9789137148557

Jesper Söder

med Johan Fredriksson

NÄR VÄRLDEN TITTADE BORT SVENSKEN SOM KÄMPAR MOT DAESH I SYRIEN

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Jesper Söder och Johan Fredriksson 2016 Omslagsbilder Martin Bader Omslagsdesign Eva Wilsson De foton i boken som saknar uppgift om fotograf är privata.

Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2015 ISBN 978-91-37-14855-7

INNEHÅLL Förord 7 Prolog 9 Avfärd till kriget 11 Med kalasjnikov i Kurdistan 18 En vandrande sedelbunt 32 Välkommen till Syrien 45 Direkt till fronten med Danny 61 Nattattack mot byn 73 Eldstrid i öknen 91 Förbandet, min nya familj 106 Med döden och hungern som sällskap 122 En hårsmån från döden 140 Splitterskadad 152 Tillbaka till taburen 168 Självmordsattacken vid spökstaden 180 Massakern i Kobane 192 Mardrömmar 205 Krigsmuller och dans i al-Hasakh 219 Tyngden av en Glockpistol 233 Välkommen hem 247 Hemligt uppdrag 262 Ut i krig igen 269 Påsar med pengar 282 Plask i poolen med Danny 294

Mörkret sänker sig 309 En vinter med nya perspektiv 324 Från frontsoldat till lärare (igen) 336 Epilog 339 Ordlista 341 Tack 345

FÖRORD Kriget i Syrien är vår tids värsta katastrof. Närmare en halv miljon människor har dödats och minst elva miljoner människor är på flykt. Dagligen drabbas oskyldiga civila av bombangrepp, självmordsattacker och tortyr. Terrorgruppen Daesh bedriver en skräckregim som plågar en hel värld.

Att då sitta passiv är för mig otänkbart. I maj 2015 lämnade jag min hemstad Trollhättan för att resa ned till den kurdstyrda delen av Syrien, Rojava, för att delta i kriget mot extremisterna.

Min insats är bara en ytterst liten skärva i den stora kampen.

Och jämfört med andra kom jag lindrigt undan.

Jag hoppas att min bok ska ge förståelse för och kunskap om alla de tusentals människor som redan offrat sina liv i striden mot Daesh. Väcka solidaritet med de miljontals invånare i regionen som i detta nu förtrycks och fördrivs av terroristerna. Visa att vi alla kan göra något. Varje människa kan hjälpa efter egen förmåga.

Jag ser det som min plikt att berätta. Att ge röst till alla dem som redan tystats på slagfältet och i terrorledaren al-Baghdadis dödsläger.

Jesper Söder, juni 2016 Av säkerhetsskäl har vissa platser, tidpunkter och personers identitet ändrats för att undvika att militärt klassificerade uppgifter röjs och att hot mot enstaka personer förvärras.

7

This isn´t Mallorca beach. It´s a motherfuckin war and we are revolutionaries. If there´s something serious we can get you out quick, but don´t count on it./ från kurdiska YPG:s rekryteringssajt The Lions of Rojava.

Suluk, Syrien, 7 juni 2015

”Se till att vara jävligt vaksamma nu, kamrater. Jag vill ha alla helskinnade genom det här. Daesh är inte långt borta. Följ mig.”

Vår befälhavare heval Zagros väser fram sina order. Uppdraget är att säkra den krigshärjade stadsdelen som ligger framför oss. Vår förhoppning är att terroristerna jagats på flykten av USA:s bombningar. Men helt säkra kan vi inte vara.

Min vapenbroder Danny Carolan och några andra ur vårt förband har redan tidigare under dagen ryckt fram och tagit över huvuddelen av området som ligger tvåhundra meter framför oss i mörkret. Nu är det vår tur att slussa in förnödenheter och förstärkningar över den sista sträckan land innan bebyggelsen tar vid.

Jag och de tjugofem andra i vår enhet – som ingår i de kurdstyrda YPG-trupperna – hoppar ur våra Toyotabilar. Vi ställer snabbt upp oss för att gemensamt rycka fram till fots den sista biten. Fordonen vågar vi inte använda. Vägen in till samhället är med all säkerhet minerad.

Jag håller mig tätt intill min mentor och förebild, Zagros. När han marscherar iväg tänker jag gå som andreman. Inte en chans att jag lämnar den platsen till någon annan. Jag håller mitt M16gevär riktat nedåt, tätt intill kroppen. Automatkarbinen är mitt försvar, en vän som redan räddat mitt och andras liv flera gånger.

Zagros börjar gå. Jag lägger mig tätt efter – men inte för nära 9

– heval Zagros. Solen har redan försvunnit bakom horisonten.

Skumt ljus i den syriska natten. Bönsyrsornas ”bleep, bleep” dominerar ljudkulissen nu när krigsmullret som pågått hela dagen ebbat ut. ”Var är ni?” Zagros anropar via kommunikationsradion för att säkerställa vilket hus Danny och de andra installerat sig i. Det är inte kul att vandra in i fel kvarter. ”Okej, bra. Jag tror jag ser er. Men kliv ut och vifta om en stund, Danny, så vi vet exakt.”

Zagros skriker in i radion som knastrar till svar.

Det är ett misstag. Jag ser hur Zagros samtidigt som han med sin arm dirigerar oss att följa honom ut i gruset vid sidan om vägbanan går och samtalar in i kommunikationsradion. Att göra två saker samtidigt innebär splittrat fokus. Kommendant Zagros kliver ut på okänd mark utan full koncentration …

Bakom mig är det drygt tjugo personer som trycker på i ledet.

Alla är ivriga att få passagen avklarad. Vi går med två till tre meter emellan oss.

Jag hinner uppfatta att Zagros tittar åt vänster. Han försöker lokalisera vilken byggnad som Danny och hans förtrupp håller hus i.

Sedan: En stor jävla smäll.

Ljusblixtar, ett gigantiskt dammoln och en fruktansvärd stöt som får min kropp att lyfta.

Sedan svart. Jag varken ser eller hör någonting.

10

AVFÄRD TILL KRIGET Landvetter, 19 maj 2015

Fem steg fram till luckan. Fem steg som ska förändra mitt liv. Jag hivar upp passet ur innerfickan. Slår upp sidan med fotot och söker passkontrollantens blick därinne bakom det skottsäkra glaset. Den uniformsklädda tjejen i båset famlar efter något under bordsskivan. Letar med ena handen. Verkar okoncentrerad. Jag känner hur pulsen stiger. Väntar. Söker hennes blick.

Försöker le. Är det något knas? Finns jag med på någon lista?

Nej, det är omöjligt. Nu ler hon tillbaka. Ser mig rakt i ögonen.

Tar mitt pass och placerar det på scannern framför sig. Hon ger mig en granskande blick. ”Jaha, uniformen är på ser jag. Permis eller uppdrag utomlands?” Hennes röst har både en ton av halvflört och allvarlig nyfikenhet. ”Jo. Jag ska ner till Mellanöstern på mission.” Det är ingen lögn, men jag vill inte berätta för mycket. Vill inte få för många frågor. ”Okej. Där är det stökigt. Finns säkert en massa att göra.” ”Jo, det är ju ett helvete därnere.” ”Det kan man lugnt säga.” Passkontrollanten nickar. Håller med, ser nöjd ut.

Hon hejdar sig plötsligt mitt i en rörelse. Ska hon säga något mer? En extra kontrollfråga? Har jag väckt hennes misstänksamhet? ”Ja, men lycka till därnere då. Ta det försiktigt.”

11

”Tack. Jag ska försöka hålla mig på säker mark.”

Fan, vad hon var pratsugen. Men det är skönt att formellt checka ut från Sverige. Kurdistan nästa. En timme till avgång.

Hinner med en öl. Hinner ringa det där samtalet till mamma.

Jag beställer en pint Staropramen. Njuter av beskan i det tjeckiska lagerölet. Ett slags belöning i förskott. Har hört att öl bara är något man kan fantisera om nere i Syrien.

Nu morsan. Samtalet jag bävat för men som måste klaras av.

Lika bra att få det ur världen. Och nu när jag är incheckad och klar kan hon inte komma farande med taxi och kedja fast mig.

För det hade hon gjort om hon fått chansen.

Jag har de senaste veckorna varken berättat om avresedag eller destination. Bara ett vagt besked om beslutet att fara iväg och hjälpa syriska flyktingar. Att jag ska kriga med vapen i hand hade hon inte kunnat smälta. Hon har fått ”snällversionen”. ”Mamma, jag är på Landvetter nu. Har checkat in.”

Först är det tyst i andra änden. ”Men Jesper, du lovade ju att du skulle fundera på att lägga undan de där planerna. Landvetter redan idag? Du har inget sagt. Jag hade velat vinka av dig. Ge dig en kram.” ”Jo, men det blev lite snabba ryck här på slutet. Vi får kramas via mobilen mamma.” ”Vart är det du ska egentligen?” ”Jo, mamma …” Jag drar på orden för att ge henne tid att förstå att det kommer något obehagligt. ”Det är inget kul att säga men jag har inte varit helt ärlig mot dig. Jag ska till Syrien.”

Jag kan nästan höra hur det svartnar för morsan. Hon kippar efter andan. ”Nej, det är ju fullt krig där, Jesper. Du kan bli dödad!” ”Alltså mamma … min främsta uppgift blir att hjälpa civila.

Folket därnere behöver hjälp. De är nästan ensamma om att slåss mot terroristerna.”

12

Jag hör hur mamma kvider. Sedan ett skrik. Högt som fan.

Måste flytta luren från örat. Hennes ”nej, nej, nej” staplar sig på varandra.

Sedan gråt. ”Mamma, jag älskar dig. Jag är snart tillbaka.”

Undrar om hon ens hör vad jag säger? Hennes yngste son på väg till världens farligaste land. Jag upprepar det jag sagt till min tvillingbrorsa Karl och de andra syskonen: ”Jag vill göra en insats för människorna i Syrien. Terroristerna inom Daesh är världens avskum. De måste bekämpas.”

Mamma är inte direkt mottaglig för argument. Hon är på bristningsgränsen. ”Jag blir så ledsen, Jesper. Så besviken på dig.” ”Mamma, jag …” Försöket att förklara avbryts. ”Men varför? Det är farligt. All skit som drabbat vår familj tidigare … Räcker inte det? Jesper?” Mellan varje ord hörs det hulkningar av gråt. ”Morsan, jag lovar.” Och så ger jag löftet jag inte kommer att kunna hålla. Löftet som bryts. Ett svek på sätt och vis. ”Om några månader är jag tillbaka hemma igen frisk och välbehållen. Jag ska hålla mig i bakgrunden. Inte ta några risker.” ”Ja. Lova mig det. Lova.”

Helvete. Det kändes riktigt illa. Hon älskar mig så mycket. Det vet jag. Men den här gången var jag bara tvungen att slira lite på sanningen. Det hade aldrig funkat om hon vetat att jag skulle åka ned för att kriga. Hon hade fått panik. Det hade blivit helt överjävligt med tårar. Kaos.

Det här var ändå den bästa lösningen. Nu är det avklarat.

Dags för nästa måste-grej. Att ringa min tvillingbror Karl som sist vi sågs höll på att explodera av ilska och besvikelse över mitt beslut att åka.

13

”Jag flyger idag.” ”Men shit! Det gick undan. Kunde vi inte fått säga hej då?” ”Det är nog bäst så här. Gäller att komma iväg medan man har luft under vingarna. Krama lillpojken från farbror Jesper.” ”Ska jag göra. Kram på dig också. Jag älskar dig, Jeppo. Och …”

Karl tystnar i andra änden. Jag hör skramlet av kundvagnar. Kan ana att det kommer en förmaning. ”Ta det försiktigt, brorsan. Och jag är ledsen att jag nästan spårade ur häromdagen. Men jag bryr mig så mycket om dig.

Det blev nästan kortslutning i skallen när jag fattade att det inte gick att stoppa dig.” ”Det är lugnt. Jag fattar.” ”Jag vill bara inte att det ska hända dig något.” ”Jag förstår. Men som sagt, det här är något jag bara måste göra.” ”Jo, jag har fattat det. Även om jag inte begriper varför du vill riskera livet …” ”Jag ska ta det försiktigt. Jag bär inte på någon jävla döds­ längtan.”

Klockan närmar sig kvart över fem när jag kliver ombord på TA1800 som ska ta mig till Istanbul där jag ska byta till en flight mot Sulaimaniya i norra Irak – eller som kurderna kallar det – södra Kurdistan.

Jag är både lycklig och nervös när jag står i kön till flygplanet.

Massor av folk ska med. Svenska turistresenärer blandat med svenskturkar som ska ”hem” och hälsa på släktingar. Planet från Turkish Airlines tycks bli helt fullsatt.

Jag hittar min plats. Lägger upp min minimala packning i bagageutrymmet. Klämmer mig in på mittensätet. Tar fram hörlurarna för att lyssna på mina Spotifylistor. Smyger av mig mina grova militärkängor. Sätter mig tillrätta. Tänker på att det känns 14

förjävligt att svika morsan. Och Karl. Men ändå lättad över att ha fått samtalen ur världen.

Ur högtalarna mässar flygpersonalen ut den vanliga säkerhetsgenomgången. Flygvärdinnan uppmanar mig att läsa foldern i stolsfickan framför. I händelse av en nödsituation gäller det att vara påläst, förberedd. Är jag det? Förberedd för det som komma skall? Har jag det som krävs? Eller är kriget i Syrien en uppgift som kommer att knäcka mig? Få mig att växa? Jag vet inte. Vet ingenting om det. Än.

Tänker i alla fall försöka njuta av en lugn och behaglig resa.

Slappa, lyssna på musik och kanske slumra lite i stolen. Låta timmarna och tankarna passera i det blå. Spänning, dramatik och adrenalinpåslag väntar mig Det här kan bli de sista lugna timmarna jag får på länge.

* När vi landar i Istanbul är nerverna åter på helspänn. Jag befarar en noggrann undersökning från säkerhetsfolket på flygplatsen.

Turkiska regeringen gillar nämligen inte kurder. Och inte heller de utlänningar som fått för sig att sälla sig till de väpnade trupperna Peshmerga i norra Irak och YPG i norra Syrien.

Daesh-anhängare och jihadister som vill ansluta sig till terrorsekten eller andra hårdföra islamistgrupper släpper turkarna igenom. Tittar bort. Låtsas inte om den ständiga trafiken av unga rekryter. Inga problem tydligen. Men när det gäller kurdernas kamp så fasar Turkiet och deras president Tayyip Erdoğan för vad den kurdiska milisen YPG:s samarbete med USA kan innebära.

Ankaras mardröm är att YPG, som är Daeshs främsta och svåraste motståndare på marken, blir ännu mer accepterade 15

av västvärlden och ges chans att bygga upp Rojava, ett kurdiskt självstyrt stycke land i norra Syrien på gränsen till Turkiet. Ett område som tillsammans med det kurdstyrda norra Irak skulle kunna bli ett sammanhängande kurdiskt rike som ringar in södra Turkiet och fungerar som inspiration för de miljontals kurderna inne i Turkiet. Ett scenario som de mäktiga männen i Ankara fasar för – upproriska och sjävständighetsivrande kurder vill de inte veta av. Därför är turkarna i regel misstänksamma mot västerlänningar på väg till regionen. För till Turkiets förtret har hundratals unga män och kvinnor från bland annat USA, Kanada, Australien, Storbritannien, Tyskland och Skandinavien det senaste året sökt sig till YPG för att bekämpa den själv­ utnämnda kalifen al-Baghdadis Daesh-trupper.

Till min förvåning granskas jag bara hastigt av de turkiska säkerhetskillarna. Kanske har de annat att tänka på denna dag.

Jag ser det som ett gott tecken. En signal från gudarna att det här kommer att fixa sig och att min insats behövs.

På anslutningsflighten ned till nästa stopp på min resa, Sulaimaniya i irakiska Kurdistan bestämmer jag mig för att fira med några drinkar. Gissar att det blir de sista på länge. Under den timslånga resan ned hinner jag nästan bli småfull och lite filosofisk.

Jag är yngsta barnet i en fembarnsfamilj från Trollhättan. En familj som flera gånger drabbats av allvarliga kriser.

Min pappa dog innan jag fyllt fem. Min syster dömdes för egenmäktigt förfarande när hon försökte skydda sin fyraåriga dotter från att bli bortrövad av sin ex-man. (Hon friades sedan helt i hovrätten). Min bror kastades i fängelse för ett brott han inte begått. Själv dömdes jag till samhällstjänst efter en rattfylla och trodde jag hade förstört min framtid.

En ”värstingfamilj” tänker ni. Som alltid hamnar i trubbel.

Det stämmer inte.

16

Vi är en vanlig svensk familj. Mamma arbetar på intensiven, utbildad till narkossköterska. Pappa jobbade inom socialtjänsten och hjälpte alkoholister att komma på fötter.

Vi har gått i skolan, jobbat, sportat och tagit en aktiv del i det lokala samhällslivet i Trollhättan. Alla mina syskon har bildat familj och lever trygga normala liv.

Att de traumatiska händelserna från förr påverkat oss är självklart. Men vi är inte knäckta. Tvärtom.

Vi håller ihop och bryr oss verkligen om varandra. När vi var små fick jag och min tvillingbror Karl som är yngst i syskonskaran särskilt mycket kärlek. Vi överöstes av kramar, uppmärksamhet och omsorg. Våra äldre syskon vakade över oss.

Jag tycker nog att jag har fått lära mig att vara någon som bryr sig om andra. Jag har alltid velat hjälpa dem som knuffats bort eller hamnat i underläge. Alltid försökt bry mig om de utsatta.

Och aldrig varit rädd för att kliva fram.

Min mamma har gett mig massor av kärlek. Vi två har alltid hållit ihop och hon har tytt sig till mig. Visst har jag och min tvillingbror Karl ibland varit oense med morsan. Men jag kan faktiskt inte påminna mig om att jag någonsin sagt ett elakt ord till henne. Allt fokus har legat på att hålla ihop. Bygga kärlek och förtroende. Är det rubbat nu?

17

MED KALASJNIKOV I KURDISTAN Sulaimaniya, Bashur/KRG/norra Irak, 20 maj 2015, kl. 02:10

Ljusen blinkar under mig och välkomnar främlingen från Skandi­navien. Flygplanet gör en skarp gir innan det går ned för landning på slätten nedanför Azmarbergen strax väster om denna regions näst största stad Sulaimaniya. En stad vars omgivningar rymmer en värld som få känner till.

Långt uppe i den klippiga terrängen som omger flygplatsen finns några av världens sista persiska leoparder. När jag stirrar ut genom flygplansfönstret tänker jag på ironin i att det är massor av explosiva metallbehållare − de livsfarliga resterna av ett gammalt storkrig − som skyddar denna den största av leopardarterna från utrotning här. De tiotusentals kvarlämnade landminorna från decennier av krigföring har skapat en skyddsbarriär som enligt forskarna räddat den persiska leoparden från tjuvjägare och nyfikna djurskådare. Nedgrävda sprängladdningar byggda för att döda har stärkt överlevnadschansen för en hotad art. Det var nog inget generalerna i Irak-Iran-kriget hade en tanke på när de beslöt om massutplaceringen av minor.

Kanske fungerar många av människans handlingar på ett liknande sätt. När de utförs har de ett syfte. Men effekterna på lång sikt blir helt annorlunda än vad som var tanken. Vi tror vi kan förutse konsekvenserna av det vi gör men oförutsägbara händelser leder till dominoeffekter och till sist har vi skapat en verk18

lighet vi inte visste var möjlig. Persiska leoparder som växer sig starka bakom en barriär av landminor finns nog överallt, hos oss alla.

Efter en häftig inbromsning och uppmaningen att behålla våra säkerhetsbälten fastspända är den första etappen av min resa avklarad. Framme i det kurdstyrda norra Irak. Kurderna själva kallar regionen Bashur (södra Kurdistan).

Vid Kuwaitkrigets slut 1991 fick området skydd av USA och FN. En flygförbudszon upprättades som gav kurderna möjlighet att under ledaren Massoud Barzani kontrollera regionen och bygga upp ett självstyre. Kurderna hoppas att autonomin är första byggstenen för att skapa det hemland de drömmer om.

De är världens största etniska folkgrupp utan en egen stat. Närmare fyrtio miljoner människor spridda över fem länder: Turkiet, Irak, Syrien, Iran och det tidigare Sovjetunionen. Nu lever många av kurderna i exil. Detta bergiga stycke land utan hamnar eller hav i den nordligaste delen av Irak är det närmaste en egen stat kurderna hittills kommit.

Det förödande kriget i Syrien och kampen mot Daesh har kostat den kurdiska befolkningen mycket − men har också tänt en gnista av hopp. Kanske kan turbulensen och de sönderfallande staterna Irak och Syrien utgöra en språngbräda för att utropa självständighet för Kurdistan och få internationellt gehör för saken. Kan kriget också leda till en möjlighet att sammanbinda Rojava (det kurdstyrda Syrien) och Bashur? Det får historien utvisa.

Säkerhetsvakterna från KRG (Kurdish Regional Governement) dirigerar in oss passagerare i ankomsthallen. Köer som på alla flygplatser. Men det går undan i hanteringen. Alla EUmedborgare får visum vid ankomsten. Inga problem. Vi väster19

länningar betraktas som vänner här. Men hotet från terroristerna inom Daesh och andra extremistgrupper finns alltid och antalet väpnade gränspoliser och soldater är stort kring flygplatsen.

Framme vid båset scannar passkontrollanten mina finger­ avtryck. Bläddrar igenom passet. Kollar att jag inte finns på listan över misstänkta resenärer. Sedan tittar de på mig och min uniform, granskar mig uppifrån och ned … och bara släpper igenom mig.

Utanför terminalen slår värmen och mörkret emot mig. Ingen vind. Märkliga dofter. Jag märker hur kroppen reagerar direkt.

Pulsen ökar. Okänt territorium.

Skyltar på främmande språk som jag inte har en aning om vad de betyder. Jag känner mig som en mycket vilsen turist. Ensam och utsatt.

Jag tänder en cigarett och stressar iväg för att se om jag kan hitta den busshållplats som jag blivit tillsagd att ställa mig vid.

Det är min amerikanske vän Danny Carolan som skickat anvisningarna till mig. Han är sedan flera månader på plats i Syrien och slåss med de kurdiska YPG-styrkorna i kampen mot Daesh. Eller ISIL, ISIS eller IS som gruppen också kallas. Det är hans instruktioner jag nu följer.

Spanar efter en busshållplats. Hittar ingen. Jag försöker i lätt panik ringa Danny, men får inget svar.

Jag frågar en äldre amerikan som också kommit med flyget om han vet var flygbussen stannar. ”Busshållplatsen ligger här borta. Jag kan visa dig.” Mannen pekar och vi traskar iväg tillsammans. Han verkar pratsugen. ”Hur kommer det sig att du hittat hit till Kurdistan?” ”Jo, men det här är väl en intressant plats”, svarar jag lite skämtsamt.

20

”Ska du jobba här”, säger amerikanen och kastar en blick på min uniform.

Mannen är rätt nyfiken. Här i regionen finns mycket folk som har som arbete att hålla ögon och öron öppna och samla information. Spioner. Agenter. Underrättelsefolk. Danny sa åt mig att vara vaksam. Gäller att hålla tungan rätt i mun. Inte lita på någon. ”Jag hoppas på att kunna arbeta med flyktingarna. Det behövs massor av insatser på den humanitära sidan. Många civila som är i nöd. Du då? Affärer?”

Amerikanen berättar att han jobbar i oljebranschen och att verksamheten fortfarande är lönsam trots ökade risker och allt striktare säkerhetsrutiner. Oljan är Kurdistans viktigaste intäktskälla och en orsak till ständiga gräl med den irakiska shia­dominerade centralregeringen i Bagdad som inte uppskattar att den kurdiska delen av det alltmer splittrade landet skaffar sig inkomster på egen hand.

Vi kommer fram till hållplatsen och en kvart försenad anländer till sist bussen. Jag sätter mig på ett av de hårda plastsätena.

Undviker amerikanen.

* Syrienkriget startade 2011. Konflikten inleddes med att civila syrier i flera städer inspirerade av ”den arabiska våren” i Egypten och Tunisien krävde förbättrade villkor och rättvisa. De folkliga, fredliga protesterna möttes med skoningslöst våld från den styrande Assadregimens sida. Tusentals människor mejades ned på öppen gata, tiotusentals fängslades och torterades. Ingen i västvärlden ingrep för att stoppa diktatorn Bashar al-Assads förtryck och massmord. Under åren som följde förvandlades det fredliga upproret till ett blodigt inbördeskrig. Regionens alla maktspela21

re, Saudiarabien, Turkiet, Iran, Qatar med flera försökte genom stöd i form av vapen och finansiering bygga upp sina egna grupper i kriget för att skaffa sig inflytande.

I detta kaos tilläts också våldsamma jihadistgrupper att ta form och växa sig starka. Assad hade själv förutspått detta och genom flera märkliga amnestier låtit frisläppa hundratals sunnitiska islamistledare ur fängelserna. Han visste att dessa skulle splittra och förvandla den än så länge västvänliga sunni­ dominerade oppositionen till grupper av mer eller mindre jihadistisk karaktär. En ökad polarisering var målet, och en ökad demonisering av motståndarna så att omvärlden hellre godtog Assad än de alternativ som bekämpade honom.

* I våras när jag på allvar började fundera kring att göra någon typ av insats i konflikten mot Daesh inträffade det. Det som måste beskrivas som en magisk slump.

Under två månader hade min amerikanske vän och gamla gamerkompis Daniel ”Danny” Carolan varit som bortblåst från nätet. Vi som spelat Counter-Strike och ibland Call of Duty mot varandra flera gånger i veckan sedan vi var fjorton år. Han under namnet ”SharkClaw” och jag som ”Remedy”.

Danny Carolan från Michigan hade efter att ha lekt krigshjälte på nätet när han var tonåring antagits till US Marines där han tjänstgjort i fyra år.

Vi hade hållit kontakten via Skype, Facebook och TeamSpeak och blivit goda vänner fast vi aldrig träffats i verkligheten. Det var en riktigt skön kille. Han hade släkt som kom från Skandinavien. Det märktes. Vi hade samma humor och delade åsikter om det mesta. Han var långtifrån någon typisk amerikan. Ibland skämdes han nästan för att vara yankee, sa han.

22

Så plötsligt var han som uppslukad av jorden. Inget svar när jag försökte ringa. Inga förfrågningar om att lira tv-spel ihop.

Tystnad. Det var märkligt, han brukade höra av sig.

Men så i mars 2015 dök han plötsligt upp i en Facebookuppdatering. Från slagfältet i krigets Syrien. ”Helvete! Shit! Det är därför han inte gett ett pip ifrån sig på flera månader!”

Jag som hade suttit ett halvår hemma framför datorn och letat efter organisationer eller grupper som fanns på plats i kriget.

Och så var Danny redan där!

På bilden har Danny en grön kamouflageuniform på sig och ett automatvapen i händerna. Han står tätt tillsammans med ett gäng andra krigare med kalasjnikovs. De ser glada men trötta ut. Orakade med tovigt hår. Texten handlar om att de ska ut med YPG till fronten för att slåss mot Daesh.

Danny, min nätfighter, det är alltså där du befinner dig! Jag slår näven i tangentbordet, är tvungen att resa mig upp och nästan skrika högt.

Jag fylls av ett slags glädje och iver. Jag börjar gå runt runt i mitt lilla rum. ”SharkClaw” som jag alltid gillat mycket och re­spekterat djupt har alltså anslutit sig till YPG! YPG och deras kvinnliga version YPJ är det kurdiska partiet PYD:s väpnade grenar. Det är en av få grupper i Syrien där män och kvinnor strider tillsammans, där extremister och jihadister är bannlysta och där man åtminstone talar om demokrati och mänskliga rättigheter.

De har genom sitt uppträdande i inbördeskriget de senaste åren fått ett rykte om sig som disciplinerade och välfungerande.

YPG har också i stort sett varit den enda lokala armé som besegrat Daesh på en rad fronter och som till och med lyckats pressa tillbaka islamisternas framfart i norra Syrien. I praktiken 23

har de också fungerat som USA:s infanteri på marken sedan koalitionens bombningar av Daesh inleddes i augusti 2014.

Jag känner längtan och rastlöshet. Det här är ingen tillfällighet. Jag tror inte på ödet men alla mina frågor har plötsligt fått ett svar. Enkelt är det inte, det förstår jag. Det är ingen charterresa med all-inclusive direkt. Men Danny kan kanske ordna så att jag också får komma ned och göra en insats?

Danny var tveksam. Efter ett par samtal fram och tillbaka bad han mig besvara en mängd frågor. Frågor han måste ha svar på innan han fattade beslut om att försöka hjälpa mig ned till Syrien: ”Är du beredd att leva utan ordentlig mat och rent vatten i veckor i sträck?” ”Är du beredd att skita i ett hål marken och samtidigt sikta på omgivningen med ett osäkrat vapen?” ”Är du beredd att vara utan tv, dataspel, öl, tjejer, familj, bekvämligheter för att istället – i bästa fall – tillbringa natten utomhus på ett tak med sänglöss och spindlar?”

Danny öste på med fråga efter fråga (och han visste att jag var livrädd för spindlar). Det liknade mest ett polisförhör: ”Är du beredd att skjuta ihjäl de fiender som kommer springandes i nattmörkret för att mörda dig?” ”Är du beredd att dö i ett krig din regering och alla andra fullständigt ger fan i?” ”Fattar du att det här är på allvar och att mina kamrater dör och såras omkring mig varje dag?”

Det var ingen glassig rekrytering direkt. Inget ”Kom ner bara – du är välkommen!”

Danny bombarderade mig med frågor där etiska och moraliska val ställdes mot varandra. Han gjorde klart för mig att tillvaron nere i Syrien var stenhård.

24

Som erfaren marinsoldat ville Danny absolut inte få sitt rykte befläckat. Om han skulle bistå i logistiken för att få ned mig på de osäkra och krångliga rutter som erbjöds ville han vara övertygad om att jag, en svennebanan från Trollhättan, skulle palla trycket. Annars skulle Dannys ställning inom YPG hotas.

Wannabe-stridisar och posörer fanns det redan gott om bland de västerlänningar som nu flockades i norra Syrien för att göra en insats (eller skapa sig ett namn).

Jag försökte övertyga honom om att ”Remedy” fortfarande hade det som krävdes. Men svaret från Danny dröjde.

* Jag rycker till. Bussen har stannat. Redan? Efter bara någon kilometer. Slutstation.

De andra passagerarna hastar iväg från busshållplatsen. Jag ser mig omkring.

Här ska jag mötas av någon som ska föra mig vidare i bil. Är jag övervakad? Står det någon här bakom busskuren och synar mig? Jämför mitt yttre med ett foto han fått?

Jag granskar omgivningen. Kolsvart. Svagt lysande gula gatlampor kastar sitt bleka sken över trottoaren. Skräpigt och vanskött längs trottoarerna. En åsna står och brölar på ett gärde mellan husen. Vad är det för land jag hamnat i? Sträcker på mig. Rätar på ryggen. Inte uppträda nervöst. Ge intryck av lugn och stabilitet. Ska de låta mig vara med i kampen vill de inte ha någon nervös jävla klant.

Ur mörkret dyker det plötsligt upp en medelålders man med typiskt kurdiskt eller turkiskt utseende och väser: ”Mr Jasper?” ”Yes, yes, thats me”, svarar jag och skakar hand med främlingen. ”Come with me.” Mannen med svart jättemustasch viftar med 25

armen och leder mig till en gammal vit Nissan Micro som står parkerad vid vägkanten och ber mig hoppa in.

Danny har bara gett mig beskedet att jag ska bli upplockad av en man i fyrtiofemårsåldern. Hoppas att det är rätt gubbe nu.

Jag sätter mig i hans slitna bil. Det luktar cigarettrök. Vindrutan är sprucken. I dörrens sidofack på förarsidan ligger ett automatvapen, en kalasjnikov. Inkilad på samma ställe där vi i Sverige brukar ha våra isskrapor.

Mannen kastar över en grön ammoväst till mig. På en av remmarna sitter det en sliten, gul handgranat. Säkrad med tejp. För att den inte ska explodera i onödan. What the fuck, tänker jag tyst för mig själv. Precis som på film.

Mannen är kolugn och jag gör mitt bästa för att inte visa oron som växer inom mig.

På radion arabisk musik, eller vid närmare eftertanke säkert kurdisk. Jag blir mer och mer nervös. Jag kan bara hoppas att allt står rätt till när mannen sjunker ned bakom ratten och petar in ettan och drar iväg. Allt känns overkligt. Är jag snart nästa västerlänning som halshuggs av Daesh i en video, Breaking News på CNN? Med blodet sprutande över en orangefärgad overall?

Fan, hoppas morsan slipper se det.

Chaufförskillen tycks känna min osäkerhet. Hans engelska är minst sagt haltande. Och jag kan ingen arabiska, kurdiska eller turkiska alls.

Jag söker efter ett bilbälte att spänna fast mig med. Finns inget. ”No problem, no police”, grymtar mannen.

I ett försök att lugna mig byter han det för mig främmande musikskramlet på bilradion till en USB-sticka med västerländsk musik. Amerikanska hitlåtar med ett par år på nacken. Skval.

26

Försöker känna mig lugnad av Britney Spears ”Baby one more time”.

Utanför bilfönstret råder mörker. Det är bara stjärnorna som glimmar på natthimlen. En och annan lysande reklamskylt blixtrar förbi. Reklam för tandkräm som gör tänderna glänsande vita. Nästan samma märke som hemma. En flock med getter skuttar över vägbanan. Vi tutar. Då och då passerar vi i hög fart halvt nedsläckta samhällen där sopcontainrar står och skräpar i gathörnen. Vi ser knappt en människa. Mobilen vibrerar i min ficka. Sms från mamma.

Förlåt om jag skrek. Jag kunde inte hjälpa det. Det var som om hela himlen blev svart. Jag tänkte på den morgonen då vi hittade din pappa död. Att allt kan ta slut så fort.

Jävligt orolig morsa. Inget konstigt. Shit, det är bara att skaka av sig. Hon får vänja sig.

Det blinkar plötsligt till i mörkret framför oss. En checkpoint.

En vägspärr bemannad av Peshmerga-soldater från KRG som mycket väl kan vara fientligt inställda till YPG och sådana som vill ansluta sig till Syrien-kurdernas kamp mot Daesh. Männens vapen glänser i ljusskenet från en strålkastare. En av soldaterna kliver ut i vägbanan. I den ena handen håller han en kalasjnikov.

Den andra höjer han i ett stopptecken.

Vi stannar. Mitt hjärta börjar bulta i bröstet. ”Vad fan är nu detta? Ska äventyret ta slut här?” Mannen gestikulerar åt oss att öppna dörrarna och komma ut. Passet har jag redan lämnat till chauffören som kliver fram och räcker över det till den beväpnade mannen.

Min chaufför halar upp sitt körkort och dokumenten som visar att han rätt att bära vapen. ”Vad är det här för svensk? Vad ska han göra här? Vart ska ni?”

27

Vakten med kalasjnikoven skriker fram sina frågor. Sitt automatvapen håller han fortfarande i ett nonchalant grepp med en hand. I mungipan en cigarett.

Min chaufför försöker svara lugnt och stilla. Små rörelser.

Inga yviga gester. Han förklarar att jag ska medverka som livvakt på en filminspelning.

Men soldaten är inte nöjd. Han beordrar oss att öppna bakluckan. Gräver och river bland påsar, filtar och bensindunkarna där bak. Sedan tittar han på mig. ”Your bag?” ”Min väska? Jo, absolut.” Jag böjer mig in på passagerarsidan i framsätet och lyfter ut min ryggsäck. KRG-vakten viftar och signalerar att jag ska visa honom innehållet. Jag plockar och drar upp det jag har packat med mig: extrabyxorna, två t-shirtar, fyra kalsonger, tre par strumpor och så det som kanske är lite svårförklarligt: ett par benskydd och mina nyköpta armbågsskydd (nödvändiga ute i fält för att vara stryktålig i terrängen under strid). ”Why this?” Kurdsoldaten nickar mot skydden och ser misstänksam, ut. Han börjar böka med båda händerna i min packning. ”Yes, when we film … I can jump down easy on my knees …”

Mannen tittar mig i ögonen. Klämmer lite på min nyköpta skyddsutrustning. Han tror mig knappast. ”Filminspelning”, muttrar han och låter blicken vandra från topp till tå. Jag ler stelt, nickar och försöker undvika att tänka på de svettpärlor som börjar tränga fram i pannan.

Soldaten skakar misstroget på huvudet. Fimpar sin cigarett.

Fnyser, men slänger med en duns ned mina militärfärgade benskydd i min framsträckta hand och grymtar: ”Okay, okay, move on. Have a nice stay in Kurdistan.” Mannen signalerar att vi ska hoppa in i bilen och vänder sig bort för 28

att ta hand om nästa fordon som står på kö för att bli granskat.

Min chaufför svänger ut från vägspärren och trycker gasen i botten. Han dunkar mig på axeln och ropar: ”Moviestar – you make film? Yes?” Vi skrattar båda två. Men fan, det var nära.

I ett hetsigt tempo styr sedan mannen på slingriga gator genom Sulaimaniyas förorter. Efter tjugo minuters färd kör min chaufför in i en gränd intill en större omålad byggnad omgärdad av en mur. Dammet virvlar i ljuset av en gatlampa när vi bromsar in. Han parkerar, hoppar ur och börjar bulta på en plåtgrind.

En hund skäller. Ingen öppnar. Det är mitt i natten. Min chaufför tycks inte bry sig. Han hoppar resolut över grinden in på gården och stegar fram till huset.

Innan han hinner knacka dyker en äldre kvinna upp i ett av fönstren på övervåningen. Hon muttrar några korta ord på det jag tror är kurdiska. Försvinner utom synhåll. Är tillbaka igen några sekunder senare och slänger ut en kalasjnikov och en bunt ammunition.

Sedan stängs fönstret snabbt och utan diskussion.

Vapnet är uppenbarligen avsett för mig. Min chaufför langar över det till min sida med ett kärvt budskap: ”Du behöver det, annars slaktar de dig som ett lamm.” Han drar med handen över halsen i en gest som inte går att missförstå.

Detta hade ingen sagt något om. Jag hade ju lusläst Dannys anvisningar. Men det är bara att gilla läget. Danny vet väl vad han gör.

Jag tittar på vapnet som nu vilar i mitt knä. Äldre modell.

Kaliber 7,62. Matt metall, infällningar av trä. Slitet men säkert fullt funktionsdugligt.

Vi far iväg. En lastbil tutar på motorleden. Annars tystnad.

För ett halvt dygn sedan stoppade jag i mig en ostmacka och ett glas juice till frukost hemma i lägenheten på Skogvaktare­ gatan.

29

Nu är jag på väg mot Syrien med en handgranat och en kalasjnikov i famnen.

* Terrornätverket al-Qaida skaffade sig en syrisk underavdelning, Jabhat al Nusra, och ur denna mylla av sunnitisk extremism började 2013 en ursprungligen irakisk grupp växa i styrka,Islamic state of Iraq, som sedan bytte namn till Islamic state of the Iraq and the Levant (ISIL). En organisation som förespråkade en strikt konservativ tillämpning av Koranen och krävde dödlig lojalitet av alla sunnitiska miliser och folkgrupper i regionen. Den leddes av Abu Bakr al-Baghdadi och rörelsen var så fundamentalistisk och brutal att till och med al-Qaida till sist tog avstånd från den.

Men ISIL (eller ”Daesh” på arabiska, eller ISIS, eller Islamiska Staten som gruppen själv kallade sig) kunde tack vare stöd från tidigare irakiska sunnimilitärer från Saddam Husseins regim och religiösa finansiärer från Gulfstaterna öka sin makt i området. Efter ett par snabba militära offensiver 2014 erövrade denna terrorgrupp flera irakiska städer, däribland Iraks näst största, Mosul. Den 29 juni samma år utropade gruppen sitt världsomspännande ”kalifat”.

De chockartade framgångarna skrämde upp en hel värld. I Irak var till och med huvudstaden Bagdad hotad och i grannlandet Syrien kontrollerade nu Daesh nästan halva territoriet – och inte minst viktigt – en stor del av oljekällorna i området. En massfördrivning av kristna, kurder och oliktänkande inleddes.

Värsta exemplet på övergrepp är folkmordet på tusentals yazidier kring Shingal/Sinjar i augusti 2014. Förslavningen av civila saknar motstycke i modern tid. De som stannade kvar blev rättslösa, ett slags fångar hos Daesh.

Gruppen marknadsförde också sig själv på ett aldrig tidigare 30

skådat sätt. Snygga filmer, tidskrifter och tv-inslag producerades.

Daeshs mediaavdelning hade resurser som ingen annan terrorgrupp tidigare och en snabb rekrytering av våldsbejakande islamister startade.

Från hela världen kom radikala muslimer med drömmen om att få bygga och leva i det ”drömland” som al-Baghdadis PR-folk målade upp. Allt ifrån seriösa koranstudenter till kriminella våldsverkare värvades till Daesh där de som godkändes och kunde ansluta sig till verksamheten belönades med möjligheten att lägga beslag på en slavhustru eller två.

31