9789137505282

Samtliga personer med koppling till kriminalitet och fall som nämns i boken har getts fiktiva namn.

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Lisa dos Santos 2022 Omslag: Miroslav Šokčić Tryckt hos Scandbook EU, 2022 isbn 978-91-37-50528-2

INNEHÅLL

Bron 7 Förundersökningen 21 Dödschattarna 35 Bror 59 Vapnen 67 Inga kommentarer 77 Möjliggörarna 91 Gangsteradvokaterna 103 Rättegången 131 Krimälskarna 153 Politiken 163 Musiken 181 Domen 199 Flemingsberg 217

BRON

Jag lämnar Södermalm i ryggen och springer över Skansbron mot Årstasidan. Fotbollsälskande pappor har för­ visat barnens föräldrar från fotbollsträningen så det är bara att göra vad man kan för att döda tiden. Det är skönt att springa istället, för emellanåt är det en smula svårpratat med fotbollsföräldrarna. Ibland har vi stått som små öar en bit ifrån fotbollsplanen och överlåtit socialt ansvar till högre makter. Jag blir lätt nervös av tystnad i grupp, känner att det är mitt ansvar att bryta tystnaden och har fått nödklappa hundar, ställa frågor om pr-byråer och hemliga arkitektprojekt och slutligen hetspratat om gängvåldet tills jag inte står ut med mig själv.

Kanske står de inte ut heller, man kan ju tänka sig att andra hellre vilar i sin tystnad och spejar på sina framtida fotbollstalanger än hör mig mala på om samhällsmörker.

Varvet runt Årstaviken är min standardrunda. Är inte helt ensam om det, sträckan har till och med ett eget lopp, döpt efter Göran Greider som brukade promenera med sin hund runt viken. Jag sprang det loppet en gång och har ett målfoto på mig, Göran och hunden någonstans i mobiltelefonen från den tiden när jag var riktigt snabb och övervägde en sen löparkarriär. Så blev det inte men jag har fortfarande ett giftigt steg. Och när jag är uppe i varv är löpningen ett bra sätt att få tankarna att hamna rätt. Jag känner hur jobbdagen sakta pumpas ut ur systemet.

Eftermiddagen har jag tillbringat i ett långt polismöte. Även Nackaområdet har fått problem med skjutningar och i ett trångt rum med extrainsatta stolar och myndighetskoppar med svart kaffe har polisen redogjort för upprepade skottlossningar med automatvapen. Kulorna har vinit mot husfasader och 7

balkonger med bara någon dags mellanrum, och strax efter det följde en knivjakt genom ett köpcentrum. Polisen har en god bild av vilka som skjuter på varandra och nätverkskartor med ansikten från två olika grupperingar har satts upp på white­ boardtavlan ovanför skrivbordet. För att hålla isär de olika sidorna kallar polisen dem för Nord och Syd. Skjutningarna förklaras med konkurrens om narkotikaförsäljningen. Ena sidan lyckades jobba sig in på marknaden medan någon på andra sidan avtjänade ett fängelsestraff. Gnistan är tänd och konflikten brinner. Ingen vill prata om något. Allra minst killen som i den upptrappade konflikten fick en kniv rakt genom ögat. Det enda vittnet som har gjort iakttagelser av intresse har ångrat att hon lämnat uppgifter till polisen och övertalningskampanjen går så där.

När polisen dragit klart ärendet sitter vi tysta ett tag. Alla vet vilka medel vi kan ta till. Tömma telefonmaster, hämta in mobiltelefoner, läsa av samtalslistor och tolka telefondata, göra husrannsakningar, frihetsberöva, hålla förhör. Men när ingen vill snacka, mobiltelefonerna är krypterade och gängens konflikter är utspridda över så många individer att grupperingen i sig blir en sköld mot skulden, kan en förundersökning stranda, även om man har som ambition att vända på alla stenar.

Jag närmar mig Årstabrons fäste och viker av från stigen uppför den branta backen för att sedan fortsätta över tågbron tillbaka mot Södermalm. Här tar stan omedelbart över vyn.

Nybyggda vita höghus reser sig vid sidan av bron, DN-­skrapan hägrar västerut, pendeltåg rusar förbi och kolonistugorna kontrasterar på andra sidan vattnet. Som ett vykort över Stockholm. På gångbron vid sidan om tågen samsas löpare och blixtsnabba storstadscyklister, så här gäller det att hålla höger och uppsikt framåt.

Lite längre fram på bron skymtar ljuslyktor i mitt synfält.

När jag kommer närmare ser jag att det är gravljus. Jag saktar ner och ser en stor intorkad blodpöl som breder ut sig framför 8

mina fötter. Jag befinner mig då mitt på bron, som på den exakta mittpunkten mellan stan och förorten. Jag sneglar över stängslet och får inte ihop blodpölen med att någon skulle ha hoppat från bron eller råkat ut för någon sorts trafikolycka.

Stängslet mot tågrälsen är högt och ner till vattnet är det säkert trettio meter. Ändå är det glasklart att någon har dött här. Jag ryser till och springer vidare medan jag går igenom dagens tidningsrubriker i huvudet. Jag kan inte koppla det till något jag läst. Hur minutiöst man än uppdaterar sina nyhetsappar slinker uppenbarligen vissa nyheter förbi.

Dagen därpå åker jag över samma bro med pendeltåget från Södermalm till Flemingsberg. Mot åklagarkammaren, som ligger inramad av domstolen och polishuset i ett så kallat rättscentrum. Tätt intill ligger miljonprogram och problemområden. Jag hade varken åkt pendeltåg eller hört talas om Flemingsberg när jag fick min tjänst som åklagaraspirant hösten 2009. Nu är det mer eller mindre en del av min identitet.

Min åklagarkollega Jonas brukar skämta om att jag har gjort en omvänd klassresa, från Falsterbo till södra Stockholm. Men jag älskar Flemingsberg. Flempan. Flemp. Det är en så kontrastfylld plats. Den gör sig inte till på samma sätt som city.

Samtidigt är den otroligt vital, ett myller av människor väller ut ur tåget och trängs uppför rulltrapporna. Studenterna går till höger för att skapa sin framtid och vi andra går till vänster i hopp om att kanske kunna göra den lite bättre. Åklagarkammaren är ett fyrkantigt mörkrött tegelhus med en stor och blaffig åklagarlogga mitt på husfasaden. Tings­ rätten bredvid är vit och sval. Ditåt vetter mitt fönster. När jag sitter vid mitt skrivbord ser jag hur åklagarkollegorna trippar förbi med akter i famnen och hur de sista rökarna unnar sig en cigg där utanför. En gångväg ringlar upp genom ett skogsparti mot Visättra, platsen där två barn skulle komma att hamna i skottlinjen sommaren 2021.

9

Åklagarna som jobbar med grova brott har en särskild korridorlänga i huset och det är där man sitter när man inte är i rätten. Leder förundersökningar. Väcker åtal. I mitt tjänsterum blomstrar myndighetsromantiken. Höj- och sänkbart skrivbord där min kollega Jonas lämnar kvar alla sina kaffekoppar.

Ovanför en daterad anslagstavla med post-it-lappar, telefonlistor till polisen och bilder på min första åklagaraspirant Micke, som han själv satt upp för flera år sedan. I fönstret står lite olika stilleben som aldrig riktigt passat in att ha hemma så de är förpassade hit, bland annat en självgod L-bokstav och två lergökar.

På golvet står en stor kartong med förundersökningspärmar från ett ogillat mål som fortfarande väntar på prövning i hovrätten. Det gällde en skjutning mitt i ett förortscentrum, där alla gick fria och jag har överklagat. Ett år har gått sedan tingsrättsdomen och jag vet fortfarande inte när hovrättsförhandlingen blir av. Jag får rysningar varje gång jag kollar på kartongen. Dels för att rättegången var krävande, men också för att jag bävar för att göra om alltihop. Tack och lov har kartongen som stod bredvid den några månader tidigare lyfts ut.

Nu ser den lilla besökshörnan bredvid dörren med fåtölj lite luftigare ut. Här har mina åklagarkollegor suttit från och till genom åren. Vissa är fortfarande kvar i huset och andra har slutat, bland annat Micke som efter några år som stolt åklagare gick vidare till att utbilda polisstudenter på högskolan. Kvar i mitt rum lämnade han en Svenskt Tenn-mugg i skinn att ha pennor i och ett långt pärlhalsband, som han tycker att jag någon gång kunde ha på mig i rätten. Han lovade till en början att han skulle göra entré som åklagare igen om några år men det är högst osäkert om det blir så. Han kom en gång och åt lunch med mig i hovrättens matsal när jag hade en förhandling som gällde ett rån, och då var jag uppstressad över försvararens nya bevisning om en Postnordtröja, som jag inte visste hur jag skulle tackla. Hela lunchen gick åt till att jag ringde hetsiga 10

samtal till lite olika kollegor, jag kunde inte bestämma mig hur jag skulle göra och tiden tickade. Micke åt och såg på och sa sedan att han sköt upp återkomsten till 2044.

Vi ses fortfarande nästan varje dag eftersom han jobbar på högskolan på andra sidan tågviadukten. Flemingsbergsför­ enade. Vi möts mitt på viadukten efter jobbet, tar sällskap hem och turas om att glödande hålla låda på pendeltåget under de nitton minuter som det tar innan vi skiljs åt. Djupt inne i våra jobb i början av sträckan och strax förbi Årstaberg tar vi oss an resten av livet. En gång avvek jag från normen och pratade hela vägen utan att han fick en enda möjlighet att flika in, tror att jag var uppjagad över något som hade hänt i rätten. Det är han fortfarande förnärmad över. Lite senare idag ska vi äta lunch.

Varje morgon har vi niomöte där alla som arbetar på kammaren samlas och dagens skörd av nya brott delas ut, och min plan är att hinna skicka in en stämningsansökan till tingsrätten dessförinnan. Förundersökningen i ett häktat rånfall är klar, polisen skickade upp förundersökningsprotokollet till mig under gårdagen och då kan åtalet väckas. Några unga killar har blivit hotade med ett basebollträ och tvingade att lämna ifrån sig sina jackor. Polisen hade sina misstankar om vem som låg bakom rånet och hittade rånbytet när de gjorde en husrannsakan. De unga killarna som blev rånade har valt att medverka i utredningen. Det har tydligen tidigare varit ett problem eftersom många i området är rädda för den brottsaktiva rånaren. Nu är han häktad och åtalet ska skickas in till tingsrätten före klockan elva. Jag har ett nästan färdigt utkast på en stämningsansökan i datorn, jag ska bara gå igenom gärningsbeskrivningen en gång till och kontrollera att jag fått med all bevisning.

Utifrån korridoren snappar jag upp två kollegors röster och hinner knappt slå på datorn innan jag väljer att tjuvlyssna. De namedroppar och det är uppenbart att namnet som nämns är någon som de känner till. Många namn kommer och går på en 11

åklagarkammare, flera kommer på återbesök och på så sätt får man följa människors hårda liv ute i förorterna. Som ett mörkt parallellt universum. Man lär sig ganska lätt att filtrera bort bruset av kollegornas snack medan man jobbar på med sitt, men då och då läser man av på tonen att det hänt något särskilt.

Som en alldeles egen lokal nyhetssändning. Så lät det idag.

Johnny, åklagaren som har jobbat längst av oss alla, och som ofta pratar högt med fridlyst söderdialekt och älskar Bajen, säger att det är Steven Engstrand, han som brukade hänga i Farsta, som hittats mördad i Årsta. Johnny kan sitt Farsta, han har själv bott där. Jag känner också vagt igen namnet. Stevens namn har passerat genom huset i olika brottsutredningar tidigare. En ung man med eldigt rött hår i dryga 25-årsåldern.

En sådan person som brukar beskrivas som ”känd av polis” i media. Nu tillhörde han alltså också en av dem som strukit med i den våldsvåg som sköljer genom Stockholm. Blodpölen på bron från kvällen innan får plötsligt en given kontext. Jag sticker ut huvudet och får bekräftat att Årstabron, en del av min egen vardag, var mordplatsen. Lutad mot kopiatorn berättar jag om min löptur och får veta att Steven hade hittats död av en förbipasserande natten till dagen då jag sprang över bron.

Han hade skjutits med flera skott, har jag inte läst Aftonbladet?

Jag tänker att skjutningarna är så många att man numera inte kan ta in alla.

När jag började på åklagarkammaren för drygt tio år sedan var det ingen som jobbade med någon gängskjutning. Det var inte tal om några gäng överhuvudtaget. Om man då bortser från de dinosaurielika motorcykelgängen Hells Angels och Bandidos, som jag minns att en äldre polis med lång erfarenhet höll föreläsning om på en kurs en gång. Hade någon av åklagarna på jobbet ett mord tog det stor plats på kammaren.

Inte bara för att det var makabert och fruktansvärt utan också för att det var ovanligt. Alla visste till exempel att Börje hade 12

ett mord. Jag minns fortfarande detaljerna kring det, det var ett relationsmord där ett utomstående vittne hade sett mör­ daren. Börje höll föredrag om mordet för hela kammaren när målet var avslutat och jag kan fortfarande ta på den beundran man kände för att någon mäktade med att hantera ett så grovt brott. Nu har brottskartan ritats om och alla vi åklagare på Grova brott sitter i princip konstant med gängskjutningar, inte sällan flera samtidigt. Det är mer eller mindre en helt ny typ av arbete, samtidigt som resurserna och rutinerna på kammaren i princip är desamma. Minus att flera erfarna åklagare har slutat. I varje skjutning är det flera misstänkta inblandade och morden sker i organiserad form.

Vid sidan av gängskjutningarna har tekniken skenat och fått utredningarna att växa som ogräs. En knapptelefon, som enkelt kunde öppnas och som på sin höjd innehöll en samtalslista och några meddelanden, har bytts ut mot antingen smartphones med tillgång till internets universum eller krypterade telefoner. Därtill har vi tystnadskulturen, ”inga kommentarer”, gärningar som sprids ut på ett större gäng individer och ett tillskott av försvarsadvokater som opererar i gråzonen. Hur kunde allt detta gå så jäkla fort? Och sedan när blev Årstabron en plats för gängmord? Det är onekligen en plats som sticker ut i sammanhanget. Inte direkt ett ställe för en snabb bilskjutning. Bron är över 800 meter lång. Risken för att möta någon och inte kunna väja undan är oundviklig. Vem mördar någon där? Måste vara någon med odödlighetssyndrom. Att det är nätverksrelaterat är underförstått. Det var tredje gången Steven hade blivit skjuten på mindre än ett år.

Vi åklagare har liksom resten av samhället vant oss vid en ny brottskultur. Med den skillnaden att vi förväntas vara en del av lösningen på problemet. Vi ska utreda gängbrotten, väcka åtalen och ge domstolen möjlighet att lagföra de gängkriminella. Samtidigt fanns det aldrig en beredskap för dagens gängskjutningar, utan vi har helt enkelt växt in i arbetet med 13

gängbrottsligheten, ett arbete som många av oss från början inte ens kunde föreställa sig. Knappt ens valt. När jag sökte mig till åklagarjobbet såg jag framför mig att jag skulle jobba med relationsvåld, narkotikabrott, misshandel, sexualbrott. Jag föreställde mig grova brott som våldtäkt, rån och knivdåd. Det var dessa brott jag själv sett på håll under den tiden jag jobbade som tingsnotarie på tingsrätten i Ystad och bestämde mig för att jag ville bli åklagare. Jag såg inte framför mig att jag på löpande band skulle jobba med rena avrättningar av unga människor, utförda av ännu yngre människor med torpeduppdrag, uppståndna ur eviga våldsspiraler. Men nu är det vad jag och mina kollegor gör. Ett arbete som växt samman med ens eget jag.

Många gånger förväntas vi också komma med svar. Svar på varför det ser ut så här med gängskjutningarna och hur vi ska lösa detta. ”Vad är lösningen? Har du ingen lösning?!” frågar till exempel en vän till familjen med skarp förväntan i rösten.

Som om jag skulle sitta inne på rappa och tillfredsställande svar. Han är inte helt fel ute. Att hitta svar och att söka sanning är en stor del av en åklagares jobb och också det som från början lockade mig att bli åklagare. Och plötsligt sitter jag vid ett middagsbord och känner att det är svårt att leva upp till förväntningarna. Vid det tillfället försökte jag förklara att vi åklagare kommer in i ett sent skede i en gängkriminells bana.

Det är först när en brottsmisstanke fastnar i vårt system som personen blir synlig, och sällan känner vi till barndomen, uppväxten eller skolgången. Många av orsakerna ligger då redan i det förflutna. Vissa faktorer går så klart igen i våra brottsutredningar och bildar mönster. Vi ser förorter, segregation, skeva vänskaps­relationer, tystnadskultur som möter våldskultur och unga män med maktkomplex och skruvade machoideal. Vad är botten och vad är lösning när allt tycks samverka i någon sorts perfekt storm?

14

Åklagare och polis är bara en del av lösningen. Det är ett samhällspussel. Alla måste lägga sina bitar, hör jag mig själv säga ibland. Jag vet att det inte är ett tillfredsställande svar. Folk vill ha något mer konkret. Helst serverat över ett glas vin. Ibland återberättar jag vad en avhoppare, som ringde mig en gång, sa om vad han menade hade bidragit till hans kriminella bana.

Han beskrev att hans föräldrar inte kunde språket, vilket bland annat gjorde att föräldrarna inte kunde knyta några band till skolan eller skolarbetet. Det skapade ett vakuum mellan honom och föräldrarna. Han kunde aldrig förenas med dem över en läxa. Föräldrarna stod helt utanför skolan, central­ stationen i en ungdoms liv, och när de inte kunde hänga med där blev hans närvaro och prestation i skolan lidande och till slut svängde maktförhållandena i hemmet. Skolan sket sig och tonårssonen tog makten. En historia bland många.

Johnny skakar på huvudet. Han har alltid älskat att vara åklagare. Ja, han älskar i princip allt och alla. Advokaterna och ofta till och med de tilltalade är jävligt schyssta, enligt Johnny, och jag kan ibland inte förstå hur man kan ha en så generös människosyn. Så generös är inte jag. Men det märks att gängskjutningarna har börjat nöta även på Johnny, för något år sedan flyttade han till och med från sitt älskade Farsta. Nu misstänker vi att han kommer gå i pension något år tidigare än beräknat. Han har börjat prata mer om fotboll och barnbarn än sina mål. Jag kommer verkligen att sakna Johnny. Han var den som släppte in mig på kammaren min första dag här och snart är det jag som släpper ut honom. Då är det nästan ingen åklagare kvar här i mogen ålder. Många andra seniora åklagare har slutat före honom och vi blir färre kvar på kammaren att bära de här tunga utredningarna.

Kompetensen Johnny och gänget kliver ut med är svår­ ersättlig. Myndigheten rekryterar nytt blod, vi blir handledare till de yngre, men det dröjer många år innan nya åklagare är mogna för gängskjutningar. Dessutom existerar fortfarande 15

andra brottstyper som måste tas om hand. Uttryck, som under mina första år inte existerade på kammaren, har blivit standard när vi nu tyngs ner av de gängrelaterade brotten. Den och den åklagaren ”går tungt” hörs allt oftare i korridorerna och då vet man att den höga arbetsbelastningen trycker på alldeles särskilt. Johnny har dock aldrig klagat och det gäller att suga åt sig så mycket som möjligt av hans erfarna och ljusa åklagarsjäl innan man står här själv med gängskjutningarna och inte längre har någon äldre kollega att fråga. Än så länge är ingen gripen för mordet och vi undrar på vilken kammare mordet kommer att hamna. Brottsplatsen ligger mitt emellan två åklagardistrikt, som en lokal variant av tv-serien ”Bron”, där en kropp hittades mitt på Öresundsbron mellan Sverige och Danmark. Nu är det stan eller förorten.

Gränserna är oftast helt avgörande för var förundersökningen ska bedrivas någonstans, men vi är överens om att vi som förortskammare måste ha många fler gängskjutningar än City.

Då vet vi inte att Stockholms tingsrätt har mätt och räknat på församlingsgränserna och räknat ut att kroppen låg några meter bortom citygränsen. Som en linjedomare. Oavsett var utredningen hamnar så är vi också väl medvetna om uppklarningsstatistiken för gängskjutningarna. Bevissvårigheterna.

Bevisningen kan i bästa fall byggas ihop som ett komplext pussel av många olika omständigheter, men även när ett sådant pussel har lagts når vi inte hela vägen fram. Vi har alla haft skjutningar som kommit så långt som till domstolens ljus men som ogillats i rätten.

Jag tänker närmast på kartongen som står i mitt rum, målet där tingsrätten inte tyckte att beviskedjan räckte till och de tilltalade rusade ut ur salen i segerjubel när de släpptes ut ur häktet efter sista förhandlingsdagen. För några månader sedan blev även ett åtal i ett dubbelmord, som en kollega i vår korridor hade, helt ogillat i hovrätten. Där hade offren förnedrats och klätts av nakna nere i en källare innan de blev avrättade.

16

Det är svårt att tänka på att gärningspersoner för ett sådant brutalt mord går fria, men det är just de tankarna man lämnas med efter en sådan utredning. Anledningen till att man ändå slutar tänka på det är att det kommer in nya skjutningar som mer eller mindre ofrivilligt skapar en distans till den förra. I många utredningar når vi inte fram till åtal, utan förundersökningar läggs ner i brist på bevis samtidigt som hypoteserna om vem som ligger bakom står hyfsat klara för polisen. Inte sällan släpps de misstänkta ut efter några månaders utredning och kort därefter nås vi åklagare av blanketter från Justitiekanslern där vi får fylla i ”ingen erinran” avseende de skadestånd som ska betalas ut till de misstänkta för den tid de suttit häktade.

Hos polisen läggs utredningar som helt saknar misstänkta på hög, nästa brand ska hela tiden försöka släckas. Vi står mitt i en pågående normalisering av att skjutningar förblir ouppklarade och mördare är på fri fot. Jag gissar att en sådan verklighet kan bidra till att man är kylig nog att skjuta ner någon på Årstabron. Jag går tillbaka in till mig och scrollar lite hastigt igenom nyhetssajterna innan niomötet. Jag får scrolla långt ner innan jag hittar artikeln.

Lite senare sitter jag vid mitt skrivbord och tar mig an högen med censurpost som kommit för dagen. De som är häk­tade med begränsningar om vilka kontakter som får tas med omvärlden har att räkna med att åklagarna går igenom deras brev. Jag har tvingat Jonas att ta ut sina kaffekoppar, ja även tvingat ut Jonas som gärna sitter i min fåtölj och pratar om det senaste han har läst. Han har för övrigt läst det mesta.

Amerikanska och brittiska nyhetssajter (han har dragit hela brexit utan att jag bett om det), alla svenska, andras domar, vårt intranät. Jonas går sällan ut självmant. Han sitter två rum bort i korridoren och jag räknar med att han säkert är här igen lagom till kafferasten. Jag hoppas han tar med sig min mobilladdare då, för den har han råkat få med sig ut. På 17

bordet ligger vykort och tjocka kuvert, vissa med parfymlukt, som har anlänt från häktet. Det är många brev som går mellan nätverkspersoner som sitter häktade och deras vänner. Eller bröder, för att låna deras ord. När man har läst många brev på raken kan språket i dem ringa i öronen på en. Min fucking broder! Sho min fucking broder! Han är en jävla lallare, en golbög. FTP. Åklagaren är en horunge. Ibland läser man brev av en helt annan karaktär, skrivna med vacker handstil, perfekta meningar och reflektioner kring litteratur av Dante och Dostojevskij, som de läser inne i häktet. Det får en att grubbla mer än vanligt kring varför personen hamnade här.

Det är en otroligt speciell arbetsuppgift att läsa andras brev.

Liv, tankar, känslor, frustration, värme och kyla bockas av för att se till att inga utredningar förstörs. Skriver någon på ett sätt som man misstänker kan påverka utredningen eller personer som rör den, stoppar vi breven. De flesta brevskrivare är väl medvetna om att man läser och ibland får man även riktade meddelanden till sig. Din fucking turgrabb! Med din åklagare behöver du inte ens en advokat! Eller lite mindre skämtsamt: Jag hoppas att åklagaren får corona och dör. Man får hålla huvudet kallt. Blir tonen alltför hotfull får man stoppa sådana brev.

Jag kryssar i blanketterna och skriver under och märker samtidigt att någon uppehåller sig utanför min glasvägg. Vice­ chefen har stannat till utanför mitt rum och står och väger lite i dörröppningen. Jag lägger breven åt sidan och försöker läsa av hennes ärende. Jag gillar henne. Grova brotts överhuvud. Hon har alltid en munter och vänlig ton när hon fördelar arbetsuppgifter, vilket gör att det är så mycket lättare att ta emot dem. Jag minns en gammal chef från en annan tid som svepte igenom korridoren med falkögon och signalerade fokus på närvarokontroll. Det är andra tider nu, coronan har medfört att vi anförtros att jobba hemifrån. Från och till är det glest med folk på kammaren. Jag, som föredrar att vara i Flemingsberg, undrar om min fysiska närvaro eventuellt bidrar till chefsbesöket.

18

Hon fiskar lite, vill höra hur det ser ut för mig och jag förstår att jag sitter i skottlinjen. Något ska fördelas. Säkert ett tufft jobb för henne när alla redan sitter med flera häktade ärenden.

För egen del har jag nyss avslutat en gängskjutning i hovrätten och anhållit ett par personer i frånvaro för skjutningen och knivdådet i Nacka. Nästa vecka börjar en huvudförhandling i ett grovt narkotikabrott. Till slut frågar hon om jag har tid för ”lite hemliga tvångsmedel”. Hemliga tvångsmedel är precis som det låter hemligt och något som kan användas mot misstänkta vid grövre brott. Hemlig kameraövervakning eller hemlig telefonavlyssning är några exempel och sådana för­ undersökningar behöver ledas av åklagare. Vicechefen berättar att polisen behöver en åklagare så att de kan avlyssna och samtidigt spana på några misstänkta i ett mord i Årsta. Blodpölen från min löptur, mordet på Årstabron, har precis hamnat på mitt bord. Utredningen har polisen döpt till Bron.

Då vet jag inte vad för typ av utredning jag har framför mig. Jag vet inte att den kommer att pågå i över ett år och att FBI har en hemlig operation på gång. Det jag vet är att polisen på en­heten för grova brott i Stockholm Syd är särskilt överbelastade efter dödsskjutningen på tolvåriga Adriana och att utredningen har knuffats över till polisen i City, som inte tidigare har arbetat med de nätverkskonstellationer som man kan misstänka ligger bakom. Jag vet också att vi jobbar i uppförsbacke och att de telefonavlyssningar vi sätter igång är ett långskott. De gängkriminella snackar knappast brott i linorna som går via teleoperatörerna.

Det är september 2020 och vid det här laget har den krypterade tjänsten Encrochat sprängts och stängts ner sedan några månader tillbaka och hur och var man kommunicerat om mordet på bron är för oss helt okänt. Det ska dröja över åtta månader innan jag under stort hemlighetsmakeri kliver in i ett rum hos polisen och får den första glimten av den krypterade tjänsten Anom, FBI:s hemliga operation och trojanska häst, 19

som då ska avslöja all rå kommunikation som under flera veckors tid förts kring mordet på Steven. Tusentals meddelanden från amerikanska servrar rakt in i min förundersökning. Något som kommer att kasta ett helt nytt ljus över utredningen. Hade jag bara vetat.

20