 2017).

Efter att de kraftiga politiska åtgärderna för att förhindra att barn och unga söker asyl i Sverige omsätts i praktiken börjar professionella och aktivister inom asylrörelsen larma att barn och unga i allt högre utsträckning försöker begå eller begår suicid. Under 2017 presenteras mot bakgrund av dessa uppgifter en kartläggning, Kartläggning av självskadebeteende, suicidförsök, suicid och annan dödlighet bland ensamkommande barn och unga (Hagström, Hollander & Mittendorfer-Rutz 2018). Kartläggningen visade att suicid bland asylsökande ensamkommande barn och unga var betydligt högre än bland barn och unga i samma ålder som ingick i befolkningen i stort.

Ursprung från Afghanistan var överrepresenterat och samtliga som begick suicid var pojkar och unga män. Suicid var den absolut främsta dödsorsaken bland ensamkommande asylsökande barn och 22

© F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

unga. Liknande mönster kunde också ses när det gäller suicidförsök och självskadebeteende. Siffrorna är visserligen osäkra eftersom dessa barn och unga inte går att spåra med personnummer, men samtidigt pekas det i rapporten på att det troligen också finns en underrapportering av dessa fall. Gemensamma faktorer som pekas på i kartläggningen är erfarenheter av fattigdom, marginalisering och traumatiska händelser både innan och under flykten. Men, vad som också är intressant relaterat till 2015 är hur det tycks ha skett en ökning efter 2015, vilket kan relateras till längre handläggningstider hos Migrationsverket och till de begränsningar i asylrätten som införts efter 2015 (Hagström, Hollander & Mittendorfer-Rutz 2018). Vi vet också sedan tidigare att personer med invandrar­ bakgrund från länder utanför Europa och Nordamerika, med vissa undantag, i lägre utsträckning får specialiserad vård efter suicid­ försök (­ Niederkrotenthaler m.fl. 2017).

Under tiden för den här studien har det alltså varit möjligt att iaktta hur bilden av dem som kallas ensamkommande och förutsättningarna för dem har förändrats över tid. Omid Mahmoudi, som under den här intensiva perioden var ordförande för Ensamkommandes förbund, berättar i en intervju med Philip om hur den förändrade sociopolitiska situationen för ensamkommande barn och unga tagit deras hopp om att få leva i fred och trygghet ifrån dem.

De kämpade hela livet, från Afghanistan, att komma vidare, genom några länder, blev gång på gång kränkta, kom under lastbil, på värsta sätt, för att kunna leva i fred och dom hade ett hopp om att leva i fred i Sverige. Och när Sverige hade tagit deras hopp, så fanns inget hopp. Det fanns inte nåt annat alternativ (med sorg i rösten).

De kom in i Sverige, men fick inte stanna kvar. Inför det nära förestående hotet om att tas i förvaring för deportering fanns inget livsvärdigt alternativ kvar. De levde med en känsla av deportabilitet, som Nicholas P. de Genova (2002) uttrycker det. En överhängande risk att deporteras från den plats som utgör nationalstaten. För dessa barn och unga innebar deras förändrade förutsättningar, © F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

23

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

e­ rfarenheter och sammanhang att de inte längre orkade. En del tog sina liv, andra gav sig ut i Europa igen, i ett fortsatt sökande efter en trygg plats och ett land som ville ha dem.

Samtidigt som nya asyllagar, stängda gränser, längre hand­ läggningstider och en förändrad politisk opinion kunnat ses under de här åren finns det också en rad initiativ som pekar på motsatsen.

Ett sådant är rörelsen #vistårinteut som riktar sig till yrkesverksamma och volontärer som på olika sätt möter och är engagerade i asylsökande ensamkommande barn och unga. Rörelsen har cirka 11 000 medlemmar och driver frågor som amnesti, ett stopp av utvisningar på rättsosäkra grunder och ett stopp av omflyttningar av barn och unga (#vistårinteut 2018). Ett annat exempel på initiativ för ensamkommande och andra asylsökande är nätverket Ung i Sverige som bland annat genomförde en uppmärksammad demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm 2017. Därtill har ett antal organisationer och frivilliga arbetat för att stärka ensam­ kommandes rättigheter och underlätta för dem i deras liv i Sverige.

Alla organisationer och frivilliga går inte att nämna här, men det engagemang som trots den politiska omsvängningen finns kvar bidrar till att sprida en annan bild än den just nu dominerande bilden av de ”ensamkommande” som ett hot som kommer utifrån.

Organisationerna präglas av solidaritet i förhållande till människor som har det svårt.

Kommentarer och disposition Även om de unga som ingår i denna studie redan befann sig och hade fått permanent uppehållstillstånd (s.k. PUT) i Sverige innan 2015 är det intressant hur dessa händelser, opinionsläget och de politiska beslut som fattas som en följd av detta på olika sätt även påverkar dem som har permanent uppehållstillstånd.

I boken kommer vissa röster att höras mer än andra. Det finns flera skäl till det. Delvis har det med våra relationer till de unga att göra. De som vi lyckades bättre med att skapa relationer till kunde 24

© F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

också agera referens till vad andra unga talade om. Vi hade genom dem möjlighet att lyfta och diskutera mönster vi sett hos andra. Det har också att göra med att vissa var väldigt bra på att uttrycka sig och att själva hitta analytiska mönster. Det kunde ta sig uttryck i att någon pekade på och kunde uttrycka ett fenomen som flera andra tagit upp tidigare. Trots att några hörs mer är det viktigt att påpeka att de teman och de mönster som pekas på också förekommer hos dem som inte hörs lika ofta i boken. I texten används inga autentiska namn, en del av de som medverkar har dessutom själva valt vilket namn de vill ha i boken.

I boken kommer namnen Paula och Dawan att dyka upp i samband med intervjuutdrag och citat. Namnen syftar på Paula Aracena och Dawan Raoof som båda arbetade i vårt projekt och hade kontakt med några av de unga människorna.

I det här kapitlet har vi skapat en ingång till boken. Här har vi presenterat det sammanhang vari studien genomfördes. I nästa kapitel presenteras bokens teoretiska och forskningsmässiga ramverk, samt vilka begrepp som varit centrala. Boken är därefter uppdelad i ytterligare åtta kapitel samt ett appendix om metod.

I det tredje kapitlet, Att landa, färdas och stoppas, återkommer vi till Malmö Centralstation och det första mötet med Sverige. Här tas uppbrottet, flykten, resan och de första stegen på svensk mark upp.

I detta kapitel diskuteras också hur rörelser, i tid och rum, möjliggörs och stoppas, samt hur gränser upprätthålls. Det handlar om hur de unga navigerar genom, mellan och över olika former av gränser sam­ tidigt som de korsas av gränserna och positioneras som främlingar.

I kapitel 4, Att dansa ensam eller tillsammans, har de unga kommit till Sverige och fått permanent uppehållstillstånd som ”ensam­ kommande”. De möter ett ”system” av myndigheter och av olika representanter för Sverige. Här diskuteras fenomen såsom vänskap, saknad och längtan efter de betydelsefulla relationer som befinner sig på andra platser på jorden. Vi skriver om erfarenheter av att ses som ensam, av att vara ensam, men också av att bli ensam som en följd av det svenska mottagningssystemet. Solidariska © F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

25

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

möten uppstår visserligen och många unga har nära relationer med släkt och vänner, men i mötet med ”systemet” riskerar dessa ­relationer att drabbas.

De unga försöker på olika sätt upprätthålla relationer genom sociala medier och telefon. Möjligheten att kommunicera och hålla kontakten med människor som bor långt bort har ökat avsevärt den senaste 20–30-årsperioden. I Om att försöka behålla närhet på distans diskuteras därför hur relationerna till familj och vänner, på andra delar av jorden än där man själv befinner sig, kan upprätthållas eller förändras. Dessutom analyserar vi hur ett återvändande till ursprungsmiljön kan förstås känslomässigt och relationellt, hur det är att återigen, efter flera år, komma tillbaks till den sociala miljö där man levde sitt vardagsliv några år tidigare.

Att planera för och komma till framtiden handlar om hur de unga ser på sin framtid och hur de navigerar för att röra sig dit, exempelvis kan det handla om relationer, arbete, bostad och ekonomi.

Detta relateras till begrepp som livsplanering, habitus och till att bli stoppad. I detta kapitel lyssnar vi framför allt på fyra olika berättelser som alla på olika sätt relaterar till synen på framtiden och möjligheterna att nå dit. En viktig aspekt som diskuteras är hur livsplaner influeras av det sociala och strukturella sammanhang individen lever i och försöker agera i, men också av globala fattigdomsmönster, migrationspolitik och av att ses som ”den andre”, som en hotande främling. ”Ensamkommande” är en kategori som diskuterats och ­debatterats flitigt i media, bland politiker och av människor i ­a llmänhet. I Den ”ensamkommande” som ett potentiellt hot diskuteras hur olika dominerande negativa diskurser pekar ut ensam­kommande som ett hot. Tre av dessa diskurser diskuteras huvud­sakligen i kapitlet. Det handlar om diskursen om den ensamkommande muslimen, om ensamkommande och maskulinitet samt om myten om ankarbarn. En slutsats som dras är att dessa och andra fientliga diskurser i hög grad påverkar och tränger in i de unga människornas vardagsliv.

26

© F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

I kapitlet därpå, Vi ska hjälpa dig att stå på egna fötter, återkommer vi till mötet med myndigheter och representanter för dessa. Det handlar bland annat om hem för vård och boende (HVB), om socialarbetare och om gode män. Ämnen som integration och föreställd svenskhet tas upp och diskuteras i relation till det uppdrag som HVB har. Många har också erfarenheter av disciplinering och kollektiv bestraffning, samtidigt som det också finns erfarenheter av goda möten med myndighetsrepresentanter som på så sätt kan bidra till att göra skillnad för de ungas liv.

Detta tema återkommer vi till i kapitlet Från inramning till omramning i mötet med unga ”ensamkommande”, där vi pekar på hur de unga både ramas in och låses fast av ett opersonligt system.

Detta skapar förutsättningar och gränser för vilka möten som görs möjliga, men också i förlängningen hur de unga tolkas, ses som och bemöts som människor. Men det går också att arbeta på ett sätt som ramar om, som ifrågasätter de föreställningar och förutsättningar som gör vissa liv osörjbara. Det går att skapa förutsättningar för ett solidariskt lyssnande och på så sätt tillerkänna de unga mer mänskligt värde.

I bokens avslutande kapitel drar vi samman bokens centrala teman. Här diskuteras hur en avsaknad av lyssnande kan bidra till ett oigenkännande. De unga upplever många gånger att de inte blir lyssnade till, och hur de därför behöver balansera mellan diskurser och berättelser som beskriver dem som en homogen, statisk kategori och deras behov, i egenskap av människor, av att lyssnas till. Lyssnandet skapar möjligheter till ett mänskligt igenkännande och till solidariska möten.

I ett avslutande appendix presenterar vi mer konkret hur studien genomförts. Här diskuteras studiens upplägg, vilka avvägningar som gjorts och vilka som på olika sätt deltagit i studien. Det gäller både de unga som gett sin tid till oss och vilka vi är som försökt att lyssna till dem.

Att dela in alla de samtal och möten vi haft med de unga i olika teman med specifika ingångar är delvis att begå våld på deras röster, © F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

27

01

/ M a l mö C e n tra l statio n f y l l s m e d l i v

samtidigt som tematiseringen möjliggör ett lyssnande genom att skapa en struktur för den som ska ta till sig av rösterna. De olika tematiseringarna ska därför inte ses som helt avskilda från ­varandra, de hänger ihop. Det gör att vissa citat eller delar av någons historia eller samtid kan återkomma i flera kapitel. Deras ord är möjliga att läsa på flera sätt. Det gör att de olika avsnitt som finns i boken kan befrukta varandra, exempelvis kan ensamhet som tas upp i Att dansa ensam eller tillsammans relateras till livsplanerna i Att planera för och komma till framtiden och kontakten med föräldrar som tas upp i Om att försöka behålla närhet på distans. Tillsammans skapar de en gemensam och mer övergripande förståelse för hur de unga tänker om sina vardagsliv i förändring och hur de förhåller sig till de diskurser (bilder av ”ensamkommande”) som gör anspråk på att definiera vilka de är.

28

© F Ö R F A T T A R N A O C H S T U D EN T L I T T E R A T U R

Marcus Herz är docent i socialt arbete vid Malmö universitet.

Hans forskning handlar om social utestängning och social rättvisa.

Philip Lalander är professor i socialt arbete vid Malmö universitet.

Han har utfört etnografiska studier om människor som misstänkliggörs.

RÖRELSER, GRÄNSER OCH LIV Att lyssna till de unga som kom Året var 2013 när Andy, som 13-åring, för första gången satte sina fötter på svensk mark. Platsen var den då ganska nybyggda Citytunneln, i Malmös underjord. Via rulltrappor rörde han sig upp mot stadens ytskikt, Malmö Centralstation och Malmö centrum.

Unga migranter har de senaste åren stått i fokus för den mediala och politiska debatten i Sverige och Europa. Det gäller särskilt de unga som anländer utan vårdnadshavare, den grupp som kommit att kallas för ensamkommande. Rörelser, gränser och liv handlar om just dem, om 20 unga människor som vid ett stort antal intervjuer berättar om sina vardagsliv. Från resan genom gränsernas Europa till den situation de befinner sig i idag.

I berättelserna inryms både känslor av maktlöshet och frustration, av att misstänkliggöras, och av att betraktas som ensamkommande och att fastna i kategorin. Men också, genom möten med andra, känslor av hopp i att uppfattas som fullvärdiga och komplexa människor, att kunna navigera mot framtiden.

Rörelser, gränser och liv lämpar sig för kurser om migration, sociologi, socialpsykologi, socialt arbete, barn och ungdom, psykologi och utbildningsvetenskap.

Boken manar till lyssnande, och är just därför mycket viktig.

Läs! Lyssna! Igenkänn!

Magnus Dahlstedt, professor i socialt arbete, Linköpings universitet

Art.nr 39761

studentlitteratur.se