9789144109831

PEDAGOGIKENS IDÉHISTORIA Pedagogikens idéhistoria

Uppfostringsidéer och bildningsideal under 25OO år

A N D E R S

B U R M A N

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal, är förbjuden.

För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bokutgivning.

Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 35708 ISBN 978-91-44-10983-1 Upplaga 2:1 © Författaren och Studentlitteratur 2014, 2019 studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Formgivning inlaga: Henrik Hast Omslag: Francisco Ortega Printed by Interak, Poland 2019

Till Hannes och Love

Innehåll

Inledning 11

1. En sund själ i en sund kropp 19 Muntliga och skriftliga kulturer 21 Ett aktivt eller ett kontemplativt liv 26 Människan är alltings mått 32 Känn dig själv! 35 I sanningens och stadsstatens tjänst 37 Måttfullhetens pedagogik 43 Omsorgen om sig 51 Från paideia till humanitas 55 En fulländad talares uppfostran 57

2. I Guds namn 61 Religionen som levnadsform 63 Katedralskolor och fria konster 67 Lärdomens boning 72 Tro och vetande 75 Inget mänskligt är mig främmande 79 Människans trälbundna vilja 88 Disciplin och humanism 92 Den stora undervisningsläran 97

3. En tid av upplysning 105 Två kunskapsteoretiska traditioner 107 Som ett oskrivet blad 109 Frihet, förnuft, framsteg 114 Den fria uppfostrans evangelium 119 Kvinnors rätt till utbildning 124 Det lustfyllda lärandet 130 Myndigförklarandet av människan 132 Människans estetiska fostran 138

4. Mellan bildningsidealism och nyttoutbildning 143 Det långa 1800-talet 145 Att utbilda yrkesmän eller gentlemän 150 Ensamhet och frihet 155 Huvudets, hjärtats och handens principer 163 Nationaluppfostran och folkskolan 167 Vetenskapliggörandet av pedagogiken 171 Varje barn är en blomma 174 Om svenska uppfostringsväsendet 178 En högskola för folket 187 Evolutionens pedagogik 190 Viljan, känslan, tanken 195 Den infantila sexualiteten 200 Barnets århundrade 204 Att se helheten i delen 213 Självständighet under kontrollerade former 215

5. Expansion och specialisering 221 Det aktiva, problembaserade lärandet 223 Den reflekterade erfarenheten 227 En skola för alla 234 Ett barn har hundra språk 239 Människan i laboratoriet 245 Utvecklingspsykologi och stadieteori 250 Att växa genom samarbete 255 Det andra könet 260 Att skydda barnet från världen 266 Från Great Books till Cultural Wars 271 Kultiverandet av det mänskliga 277 Pedagogik för förtryckta 282 Didaktikens renässans 289 Mellan det moderna och det postmoderna 293 I nyliberalismens och den pedagogiska specialiseringens tidevarv 301 Författarens tack 307 Författarpresentation 309 Noter 311 Källor och litteratur 333 Person- och sakregister 355

En tid av upplysning Kapitel 3

Två kunskapsteoretiska traditioner 107 Som ett oskrivet blad 109 Frihet, förnuft, framsteg 114 Den fria uppfostrans evangelium 119 Kvinnors rätt till utbildning 124 Det lustfyllda lärandet 130 Myndigförklarandet av människan 132 Människans estetiska fostran 138

Sa mm a n fat t n i ng k a pi t el 3 Öv n i nga r k a pi t el 3 Delt es t 3

Två kunskapsteoretiska traditioner I och med den så kallade vetenskapliga – eller för att vara mer precis, den naturvetenskapliga – revolutionen under 1500- och 1600-talen, med företrädare som Nicolaus Kopernikus, Galileo Galilei och Isaac Newton, förändrades den västerländska världsbilden på ett genomgripande sätt. I den moderna världsbild som nu uppstod, kretsar jorden kring solen i stället för tvärtom som man tidigare hade föreställt sig.

Aristoteles gamla världsbild, där varje ting hade sin naturliga plats och där allt hörde samman i en organisk helhet, ersattes av en mekanisk världsbild där universum ofta liknades vid ett mekaniskt urverk: Gud hade i tidens begynnelse skapat världen men ingriper därefter inte aktivt i den. Enligt ett sådant synsätt har världen en evig, oföränderlig matematisk struktur som människan kan få säker kunskap om hon bara använder korrekta vetenskapliga metoder.

Vissa forskare menar att denna vetenskapliga revolution som ledde till en helt ny världsuppfattning kan tolkas i termer av naturens död.1 Om naturen tidigare hade betraktats som något levande som männ­ iskorna själva var en självklar del av blev det nu allt vanligare att uppfatta människan som väsensskild från naturen i övrigt. Det var inte bara det att naturen började utforskas med objektiva metoder, utan samtidigt framkom en föreställning om att det gäller att ur denna natur utvinna så mycket resurser som möjligt. Vetenskapens yttersta mål tänktes vara att människan bättre och bättre skulle lära sig att behärska naturen.

Parallellt med den radikala omvälvningen av världsuppfattningen etablerades nya tankeformer inom filosofi och pedagogik. En fråga som 107

Bild 3.1 Kopernikus heliocentriska världsbild. Illustration ur Andreas Cellarius Harmonia Macrocosmica (1660). Foto: © Iryna1/Shutterstock.com.

diskuterades livligt var hur vi får kunskap och varifrån människans kunskaper egentligen kommer. Två huvudsakliga svar utkristalliserades, vilka gav upphov till två konkurrerande traditioner som kom att prägla mycket av det filosofiska och pedagogiska tänkandet fram till åtminstone slutet av 1700-talet. I båda fallen vände man sig mot det auktoritetsbundna vetande som hade varit helt dominerande under medeltiden. Nu tänkte man sig att kunskapen inte kunde vila på en uppenbarad religiös sanning, utan att det var nödvändigt att hitta en annan, säkrare grund för människans kunskaper. Å ena sidan uppkom det en rationalistisk tradition med den franske filosofen René Descartes (1596–1650) som en ledande företrädare. I det här sammanhanget står rationalism för en teori som på ett eller annat sätt försöker härleda kunskapen och vetandet ur människans förnuft och tänkande. Det är genom det egna tänkandet som vi kan nå säker VETENSKAPLIG REVOLUTION 1500

RATIONALISM och EMPIRISM 1600

Descartes

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

108 � Kapitel 3

109 � En tid av upplysning

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

kunskap. På samma sätt som Galilei införde rationella metoder inom naturvetenskapen introducerade Descartes rationella metoder inom filosofin. Systematiskt betvivlade han inte bara sinneserfarenheten utan praktiskt taget allt som vi tror oss veta och tar för givet innan han kom fram till att det enda han egentligen kunde vara säker på var att han själv tänkte. Därav det bevingade uttrycket ”Jag tänker, alltså är jag till”, eller som det heter på latin: Cogito, ergo sum.2 Efter att i det egna tänkandet ha funnit en fast, arkimedisk punkt konstruerade Descartes en mångförgrenad filosofi enligt vilken naturen är ett mekaniskt system med en matematisk regelbundenhet som vi kan få säker kunskap om genom att använda vårt tänkande. Vidare föreställde han sig att alla människor har vissa medfödda idéer och att kunskapen till sin natur är logisk och deduktiv, det vill säga att riktig kunskap har sin grund i människans rationella förmåga. Å andra sidan utvecklades en empiristisk tradition som hade sitt starkaste fäste i England. Enligt empirismen är det primärt genom sinneserfarenheten och inte genom tänkandet eller förnuftet som vi får vår kunskap. Det är erfarenheten i form av mer eller mindre systematiska observationer som utgör grunden för kunskapen, och ju fler iakttagelser och undersökningar som görs, desto säkrare blir kunskapen. Utifrån de insamlade observationerna kan generella slutsatser dras rörande det aktuella undersökningsmaterialet. En sådan metod, där en slutledning görs utifrån empiriska erfarenheter, kallas induktion, i motsats till rationalismens deduktiva metod. Den senare utgår från axiomatiska och generella satser från vilka man går till det enskilda och partikulära.

En nackdel med det deduktiva systemet är att det är helt beroende av att vi accepterar den axiomatiska utgångspunkten, medan induktionen har problem med att uttala sig om sanningen generellt eftersom det logiskt sett alltid kan göras en ny observation som går emot alla tidigare gjorda observationer. Därför föredrar många empirister att tala om sannolikheter snarare än sanningen som sådan.

Som ett oskrivet blad Det centrala namnet i den empiristiska traditionen, åtminstone inom det pedagogiska området, är den engelske filosofen John Locke UPPLYSNINGEN

ROMANTIKEN

1700

Locke

1800

Rousseau

Basedow Wollstonecraft Kant Schiller

(1632−1704). Han var också en viktig politisk tänkare och försvarade den oblodiga så kallade ärofyllda revolutionen (the Glorious Revolution) i England 1688–1689 genom vilken en maktbalans etablerades mellan kungen och parlamentet. Han utgick från att alla människor från början är lika, det vill säga att vi i grund och botten är jämlika, liksom att vi alla har vissa naturliga rättigheter, som rätten till liv, frihet och egendom. Av dessa skäl framställs Locke ofta som en förelöpare till den moderna liberalismen. Inom epistemologin eller kunskapsteorin opponerar han sig kraftigt mot den rationalistiska föreställningen att det hos människan skulle finnas några medfödda idéer eller principer.

Tvärtom menar han att all kunskap är baserad på erfarenhet och att medvetandet vid människans födelse är som ett tomt blad, eller med det latinska uttrycket, tabula rasa.

Med satsen att människans medvetande från början är som ett tomt eller oskrivet blad vänder Locke sig inte bara mot Descartes och rationalismen, utan han bryter också med den religiösa idén om att människan på grund av arvsynden är ond till sin natur. Enligt Locke är barnet vid födseln varken gott eller ont. Det är i stället uppfostran, utbildningen och den omgivande miljön som formar människan till vad hon blir. Som han själv uttrycker det: ”av alla människor som möter oss, är nio tiondelar det de är, goda eller dåliga, dugande eller icke, tack vare sin uppfostran. Det är den som åstadkommer den stora skillnaden mellan människor.” 3 Det innebär att Locke principiellt även går emot den gamla bördstanken enligt vilken barnets framtida sociala position redan är bestämd av det stånd eller den klass som det tillhör. Det var en föreställning som vid den här tiden var vanligt förkommande inom framför allt den så kallade bördsadeln. I dag finns det väl inte så mycket kvar av den föreställningen med undantag för kungahuset; där är det fortfarande så att barn föds in i sin framtida samhällsroll. Lockes antibördstanke framstår då som betydligt mer dynamisk och demokratisk.

Han menar att människan har möjlighet att utforma sitt eget liv och inte bara behöver anpassa sig till de förutsättningar och ramar som hon råkar födas in i. I grund och botten är detta en borgerlig föreställning i enlighet med satsen att adelsmannen är vad han representerar medan borgaren är vad han producerar.4

VETENSKAPLIG REVOLUTION 1500

RATIONALISM och EMPIRISM 1600

Descartes

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

110 � Kapitel 3

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

111 � En tid av upplysning

Bild 3.2 John Locke (1632–1704). Kopparstick från 1836 av J. Pofselwhite.

Foto: © Georgios Kollidas/Shutterstock.com.

UPPLYSNINGEN

ROMANTIKEN

1700

Locke

1800

Rousseau

Basedow Wollstonecraft Kant Schiller

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

112 � Kapitel 3

Bild 3.3 John Locke menade att människan vid sin födelse är som ett tomt blad, eller med det latinska uttrycket, tabula rasa. Uttrycket ”tabula rasa” har sitt ursprung i den romerska vaxtavlan som användes för anteckningar. Foto: Sippel2707 at the German language Wikipedia/Wikimedia Commons CC BY SA.

Lockes empiristiskt orienterade pedagogik finns formulerad i skriften Tankar om uppfostran från 1693. Boken som ursprungligen skrevs i form av ett antal brev har fokus på en blivande gentlemans uppfostran. Locke menar att barnets föräldrar eller andra vårdnadshavare måste ha huvudansvar för denna uppfostran, efter hand med hjälp av en informator eller privatlärare. Locke har med andra ord inte någon föreställning om en skola för alla, men han tar också bestämt avstånd från de internatskolor som vid den här tiden var vanliga för den engelska överklassens barn. I likhet med bland andra Montaigne, men till skillnad från Comenius, förordar han i stället privat undervisning i hemmen. Av den informator som har hand om barnets uppfostran och VETENSKAPLIG REVOLUTION 1500

RATIONALISM och EMPIRISM 1600

Descartes

113 � En tid av upplysning

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

utbildning kräver Locke inte bara de ämneskunskaper som behövs för att kunna undervisa på ett bra sätt, utan personen ifråga måste också vara klok och väluppfostrad och äga god världskännedom. Barnet ser upp till sin lärare och tar efter dennes beteenden och sätt att vara. För att kunna uppfostra en pojke till att bli en äkta gentleman måste man helt enkelt själv vara en gentleman.

Locke åberopar det antika idealet om en sund själ i en sund kropp, mens sana in corpore sano. Den enkla satsen är lika giltig i samtiden som någonsin tidigare, slår han fast. Båda sidorna behövs: ”Den, som har dessa bägge ting, har föga mer att önska sig; och den, som saknar ettdera av dem, har föga nytta av någonting annat.” 5 Därför ska man i uppfostran ägna stor omsorg åt barnens hälsa och fysiska välmående.

Följaktligen understryker Locke betydelsen av sådant som dans, ridning och fäktning samtidigt som han ger råd om hur barnen ska vara klädda, vad de bör äta och hur mycket de bör sova (”ingenting bidrar mera till barnets tillväxt och hälsa än sömn”).6 Det gäller helt enkelt att tillskansa sig och erövra de kunskaper och färdigheter som en kultiverad gentleman förväntas behärska. Däri ingår även ett gott skick, fina maner och att ledigt men värdigt kunna föra sig i sociala sammanhang.

Men det är minst lika viktigt med en sund själ och en stark karaktär.

Locke ägnar stort utrymme åt att beskriva hur barnet ska uppfostras för att bli en karaktärsfast, moraliskt föredömlig och i bästa fall politiskt kompetent människa. Här är det dygden som står i centrum, vilken Locke tolkar som förmågan att handla i enlighet med förnuftet snarare än utifrån det kortsiktiga begäret. Denna moraliska duglighet är något som kan och måste kultiveras från det att barnet är litet. Hos Locke är det verkligen fråga om moralisk och karaktärsmässig daning.

Med sin övertygelse om att människan formas av sin uppväxt och de erfarenheter som hon allteftersom gör betonar han särskilt betydelsen av goda vanor. Det gäller med hans egna ord ”att lära barn genom upprepad övning och utförande av samma handling om och om igen under lärarens ögon och ledning, tills barnet fått vana att utföra den väl i stället för att lita på regler, som man anförtrott åt deras minne”.7 Han inskärper att man inte får lämna för mycket frihet åt barnet. Redan från det att barnet är mycket litet måste det lära sig att till fullo lyda föräldrarnas vilja. ”Ty frihet och efterlåtenhet kan icke vara nyttiga UPPLYSNINGEN

ROMANTIKEN

1700

Locke

1800

Rousseau

Basedow Wollstonecraft Kant Schiller

för barn, deras brist på omdöme gör att de behöver inskränkning och tukt.” 8 Vidare skriver Locke om vilka ämnen den unge mannen ska studera, däribland vilka språk han bör lära sig. Efter modersmålet, som även omfattar förmågan att läsa och skriva, ska han först börja med franska och därefter ta sig an latinet. Locke noterar att man lär sig språk bäst genom att använda det i praktiken och att det av den anledningen kan vara rekommendabelt med studieresor till länder där man talar andra språk än i hemlandet. Han berör också frågan om vilka böcker som bör läsas, och här håller han sig i stort sett till de gamla klassikerna. Även historien bör studeras noggrant, i synnerhet den romerska historien.

Men det avgörande är ändå inte att lära sig så mycket som möjligt. Boklärdomen är trots allt av underordnat intresse. De viktiga kunskaperna är i stället allt det som har att göra med vårt beteende. Den primära uppgiften för läraren är därför inte så mycket att undervisa honom [det vill säga pojken eller den unge mannen] om allt som är värt att veta, utan att hos honom väcka kärlek till och vördnad för kunskapen och att lära honom hur han på rätt sätt skall förstå och förbättra sig själv när han har förutsättningar för det.9

Sammanfattningsvis menar Locke att den intellektuella bildningen är mindre betydelsefull än uppövandet av den moraliska förträffligheten.

Det är först och främst en sådan förträfflighet eller dygd som utmärker den sanna gentlemannen, det vill säga en människa – ja, enligt Locke är det per definition en man – som är karaktärsfast, fri, förnuftig, världsvan, eller med ett annat ord: upplyst.

Frihet, förnuft, framsteg Med goda skäl kan Locke betraktas som en tidig upplysningsfilosof, även om det var först vid mitten av 1700-talet och inte i England utan i Frankrike som upplysningen hade sin storhetstid. Upplysningen kan företrädesvis förstås som en intellektuell strömning eller kamprörelse under 1700-talet med Paris som centrum och med den stora VETENSKAPLIG REVOLUTION 1500

RATIONALISM och EMPIRISM 1600

Descartes

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

114 � Kapitel 3

115 � En tid av upplysning

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Encyklopedin som dess främsta manifestation.10 Encyklopedin, eller Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des métiers som den egentligen heter, gavs ut i 28 digra volymer från 1751 och ett par decennier framåt. Det var en systematisk uppslagsbok över vetenskaper, konster och hantverk samtidigt som många av dess artiklar mer eller mindre explicit gav uttryck för en sorts allmän upplysningsideologi. Överlag skrevs Encyklopedins artiklar av framstående vetenskapsmän och filosofer. De flesta av den franska upplysningens viktigaste tänkare, som rätt och slätt brukade kallas les philosophes, var på ett eller annat sätt inblandande i projektet, däribland Denis Diderot och François Voltaire.

Upplysningsfilosoferna hade en enorm tilltro till det mänskliga förnuftet. Med tänkandets och förnuftets hjälp skulle hela tillvaron lysas upp. Upplysningen kan på så sätt förstås bokstavligt – det är något som går från mörker till ljus – och ljuset kommer från människan och hennes förnuft, inte från Gud som man hade föreställt sig under medeltiden och reformationen. Det är människans förnuft som ska styra och befria henne från vidskepelse, fördomar och traditionens tyngande bojor.

Frihet är ett annat centralt begrepp i upplysningen. Upplysnings­ filosoferna kämpade för flera slags friheter men framför allt intellektuella sådana som tryck- och yttrandefrihet. I stort sett, menade de, ska man få tycka och tänka vad man vill, liksom ha rätt att skriva ner sina tankar och låta andra människor ta del av dem. Dessutom krävde de religionsfrihet och tolerans mot icke-ortodoxa troende. Tolerans var över huvud taget ett nyckelord för upplysningsfilosoferna. I sin Traktat om toleransen påpekade Voltaire: ”Korteligen, toleransen har aldrig framkallat något inbördeskrig; intoleransen har kommit jorden att bada i blod.” 11 Trots denna pessimistiska iakttagelse kan man säga att själva grundstämningen hos både Voltaire och upplysningen i stort var optimistisk.

Upplysningstänkarna ville gärna tro att de levde i en ny era där de själva spelade huvudrollen. Det är talande att de kallade sin egen samtid för ”upplysningens århundrade”, le siècle des lumières eller på tyska die Aufklärung. De tänkte sig att de levde i en tid då mänskligheten äntligen hade befriat sig från vidskepelse och icke-tolerans, eller åtminstone stod i begrepp att göra det. I vilket fall som helst var de övertygade UPPLYSNINGEN

ROMANTIKEN

1700

Locke

1800

Rousseau

Basedow Wollstonecraft Kant Schiller

om att den frigörelseprocess som de själva var en aktiv del av skulle fortsätta i framtiden. Upplysningen var på det viset ett framtidsprojekt.

I något avseende kan man till och med säga att det var nu som fram­ tiden upptäcktes. Det gällde – enligt upplysningstänkarna – att gradvis förändra samhället så att kommande generationer skulle få det bättre.

I denna framåtblickande, ständigt pågående upplysningsprocess hade uppfostran och utbildning en central funktion att fylla. Därmed inte sagt att upplysningsfilosoferna själva engagerade sig i eller för någon form av folklig uppfostran. De flesta av dem hyste i själva verket en skepsis för att inte säga ett direkt förakt för det vanliga folket. På den punkten hade deras tolerans sina tydliga gränser. För att återigen citera Voltaire: ”Folket bör styras, men inte för att det skall bli bildat, ty det är inte värdigt att undervisas (…). Det är inte arbetaren som skall bildas utan den gode borgaren, handelsmannen.” 12 Som detta antyder var 1700-talets upplysning i allt väsentligt ett projekt för den bildade borgarklassen och den intellektuella överklassen.

Vid sidan av förnuft, frihet och framsteg var natur ett omtyckt begrepp under upplysningstiden, inte minst inom pedagogiken. Tidens filosofer talade gärna om naturlig moral, naturlig religion och naturlig rätt, och även uppfostran skulle vara så naturlig som möjligt. Naturen uppfattades som harmonisk och samhället liksom människan själv tänktes vara en del av denna naturens underbara ordning. Därför framstod det som angeläget att undersöka och beskriva den naturliga lagbundenheten, framför allt människans. Som den engelske 1700-talsförfattaren Alexander Pope uttryckte det: ”The proper study of mankind is man”, det vill säga att det är människan själv som ska studeras och utforskas.13 På sätt och vis försökte upplysningsfilosoferna göra samma sak för studiet av människan som Newton hade gjort för naturvetenskapen, såtillvida att de strävade efter en sann, generellt giltig vetenskap om människan. Att dessa tänkare var ute efter att finna den mänskliga naturens lagbundenhet innebär att de föreställde sig att människans natur är sig lik från person till person, från en tid till en annan. Och den här naturen – tänkte de sig – är i sig själv varken god eller ond. Det betyder att de bestämt tog avstånd från kristendomens uppfattning att människan i grunden är en syndfull varelse. Någonting annat som de VETENSKAPLIG REVOLUTION 1500

RATIONALISM och EMPIRISM 1600

Descartes

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

116 � Kapitel 3

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

117 � En tid av upplysning

Bild 3.4 Pojke med snurra (ca 1735) av Jean-Baptiste-Siméon Chardin (1699–1779).

vände sig mot var Descartes tanke om medfödda idéer. I stället tog de över Lockes föreställning om att människans medvetande vid födseln är som ett oskrivet blad, tabula rasa, en tom tavla som får sitt innehåll från uppfostran och de erfarenheter som hon gör genom livet.

När det gäller pedagogiken kan man på ett övergripande plan säga att upplysningens filosofer var vad som ibland kallas environmentalister. Det innebär att de menade att det väsentligen är den omgivande miljön och den sociala omgivningen som skapar människan och att hon, i kraft av att vara en produkt av sin uppfostran, utbildning och miljö, kan formas till praktiskt taget vad som helst. Därför kan man förr eller senare nå det enda rimliga målet, nämligen att alla människor blir förnuftiga, fria och allmänt upplysta. Markis de Condorcet (1743– 1794), en upplysningsfilosof som i osedvanligt hög grad var uppfylld av framstegstanken, uttryckte det på följande vis: UPPLYSNINGEN

ROMANTIKEN

1700

Locke

1800

Rousseau

Basedow Wollstonecraft Kant Schiller

118 � Kapitel 3

Den stund skall alltså komma, då Solen inte längre lyser över andra än på fria människor på vår jord. De kommer inte att erkänna någon annan herre än sitt förnuft. Den tid kommer då tyranner och slavar, präster och deras enfaldiga och hycklande hantlangare bara finns kvar i historieböckerna och på teatern, då man inte längre bryr sig om dem, utom när man beklagar deras offer och alla som låtit lura sig; då man i avsky för deras excesser håller vaksam-

Den underliggande tanken bakom den optimistiska lovsången är att har man bara kunskap om människans natur och inre lagbundenhet kan man uppfostra henne till att bli en god och lycklig människa för att i förlängningen inte bara kunna förbättra samhället utan också befria och förädla hela människosläktet. Med en sådan positiv grundsyn blir pedagogiken av avgörande betydelse såväl i den enskilda människans liv som i utformandet av det framtida, goda samhället. Då vi tillsammans skapar det samhälle som vi lever i och som våra barn kommer att ärva måste vi inte minst fundera över vad vi vill att de framtida medborgarna ska ha för kunskaper och hur de ska vara som människor.

Uppfostran och undervisningen av dagens barn och ungdomar är i det avseendet en viktig del i kampen för ett annat, framtida samhälle. Som markis de Condorcet också förklarade i sin betraktelse över människosläktets andliga förkovran: Vi kan visa hur man genom ett lyckosamt val både av kunskaper och undervisningsmetoder kan lära ett helt folk allt som varje människa behöver veta för sin ekonomi, för att sköta sina affärer, för att fritt utveckla sin yrkesskicklighet och sina övriga talanger liksom för att ta reda på sina rättigheter. Och inte bara det: på så sätt kan hon bättre uppfylla sina plikter, bedöma sina och andras handlingar och inte vara främmande för någon av de högstämda och ömtåliga känslor som hedrar den mänskliga naturen.15

VETENSKAPLIG REVOLUTION 1500

RATIONALISM och EMPIRISM 1600

Descartes

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

heten uppe, så att man tack vare sitt fria förnuft kan känna igen och i sin linda kväva de första tecknen på vidskepelse och skräckvälde om dessa ting nu skulle våga visa sig igen.14

119 � En tid av upplysning

Den fria uppfostrans evangelium

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Det var dock inte alla filosofer under detta upplysningens århundrade som delade den optimistiska grundsynen om att allt bara blir bättre och bättre. En som definitivt inte gjorde det var Jean-Jacques Rousseau (1712−1778), som tveklöst kan utnämnas till 1700-talets mest betydelsefulla pedagogiska teoretiker. Han föddes i Genève i nuvarande Schweiz men tog sig till Paris 1740 och levde sedan större delen av sitt liv i Frankrike, även om han under en tid var tvungen att gå i landsflykt till Schweiz och Storbritannien. Med en tjänstekvinna fick han fem barn som han själv inte uppfostrade utan lämnande bort för att växa upp på barnhem, vilket många sentida skribenter och läsare har förvånats eller förfärats över. Över huvud taget var Rousseau på många sätt en paradoxal människa, undanglidande och ständigt på väg någon annanstans, vilket inte hindrar att det trots allt finns en ideologisk kärna i hans rika tänkande och författarskap. Kärnan består i en längtan efter det sanna och det äkta, eller med andra ord en strävan efter den verklighet som han var övertygad om finns under det fördärvliga skenet och den samhälleliga falska ytan. Det är detta som är äkta, tingens och människans sanna natur, som han hela tiden strävade efter och försökte komma åt.16 År 1761 gav Rousseau ut en av seklets stora kärleksromaner, Den nya Héloïse, och året efter publicerades hans främsta politisk-teoretiska verk, Om samhällsfördraget. Han medverkade i Encyklopedin utan att för den skull vara någon typisk encyklopedist. Snarare än att vara en naivt framstegstroende upplysningsfilosof framstår han som upplysningens främste upplysningskritiker som förnekade att den materiella och vetenskapliga utvecklingen på något väsentligt sätt förbättrat människorna. Dessutom hävdade han att ojämlikheten mellan människorna – vilken han betraktade som ett av samhällets stora problem – inte har någon naturlig grund, utan att den tvärtom är ett kulturellt påfund.

Som han slår fast i första meningen i Om samhällsfördraget: ”Människan föds fri och överallt är hon i bojor.” 17 Han tänker sig att människan ursprungligen levde i ett slags naturtillstånd i fred både med sig själv och med andra, men att hon av olika anledningar såg sig tvungen att upprätta ett samhällsfördrag med sina UPPLYSNINGEN

ROMANTIKEN

1700

Locke

1800

Rousseau

Basedow Wollstonecraft Kant Schiller

120 � Kapitel 3

Anders Burman är professor i idéhistoria vid Södertörns högskola.

PEDAGOGIKENS IDÉHISTORIA Uppfostringsidéer och bildningsideal under 25OO år

© F Ö R FAT TA R E N O C H S T U D E N T L I T T E R AT U R

Pedagogikens idéhistoria skildrar de dominerande uppfostrings­ idéerna och bildningsidealen från antikens Grekland till vår egen samtid. Även om svaren har varierat genom historien är det i hög grad samma frågor – om synen på barn, utbildning, kunskap och lärande – som diskuteras i dag som på Platons och Aristoteles tid.

När vi försöker hantera utmaningarna i dagens förskola och skola liksom inom högre utbildning, är pedagogikhistorien en guldgruva där det finns mycket att hämta.

Boken diskuterar uppfostringsteorier och bildningsideal mot bakgrund av den samhälleliga och intellektuella utvecklingen i stort.

Den är därför inte bara en skildring av pedagogikens historia utan också en redogörelse för den västerländska idéhistorien.

Pedagogikens idéhistoria vänder sig främst till studenter på olika lärarutbildningar och pedagogikhistoriska kurser, men läses med fördel även av personer som arbetar inom skola och utbildning eller bara är allmänt intresserade av hur synen på barn, uppfostran och bildning har förändrats genom historien.

En digital version av boken finns på bokens webbplats. Instruktioner för hur du kommer åt den finns på omslagets insida.

”Sammantaget har Anders Burman skrivit en lättläst, välbalanserad och användbar Pedagogikens historia.”

S V EN ­ ERIC LIEDM AN, PROFE SSOR EMERITUS

Bild ”3.5 Illustration från Jean-Jacques Rousseaus eller omenuppfostran En mycket intressant och välskriven bok somverk jag Émile hoppas når från 1762 (Émile ou de l’éducation). Bilden visar läraren – eller informatorn – som pedagogiskt intresserad läsekrets och får ett stort utrymme låter sin elev reflektera och själv upptäcka genom att följa naturens väg. inte minst inom lärarutbildning.”

ULF P LUNDGREN, PROFE SSOR EMERITUS

Andra upplagan

VETENSKAPLIG REVOLUTION 1500

studentlitteratur.se

Art.nr 35708

RATIONALISM och EMPIRISM 1600

Descartes