9789144114446

23 mm

Karin Herlitz

| Läs mera

Läs mera

– läsning som metod för flera moment i Svenska 1, 2 och 3

Läs mera Karin Herlitz

– läsning som metod för flera moment i Svenska 1, 2 och 3

Varför sjunger Håkan Hellström om en av litteraturhistoriens mest kända karaktärer, den unge Werther? Vad skulle den förnuftige Robinson Crusoe göra om han plötsligt befann sig mitt i ett kärlekstriangeldrama? Vad är det som skrämmer oss när vi läser skräck? Vad skulle du göra om du plötsligt vaknade upp och var ekonomiskt oberoende? Är det någonsin rätt att ta någons liv? Och slutligen, hur tror du att världen ser ut 200 år från nu?

I Läs mera får du fundera över detta när du arbetar med skönlitteratur på olika sätt.

Här får du upptäcka delar av världen, och av dig själv, på det sätt som du bara kan göra via litteraturen.

Läs mera täcker in en mängd kunskapskrav samtidigt som läsningen i sig stärker både läsförmåga, avkodning av text och ordförråd. Boken bygger på ett formativt arbetsätt och innehåller bland annat självvärderingar, kamratrespons, feed-forward och elev­ reflektioner.

Trevlig läsning!

Art.nr 39329 ISBN 978-91-44-11444-6

studentlitteratur.se

978-91-44-11444-6_01_cover.indd 1-3

9 789144 114446

2017-10-09 10:25

Studentlitteratur AB Box 141 221 00 LUND Besöksadress: Åkergränden 1 Tfn 046-31 20 00 studentlitteratur.se

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access skolkopieringsavtal, är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning.

Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Redaktion: Henric Arfwidsson Grafisk form och layout: Johanna Szemenkar Remgard Omslagsbild: Shutterstock Art.nr 39329 ISBN 978-91-44-11444-6 © Författaren och Studentlitteratur AB 2017 Upplaga 1:1 Printed by Lapaprint, Valmiera, Latvia 2017

Las_mera_inlaga_CC.indd 2

2017-10-09 09:53

Innehåll 1. Gunnar Ekelöf – Eufori . . . . . . . . . . . . . . 5 Under läsningens gång . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Gör en personbeskrivning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Eufori . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Reflektion . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8

2. Karin Boye och Ernest Hemingway . . 9 Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 Frukosten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 Frukosten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 Under tiden du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 Den gamle och havet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 12 Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 Kallocain . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 Språkbruk och uppbyggnad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 40 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44 Examinerande uppgift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44 Ge respons . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44 Utvärdering av arbetsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 44

3. Selma Lagerlöf . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 45

Kapitel 1. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 Marie Lus Legend . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74 ur Legend . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 74 Suzanne Collins Hungerspelen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 Slåtterdagen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 Dystopier och utopier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 Examinerande uppgift del 1 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 98 Examinerande uppgift del 2 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99 Utvärdering av arbetsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 99

5. Intet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 101 Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102 Fundera och förutspå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 102 Jag är Pierre Anthon . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 103 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 Examinerande uppgift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 107 Ge respons . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108 Utvärdering av arbetsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . 108

6. Barndomsskildringar . . . . . . . . . . . . . 109

Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 Ord och mening . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 Förutspå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 48 Under tiden du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 Fundera enskilt och tillsammans . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 Gravskriften av Selma Lagerlöf . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 56 Examinerande uppgift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 Ge respons . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57 Utvärdering av arbetsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 57

Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110 Ett barndomsminne . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 110 Under tiden du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 111 Det lilla huset i stora skogen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 111 Kapitel 1. Rädd och hungrig . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 125 För Jaana-Kristiina, Nilas, Runa, Jonna, Frank och Hanna. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 141 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 156 Examinerande uppgift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 156 Ge respons . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 156 Utvärdering av arbetsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . 156

4. 1984 – Legend – Hungerspelen . . . . 59

7. Sapfo & Orfeus och Eurydike . . . . . . 157

Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 Hur ser världen ut om 200 år? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 60 Under tiden du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61 George Orwells 1984 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 61

Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158 Beskriv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 158 Sapfo . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159 Under tiden du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159

Las_mera_inlaga_CC.indd 3

2017-10-09 09:53

Gudars like. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 159 En grekisk myt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 161 Orfeus och Eurydike . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 161 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 164 Examinerande uppgift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 164 Ge respons . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 164 Utvärdering av arbetsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . 164

8. Unge Werther vs Robinson Crusoe . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 165 Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 166 Vem är den unge Werther? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 166 Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 168 Under tiden du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 169 Den unge Werthers lidanden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 169 På okänd ö . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 216 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 242 Examinerande uppgift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 242 Ge respons . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 242 Utvärdering av arbetsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . 242

11. Den ökända historien om Frankie Landau-Banks . . . . . . . . . . . . . . 311 Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 312 Fundera och ta ställning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 312 Panoptikon . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 314 Under tiden du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 314 Sammanfatta och beskriv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 314 Sammanfatta och förutspå . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 316 Sammanfatta och jämför . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 317 Sammanfatta och jämför . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 319 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 320 Examinerande uppgift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 320

12. Doktor Glas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 321 Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 322 Får man någonsin döda någon? . . . . . . . . . . . . . . . . 322 Under läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 322 Sammanfatta och reflektera . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 322 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 324 Examinerande uppgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 324

9. Sherlock Holmes . . . . . . . . . . . . . . . . . 243

13. Pärlan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 325

Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 244 Vem är Sherlock Holmes? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 244 Under tiden du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 245 Sherlock Holmes . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 245 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267 Examinerande uppgift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 267 Ge respons . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 268 Utvärdering av arbetsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . 268

Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 326 Om du blev miljonär … . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 326 Under läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 327 Fundera och diskutera . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 327 Sammanfatta och diskutera . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 328 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 328 Examinerande uppgift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 328 Utvärdering av arbetsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . 328

10. Frankenstein . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 269

14. Den absoluta sanningen om mitt liv som halvtidsindian . . . . . . . . . . 329

Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 270 Vad är skräck? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 270 Romantiken . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 272 Under tiden du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 273 ur Frankenstein . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 273 Den svarta katten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 301 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 310 Examinerande uppgift . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 310 Ge respons . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 310 Utvärdering av arbetsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . 310

Innan du läser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 330 Vad vet du om …? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 330 Under läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 331 Beskriv och diskutera . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 331 Tre scener . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 332 Frågor till Junior . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 332 Efter läsningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 333 Utvärdering av arbetsområde . . . . . . . . . . . . . . . . . . 333

Checklista för kortare texter . . . . . . . . 334

Las_mera_inlaga_CC.indd 4

2017-10-09 09:53

2 Karin Boye och Ernest Hemingway Vilka effekter har språkbruket på berättandet?

Las_mera_inlaga_CC.indd 9

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

Innan du läser Frukosten Som en inledning till det här kapitlet ska du få läsa två korta texter med samma titel:

Frukosten 1.

Hon stiger in i köket och sätter sig vid bordet. Kvar står glaset från gårdagens middag. Hon häller ut vattnet och tar fram en tallrik. När hon tittar in i kylen blir hon stående en stund innan hon tar fram filmjölken.

Hon tittar tomt framför sig medan hon äter sin fil. Hon reser sig och lämnar köket för att borsta sina tänder. Trött möter hon sin egen spegelbild samtidigt som hon hör mamma ropa från köket: ”Du måste ställa in tallriken Lisa.”

Med en suck går hon tillbaka ut i köket. Med väskan i handen lämnar hon därefter huset. ”Hejdå!” Dörren slår igen med en smäll.

2.

Direkt när hon kliver in i köket ser hon glaset på bordet, glaset som hon glömde efter gårdagens middag. Konstigt att inte mamma flippade helt, tänker hon, det är inte precis likt mamma att låta mig slippa undan från kvarglömd disk. Hon tar glaset och tänker precis ta en klunk när hon ser de pyttesmå bubblorna som sitter utmed insidan av glaset. Det ser äckligt ut tycker hon, så hon häller ut vattnet och sträcker sig efter en tallrik istället.

När hon öppnar kylskåpet fylls hon av en känsla av hopplöshet – varför måste frukostmaten alltid vara densamma undrar hon? För vem vill egentligen äta exakt samma sak varje morgon? Inte hon i alla fall, och ända stod ändå bara samma gamla filmjölk där inne i kylen och liksom hånade henne med sin blotta uppenbarelse. Hon ser dock inga andra alternativ och känner sig till slut tvungen att ta fram filen, för något måste hon ju äta för att kunna orka med skoldagen.

Djupt försjunken i tankar äter hon långsamt sin fil. Hon funderar över det som hände igår på rasten, när Peter plötsligt hade sagt det där om hennes leende; att han blev glad av det, hennes leende. Hon visste inte riktigt hur hon skulle göra nu, Peter var liksom en dröm, och hon var inte helt säker på att hon var redo att försöka förverkliga den. Tankspritt reste hon sig från bordet och gick in i badrummet för att borsta sina tänder. Hon tittar upp och möter sin spegelbild. Hon

10

Las_mera_inlaga_CC.indd 10

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

prövar att le men tycker själv att hon ser mest fånig ut. Han menade nog inte allvar tänker hon, han ville nog bara se hennes reaktion. Hon suckar i samma ögonblick som hon hör sin mamma ropa från köket: ”Du måste ställa in tallriken Lisa.” Hon suckar återigen, ställer ifrån sig tandborsten och går mot köket.

På vägen snappar hon åt sig sin väska, och hon ställer snabbt in tallriken i diskmaskinen innan hon ropar ”Hejdå” och smäller igen ytterdörren.

1) På vilka sätt tycker du att de båda texterna skiljer sig åt? Fundera i termer av detalj­rikedom och hur meningarna är konstruerade?

2) Kan de båda ändå säga återberätta samma sak? Motivera och förklara hur du tänker.

3) Vilken av texterna tycker du bäst berättar om den här händelsen – frukosten? Motivera!

Sätt dig med en klasskompis och jämför tankar – håller ni med varandra?

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 11

11

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

Under tiden du läser Följande text är ett utdrag ur Ernest Hemingways roman Den gamle och havet.

Läs den och reflektera sedan över frågorna som följer.

Den gamle och havet Han var en gammal man som fiskade ensam i en liten båt i Golfströmmen och han hade inte fått en fisk på åttiofyra dagar. Under de första fyrtio dagarna hade han haft en pojke med sig. Men efter fyrtio dagar utan en enda fisk hade pojkens föräldrar sagt till honom att den gamle nu var avgjort och slutgiltigt salao, så otursförföljd man någonsin kan bli, och på deras befallning hade pojken följt med en annan båt som fick tre fina fiskar redan under första veckan. Det gjorde pojken ledsen att dag efter dag se den gamle komma in till stranden med båten tom och han gick alltid bort för att hjälpa honom att bära antingen de hoprullade linorna eller huggkroken och harpunen och seglet som var beslaget runt masten.

Seglet var lagat med mjölsäckar och beslaget såg det ut som det ständiga nederlagets fana.

Den gamle var mager och tärd och hade djupa rynkor i nacken. Kinderna var brunfläckiga av den godartade hudcancer som solens strålar orsakar när de reflekteras i det tropiska havet. Fläckarna spred sig en bra bit utmed sidorna av ansiktet, och händerna hade fått djupa ärr från arbetet med tunga fiskar på linorna. Men inga av dessa ärr var nya. De var gamla som erosioner i en fiskfri öken.

Allt var gammalt med honom utom ögonen och de hade samma färg som havet och lyste muntra och obesegrade. ”Santiago”, sa pojken till honom medan de gick uppför sandbanken från den plats där båten låg uppdragen. ”Jag kan följa med dig ut igen. Vi har tjänat lite pengar.”

Den gamle hade lärt pojken att fiska och pojken älskade honom. ”Nej”, sa den gamle. ”Båten du är på har tur. Stanna där.” ”Men kom ihåg att du en gång var utan fisk i åttiosju dagar och att vi sedan fångade stora fiskar varenda dag i tre veckor.” ”Det minns jag”, sa den gamle. ”Jag vet att det inte var av tvivel som du lämnade mig.” ”Det var pappa som tvingade mig. Jag är bara en pojke och jag måste lyda honom.” ”Jag vet”, sa den gamle. ”Det är helt i sin ordning.” ”Han har inte mycket till tro.” ”Nej”, sa den gamle. ”Men det har vi, inte sant?”

12

Las_mera_inlaga_CC.indd 12

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

”Ja”, sa pojken. ”Får jag bjuda på en öl på Terrassen innan vi bär hem sakerna?” ”Varför inte?” sa den gamle. ”Två fiskare emellan.”

De satt på Terrassen och många av fiskarna gjorde narr av den gamle och han blev inte arg. Andra äldre fiskare såg på honom och kände sig sorgsna. Men de visade det inte och de talade artigt om strömmen och hur djupt de sänkte sina linor och det stadiga fina vädret och vad de hade sett. Dagens framgångsrika fiskare var redan iland och hade rensat sina marlinfiskar och lagt ut dem i deras fulla längd över två plankor och burit dem med två män vacklande i vardera änden bort till fiskeboden där de väntade på att isbilen skulle komma och köra dem till marknaden i Havanna. De som hade fångat hajar hade forslat dessa till hajfabriken på andra sidan viken där man hissade upp dem med block och talja, tog ut levern, skar av fenorna, flådde av skinnet och strimlade köttet för nedsaltning.

När vinden kom österifrån svepte lukten från hajfabriken in mot hamnen, men idag kunde man bara ana lukten eftersom vinden hade vänt norrut och sedan avtagit och på Terrassen var det soligt och skönt. ”Santiago”, sa pojken. ”Ja”, sa den gamle. Han satt och höll i sitt glas och tänkte tillbaka på gamla tider. ”Får jag gå och skaffa sardiner åt dig till imorgon?” ”Nej. Gå och spela baseboll. Jag kan fortfarande ro och Rogelio kastar ut nätet.” ”Jag skulle gärna åka ut. Om jag inte får fiska med dig så vill jag ändå hjälpa dig på något vis.” ”Du har bjudit mig på öl”, sa den gamle. ”Det har redan blivit en man av dig.” ”Hur gammal var jag första gången jag fick åka med dig i din båt?” ”Fem. Och du var nära att dö när jag drog in fisken för tidigt och han nästan slog båten i stycken. Minns du det?” ”Jag minns stjärten som piskade och slog och att toften brakade ihop och jag minns ljudet när du klubbade honom. Jag minns att du kastade in mig i fören där de våta hoprullade linorna låg och att jag kände hur hela båten skakade och hörde dig klubba honom precis som man hugger ner ett träd och kände den söta lukten av blod över hela mig.” ”Minns du verkligen det där eller är det jag som har berättat det för dig?” ”Jag minns allt från första gången vi åkte ut tillsammans.”

Den gamle såg på honom med tillit och kärlek i de solsvedda ögonen. ”Om du var min pojke skulle jag ta med dig ut och spela”, sa han. ”Men du är din fars och din mors och du är på en båt som har turen på sin sida.” ”Får jag ordna de där sardinerna åt dig? Jag vet var jag kan få tag i fyra beten också.” ”Jag har kvar mina från idag. Jag har lagt dem i salt i asken.” ”Låt mig ordna fyra färska.”

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 13

13

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

”Ett”, sa den gamle. Hans hopp och förtröstan hade aldrig försvunnit. Men nu frisknade de som vinden. ”Två”, sa pojken. ”Två”, gav den gamle med sig. ”Du har väl inte stulit dem, va?” ”Det hade jag kunnat göra”, sa pojken. ”Men dessa köpte jag.” ”Tack”, sa den gamle. Han var för enkel för att fråga sig när han hade blivit ödmjuk. Men han visste att han hade blivit det och han visste att det inte var något skamligt och att det inte berövade honom hans sanna värdighet. ”Det blir en fin dag med den här strömmen imorgon”, sa han. ”Vart ska du?” frågade pojken. ”Långt ut och sedan in igen när vinden vänder. Jag vill hinna ut innan det blir ljust.” ”Då ska jag försöka få honom till att fiska långt ut”, sa pojken. ”Så att vi kan komma och hjälpa dig om du får något riktigt stort på kroken.” ”Han tycker inte om att fiska så långt ut.” ”Nej”, sa pojken. ”Men jag kan låtsas se något som inte han skulle kunna se, som en cirklande fågel, och på så vis få honom till att ge sig ut efter dorado.”* ”Ser han så illa?” ”Han är nästan blind.” ”Det är märkligt”, sa den gamle. ”Han har aldrig fiskat sköldpaddor. Det är så man fördärvar synen.” ”Men du fiskade ju sköldpaddor i flera års tid utanför Miskitokusten och du har god syn.” ”Jag är en märkvärdig gammal man.” ”Men är du tillräckligt stark nu för tiden för att få upp en riktigt stor fisk?” ”Jag tror det. Och det finns många knep.” ”Vi bär hem sakerna”, sa pojken. ”Så kan jag ta kastnätet och ge mig av efter sardinerna.”

De lastade ur båten. Den gamle bar masten på axeln och pojken bar trälådan med de hoprullade, hårt tvinnade bruna linorna, huggkroken och harpunen och skaftet. Asken med betena låg under aktern på båten tillsammans med klubban som användes till att bedöva de stora fiskarna när de drogs ombord. Ingen skulle stjäla från den gamle men det var ändå bäst att ta hem seglet och de tunga linorna eftersom daggen var till skada för dem, och även om den gamle var helt säker på att ingen från trakten skulle stjäla från honom så tyckte han att det var onödigt att lämna huggkroken och harpunen kvar som frestelser i båten.

De gick tillsammans utmed vägen till den gamles stuga och steg in genom den öppna dörren. Den gamle lutade masten och det beslagna seglet mot väggen och pojken ställde lådan och de andra redskapen intill. Masten var nästan lika lång som stugans enda rum. Stugan var byggd av de hårda hölstren från den kungs-

14

Las_mera_inlaga_CC.indd 14

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

palm som kallas guano och där inne fanns en säng, ett bord, en stol och en plats på jordgolvet där man kunde elda med träkol. På den bruna väggen av utplattade, överlappande blad från den grovfibriga guanopalmen satt en färgbild av Jesu heliga hjärta och en annan av Jungfrun av Cobre.* Dessa hade hans hustru lämnat efter sig. Förr hade han haft ett färglagt foto av sin hustru uppsatt på väggen men detta hade han tagit ner eftersom han kände sig så ensam när han såg det och nu låg det på hyllan i hörnet under hans rena skjorta. ”Vad har du att äta?” frågade pojken. ”En gryta med gult ris och fisk. Vill du ha lite?” ”Nej, jag äter hemma. Ska jag göra upp eld åt dig?” ”Nej, jag gör det senare. Eller också äter jag riset kallt.” ”Kan jag ta kastnätet?” ”Naturligtvis.”

Det fanns inget kastnät och pojken kom ihåg när de sålde det. Men de spelade upp denna scen varje dag. Det fanns heller ingen gryta med gult ris och fisk och även detta visste pojken. ”Åttiofem är ett lyckotal. Vad skulle du säga om jag drog in en som vägde över ett halvt ton?” ”Jag tar kastnätet och går och ordnar sardiner. Tänker du sitta i solen i dörröppningen?” ”Ja. Jag har gårdagens tidning och tänkte läsa basebollsidorna.”

Pojken undrade om även tidningen var en fantasi. Men den låg under sängen och den gamle tog fram den. ”Jag fick den av Perico på bodegan”, förklarade han. ”Jag kommer tillbaka när jag har ordnat sardinerna. Jag lägger dina och mina ihop på is så kan vi äta dem tillsammans imorgon bitti. När jag kommer tillbaka kan du berätta vad som stod på basebollsidorna.” ”Yankees kan inte förlora.” ”Men jag fruktar Cleveland Indians.” ”Lita på Yankees, pojken min. Tänk på den store DiMaggio.” ”Jag fruktar både Cleveland Indians och Detroit Tigers.” ”Akta dig så att du inte snart också börjar frukta Cincinnati Reds och Chicago White Sox.” ”Läs om hur det har gått och berätta när jag kommer tillbaka.” ”Vad säger du om att köpa en åttiofemma på lotteriet? Imorgon är den åttiofemte dagen.” ”Det kan vi göra”, sa pojken. ”Men borde inte åttiosju vara ditt lyckotal sedan förra gången?” ”Det kan inte hända en andra gång. Tror du att du kan hitta en åttiofemma?” ”Jag kan beställa en.”

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 15

15

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

”En karta. Det kostar två dollar och femtio cent. Vem kan vi låna det av?” ”Det är inga problem. Två och femtio kan jag alltid låna.” ”Det kanske jag också kan. Men jag vill helst inte göra det. Först lånar man.

Sedan tigger man.” ”Håll dig varm, gamle man”, sa pojken. ”Tänk på att det är september nu.” ”Månaden då de stora fiskarna kommer”, sa den gamle. ”I maj kan vem som helst vara fiskare.” ”Nu ger jag mig av efter sardinerna”, sa pojken.

När pojken kom tillbaka hade den gamle somnat på sin stol och solen hade gått ner. Pojken tog den gamla arméfilten från sängen och bredde ut den över stolsryggen och över axlarna på den gamle. Det var märkliga axlar, ännu kraftiga trots sin ålder, och även nacken var stark och rynkorna syntes inte så mycket nu när den gamle sov med huvudet framåtböjt. Skjortan var lappad så många gånger om att den såg ut som seglet och solen hade blekt lapparna i många nyanser. Den gamles ansikte var trots allt mycket gammalt och när han blundade fanns det inget liv i det. Tidningen låg över knäna och tyngden från armen höll den på plats i kvällsbrisen. Han var barfota.

Pojken lämnade honom där och när han kom tillbaka satt den gamle fortfarande och sov. ”Vakna, gamle man”, sa pojken och la sin hand på den gamles knä.

Den gamle öppnade ögonen och det tog en stund för honom att återvända från någon fjärran plats. Så log han. ”Vad har du där?” frågade han. ”Kvällsmat”, sa pojken. ”Det är dags för kvällsmat.” ”Jag är inte så hungrig.” ”Se så. Man kan inte fiska om man inte äter.” ”Det har jag redan gjort”, sa den gamle medan han reste sig och slog ihop tidningen. Sedan började han vika ihop filten. ”Behåll filten på”, sa pojken. ”Du ska inte behöva fiska på tom mage så länge jag lever.” ”Lev då länge och ta väl hand om dig”, sa den gamle. ”Vad har vi att äta?” ”Svarta bönor och ris, stekta bananer och lite stuvning.”

Pojken hade med sig maten i ett tvådelat metallkärl från Terrassen. Ur fickan tog han fram två uppsättningar av kniv och gaffel och sked med en servett lindad runt varje. ”Vem fick du detta av?” ”Martin. Ägaren.” ”Jag måste tacka honom.” ”Jag har redan tackat honom”, sa pojken. ”Så det behöver du inte göra.” ”Jag ska ge honom bukköttet från en stor fisk”, sa den gamle. ”Har han gjort detta för oss tidigare?”

16

Las_mera_inlaga_CC.indd 16

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

”Jag tror det.” ”Då måste jag ge honom något mer än bara bukköttet. Han är mycket omtänksam.” ”Han skickade med två öl.” ”Jag tycker bäst om burköl.” ”Jag vet. Men nu blev det flasköl av märket Hatuey och flaskorna ska jag lämna tillbaka.” ”Det var mycket snällt av dig”, sa den gamle. ”Ska vi äta nu?” ”Det har jag redan sagt ät dig att göra”, sa pojken vänligt. ”Jag ville inte öppna kärlet förrän du var klar.” ”Jag är klar nu”, sa den gamle. ”Jag behövde bara en stund till att tvätta mig.”

Vart gick du för att tvätta dig? ville pojken fråga. Den enda pumpen i byn låg två kvarter bort. Jag måste ordna så att det finns vatten åt honom här, tänkte pojken, och tvål och en bra handduk. Varför har jag inte tänkt på det? Jag måste skaffa en ny skjorta åt honom också, och en jacka till vintern och ett par skor och en ny filt. ”Mycket god stuvning”, sa den gamle. ”Berätta vad som stod på basebollsidorna”, sa pojken. ”I American League vinner som sagt Yankees”, sa den gamle belåtet. ”De förlorade idag”, sa pojken. ”Det betyder ingenting. Den store DiMaggio är sig själv igen.” ”Han är inte den ende spelaren i laget.” ”Nej, det är klart. Men det är han som gör hela skillnaden. I den andra ligan står det mellan Brooklyn och Philadelphia och jag tror på Brooklyn. Men så tänker jag på Dick Sisler och de där fantastiska slagen på gamla arenan.” ”Inget kan mäta sig med det. Jag har aldrig sett någon slå så långt.” ”Minns du när han brukade komma till Terrassen? Jag ville ta med honom på en fisketur men var för blyg för att fråga. Sedan bad jag dig att fråga honom men du var också för blyg.” ”Jag vet. Det var ett stort misstag. Han kanske hade följt med oss. Det hade blivit ett minne för livet.” ”Jag skulle vilja ta med den store DiMaggio på en fisketur”, sa den gamle. ”Det sägs att hans far var fiskare. Kanske var han lika fattig som vi och kanske skulle han förstå.” ”Den store Sislers far var aldrig fattig och när han var i min ålder, fadern alltså, spelade han i de stora ligorna.” ”När jag var i din ålder stod jag för om masten på en råseglare som gick till Afrika och jag har sett lejon på stränderna om kvällarna.” ”Jag vet. Du har berättat det.” ”Ska vi prata om Afrika eller om baseboll?”

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 17

17

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

”Baseboll, tycker jag”, sa pojken. ”Berätta om den store John J McGraw.” Han uttalade bokstaven J som jota. ”Han kom också ibland till Terrassen förr i tiden. Men han var hård och oförskämd och svår att ha att göra med när han söp. Han tänkte lika mycket på hästar som på baseboll. Åtminstone bar han omkring på travprogram i fickan hela dagarna och nämnde ofta namn på hästar när han satt i telefon.” ”Han var en fantastisk tränare”, sa pojken. ”Den störste av alla enligt min far.” ”Det är för att han kom hit fler gånger än någon annan”, sa den gamle. ”Om Durocher hade fortsatt komma hit varje år hade din far tyckt att han var den störste.” ”Vem är egentligen den störste tränaren, Luque eller Mike González?” ”Jag tycker att de är jämbördiga.” ”Och den bäste fiskaren är du.” ”Nej. Jag vet några som är bättre.” ”Qué va”,* sa pojken. ”Det finns många bra fiskare och en del som är riktigt bra.

Men det finns bara en som du.” ”Tack. Det gör mig glad att höra. Förhoppningsvis kommer ingen fisk så stor att vi blir motbevisade.” ”Om du fortfarande är så stark som du säger finns det ingen sådan fisk.” ”Jag kanske inte är så stark som jag tror”, sa den gamle. ”Men jag kan många knep och jag har en stark vilja.” ”Du borde lägga dig nu så att du är pigg imorgon. Jag bär tillbaka sakerna till Terrassen.” ”God natt då. Jag väcker dig imorgon.” ”Du är min väckarklocka”, sa pojken. ”Åldern är min väckarklocka”, sa den gamle. ”Varför vaknar gamla män så tidigt? Är det för att förlänga dagen?” ”Det vet jag inte”, sa pojken. ”Allt jag vet är att unga män sover länge och djupt.” ”Det minns jag”, sa den gamle. ”Jag väcker dig i tid.” ”Jag tycker inte om när han väcker mig. Då känns det som om jag vore mindre värd än han.” ”Jag vet.” ”Sov gott, gamle man.”

Pojken gick ut. De hade ätit utan ljus på bordet och den gamle tog av sig byxorna och gick till sängs i mörkret. Han rullade ihop sina byxor till en huvudkudde och stoppade tidningen emellan. Så rullade han in sig i filten och sov på de andra gamla tidningarna som täckte resåren i sängen.

Han somnade snart och drömde om tiden som ung i Afrika och de långsträckta, gyllene stränderna och de vita stränderna, så vita att man bländades, och de höga klippuddarna och de stora bruna bergen. Nu bodde han längs den kusten varje

18

Las_mera_inlaga_CC.indd 18

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

natt och i drömmarna hörde han vågornas brus och såg lokalbefolkningens båtar komma farande. Han kände doften av tjära och drev från däcket medan han sov och kände doften av Afrika som drog in med landbrisen om morgnarna.

När han kände doften av landbrisen vaknade han oftast och klädde på sig för att gå och väcka pojken. Men den här natten kom doften mycket tidigt och han visste i drömmen att det var för tidigt och fortsatte drömma för att se öarnas vita toppar resa sig ur havet och sedan drömde han om Kanarieöarnas alla hamnar och redder.

Han drömde inte längre om stormar eller kvinnor eller stora händelser eller stora fiskar eller slagsmål eller styrketävlingar eller sin hustru. Nu drömde han bara om platser och om lejonen på stranden. De lekte som unga katter i skymningen och han älskade dem precis som han älskade pojken. Han drömde aldrig om pojken. Han bara vaknade, tittade ut mot månen genom den öppna dörren och rullade ut sina byxor och satte på sig dem. Han tömde blåsan utanför stugan och gick sedan utmed vägen för att väcka pojken. Han skakade i morgonkylan.

Men han visste att han skulle skaka sig varm och att han snart skulle ro båten.

Där pojken bodde var dörren olåst och han öppnade den och klev försiktigt in på bara fötter. Pojken låg och sov på en tältsäng i första rummet och den gamle kunde se honom tydligt i det tynande månskenet. Han tog varsamt tag om den ena foten och höll i den till dess att pojken vaknade och vände sig om och såg på honom. Den gamle nickade och pojken tog sina byxor från stolen intill sängen och drog på sig dem sittande på sängkanten.

Den gamle gick ut genom dörren och pojken kom efter. Han var sömnig och den gamle Ia sin arm om hans axlar och sa: ”Förlåt.” ”Qué va”,* sa pojken. ”Det är var mans plikt.”

De gick utmed vägen till den gamles stuga och längs hela gatan gick män barfota i mörkret bärande på sina båtmaster.

När de kom fram till den gamles stuga tog pojken rullarna med lina i korgen och harpunen och huggkroken och den gamle bar masten med det beslagna seglet på axeln. ”Vill du ha kaffe?” frågade pojken. ”Vi lägger redskapen i båten och sedan går vi och dricker lite.”

De drack kaffe ur burkar för kondenserad mjölk på ett ställe som öppnade tidigt och dit fiskarna gick. ”Har du sovit gott, gamle man?” frågade pojken. Han började vakna till även om det fortfarande var svårt för honom att lämna sömnen bakom sig. ”Mycket gott, Manolin”, sa den gamle. ”Jag känner mig hoppfull idag.” ”Jag också”, sa pojken. ”Nu måste jag ordna sardiner åt oss båda och färska beten åt dig. Han bär våra redskap själv. Han vill aldrig att någon annan ska bära något.”

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 19

19

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

”Vi är olika”, sa den gamle. ”Jag lät dig bära saker redan när du var fem.” ”Jag vet”, sa pojken. ”Jag är snart tillbaka. Drick en kopp till. Vi har kredit här.”

Han gick barfota iväg över korallklipporna, bort till ishuset där betena förvarades.

Den gamle drack sitt kaffe långsamt. Det var det enda han skulle få på hela dagen och han visste att han skulle behöva det. Han hade länge saknat matlust och hade aldrig med sig någon lunch. Han hade en flaska vatten i fören på båten och det var allt han behövde under dagen.

Nu kom pojken tillbaka med sardinerna och de båda betena inlindade i en tidning och då de följde stigen bort till båten kände de stenarna i sanden under sina fötter. De lyfte båten och sköt ut henne i vattnet. ”Lycka till, gamle man.” ”Lycka till”, sa den gamle. Han fäste årornas surrningar i tullarna och så lutade han sig fram mot årbladens tryck i vattnet och började ro ut ur hamnen i mörkret. Andra båtar från andra stränder gav sig samtidigt ut på havet och den gamle hörde årorna som sänktes och sköt genom vattnet även om han inte kunde se dem nu när månen låg bakom bergen.

Ibland hördes prat från någon båt. Men från de flesta båtar var det tyst bortsett från ljudet av åror. Båtarna spred ut sig sedan de lämnat hamnens utlopp och var och en gav sig ut mot den del av havet där man hoppades att det skulle finnas fisk. Den gamle visste att han skulle långt ut och han lämnade lukten från landskapet bakom sig och rodde ut i havets friska gryningsdoft. Han såg den självlysande sargassotången i vattnet medan han rodde över den del av havet som fiskare kallade den stora brunnen eftersom det kom ett plötsligt djup på trettonhundra meter där alla sorters fiskar samlades på grund av den virvel som strömmen åstadkom mot havsbottnens branta väggar. Här fanns massor av räkor och betesfiskar och ibland stim av tioarmade bläckfiskar i de djupaste hålorna och dessa steg nära havsytan om natten och blev uppätna av alla fiskar som irrade omkring.

I mörkret kunde den gamle känna hur morgonen närmade sig och medan han rodde hörde han det skälvande lätet av flygfiskar som lämnade vattnet och fräsandet som deras stela vingar gav ifrån sig när de flög iväg i mörkret. Han var mycket förtjust i flygfiskar eftersom de var hans närmaste vänner ute på havet.

Han tyckte synd om fåglarna, i synnerhet de små sköra, mörka tärnorna som alltid flög och letade och nästan aldrig hittade något, och han tänkte: Fåglarna har det svårare än vi med undantag för fregattfåglarna och de som är stora och starka. Varför skapades fåglar så späda och ömtåliga som de där fisktärnorna när havet kan vara så grymt? Hon är vänlig och mycket vacker. Men hon kan bli så grym och detta sker så plötsligt och sådana fåglar som flyger och dyker och jagar med sina små sorgsna röster är för ömtåliga för havet.

20

Las_mera_inlaga_CC.indd 20

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

Han tänkte alltid på havet som la mar vilket är vad hon kallas på spanska av dem som älskar henne. De som älskar henne kan ibland säga elaka saker om henne men de talar alltid om henne som en kvinna. En del av de yngre fiskarna, de som använde bojar som flottar för sina linor och som hade köpt motorbåtar för alla pengar de fått för hajlevrarna, pratade om henne som el mar, vilket är maskulinum. De pratade om henne som en motståndare eller en plats eller till och med en fiende. Men den gamle såg henne alltid som något feminint och något som gav eller undanhöll stora gåvor, och om hon ibland betedde sig besinningslöst eller skändligt så var det inget hon kunde rå för. Månen påverkar henne precis som den påverkar en kvinna, tänkte han.

Han rodde stadigt och utan ansträngning eftersom han höll ett makligt tempo och havsytan låg plan bortsett från en och annan strömvirvel. Han lät strömmen göra en tredjedel av arbetet och när det började ljusna såg han att han var längre ut än han hade vågat hoppas att han skulle vara.

Jag har fiskat i djuphålorna i en vecka och inte fått någonting, tänkte han. Idag ska jag söka där stimmen av bonito och albacor håller till och kanske finns det en stor fisk ibland dem.

Det var ännu inte riktigt ljust och han hade redan betena ute och drev med strömmen. Ett bete gick på sjuttio meters djup. Det andra gick på hundratrettiofem och det tredje och fjärde var nere i det blå vattnet på hundraåttio och tvåhundratjugofem meters djup. Varje bete hängde med huvudet neråt och med skaftet på kroken inuti betesfisken, som var ordentligt ombunden, och hela den utskjutande delen av kroken, alltså både bågen och spetsen, var täckt av färska sardiner. Kroken gick genom ögonen på varje sardin så att de tillsammans bildade en halv krans på det utskjutande stålet. Det fanns ingen del av kroken som en stor fisk kunde känna som inte var väldoftande och delikat.

Pojken hade gett honom två färska små tonfiskar, närmare bestämt albacoror, som hängde som sänken på de två djupaste linorna, och på de andra hade han en stor blålöpare och en gul jackfisk som han hade använt tidigare, men de var fortfarande i gott skick och de utmärkta sardinerna gav dem doft och attraktionskraft. Varje lina, tjock som en stor blyertspenna, var fäst med ögla på ett avkvistat pinnflöte så att minsta lilla beröring av betet skulle få flötet att sänka sig, och varje lina hade två rullar på sjuttio meter som kunde fästas i de andra reservrullarna så att en fisk, om det blev nödvändigt, skulle kunna dra ut över femhundra fyrtio meter lina.

Den gamle såg ut över sidan på båten och iakttog lutningen på de tre flötena medan han rodde försiktigt för att hålla linorna rakt uppsträckta och på sina rätta djup. Det var ganska ljust nu och när som helst skulle solen gå upp.

Solen steg ur havet med ett sprött ljus och den gamle kunde nu se de andra båtarna lågt på vattnet och en bra bit in mot land, utspridda i strömmen. Snart

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 21

21

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

lyste solen starkare och det började glimma på vattnet och sedan, när den blev helt synlig, studsade strålarna mot den plana havsytan och in i ögonen så att det sved och han rodde utan att se mot den. Han tittade ner i vattnet och såg på linorna som sträckte sig rakt ner i det mörka djupet. Han höll dem rakare än någon annan så att det på varje nivå av strömmens mörka vatten skulle finnas ett bete exakt där han ville ha det, väntande på den fisk som råkade simma där.

Andra lät dem driva med strömmen så att de ibland var på hundratio meters djup när fiskaren trodde att de var på hundraåttio.

Men jag, tänkte han, ser till att vara exakt. Det är bara turen som fattas. Men vem vet? Kanske idag. Varje dag är en ny dag. Helst ska man ha tur. Men jag föredrar att vara noggrann. Då är man redo den dag då turen kommer.

Solen stod nu två timmar högre på himlen och det gjorde inte längre så ont att se österut. Nu syntes bara tre båtar mycket lågt på vattnet och långt in mot land.

Hela livet har morgonsolen gjort ont i ögonen, tänkte han. Ändå ser jag fortfarande bra. Om kvällarna kan jag se rakt in i den utan att det svartnar. På kvällen är den också mer kraftfull. Men på morgonen är den smärtsam.

Plötsligt såg han en fregattfågel med sina långa svarta vingar kretsa i luften för över. Den gjorde en snabb dykning genom att luta sina pilformiga vingar och fortsatte sedan att kretsa. ”Han har fått syn på något”, sa den gamle högt. ”Han spanar inte bara.”

Han rodde långsamt och stadigt mot den plats där fågeln kretsade. Han jäktade inte och han höll sina linor upprätta. Men han jobbade mot strömmen en aning så att han fortfarande fiskade på det korrekta sättet men snabbare än han hade gjort om han inte hade använt sig av fågeln.

Fågeln flög högre upp i luften och kretsade igen utan att röra på vingarna. Så dök den plötsligt och den gamle såg flygfiskar fara upp ur vattnet och förtvivlat segla fram över havsytan. ”Dorados”, sa den gamle högt. ”Stora dorados.”

Han drog in årorna och tog fram en liten lina under stäven. Den hade ståltafs och en medelstor krok och han betade den med en av sardinerna. Han släppte den över relingen och fäste den sedan vid en ringbult i stäven. Så betade han en andra lina och lämnade den hoprullad i förens skugga. Han fortsatte att ro och iaktta den långvingade svarta fågeln som nu rörde sig lågt över vattenytan.

Medan han tittade lutade fågeln återigen sina vingar, gjorde en ny dykning och flaxade sedan våldsamt och verkningslöst medan den följde efter flygfiskarna.

Den gamle kunde se den lilla utbuktning på vattenytan som stora dorados orsakade medan de följde efter de flyende fiskarna. De skar genom vattnet under dem och skulle komma i hög fart mot dem när de kom ner igen. Det är ett stort stim dorados, tänkte han. De breder ut sig rejält och flygfiskarna är nästan chanslösa.

Fågeln är helt chanslös. Flygfiskarna är för stora och för snabba för honom.

22

Las_mera_inlaga_CC.indd 22

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

Han såg på flygfiskarna som for upp ur vattnet om och om igen och på fågelns verkningslösa rörelser. Stimmet har hunnit ifrån mig, tänkte han. De ger sig av för snabbt och för långt ut. Men kanske kan jag få fatt i någon eftersläntrare och kanske finns min stora fisk ibland dem. Någonstans måste min stora fisk finnas.

Molnen höjde sig nu likt berg över landmassan och kusten var bara en lång grön linje med de gråblå bergen bakom sig. Vattnet hade en mörk blå färg, så mörk att den nästan var lila. När han tittade ner i vattnet såg han det röda sållet av plankton där nere och det underliga ljus som solen nu åstadkom. Han såg till linorna som gick rakt ner utom synhåll i vattnet och var glad åt att se så mycket plankton eftersom det betydde att det fanns fisk där. Det underliga ljus som solen åstadkom i vattnet, nu när den stod högre på himlen, var ett tecken på fint väder och det gällde även formen på molnen över land. Men fågeln var nästan ur sikte nu och inget syntes på vattenytan bortsett från enstaka ruskor av gul, solblekt sargassotång och en lila, kristalliserad, regnbågsskimrande, gelatinaktig blåsmanet som flöt tätt intill båten. Den vände sig på sidan och rätade på sig igen. Den flöt lekfullt som en bubbla med sina långa dödliga trådar i ett meterlångt släp bakom sig i vattnet. ”Agua mala”,* sa den gamle. ”Din hora.”

Medan han satt där och gungade lätt mot årorna tittade han ner i vattnet och såg de mycket små fiskar som hade samma färg som släpet av trådar och som simmade mellan dem och under den lilla skugga som följde bubblan. De var immuna mot giftet. Men människor var det inte och om någon av trådarna fastnade på en lina och blev kvar där slemmig och lila medan den gamle kämpade med en fisk så fick hans armar och händer märken och sår av samma slag som man kan få av klättersumaken och gifteken. Men giftet från agua mala verkade snabbt och sved som rappet från en piska.

De regnbågsskimrande bubblorna var vackra. Men de var bedrägligare än något annat i havet och den gamle älskade att se de stora havssköldpaddorna äta upp dem. Sköldpaddorna fick syn på dem, närmade sig framifrån, blundade sedan så att de var helt skyddade av skölden och åt dem hela med trådar och allt.

Den gamle älskade att se sköldpaddorna äta upp dem och han älskade att kliva på dem på stranden efter en storm och höra dem smälla under sina hårda fotsulor.

Han älskade de gröna havssköldpaddorna och karettsköldpaddorna med sin elegans och snabbhet och höga värde och han hyste ett vänligt förakt mot de jättestora och dumma oäkta karettsköldpaddorna med sina gula pansarskal, sitt märkliga sätt att älska och sitt belåtna sätt att äta blåsmaneter med ögonen slutna.

Det fanns ingen mystik i hans syn på sköldpaddor trots att han hade fiskat dem i många år. Han tyckte synd om dem alla, till och med de stora havslädersköldpaddorna som var lika långa som båten och vägde ett ton. De flesta människor är hjärtlösa gentemot sköldpaddor för en sköldpaddas hjärta fortsätter att slå i

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 23

23

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

flera timmar efter det att den har blivit uppskuren och urtagen. Men den gamle tänkte: Jag har också ett sådant hjärta och mina händer och fötter är som deras.

Han åt de vita äggen för att bli stark. Han åt dem under hela maj månad för att vara stark i september och oktober och redo för de riktigt stora fiskarna.

Han drack också varje dag en kopp hajleverolja från den stora tunnan i skjulet där många av fiskarna förvarade sina redskap. Den fanns där till förfogande för alla fiskare som ville ha. De flesta fiskare avskydde smaken. Men att dricka den var inte värre än att stiga upp så tidigt som de gjorde och den var mycket bra mot alla förkylningar och influensor och även bra för ögonen.

Nu tittade den gamle upp och såg att fågeln kretsade igen. ”Han har hittat fisk”, sa den gamle högt. Han såg inga flygfiskar bryta ytan och heller inga bytesfiskar som spred sig i flykt. Men medan han tittade for en liten tonfisk upp i luften, vände och dök huvudstupa ner i vattnet. Fisken blänkte som silver i solen och efter att den hade dykt ner igen for den ena efter den andra upp och hoppade i alla riktningar, piskade upp vattnet och tog långa språng efter betet. De cirklade runt det och drev på.

Om de inte är för snabba ska jag kunna ta mig in bland dem, tänkte den gamle, och han såg stimmet vispa vattnet vitt och fågeln dyka ner bland bytesfiskarna som i panik tvingades upp till ytan. ”Fågeln är till stor hjälp”, sa den gamle. I samma stund stramade akterlinan till under foten där han hade haft en ögla liggande, och han släppte årorna och kände tyngden från den lilla tonfiskens skälvande drag när han sträckte linan och började ta in den. Skälvningarna ökade medan han drog och han kunde se fiskens blå rygg i vattnet och de gyllene sidorna innan han drog upp den över relingen. Den låg i aktern i solen, massiv och spolformad, och stirrade med sina stora, dumma ögon medan den bultade livet ur sig mot bordläggningen med sin skälvande och snabbslående, välformade stjärt. Den gamle slog den i huvudet av barmhärtighet och sparkade in den ännu skälvande kroppen i akterskuggan. ”Albacor”, sa han högt. ”Den blir ett utmärkt bete. Väger nog fem kilo.”

Han kunde inte minnas när han hade börjat prata högt för sig själv. Han hade sjungit för sig själv förr i tiden och ibland om natten när han stått ensam vid rodret under sina vaktpass på smackarna och på sköldpaddsbåtarna. Förmodligen hade han börjat prata högt för sig själv när pojken lämnade honom. Men han mindes inte. Då han och pojken fiskade tillsammans talade de oftast bara när det var nödvändigt. De pratade om natten och när de stötte på hinder i form av oväder. Det sågs som en dygd att inte prata i onödan medan man var till havs och den gamle hade alltid respekterat detta. Men nu för tiden satte han ord på sina tankar ofta och högt eftersom det omöjligt kunde störa någon.

24

Las_mera_inlaga_CC.indd 24

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

”Om de andra hörde mig prata högt för mig själv skulle de tro att jag var galen”, sa han högt. ”Men eftersom jag inte är galen så bryr jag mig inte om det. Och de rika har en radio i båten som talar till dem och refererar basebollmatcher.”

Nu är det inte läge att fundera på baseboll, tänkte han. Nu finns det bara en sak att tänka på. Det som jag är född till. I det där stimmet kan det finnas en stor fisk, tänkte han. Den som jag fick upp var bara en eftersläntrare från de albacoror som åt. Men de rör sig långt ut och fort. Allt som syns på havsytan idag rör sig mycket fort och i nordöstlig riktning. Kan det ha att göra med tiden på dagen? Eller är det något vädertecken som jag inte känner till?

Han såg inte längre den gröna kustlinjen utan bara de blå bergstopparna som nu tycktes vita som om de var snötäckta och molnen ovanför dem som såg ut som höga snöfjäll. Havet var mycket mörkt och i vattnet bröt ljuset i många färger. Det myller av prickar som planktonen bildat hade försvunnit sedan solen stigit på himlen och de stora djupa prismorna i det blå vattnet var det enda den gamle såg där han satt med sina linor sträckta rakt ner i havet som var sextonhundra meter djupt.

Tonfiskarna – för tonfisk var namnet man använde för alla fiskar av det släktet förutom när de skulle säljas eller bytas bort mot bete – hade försvunnit ner igen.

Nu var solen het och den gamle kände den i nacken och kände svetten rinna nerför ryggen medan han rodde.

Jag skulle kunna välja att bara driva fritt, tänkte han, och sova och lägga en slinga av linan runt tån för att bli väckt. Men idag har det gått åttiofem dagar och jag borde ta väl vara på dagen.

Just som han satt där och vakade över sina linor såg han ett av de uppstickande gröna pinnflötena sjunka ner med kraft. ”Ja”, sa han. ”Ja.” Han tog in årorna utan att skaka båten. Han sträckte sig efter linan och höll den försiktigt mellan högra tummen och pekfingret. Han kände ingen spänning eller tyngd och han höll lätt i linan. Så kom det igen. Den här gången var det ett trevande drag, varken kraftigt eller tungt, och han visste precis vad det var. Hundraåttio meter ner åt en marlin på de sardiner som täckte spetsen och skaftet på den handsmidda krok som sköt ut från huvudet på den lilla tonfisken.

Den gamle höll linan lätt och försiktigt med sin vänstra hand medan han lossade den från flötet. Nu kunde han låta den glida mellan fingrarna utan att fisken kände press.

Så här långt ut och vid den här tiden på året måste den vara riktigt stor, tänkte han. Ät dem nu, fisken. Ät dem. Snälla, ät dem. Så färska de är och där nere är du på hundraåttio meters djup i det kalla vattnet i mörkret. Ta en vända till i mörkret och kom tillbaka och ät dem.

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 25

25

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

Han kände ett lätt och försiktigt drag och sedan ett hårdare som måste ha berott på ett sardinhuvud som var svårare att få loss från kroken. Sedan blev det stilla. ”Kom igen”, sa den gamle högt. ”Ta en sväng till. Lukta på dem. Är de inte ljuvliga? Ät upp dem ordentligt nu och sedan har du tonfisken kvar. Fast och kall och ljuvlig. Var inte blyg, fisken. Ät upp dem.”

Han väntade med linan mellan tummen och pekfingret och höll samtidigt ett öga på de andra linorna eftersom fisken kunde ha simmat djupare eller närmare ytan. Så kände han samma försiktiga drag igen. ”Han kommer att ta den”, sa den gamle högt. ”Gud, hjälp honom att ta den.”

Men han tog den inte. Han var borta och den gamle kände ingenting. ”Han kan inte ha försvunnit”, sa han. ”Det kan han bara inte ha gjort. Han tar en vända. Kanske har han fastnat på kroken någon annan gång och har ett vagt minne av detta.”

Så kände han hur det rörde sig i linan igen och blev glad. ”Han tog bara en liten vända”, sa han. ”Han tänker ta den.”

Han var glad att känna det försiktiga draget och snart kände han något hårt och ofattbart tungt. Det var fiskens tyngd och nu lät han linan glida ner, ner, ner och dra iväg med den första av de båda reservrullarna. Medan den försvann ner, lätt glidande mellan den gamles fingrar, kunde han fortfarande känna den oerhörda tyngden, fastän trycket från tummen och fingret knappt var märkbart. ”Vilken fisk”, sa han. ”Nu har han den på tvären i munnen och ger sig iväg med den.”

Sedan kommer han att vända och svälja den, tänkte han. Detta sa han inte högt eftersom han visste att om man sa något hoppfullt så kanske det inte skulle inträffa. Han visste att detta var en enorm fisk och han föreställde sig hur den rörde sig bortåt i mörkret med tonfisken på tvären i munnen. I samma stund kände han att den stannade men att tyngden fanns kvar. Så ökade tyngden och han gav fisken mer lina. För ett ögonblick pressade han hårdare med tummen och pekfingret och tyngden ökade och gick rakt ner. ”Han har tagit den”, sa han. ”Nu ska jag låta honom äta ordentligt.”

Han lät linan glida mellan fingrarna medan han sträckte ner vänsterhanden och fäste den fria änden av de båda reservrullarna i öglan på de båda reservrullarna till nästa lina. Nu var han beredd. Han hade nu tre sjuttiometersrullar i reserv utöver den lina han redan använde. ”Ät lite till”, sa han. ”Ät ordentligt.” Ät så mycket att spetsen på kroken går in i hjärtat och dödar dig, tänkte han.

Kom upp utan krångel och låt mig hugga harpunen i dig. Okej. Är du redo? Har du suttit till bords länge nog?

26

Las_mera_inlaga_CC.indd 26

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

”Nu!” sa han högt och drog till hårt med båda händerna, vann en meter lina och drog sedan igen och igen, växelvis med höger och vänster hand, med hela sin armstyrka och med tyngden av hela sin kropp.

Ingenting hände. Fisken rörde sig bara långsamt bortåt och den gamle kunde inte få honom något närmare. Hans lina var stark och gjord för tunga fiskar och han höll den mot ryggen tills den var så spänd att det droppade vattenpärlor från den. Så hördes ett långsamt väsande i vattnet och han höll kvar, tog spjärn mot toften och lutade sig bakåt mot draget. Båten började långsamt röra sig i nordvästlig riktning.

Fisken rörde sig i jämn fart och de färdades långsamt på det stilla vattnet. De andra betena var fortfarande kvar i vattnet men det fanns ingenting att göra åt det. ”Jag önskar att jag hade pojken med mig”, sa den gamle högt. ”Jag bogseras av en fisk och det är jag själv som är pollaren. Jag skulle kunna göra fast linan. Men då kanske han skulle slita av den. Jag måste hålla kvar honom så hårt jag kan och ge honom mer lina när han kräver det. Tack gode Gud för att han simmar vidare och inte dyker.”

Om han bestämmer sig för att dyka vet jag inte vad jag gör. Om han går på djupet och dör vet jag inte vad jag gör. Men något ska jag göra. Det finns mycket jag kan göra.

Han höll linan mot ryggen och såg hur den sluttade ned i vattnet och hur båten med jämn fart rörde sig mot nordväst.

Det här kommer att ta död på honom, tänkte den gamle. Han kan inte fortsätta så här i all evighet. Men fyra timmar senare rörde sig fisken ännu i jämn fart ut till havs med båten i släptåg och den gamle satt ännu och spjärnade hårt med linan tvärs över ryggen. ”Det var tolv på dagen som jag fick honom på kroken”, sa han. ”Och jag har fortfarande inte sett honom.”

Han hade dragit ner halmhatten hårt över huvudet innan han fick fisken på kroken och nu skar den in i pannan. Törstig var han också och han ställde sig på knä, noga med att inte skaka till linan, kröp så långt in i stäven han kunde och drog åt sig vattenflaskan med ena handen. Han öppnade den och drack lite.

Sedan vilade han mot stäven. Han vilade sittande på den oresta masten och seglet och försökte att inte tänka utan bara hålla ut.

Sedan tittade han bakåt och insåg att kusten var helt utom synhåll. Det gör inget, tänkte han. Jag kan alltid följa skenet från Havanna. Det är två timmar kvar tills solen går ner och kanske kommer han upp innan dess. Om inte det så kanske han kommer upp med månen. Om inte det så kanske han kommer upp med solen. Jag har ingen kramp och jag känner mig stark. Det är han som har kroken i

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 27

27

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

munnen. Men vilken fisk han är som kan dra på det viset. Han måste ha munnen hårt stängd om linan. Jag önskar att jag kunde se honom. Jag önskar att jag fick se honom en enda gång för att veta vad jag har att kämpa mot.

Fisken ändrade aldrig kurs eller riktning på hela natten såvitt den gamle kunde avgöra då han såg på stjärnorna. Det blev kallt sedan solen hade gått ner och den gamles svett torkade, det blev kallt på ryggen, armarna och de gamla benen.

Under dagen hade han tagit den säck som täckte lådan med betena och brett ut den i solen för att den skulle torka. Efter att solen hade gått ner knöt han den runt halsen så att den hängde ner över ryggen och tryckte försiktigt ner den under linan som nu var spänd runt axlarna. Säcken jämnade ut trycket från linan och han hade hittat ett sätt att luta sig framåt mot stäven så att det nästan blev bekvämt för honom. Egentligen var ställningen bara något mindre outhärdlig, men han tänkte på den som nästan bekväm.

Jag kan inte göra något åt honom och han kan inte göra något åt mig, tänkte han. Inte så länge han fortsätter så här.

En gång ställde han sig upp och tömde blåsan över relingen och såg mot stjärnorna för att kontrollera kursen. Linan sträckte sig från hans axlar och rakt ut som en självlysande strimma i vattnet. Nu rörde de sig långsammare och skenet från Havanna var inte så starkt, så han förstod att strömmen förde dem österut.

Om jag tappar skenet från Havanna måste vi röra oss österut, tänkte han. För om fisken höll kursen skulle jag se det i många timmar till. Jag undrar hur det har gått i basebollmatcherna idag, tänkte han. Det hade varit underbart att göra detta i sällskap av en radio. Sedan tänkte han: Glöm inte vad du håller på med. Tänk på det hela tiden. Gör inget dumt.

Så sa han högt för sig själv: ”Jag önskar att jag hade pojken med mig. Så att han kunde hjälpa mig och så att han fick se detta.”

Ingen borde vara ensam på gamla dar, tänkte han. Men det är oundvikligt. Jag måste komma ihåg att äta upp tonfisken innan den fördärvas, så att jag håller mig stark. Kom ihåg att hur ogärna du än vill så måste du äta upp den på morgonen.

Kom ihåg det, sa han till sig själv.

Under natten kom två tumlare förbi och han hörde hur de rullade runt och blåste. Han kunde skilja på blåsljudet hos en hane och det suckande ljud som honan gjorde. ”De är fina”, sa han. ”De leker och skämtar och älskar varandra. De är våra bröder precis som flygfiskarna.”

Han började tycka synd om den stora fisk han hade fått på kroken. Han är underbar och märkvärdig och vem vet hur gammal han är, tänkte han. Aldrig har jag fått en så stark fisk och aldrig någon som betett sig så underligt. Kanske är han för vis för att hoppa. Han skulle kunna få mig på fall genom ett hopp eller en vild rusning. Men kanske har han hamnat på kroken många gånger förr och vet

28

Las_mera_inlaga_CC.indd 28

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

att det är så här man bör utkämpa sin strid. Han kan inte veta att han bara har en enda man emot sig och inte heller att det är en gammal man. Men vilken stor fisk han är och tänk vad priset skulle bli om köttet är fint. Han tog betet som en hane och han drar som en hane och hans kamp bär inga drag av panik. Har han någon plan eller är han lika desperat som jag? * Guldmakrill. Övers anm. * Virgen de la Caridad del Cobre. Högaktad staty av Jungfru Maria belägen i en kyrka nära Santiago de Cuba. Övers anm. * Qué va. ”Absolut inte”. Övers anm. * ”Ont vatten”. Spansk benämning på blåsmanet. Övers anm.

1) Vad handlar det här utdraget om?

2) Vilka personer möter vi?

3) Kan du dra några slutsatser om den/de du möter utifrån texten? Motivera dina slutsatser med exempel från texten.

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 29

29

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

4) Hur tror du att den här romanen fortsätter?

5) Sätt er i grupper om fyra och jämför era svar. Var noga med att fråga varandra om ni har problem att följa med i resonemangen. Det är viktigt att kunna förklara sina tankar för andra.

Innan du läser Nu ska du får läsa något helt annat. Det som kommer här är det första kapitlet i författarinnan Karin Boyes roman Kallocain.

Kallocain Den bok jag nu sätter mig ner att skriva måste verka meningslös på många – om jag alls vågar tänka mig, att ”många” får läsa den – eftersom jag alldeles självmant, utan någons order, börjar ett sådant arbete och ändå inte själv är riktigt på det klara med vad avsikten är. Jag vill och måste, det är alltsammans. Allt mer och mer obönhörligt frågar man efter avsikten och planmässigheten i vad som göres och säges, så att helst inte ett ord ska falla på måfå – det är bara författaren till den här boken som har tvingats gå motsatta vägen, ut i det ändamålslösa. Ty fast mina år här som fånge och kemist – de måste vara över tjugu, tänker jag mig – har varit fulla nog ändå av arbete och brådska, måste det finnas något som inte tycker det är tillräckligt och som har lett och överblickat ett annat arbete inom mig, ett som jag själv inte hade någon möjlighet att överblicka och där jag ändå har varit djupt och nästan plågsamt medintresserad. Det arbetet kommer att vara slutfört, när jag väl har skrivit ner min bok. Jag inser alltså, hur förnuftsvidriga mina skriverier måste te sig inför allt rationellt och praktiskt tänkande, men jag skriver ändå.

Kanske jag inte skulle vågat det förr. Kanske det rentav är fångenskapen, som har gjort mig lättsinnig. Mina levnadsvillkor nu skiljer sig obetydligt från dem

30

Las_mera_inlaga_CC.indd 30

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

jag levde under som fri man. Maten visade sig vara knappt märkbart sämre här – det vande man sig vid. Britsen visade sig vara något hårdare än min säng hemma i Kemistaden n:r 4 – det vande man sig vid. Jag kom något mera sällan ut i fria luften – det vande man sig också vid. Värst var skilsmässan från min hustru och mina barn, särskilt som jag ingenting visste eller vet om deras öde; det gjorde mina första år i fångenskapen fulla av oro och ångest. Men allteftersom tiden led, började jag känna mig lugnare än förr och till och med trivas mer och mer med min tillvaro. Här hade jag ingenting att vara ängslig för. Jag hade varken underordnade eller chefer – så när som på fängelsevakterna, som sällan störde mitt arbete och bara bekymrade sig om att jag efterlevde ordningsreglerna. Jag hade varken beskyddare eller medtävlare. De vetenskapsmän jag ibland sammanfördes med för att kunna följa med nya rön på kemins område, behandlade mig hövligt och sakligt, om än något nedlåtande för min främmande nationalitets skull. Jag visste, att ingen ansåg sig ha skäl att avundas mig. Kort sagt: på sätt och vis kunde jag känna mig friare än i friheten. Men på samma gång som lugnet växte också detta underliga arbete med det förflutna inom mig, och nu får jag ingen ro förrän jag har skrivit ner mina minnen från en viss innehållsrik tid i mitt liv. Möjlighet att skriva har man givit mig för mitt vetenskapliga arbetes skull, och kontroll utövas först i det ögonblick jag lämnar ett färdigt arbete ifrån mig. Jag kan alltså kosta på mig detta enda nöje, även om det skulle bli det sista jag fick tillfälle till.

Vid den tid då min berättelse börjar närmade jag mig de fyrti. Om jag för övrigt bör presentera mig, kan jag kanske tala om under vilken bild jag tänkte mig livet. Det finns få saker som säger mer om en människa än hennes bild av livet: om hon ser det som en väg, ett fältslag, ett växande träd eller ett rullande hav. För min del såg jag det med en snäll skolgosses ögon som en trappa, där man skyndade från avsats till avsats så fort man kunde, med flämtande andetag och medtävlaren i hälarna. I själva verket hade jag inte många medtävlare. De flesta av mina arbetskamrater på laboratoriet hade förlagt hela sin ärelystnad till det militära och ansåg dagens arbete som ett tråkigt men nödvändigt avbrott i kvällarnas militärtjänstgöring. Själv skulle jag väl knappast velat tillstå för någon av dem, hur mycket mer intresserad jag var av min kemi än av min militärtjänst, fast jag visst inte var någon dålig soldat. I alla fall jagade jag fram i min trappa.

Hur många trappsteg man egentligen hade att lägga bakom sig, hade jag aldrig funderat över, inte heller vad det månde finnas för härligheter på vinden. Kanske jag dimmigt föreställde mig livets hus: som ett av våra vanliga stadshus, där man steg upp ur jordens innandömen och till sist kom ur på takterrassen, i fria luften, i vind och dagsljus. Vad vinden och dagsljuset skulle motsvaras av i min livsvandring, hade jag inte klart för mig. Men säkert var, att varje ny trappavsats betecknades av korta officiella meddelanden från högre ort: om en genomgången examen, ett godkänt prov, en förflyttning till ett mera betydande verksamhetsfält.

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 31

31

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

Jag hade också en hel rad sådana livsviktiga slut- och begynnelsepunkter bakom mig, dock inte så många att en ny skulle blekna i betydelse. Det var därför med ett stänk av feber i blodet jag kom tillbaka från det korta telefonsamtal, som meddelade att jag kunde vänta min kontrollchef dagen därpå och alltså fick börja experimentera med mänsklig materiel. I morgon således kom det slutliga eldprovet för min hittills största uppfinning.

Jag var så uppspelt, att det föll sig svårt för mig att börja något nytt under de tio minuter som ännu återstod av arbetstiden. I stället fuskade jag en smula – jag tror nästan för första gången i mitt liv – och började ställa bort apparaterna i förtid, långsamt och försiktigt, medan jag sneglade genom glasväggarna åt båda sidor för att se om någon gav akt på mig. Så fort signalklockan förkunnade att arbetet var slut för dagen, skyndade jag ut genom de långa laboratoriekorridorerna som en av de första i strömmen. Hastigt duschade jag, bytte arbetskläderna mot fritidsuniformen, sprang in i paternosterhissen och stod efter några ögonblick uppe på gatan. Eftersom vi fått vår bostad i mitt arbetsdistrikt, hade vi nämligen ovanjordslicens där, och jag njöt alltid av att sträcka på mig i det fria.

Då jag kom förbi metrostationen, föll det mig in att jag kunde vänta på Linda.

Eftersom jag var så tidig, hade hon säkert inte hunnit hem än från sin livsmedelsfabrik drygt tjugu minuters metroväg därifrån. Ett tåg hade nyss kommit, och en flod av människor vällde upp ur jorden, pressades genom spärren, där ovanjordslicenserna kontrollerades, och sipprade ut över gatorna runtomkring. Över de nu tomma takterrasserna, över alla de hoprullade bergsgråa och ängsgröna presenningarna, som på tio minuter kunde göra staden osynlig från luften, betraktade jag hela den myllrande skaran av hemvändande medsoldater i fritidsuniform, och det slog mig plötsligt, att kanske alla dessa bar på samma dröm som jag: drömmen om uppåtvägen.

Tanken grep mig. Jag visste, att förr, under den civilistiska epoken, hade människorna måst lockas till arbete och ansträngning genom hopp om rymligare bostäder, läckrare mat och vackrare kläder. Numera behövdes ingenting sådant.

Standardvåningen – ett rum för de ogifta, två för familj – räckte gott åt alla, från de ringaste till de mest förtjänta. Huskökets mat gav mättnad åt generalen likaväl som åt den menige. Den allmänna uniformen – en för arbetet, en för fritiden och en för militär- och polistjänsten – var lika för alla, för man och kvinna, och för hög och låg sånär som på gradbeteckningen. Till och med den senare var egentligen inte grannare för den ene än för den andre. Det eftersträvansvärda i en högre chefsbeteckning låg enbart i vad den symboliserade. Så högt förandligad, tänkte jag lycklig, är faktiskt varenda medsoldat i Världsstaten, att det han anar som livets högsta värde knappast har någon mera konkret form för honom än tre svarta slingor på ärmen – tre svarta slingor, som är honom en pant både på egen självaktning och aktning från andras sida. Av materiella njutningar kan man

32

Las_mera_inlaga_CC.indd 32

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

säkert få nog och mer än nog – just därför misstänker jag att de gamla civilistiska kapitalisternas tolvrumsvåningar knappt heller var mer än en symbol – men detta subtilaste av allt, som man jagar under formen av gradbeteckningar, det gör ingen övermätt. Ingen kan ha så mycket aktning och så mycket självaktning, att han inte vill ha mer. På det mest förandligade, det mest luftiga och ouppnåeliga av allt vilar vår fasta samhällsordning trygg för alla tider.

Så stod jag i funderingar vid metrons uppgång och såg som i en dröm vakten gå fram och tillbaka längs den taggtrådskrönta distriktsmuren. Fyra tåg hade kommit, fyra gånger hade skarorna strömmat upp i dagsljuset, då äntligen Linda passerade spärren. Jag skyndade fram till henne och vi fortsatte sida vid sida.

Tala kunde vi naturligtvis inte för luftflottans övningar, som varken dag eller natt tillät något samtal att föras utomhus. I alla fall såg hon min glada min och nickade uppmuntrande, fast allvarlig som alltid. Inte förrän vi hunnit in i bostadshuset och hissen förde oss ner till vår våning, slöt sig en relativ tystnad omkring oss – metrobullret, som skakade väggarna, var inte starkare än att man kunde tala obehindrat – och ändå uppsköt vi försiktigtvis alla samtal, tills vi kommit in. Hade någon kommit på oss med att tala i hissen, skulle ju ingen misstanke varit naturligare än att vi dryftade ämnen som vi inte ville låta barnen eller hembiträdet höra. Sådana fall hade inträffat, då statsfiender och andra förbrytare velat använda hissen som konspirationslokal; det låg ju också nära till hands, eftersom polisöra och polisöga av tekniska skäl inte kunde monteras i en hiss och eftersom portvakten brukade ha annat att göra än springa och lyssna i trappnedgångarna. Vi teg alltså försiktigt ända tills vi stigit in i familjerummet, där veckans hembiträde redan dukat fram kvällsmaten och väntade med barnen, som hon hämtat ner ur husets barnvåning. Hon föreföll att vara en ordentlig och hygglig flicka, och vår vänliga hälsning berodde alltså inte bara på medvetandet om att hon, som alla hembiträden, var skyldig att avlägga rapport om familjen vid veckans slut – en reform, som allmänt ansågs ha förbättrat tonen i många hem. En stämning av glädje och trevnad rådde kring vårt bord, särskilt som vår äldste son, Ossu, var med bland oss andra. Han hade kommit på besök från barnlägret, eftersom det var hemafton.

– Jag kan tala om något roligt, sade jag till Linda över potatissoppan. Mitt experiment har kommit så långt att jag får börja med mänsklig materiel i morgon, under överinseende av en kontrollchef.

– Vem tror du det blir? frågade Linda.

Utanpå märktes det säkert inte, men invärtes ryckte jag till vid hennes ord.

De kunde vara helt oskyldigt menade. Vad var mera naturligt, än att en hustru frågade, vem som skulle bli mannens kontrollchef! På kontrollchefens kitslighet eller tillmötesgående hängde ju hur lång prövningstiden skulle bli. Det hade till

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 33

33

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

och med hänt, att ärelystna kontrollchefer gjort kontrollandens uppfinning till sin egen, och man hade jämförelsevis lite möjlighet att värja sig mot sådant. Inte underligt då, om ens närmaste frågade vem det skulle bli.

Men jag lyssnade efter en underton i hennes röst. Min närmaste chef, och alltså sannolikt min blivande kontrollchef, var Edo Rissen. Och Edo Rissen hade förut varit anställd på den livsmedelsfabrik, där Linda arbetade. Jag visste, att de haft en hel del beröring med varandra, och av åtskilliga små tecken slöt jag mig till att han hade gjort ett visst intryck på min hustru.

Vid hennes fråga vaknade min svartsjuka och vädrade. Hur intimt var egentligen förhållandet mellan henne och Rissen? I en stor fabrik kunde det ofta hända, att två personer befann sig utom synhåll för de andra, i lagerlokalerna till exempel, där balar och lårar skymde utsikten genom glasväggarna och där kanske till råga på allt ingen annan var sysselsatt vid den tiden... Också Linda hade ju haft sin tur som nattvakt i fabriken. Rissen kunde mycket väl haft sin vakt på samma gång. Allt var möjligt, till och med det värsta av allt: att det fortfarande var honom hon älskade och inte mig.

På den tiden undrade jag sällan över mig själv, över vad jag tänkte och kände eller över vad andra tänkte och kände, såvida det inte hade direkt praktisk betydelse för mig. Först senare, under min ensamma tid som fånge, har ögonblicken kommit att vända tillbaka som gåtor och tvingat mig att undra, tyda och tyda om. Nu, så långt efteråt, vet jag, att då jag så ivrigt hoppades på ”visshet” i fråga om Linda och Rissen, ville jag egentligen inte ha en visshet om att där inte fanns något samband mellan dem. Jag ville ha visshet om att hon drogs åt annat håll.

Jag ville ha en visshet som skulle göra slut på mitt äktenskap.

Men på den tiden skulle jag tillbakavisat en sådan tanke med förakt. Linda spelade en alltför viktig roll i mitt liv, skulle jag sagt. Och det var sant, inget grubbel och inga antydningar har sedan kunnat ändra det. I betydelse hade hon gott kunnat ta upp tävlan med min karriär. Mot min vilja höll hon mig fast på ett rent oförnuftigt sätt.

Man kan tala om ”kärlek” som ett föråldrat romantiskt begrepp, men jag är rädd att den finns likafullt, och ända från början rymmer den ett obeskrivligt kvalfullt element. En man dras till en kvinna, en kvinna till en man, och för vart steg man närmar sig varandra, har man givit till spillo något av sig själv; en serie nederlag, där man hoppades på segrar. Redan i mitt första äktenskap – barnlöst och därför ingenting att fortsätta – hade jag känt en försmak. Linda stegrade den till mardröm. Under de första åren vi var gifta hade jag verkligen en mardröm, fast jag då inte satte den i samband med henne: jag stod mitt i ett stort mörker, själv starkt belyst med strålkastarljus; utifrån mörkret kände jag Ögonen riktade på mig, och jag vred mig som en mask för att komma undan, medan jag inte kunde undgå att skämmas som en hund över de oanständiga trasorna jag hade

34

Las_mera_inlaga_CC.indd 34

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

fått på mig. – Först senare förstod jag, att det var en god bild av mitt förhållande till Linda, där jag själv kände mig skrämmande genomskinlig, fast jag gjorde allt för att krypa undan och skydda mig, medan hon tycktes förbli samma gåta; underbar, stark, nästan övermänsklig, men evigt oroande, därför att hennes gåtfullhet gav henne ett förhatligt övertag. När hennes mun drog ihop sig till ett smalt rött streck – å nej, det var inte ett leende, varken av hån eller glädje, snarare kunde det kallas en spänning, som när man spänner en båge – och under tiden stod ögonen orörligt vidöppna – då gick alltjämt samma ilning av ångest tvärsigenom mig, och alltjämt band hon mig och drog mig lika obarmhärtigt, fast jag anade, att hon aldrig skulle öppnas för mig. Jag förmodar det är på sin plats att använda ordet kärlek, när man mitt i hopplösheten ändå håller fast vid varandra, som om trots allt ett under kunde ske – då själva kvalfullheten har fått ett slags eget värde och blivit ett vittnesbörd om att man åtminstone har ett gemensamt: väntan på något som inte finns.

Runtomkring oss såg vi föräldrar skiljas, så fort deras barnkull blivit färdig för barnlägret – skiljas och gifta om sig för att bilda nya kullar. Ossu, vår äldste, var redan åtta år och hade alltså ett helt år varit i barnlägret. Laila, den yngsta, var fyra och hade tre år kvar i hemmet. Och sedan? Skulle vi också skiljas och gifta om oss, i den barnsliga föreställningen att samma väntan kunde bli mindre hopplös med en annan? Allt förnuft jag hade sade mig att det var en bedräglig illusion.

En enda liten oförnuftig förhoppning viskade: nej nej – att du har misslyckats med Linda beror på att hon vill till Rissen! Hon hör till Rissen, inte till dig! Skaffa dig klarhet om att det är Rissen hon tänker på – så är allt förklarat, och du har ännu hopp om en ny kärlek med mening i!

Så underligt sammanslingrat var det som vaknade vid Lindas självklara fråga.

– Förmodligen Rissen, svarade jag och lyssnade ivrigt in i den tystnad som följde.

– Är det ogrannlaga att fråga vad det är för ett experiment? frågade hembiträdet.

Hon hade ju en självklar rätt att fråga, på sätt och vis var hon ju där för att hålla reda på vad som försiggick inom familjen. Och jag kunde inte inse, vad som kunde förvrängas och användas emot mig, inte heller hur det skulle kunna skada Staren, ifall ryktet om min uppfinning spreds i förväg.

– Det är något jag hoppas Staten kommer att få nytta av, sade jag. Ett medel, som får vilken människa som helst att blotta sina hemligheter, just allt sådant som hon förut har tvingat sig att tiga med, av skam eller rädsla. Är ni härifrån staden, medsoldat hembiträde?

Det hände ju då och då, att man stötte på folk som hämtats från annat håll i tider av folkbrist och som därför inte hade Kemistädernas allmänbildning annat än i den mån de lyckats snappa upp en smula vid vuxen ålder.

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 35

35

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

– Nej, sade hon och rodnade, jag är utifrån.

Närmare förklaringar om varifrån man kom var strängt förbjudna, eftersom de kunde utnyttjas i spionagets tjänst. Det var naturligtvis därför hon rodnat.

– Då ska jag inte närmare ingå på den kemiska sammansättningen eller tillverkningen, sade jag. Det ska man kanske undvika ändå förresten, ämnet får ju under inga omständigheter komma i enskilda händer. Men ni har kanske hört talas om hur alkohol förr användes som rusmedel och vilka verkningar det hade?

– Ja, sade hon, jag vet att det gjorde hemmen olyckliga, förstörde hälsan och i värsta fall ledde till skälvningar i hela kroppen och hallucinationer av vita möss, höns och dylikt.

Jag kände igen de helt elementära läroböckernas ord och smålog. Hon hade tydligen inte hunnit lägga sig till med Kemistädernas allmänbildning.

– Alldeles riktigt, sade jag, så var det i värsta fall. Men innan det gick så långt, hände det ofta, att de berusade pratade bredvid munnen, förrådde hemligheter och begick oförsiktiga handlingar, därför att deras förmåga av skam och rädsla var rubbad. Det är de verkningarna mitt medel har – tänker jag mig, eftersom jag inte har prövat färdigt än. Men det är den skillnaden, att det inte sväljs, utan sprutas direkt in i blodet, och förresten har det en helt annan sammansättning.

De otrevliga efterverkningarna som ni nämnde saknar det också – åtminstone behöver man inte ge så starka doser. En lätt huvudvärk är allt försökspersonen märker efteråt, och det händer inte, som det ibland hände med alkoholberusade, att man efteråt glömmer vad man har sagt, – Ni förstår nog, att det är en viktig uppfinning. Hädanefter kan ingen brottsling neka till sanningen. Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre – som vi så länge har trott, med orätt.

– Med orätt?

– Ja visst, med orätt. Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela med­ soldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem – men nu är alltså medlet funnet.

Hon gav mig en hastig blick, men sänkte den genast. Inte en min förändrade hon, men jag fick ett intryck av att hennes färg sjönk.

– Inte har ni något att vara rädd för, medsoldat, uppmuntrade jag henne. Inte är det meningen att blotta alla enskildas små förälskelser eller antipatier. Om min uppfinning råkade i enskilda händer – ja, då kunde man lätt föreställa sig vilket kaos som skulle uppstå! Men det får naturligtvis inte hända. Medlet ska tjäna vår trygghet, allas vår trygghet, Statens trygghet.

– Jag är inte rädd, jag har inget att vara rädd för, svarade hon ganska kallt, och ändå hade jag bara menat att vara vänlig.

Så gick vi då över till andra samtal. Barnen berättade vad som hänt under

36

Las_mera_inlaga_CC.indd 36

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

dagen i barnvåningen. De hade lekt i leklådan – ett väldigt emaljerat fat, väl fyra kvadratmeter stort och en meter djupt, där man inte bara kunde släppa ner små lekbomber och antända skogar och uppstickande hustak av brännbart material utan också utkämpa hela sjöslag i miniatyr, om man fyllde lådan med vatten och laddade de små fartygens kanoner med samma lätta sprängämne som användes i lekbomberna; till och med torpedbåtar fanns det. På så sätt lektes ju strategisk blick in i barnen, så den blev deras andra natur, nästan en instinkt, och på samma gång var det ju ett nöje av första ordningen. Ibland avundades jag mina egna barn att de fick växa upp med en så fulländad leksak – i min barndom var det där lätta sprängämnet inte uppfunnet än – och jag förstod inte riktigt att de ändå med hela sin själ längtade efter att fylla sju år och komma till barnlägret, där övningarna mycket mer liknade verklig militär utbildning och där man bodde både dag och natt.

Ofta föreföll det mig som om den nya generationen var mer realistiskt inställd än vi i vår barndom. Just den dagen jag talar om skulle jag få ett nytt belägg för den saken. Eftersom det var familjekväll, då varken Linda eller jag hade militäroch polistjänst och då Ossu, min äldste, var hemma och hälsade på – på så sätt var familjens intima liv tillgodosett – så hade jag tänkt ut ett sätt att roa barnen.

Från laboratoriet hade jag köpt med mig hem ett mycket litet stycke natrium, som jag tänkte låta fara omkring på vattnet med sin blekvioletta låga. Vi ställde fram ett fyllt fat, släckte ljuset och samlades omkring min lilla kemiska märkvärdighet. Själv hade jag varit mycket förtjust över fenomenet, då jag var liten och min far visade det för mig, men för mina barn gjorde det övervägande fiasko.

Ossu, som redan gjorde upp eldar på egen hand, sköt med barnpistol och kastade små smällare, som föreställde handgranater – nå, att han inte uppskattade den lilla bleka lågan, det var kanske rätt naturligt. Men att inte heller Laila, fyraåringen, var intresserad av en explosion, om den inte kostade några fiender livet, det kom mig att häpna. Den enda som verkade fängslad var Maryl, mellanflickan. Hon satt stilla och drömmande som vanligt och följde den fräsande lyktgubben med vidöppna ögon, som påminde om hennes mors. Och fast hennes uppmärksamhet nog gav mig en viss tröst, oroade den mig samtidigt. Klart och tydligt gick det upp för mig, att det var Ossu och Laila, som var den nya tidens barn. Deras inställning var den sakliga och riktiga, medan min var ett utslag av föråldrad romantik. Och trots den upprättelse hon gav mig, önskade jag plötsligt att Maryl varit mer lik de andra. Det bådade inte gott, att hon på det där sättet föll utanför generationernas sunda utveckling.

Kvällen gick, och det blev tid för Ossu att ge sig av till barnlägret igen. Om han hade lust att stanna kvar eller var rädd för den långa vägen i metro, så visade han det i varje fall inte. Med sina åtta år var han redan disciplinerad medsoldat.

Genom mig själv däremot gick en het våg av längtan efter den tid då de alla tre

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 37

37

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

var kväll kröp ner i sina små sängar. En son är i alla fall en son, tänkte jag, och han står sin far närmare än döttrarna. Och ändå vågade jag inte tänka på den dagen, då också Maryl, också Laila skulle vara borta och bara komma hem två kvällar i veckan för att hälsa på. Jag aktade mig i alla fall för att låta någon märka min svaghet. Barnen skulle inte klaga en gång över dåligt exempel, hembiträdet skulle inte ha en slapp hållning hos husfadern att rapportera, och Linda – Linda minst av alla! Jag ville ogärna bli föraktad av någon, men minst av Linda, hon som själv aldrig var svag.

Så fälldes sängarna i familjerummet ut och bäddades åt småflickorna, och Linda stoppade om dem. Hembiträdet hade just satt in middagsrester och porslin i mathissen och skulle göra sig i ordning att gå, då hon kom att tänka på något.

– Det är sant, sade hon, det har kommit ett brev till er, min chef. Jag lade det i föräldrarummet.

Något förvånade synade Linda och jag brevet, ett tjänstebrev. Hade jag varit hembiträdets polischef, skulle jag säkert ha givit henne en varning för det här.

Antingen hon verkligen glömt alltsammans eller avsiktligt underlåtit det, var det lika vårdslöst att inte ta reda på vad ett tjänstebrev innehöll – hon hade ju haft full rätt till det. Men samtidigt flög en aning genom mig, att brevet kunde ha ett sådant innehåll, att jag borde vara henne tacksam för att hon slarvat.

Brevet var från Propagandaministeriets sjunde byrå. Och för att förklara innehållet måste jag gå något tillbaka i tiden.

1) Vad handlar det här utdraget om?

2) Vilka personer möter vi?

38

Las_mera_inlaga_CC.indd 38

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

3) Kan du dra några slutsatser om den/de du möter utifrån texten? Motivera dina slutsatser med exempel från texten.

4) Hur tror du att den här romanen fortsätter?

5) Gå tillbaka till grupperna ni diskuterade i senast och jämför era svar. Lyssna på varnadra och fråga om något är oklart. Återigen, det är viktigt att kunna förklara sina tankar för andra.

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 39

39

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

Språkbruk och uppbyggnad 1) Okej, nu är det dags att fundera på hur de här texterna är uppbyggda rent språkligt. Om du först funderar över Hemingways språk, hur skulle du beskriva det? Får du en tydlig bild av vad som berättas? Är det lätt att skapa sig en bild av vad som sker och varför?

Hur skulle du beskriva meningsbyggnaden? Är meningarna mestadels långa eller korta?

Vilka skiljetecken stöter du på? Innehåller meningarna ofta en eller flera bisatser?

Ge exempel på meningar med bisatser.

40

Las_mera_inlaga_CC.indd 40

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

2) Gör nu samma reflektion kring kapitlet ur Kallocain. Får du en tydlig bild av vad som berättas? Är det lätt att skapa sig en bild av vad som sker och varför det sker?

Hur skulle du beskriva meningsbyggnaden? Är meningarna mestadels långa eller korta?

Vilka skiljetecken stöter du på? Innehåller meningarna ofta en eller flera bisatser?

Ge exempel på meningar med bisatser.

© Författaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 41

41

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

3) Gruppera er nu fyra och fyra och diskutera vad ni har sett och kommit fram till.

Tycker ni lika? De exempel på meningar med bisatser som övriga gruppmedlemmar ger, är det meningar med bisatser? Kan ni stryka under och vara överens om vad som är bisatser och vad som är huvudsatser?

4) Gå nu tillbaka till den egna reflektionen. Vilket av romanutdragen är lättast för dig att förstå? Varför? Vilket av romanutdragen gör dig mest nyfiken att läsa vidare? Varför då? Vad kan man, enligt dig, uppnå när man väljer att skriva på det ena eller det andra sättet?

42

Las_mera_inlaga_CC.indd 42

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

Š FÜrfattaren och Studentlitteratur

Las_mera_inlaga_CC.indd 43

43

2017-10-09 09:53

Karin Boye & Ernest Hemingway

Efter läsningen Examinerande uppgift Du ska nu få skriva en berättelse, men du ska få skriva den två gånger. Din berättelse ska handla om ett möte mellan två personer. Du bestämmer själv var mötet äger rum, varför det äger rum och vilken relation de inblandade karaktärerna har.

I din första text ska du skriva med ganska korta meningar, ofta bestående av enbart huvudsatser. Person­erna i din berättelse definieras i hög utsträckning av hur de reagerar på situationen och vi får inte alls särskilt stor inblick i deras inre. Här tvingas du lära känna dina karaktärer så väl att du kan avspegla deras personlighet genom handlingar och yttre påverkan.

I din andra text använder du en mer komplicerad meningsbyggnad. Här innehåller de flesta meningarna minst en, men ofta fler, bisatser. Laborera lite mer med skiljetecken och se hur det påverkar din text. Berättelsen är densamma, men här får du låta karaktärernas tankar höras mer.

När du korrekturläser dina texter ska du få kommentera dina egna tankar kring det du har producerat. Din lärare kommer att ge dig det formuläret. Glöm inte att döpa dina berättelser (vem vet, de kanske har helt olika titlar?).

Ge respons • Nu är det dags att få läsa någon annans berättelser och ge respons på dessa. Du kommer att få texterna av din lärare tillsammans med ett par frågor som du så utförligt som möjligt ska besvara för att hjälpa din klasskamrat att komma ännu längre med sina texter. Det är verkligen nyttigt att läsa någon annans texter ibland, för då har vi möjlighet att utveckla vårt eget skrivande eftersom vi ser andra sätt att lösa olika problem på.

• När du får tillbaka dina texter med responsen har du möjlighet att göra förändringar i det du har skrivit utifrån de kommentarer och förslag som du har fått. Du får då också kommentera till din lärare hur du kommer att använda den feedback som du har fått och varför du väljer att inte använda vissa delar.

• Du ska nu få tala om för din kamrat vilken version av hans/hennes berättelse som du tycker är bäst. Du ska noga motivera ditt val så att vem som helst kan förstå på vilka grunder du kommit fram till detta. Du ska också skriva ner vilken av dina berättelser som du tycker blev bäst. Samma sak här, motivera noga varför. Byt med varandra och se – tycker ni lika? Har ni samma eller liknande motivering till varför ni valt som ni har gjort.

Utvärdering av arbetsområde Vi har nu arbetat färdigt med det här kapitlet. Innan vi går vidare ska du få utvärdera arbetsområdet och din egen arbetsinsats. Detta görs på ett separat papper som du får av din lärare.

44

Las_mera_inlaga_CC.indd 44

© Författaren och Studentlitteratur

2017-10-09 09:53

23 mm

Karin Herlitz

| Läs mera

Läs mera

– läsning som metod för flera moment i Svenska 1, 2 och 3

Läs mera Karin Herlitz

– läsning som metod för flera moment i Svenska 1, 2 och 3

Varför sjunger Håkan Hellström om en av litteraturhistoriens mest kända karaktärer, den unge Werther? Vad skulle den förnuftige Robinson Crusoe göra om han plötsligt befann sig mitt i ett kärlekstriangeldrama? Vad är det som skrämmer oss när vi läser skräck? Vad skulle du göra om du plötsligt vaknade upp och var ekonomiskt oberoende? Är det någonsin rätt att ta någons liv? Och slutligen, hur tror du att världen ser ut 200 år från nu?

I Läs mera får du fundera över detta när du arbetar med skönlitteratur på olika sätt.

Här får du upptäcka delar av världen, och av dig själv, på det sätt som du bara kan göra via litteraturen.

Läs mera täcker in en mängd kunskapskrav samtidigt som läsningen i sig stärker både läsförmåga, avkodning av text och ordförråd. Boken bygger på ett formativt arbetsätt och innehåller bland annat självvärderingar, kamratrespons, feed-forward och elev­ reflektioner.

Trevlig läsning!

Art.nr 39329 ISBN 978-91-44-11444-6

studentlitteratur.se

978-91-44-11444-6_01_cover.indd 1-3

9 789144 114446

2017-10-09 10:25