Ljusets dotter
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 1
11-01-28 11.02.23
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 2
11-01-28 11.02.23
Elisabet Nemert
Ljusets dotter
Forum
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 3
11-01-28 11.02.23
Tidigare utgivning Bortom stjärnan 2002 Den vita liljan 2003 Rovfåglarnas tid 2005 Vindarnas ö 2007 Ödets hav 2009
Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se
Copyright © Elisabet Nemert 2011 Utgåva enligt avtal med Bengt Nordin Agency AB Omslagsbilder Shutterstock, Getty Images Omslagsdesign Anders Timrén Karta Anna Torsteinsrud Tryckt hos GGP Media GmbH, Tyskland 2011 ISBN 978-91-37-13666-0
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 4
11-01-28 11.02.24
Till min Mor …
Ej för de starka i världen men de svaga, Ej för krigare men bönder som har plöjt Sin jordlott utan att klaga, Spelar en gud på flöjt Hjalmar Gullberg ur ”Förklädd Gud”
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 5
11-01-28 11.02.24
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 6
11-01-28 11.02.24
•
• • •• Kapitel 1
T
yst, utan att så mycket som en viskning kom över hennes läppar räknade hon slagen, försökte mäta smärtan. Tyst formade hon orden, bad samma bön som alltid till den frånvarande guden däruppe i sin trygga himmel, att fadern skulle sluta, att han äntligen skulle ha tömt sin vredes bägare i botten. Och det innan det var försent, innan moderns sargade kropp skulle ge upp, innan hennes plågade själ bestämde sig för att lämna sin jordiska boning. Hon bad till Gud att han skulle förbarma sig över dem, att han skulle hejda faderns hårda knytnävar innan de nådde sitt mål, moderns skyddslösa kropp. Men som så många gånger förut tycktes hennes ord stanna inom henne, de saknade kraft, eller var det kanske hopp? Minnen från en barndom präglad av skräck, av rädsla för att modern skulle tas ifrån henne hade tvingat henne att glömma, tvingat henne att förneka minnena. Men ibland, i drömmen, när vaksamheten gått till vila kastade de sig över henne likt hungriga vargar. När hon som helt liten försökt gå emellan, försökt hindra fadern att i fylla och raseri ge sig på den han inför Gud, präst och församling lovat att älska och ära i nöd och i lust. Hon bar fortfarande på spåren, skulle så få göra under resten av sitt liv. Genom den tunna väggen intill kammaren trängde ljuden av faderns tunga andhämtning, moderns kvävda snyftningar. Ännu en gång räknade hon slagen, försökte mäta smärtan. Men denna gång fortplantade sig slagen in i hennes egen kropp och kroppen mindes. Hon hade försökt hjälpa sin mor och fadern hade då i vredesmod slungat henne rakt mot spishällen. Den oerhörda smärtan när höften krossades och därmed dömde henne till evigt utanför-
7
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 7
11-01-28 11.02.24
skap. Hältan som blev hennes livsledsagare, hältan som hindrade henne från att delta i de andra barnens lekar, hältan som gjorde henne till ett lovligt byte för retsamma tungor, hältan som gjorde att hon ständigt fick utstå faderns förakt, hans ständiga tjat om att han var förföljd av ett oblitt öde som fick dras med en ofärdig dotter. En dotter som inte förmådde utföra ett fullgott dagsverke och som ingen man skulle vilja gifta sig med. Att det var han själv som bar skulden till hennes olycka hade han valt att glömma. Och ingen, utom Tobias förstås, vågade någonsin påminna honom om detta faktum. Tobias, som hon saknade honom i denna stund, hennes äldste bror som var den ende som vågade sätta sig upp mot fadern. Trots allt stryk han fått stod han fortfarande stark. Men denna afton var han ute och la nät på Edsviken tillsammans med säteriets fiskare som städslat honom som hjälp. Från Tobias stod ingen hjälp att få. Bortifrån brödernas säng hörde hon Anders lätta snarkningar. Han sov, som alltid när faderns vrede drabbade dem flydde han in i sömnen. Anders som följde sin far likt en svassande hundvalp, beundrande och undergiven. Till sin stora sorg märkte hon hur brodern för var dag blev alltmer lik fadern, hur han med faderns goda minne körde med modern och hånade henne själv. Hon kröp ihop i fosterställning och sorgen övermannade henne, drog ner henne i ett svart hål av hopplöshet. Ljuden av slagen trängde igenom väggen och än en gång försökte hon mäta moderns smärta. Sedan blev allt tyst, en skrämmande tystnad fylld av all hennes uppdämda skräck. Med ett ryck satte hon sig upp i bädden, spände hörseln till det yttersta. Vad hade hänt med modern, hur illa var det denna gång? Skräcken paralyserade henne, gjorde det omöjligt att röra sig, medan bilderna rasade genom hennes huvud, modern blodig och sönderslagen, modern liggande livlös på golvet, modern liggande i en kista färdig att vigas till den sista vilan. Hon hörde ljudet av släpande steg, såg hur dörren in till rummet sakta öppnades och hon kvävde ett skrik av lättnad när hon såg moderns böjda gestalt i dörröppningen.
8
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 8
11-01-28 11.02.24
”Det är över nu, Maria, han sover. Du kan vara lugn.” Som så många gånger förut steg hon upp ur sin bädd, lade armen om modern, till tröst och till stöd och tillsammans smög de in i köket. Och som så många gånger förut vätte hon en bomullsduk och tvättade varsamt moderns sår. Ja, det var över, men bara för den här gången.
9
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 9
11-01-28 11.02.24
•
• • •• Kapitel 2
E
dsvikens blå vatten glittrade i morgonljuset som likt ett rosa valv omfamnade skogen, ängarna och det ståtliga gulrappade huset som i folkmun gick under namnet Edsbergs slott. Förvisso var det inget slott utan ett säteri, en herrgård, men i jämförelse med de små röda torpstugorna som underdånigt hukade i dess omgivning var det ett slott. Maria steg ut på trappan till Koberg, det hus som fadern i egenskap av förman på Edsberg disponerade för sig och sin familj. Hon tog ett djupt andetag och insöp den kyligt krispiga aprilluften. Huset låg helt nära strandkanten, endast åtskilt från vattnet av den gamla landsvägen som strök förbi utanför Kobergs gärdesgård. Maria lät blicken vila på några vilsna isflak som ännu lyckades hålla stånd mot den annalkande våren. Det doftade våt jord och luften tycktes dallra av återhållen spänning, naturen höll på att vakna efter den långa vintervilan. Ute på landsvägen körde en vagn förbi dragen av en frustande ardenner, på flaket låg säckar med säd som skulle bli till mjöl i Landsnora kvarn, vilken var belägen en bit bortåt vägen. Maria vinkade till den buttre torparen som satt hopsjunken på kuskbocken men han bevärdigade henne inte med en blick. Vad brydde han sig om en blek och tanig fjortonårig jäntunge? Maria blev inte förvånad, hon var van vid att bli ignorerad och vad mera var, hon visste att hon själv bidrog till det genom att alltid försöka göra sig så liten och osynlig som möjligt. Tillvaron i hemmet var vansklig och oförutsägbar, som att försöka balansera på en knivsegg. När som helst kunde faderns otyglade vrede drabba henne. Det kunde räcka med ett ord, med att hon befann sig i samma rum som fadern, eller att hon mötte
10
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 10
11-01-28 11.02.24
hans blick. Eller att hon såg bort istället för på honom. Blotta faktum att hon fanns till var anledning nog för att framkalla hans vrede. Livet hade lärt henne att det var säkrast att hålla sig i bakgrunden, att göra sig så liten som möjligt och att aldrig tala om hon inte blev ombedd därtill. Hon blev skygg, rädd för människor och så många gånger som hon hade fått sig itutat att hon inte var något värd, inte dög någonting till, hade det blivit den sanning som styrde henne och den bild som de människor som hade sin dagliga gärning knuten till Edsbergs säteri såg, alla torpare, drängar, deras hustrur och barn, alla pigor. Maria, förman Sten Wessmans halta och bortkomna dotter, blev den driftkucku som många tycktes behöva för att dämpa sin ångest. Den hårdföre Wessman, inspektor Tollbergs högra hand, vågade man sig inte på. Istället fick dottern klä skott för faderns hårdhet. Och ingen, allra minst hon själv, lade märke till hennes stora gröna ögon, hennes rika kastanjefärgade hår, hyn som påminde om skört porslin, den späda finlemmade kroppen. Det var bara Linnea, modern, och brodern Tobias som såg henne som den älskansvärda person hon var och som kunde förstå hennes smärta. Men denna friska, klara aprilmorgon kändes livet ändå gott. Den långa, mörka vintern var till ända och ljuset växte sig allt starkare för var dag som gick. Och vilken dag som helst nu väntades friherrinnan Magdalena Rudbeck, Edsbergs avhållna härskarinna, tillbaka från sin vistelse hos släktingar på Lindholmens gård. Med henne kom också Malla Montgomery, det älskade barnbarnet, som bott hos sin mormor sedan hon vid ett års ålder förlorat sin mor. Och med fru Rudbeck och Malla återvände också glädjen och festen till Edsberg. Och musiken. Från den nakna syrenbersån hälsade en koltrast den nya dagen med en jublande drill som svävade ut över Edsvikens vatten. Maria log brett och ur hennes strupe strömmade en exakt likadan drill till svar.
11
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 11
11-01-28 11.02.24
Hon var född med denna märkliga gåva, den att kunna härma alla himlens fåglar, att minnas varje melodi, varje sång hon hört. När blinde Erik spelade på sin fiol kände hon musiken i sina händer, i kroppen, i hjärtat. Och när slottets invånare och gäster spelade på klaveret i stora förmaket och tonerna flödade ut genom de öppna fönstren brukade Maria trollbunden stå och lyssna, dold av trädgårdens grönska. Det gav näring åt hennes stora hemliga dröm, den att en gång i livet få slå sig ner framför det vackra instrumentet. Sedan skulle hon försiktigt och andaktsfullt öppna dess lock, låta fingrarna dansa över tangenterna för att lära känna varje ton, memorera dess klang för att sedan kunna locka fram all den musik som hon bar inom sig. Vindens sus, vattnets sång, trädens egna melodier, fåglarnas symfonier och blommornas dofter, allt blev till musik som pockade på att få komma ut. Hon visste att det var en fåfäng dröm, en ouppnåelig dröm, men det till trots vägrade den att lämna henne. Hon bar den ständigt med sig, den hade blivit ett skydd, en tillflyktsort undan en tillvaro som inte tycktes vilja ha med henne att göra. Om hennes drömmar blev kända skulle hon bara bli utskrattad, sådana tokerier hörde inte hemma i den värld hon levde i. Halta Maria som inte ens dög till att bli mjölkpiga i ladugården. Det högg till i Maria vid minnet. Modern hade tagit med henne till madame Brandt, änkan efter förre inspektorn, hon hade hand om mjölkkammaren och hade också ansvaret för ladugården. Madame Brandt hade slagit ifrån sig med båda händerna när modern framförde sitt ärende. En sådan klen liten speta som Maria hade hon inget bruk för. Men det hade fört det goda med sig att modern istället vänt sig till fru Rudbeck och den vänliga kvinnan hade låtit Maria börja som kökspiga i slottsköket. Maria gick ut genom grinden, följde landsvägen upp på det närbelägna Mjölkkällarberget. Varje dag som hon gick den korta vägen till sin arbetsplats på slottet tänkte hon på hur rädd hon varit den där gången då hon skulle börja sin anställning. Hon mindes hur hon hade legat i sin
12
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 12
11-01-28 11.02.24
säng, riden av ångest och vetskapen om sin egen otillräcklighet, som fadern aldrig lät henne glömma. Med torra ögon hade hon stirrat ut i nattmörkret där skuggorna i hörnen tog gestalt och blev till skrämmande hjärnspöken. Gryningen hade kommit som en befriare och hon hade gråtit av lättnad när hon hört de hemtama ljuden från köket där modern förberedde frukosten. Faderns tunga steg, hans sträva röst som alltid fick henne att instinktivt krypa ihop under täcket och hoppas att han denna enda morgon skulle vara vid gott humör. Hon mindes sin oerhörda lättnad när hon hörde en kärra stanna till vid grinden, en hästs frustande och sedan inspektor Tollbergs myndiga stämma som kallade på fadern. Ljudet av ytterdörren som öppnades och stängdes. Det var som om hela huset drog en djup suck av lättnad, rädslan tog en paus. Hennes bröder vaknade, gruffande och gäspande. Tobias hade lett sitt soliga leende mot henne och Anders hade som alltid en elakhet på lut men denna morgon hade den saknat all kraft. Efter frukosten hade hon fattat moderns hand och de hade gått samma väg som hon nu gick. Föga hade hon då anat att hon var på väg att träda in i en annan värld, så stor skulle skillnaden visa sig vara mellan tillvaron inom Kobergs väggar och det liv som levdes i Edsbergs vackra gemak. Men det var inte bara den yttre skillnaden, den i storlek och prakt, nej, det var framförallt i atmosfären, det där ogripbara som satt i väggarna, som den avgörande skillnaden låg. På Edsberg härskade glädjen. Här var det den goda Magdalena Rudbeck, född von Mentzer, änka efter friherren, överståthållaren och landshövdingen Thure Gustaf Rudbeck som styrde. Maria mindes hur hon klamrat sig fast vid moderns hand när de trädde in i herrgårdens stenfarstu där väggarna täcktes av älghorn, troféer från lyckade jakter. Där hade modern kysst henne på kinden och än en gång förmanat henne att vara snäll och lydig innan hon överlämnade henne till en av husets pigor. Sedan hade hon gått och aldrig tidigare hade Maria känt sig så övergiven och utlämnad. Hon ville så förtvivlat gärna vara till lags, visa att hon
13
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 13
11-01-28 11.02.24
dög, för att för en gångs skull slippa att bli avvisad. Och visst hade det varit svårt i början, innan hon funnit sig tillrätta, funnit sin plats. Hon stod ju allra längst ner på rangskalan, hon var den som alla kunde köra med. Men trots det tyckte hon att hon hade hamnat i himmelriket. Visserligen drev tjänstefolket med henne, retade henne för hennes blyghet, tafatthet och för hennes hälta men det var alltid med en mjukhet i tonfallet som tog udden av det som annars kunde ha gjort ont. Fru Rudbeck tillät inga elakheter i sitt hus. Maria log vid minnet. Hon stannade till uppe vid oxstallet och blickade ut över Edsviken. Här uppe på höjden såg man långt. Borta vid Jungfruholmen skymtade hon en båt, var det månne brodern som tillsammans med fiskare Ericsson var på väg in mot land efter att ha vittjat näten? Hon höjde handen till hälsning trots att hon visste att Tobias inte kunde se henne, till det var avståndet alltför stort. Från brygghuset nedanför Flaggbacken såg hon hur två av pigorna kom bärande på fulla korgar med tvätt som de skulle skölja nere vid klappbryggan. Uppe på åsen på den andra sidan Edsviken, avtecknade sig väderkvarnen mot den ljusa himlen. Inifrån ladugården hördes kornas otåliga råmanden, de var innerligt trötta på att stå fjättrade i sina bås, redan kände de en föraning av våren och de längtade ut till sina gröna betesmarker. Ifrån stallet hördes hästarnas stampande och gnäggande och ute på ladugårdsbacken stod drängarna och pratade medan de väntade på order ifrån fadern som i sin tur hade fått sina order av inspektor Tollberg. Det var en morgon lik andra morgnar på Edsberg med den skillnaden att det låg en förväntan i luften, kanske var det idag som fru Rudbeck med följe skulle återvända hem från sin vistelse vid Lindholmens gård. Hon hörde röster som närmade sig och tyst och försiktigt smög hon längs med oxstallets och ladugårdens utsida, över Klockberget förbi den höga klockstapeln, vidare nerför Baronbacken och till den halvmånformade östra flygeln där
14
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 14
11-01-28 11.02.24
herrgårdens kök var beläget. Hon drog en suck av lättnad när hon stängde dörren bakom sig och klev in i det larmande köket, inga barn hade lurpassat på henne denna morgon, ingen hade jagat henne, ingen hade kastat glåpord efter henne. ”Maria, äntligen, var har du hållit hus olycksaliga unge?” Edsbergs myndiga kokerska Charlotta kom vaggande emot henne. Hon var högröd i ansiktet och svetten pärlade i hennes trinda ansikte. ”Du får springa och hämta din mor och det på momangen. Fru Rudbeck, lilla Malla och ett antal gäster väntas hit idag och jag behöver all hjälp jag kan få. Se så, ge dig iväg nu.” Maria kände inte ens av smärtan i sin skadade höft när hon skyndade mot hemmet. Festen, glädjen och musiken var på väg tillbaka till Edsberg.
15
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 15
11-01-28 11.02.24
•
• • •• Kapitel 3
L
innea stod vid köksfönstret och såg efter sin dotter när hon följde Landsnoravägen upp mot Mjölkkällarberget. Som alltid gick Maria med blicken stint fäst i backen och lätt hopkrupen, som om hon skyggade för ett slag. Det värkte i Linnea av skuld och av skam. Sten hade rätt, hon var värdelös, en dålig mor, en usel hustru. Och nog var det också så att hon borde vara innerligt tacksam över att han, förmannen på Edsberg, förbarmat sig över henne och tagit henne till hustru. Hon som var så ful, så klumpig och okunnig. Hon ryckte till när hon såg att Maria snubblade därute på landsvägen och kvävde en impuls att springa ut och hjälpa henne, Sten tyckte inte om att Linnea lämnade huset och trädgården. Han hade förbjudit henne att hjälpa till med mjölkningen i ladugården, hans hustru skulle inte beblanda sig med ladugårdspigorna. Hon hörde hans anklagande röst i sitt huvud. Om hon hade dugt någonting till kunde hon ha haft madame Brandts arbetsuppgifter och då hade det varit en helt annan sak, då skulle han med glädje ha låtit henne arbeta. Men hon skulle inte få skämma ut honom genom att utföra några simpla sysslor. Så hade hans ord fallit. Och inte trodde de andra kvinnorna som arbetade och slet för att bidra till sin egen och till sina familjers försörjning att det var mannen hennes som hindrade henne från att arbeta, nej, de trodde att hon var högfärdig, att hon tyckte att hon var förmer än de. Hon visste att de tisslade bakom hennes rygg, att de tog avstånd. Hon kunde förstå dem, kanske skulle hon själv ha gjort likadant om hon varit i deras ställe?
16
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 16
11-01-28 11.02.24
Maria hade försvunnit ur hennes synfält nu. Linnea satte sig tungt vid det slitna köksbordet. Det värkte i kroppen efter den gångna nattens misshandel men det var ändå inget mot smärtan i själen. Hennes tankar sökte sig bakåt, till tiden före giftermålet med Sten Wessman. Det var svårt och det gjorde ont, mycket ont. Den person hon en gång varit hade för länge sedan upphört att finnas till, nu var hon endast en självutplånande skugga, en jasägande förlängning av sin man. Barndomen på Rösjötorp, den lilla gården invid Rösjöns strand. Modern, fadern, de sju syskonen. Nu fanns bara hon och en bror kvar i livet. Brodern Jan som med sin familj bodde i det gamla barndomshemmet. Hur länge sedan var det som hon hade besökt dem? Hon mindes inte. Sten tyckte inte om Jan, han hade förbjudit henne att gå dit. Till en början hade hon vägrat att göra honom till viljes, hävdat att hon inte hade något otalt med brodern, den enda släkting hon hade kvar i livet. Men priset blev för högt. Kanske hade hon kunnat stå ut med hans iskyla, hans hugg och slag för glädjen att få sitta i köket i Rösjötorp och samtala med människor som såg henne som den hon ville vara, som den person hon en gång varit, om det inte hade varit för barnen. Om det inte hade varit för att Sten då tog ut sin vrede på dem. Alltså hade hon stannat hemma och brodern som aldrig känt sig välkommen på Koberg hade sårad dragit sig undan. Nu såg hon honom endast när han vid något enstaka tillfälle hade ärende till Edsberg och åkte förbi ute på landsvägen. Då var det skammen och skulden som hindrade henne från att rusa ut genom grinden och be Jan att stanna och prata med henne. Skammen över att vara så svag, skulden över att inte våga stå upp för sina egna önskningar. Sina egna önskningar, Linnea stannade upp vid den skrämmande tanken och hjärtat slog ett extra slag. Hastigt såg hon sig om i köket för att försäkra sig om att hon fortfarande var ensam. Om hon en gång i tiden haft några önsk-
17
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 17
11-01-28 11.02.24
ningar, några drömmar, så hade hon nu lyckats glömma dem. De hade försvunnit, förintats i allt det där grå som var hennes liv. Rösjötorp, hon såg det lilla torpet för sin inre syn. Köket, kammaren, de två små rummen på övervåningen. Hon mindes trångboddheten, det hårda arbetet med att se till att de hade mat på bordet. Slitet på de magra åkrarna, korna som skulle mjölkas, höet som skulle bärgas. Hon mindes den ständigt närvarande döden, när det ena syskonet efter det andra rycktes bort. Men framförallt mindes hon skratten, glädjen, gemenskapen och den trygghet som fanns i att känna sig sedd och älskad. Och hon mindes musiken, fadern hade spelat fiol. Inom sig undrade hon om fiolen fortfarande hängde på sin spik ovanför byrån i kammaren. En melodi, en sedan länge förgäten melodi, började spela i hennes huvud och hon kände hur tårarna rann nerför hennes kinder. Läpparna formade ord som hon inte tagit i sin mun på många, många år och plötsligt fann hon sig själv sitta där vid köksbordet i Koberg och sjunga. Hon sjöng den sång hon älskat allra mest när hon var liten. När sången dog ut på hennes läppar såg hon sig än en gång omkring, rädd för att någon skulle ha hört henne. Men köket var tomt, man och barn var på sina arbeten. Melodin kom tillbaka, dämpade hennes rädsla, lirkade upp de rostiga låsen till minnets stängda dörrar. Hon hade varit vacker en gång, visst var det väl så? Vackra Linnea hade hon kallats. Hur hade hon kunnat glömma bort det? Musiken fortsatte att strömma igenom henne. Vacker, och nu var hon ful, en ful, liderlig hynda. Var det inte det mannen brukade skrika åt henne innan han lägrade henne? Men hade inte också han tyckt att hon var vacker en gång? Var det inte därför han hade velat gifta sig med henne? Musiken ledsagade minnena, förde dem på mörka, vindlande stigar fram till hennes kök, denna klara aprilmorgon i nådens år 1788. Hon hade älskat en annan, en fattig dräng anställd vid Sollentunaholms säteri, socknens andra stora egendom. Axel, hon
18
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 18
11-01-28 11.02.25
upprepade hans namn högt, kände ett slags triumferande trots när hon lät hans namn klinga ut där i köket. Axel. Under ett svindlande ögonblick kunde hon känna hans kraftiga, valkiga händer mot sin kropp. Hans händer hade varit varsamma, goda, det mindes hon. Men det hade också Stens händer varit i början av deras bekantskap. Visst var det väl så? Sten, yngste sonen till en välbeställd bonde och den gamle förmannens påläggskalv. Han hade uppvaktat henne, charmat hennes far, fått henne att känna sig utvald och speciell. Men hon hade aldrig älskat honom, inte som hon hade älskat Axel. Men vad betydde kärlek i jämförelse med den trygghet som pengar gav? Fadern hade fattat det beslut som han trodde var det bästa för henne, gift bort henne med den som bäst kunde trygga hennes framtida försörjning. Linnea klandrade honom inte, fadern hade menat väl. Och i början hade allt verkat bra. Sten hade varit både öm och kärleksfull. De hade haft det bra tillsammans. När hade det förändrats? Linnea letade bland alla minnen, försökte ordna dem efter en slags tidsaxel. Det hade inte skett över en natt, absolut inte. Det hade snarare kommit smygande, hans svartsjuka, hans behov av att kontrollera henne, att han alltid måste veta var hon var. Bit för bit av det som var hennes liv hade han tagit ifrån henne, släktingarna, vännerna som hon inte längre fick träffa, hans stegrande svartsjuka som blev till raseri som ledde till det första slaget. Allt hade hon stått ut med och accepterat. Vad annat hade det lett till än skuld, skam? Men det var inte det värsta. Hon reste sig hastigt upp och stönade till av smärta, med en kraftansträngning sköt hon undan nattens händelser. Hon drack en skopa med vatten från hinken invid ytterdörren. Hon gick in i det stora rummet, Stens stolthet, där barnen hade sina sovplatser. Där fanns också arvegodset från Stens barndomshem, vackra möbler som väckte avund bland de av hans bekanta som besökte deras hem. Omsorgsfullt vek Linnea ihop barnens sängkläder medan hon försökte värja sig för den kvävande skulden. Hon
19
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 19
11-01-28 11.02.25
var en dålig mor, Sten hade rätt. Hon hade svikit sina barn, de tre av dem som hade överlevt barndomen. Musiken inom henne tystnade. Fyra barn hade hon begravt. De vilade tryggt på kyrkogården invid Sollentuna kyrka. Kanske var det så att det var de fyra som hade haft tur, de hade sluppit undan. På nytt slog hjärtat ett extra slag, det var en hädisk tanke, en förbjuden tanke. Livet var en gåva av Gud och fick inte missbrukas. Men var det inte just det hon hade gjort, missbrukat sin gåva? Var det inte en mors främsta uppgift att värna om sina barn? Det hade hon inte haft kraft att göra, de led alla tre av sviterna efter en uppväxt präglad av våld och rädsla. På Maria syntes det på utsidan, det bar den skadade höften tydligt vittnesmål om. Men dotterns djupaste sår fanns ändå inom henne. Maria, bara hon tänkte på dottern började tårarna rinna. Den spröda, späda Maria. Om det var något av hennes sju barn som hon inte trott skulle klara sig till vuxen ålder så var det hon. När Sten i vredesmod slungat den lilla in i väggen hade hon varit övertygad om att dottern inte ens skulle överleva natten. Men mot alla odds hade hon klamrat sig fast vid livet. Viljan att leva måste vara starkare hos henne än hos de flesta andra och man kunde bara fråga sig hur det var möjligt. Ständigt hånad och med en mor som inte förmådde skydda henne. Varje morgon brukade hon stå här vid köksfönstret och se efter Maria när hon likt en skrämd kaninunge pilade uppför Mjölkkällarberget. Hon visste bara alltför väl att de andra barnen brukade ligga på pass i väntan på sitt byte. Och inte ens det kunde hon skydda henne ifrån, Sten hade förbjudit henne. ”Den eländiga ungen måste lära sig att ta hand om sig själv”, brukade han säga när hon bönade och bad om att få gå med Maria den korta vägen till herrgården. Och som alltid numera så fann hon sig i det. Hon stuvade undan sängkläderna inne i kammaren, mannen blev rasande om inte rummet var i perfekt ordning när han kom hem. Hon hade funderat mycket på det där med hans vrede, hans maniska kontrollbehov och försökt förstå dess orsa-
20
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 20
11-01-28 11.02.25
ker. Hon trodde att det handlade om en slags vanmakt, en rädsla för att släppa fram känslor, goda känslor som kärlek och glädje. Att det i själva verket handlade om en oförmåga att känna tillit till livet. Hon visste ju att det förekom hugg och slag hos de flesta familjer, män gav i vredesmod sina hustrur en hurril, föräldrar slog sina barn i uppfostringssyfte. Det var allmänt accepterat och det angick ingen utomstående. Men det som hände innanför Kobergs väggar var något helt annat, det var ren misshandel och mer än en gång hade hon fruktat för sitt liv. Dock hade skammen och skulden fått henne att tiga. På skammens altare hade hon offrat både sig själv och sina barn. Också sönerna hade blivit drabbade. Tobias, hon log när hon tänkte på sin äldste son, hennes stora stöd här i livet. Han hade tvingats ta ett alldeles för stort ansvar vid alltför unga år. När mannens vrede drabbade henne och slagen regnade hade Tobias funnits där, redan som mycket liten hade han försökt hjälpa henne. Han hade fått ta emot så mycket stryk under sina dagar men det hade inte hindrat honom. Hon hade bönfallit honom om att hålla sig undan, försökt få honom att förstå att hennes smärta blev dubbel om också han drabbades, men förgäves. Med en dåres envishet hade sonen fortsatt att gå emellan, ta på sig de slag som var menade åt henne. Än en gång kände hon hur tårarna rann. Tobias var arton år nu, stor, stark och mycket stilig. Om han och fadern skulle mäta sina krafter idag var det på intet sätt givet att det var Sten som skulle avgå med segern. Det var nog därför som mannen numera slog henne bara när Tobias inte var hemma. Men hon hade en känsla av att mannen bara bidade sin tid, väntade på rätt tillfälle. Linnea kände att en ny rädsla hade slagit rot inom henne och den hade med Tobias att göra. Som det nu var gick hon med en ständig ångest i väntan på katastrofen. Oron jagade ut henne i trädgården. Hon svepte jackan tätare om sig där hon gick bland de sovande trädgårdslanden. Snart var det dags att ta bort allt visset, luckra upp jorden och sätta frön,
21
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 21
11-01-28 11.02.25
vänta på att de små ljusgröna stänglarna skulle skjuta i höjden, växa sig starka. Om inte frosten tog dem vill säga. Växterna var egentligen som barn, med rätt skötsel och omvårdnad skulle de växa sig starka, kunna skänka tillbaka till jorden vad de själva fått. Hennes tre barn, hennes bidrag till släktets fortlevnad, så olika de var. Det var som om de inte hade haft samma föräldrar. Tobias var den starka, den trofasta och lojala. Maria, den sköra och vingklippta som trots det ägde en obändig livsvilja. Och så var det Anders, hon kunde inte låta bli att undslippa sig en djup suck. För var dag som gick blev han alltmer lik sin far, vilket inte alls var så konstigt. Sten var ju den manliga förebild Anders hade haft under sin uppväxt. Den myndige förmannen på Edsbergs säteri, mannen som alla drängar och torpare lydde blint, en man med makt. Men också en man som behandlade sin hustru och sina barn sämre än han behandlade hästarna och oxarna i stallen. Sådan fader, sådan son. Var det inte det man brukade säga? I Anders fall stämde det. Anders var svag och vek och hans största skräck i livet var att fadern skulle upptäcka det och vända sig ifrån honom, som han hade gjort med Maria. Följaktligen blev han en medlöpare, en som tycktes njuta av att plåga både människor och djur. Linnea hörde hur grinden öppnades och när hon vände sig om såg hon att det var Maria. När hon betraktade dotterns blossande kinder och glittrande ögon förstod hon att denna gång kom hon inte med dåliga nyheter. Maria var andfådd och orden forsade ur henne, till en början hade Linnea svårt att höra vad hon sade. ”Skynda dig, mamma, du måste komma. Charlotta behöver din hjälp i köket. Fru Rudbeck, Malla och alla de andra kommer hem idag. Kan du tänka dig, äntligen kommer de. Och de har en massa gäster med sig. Du måste skynda dig.” Linnea kunde inte låta bli att skratta åt sin dotters uppenbara glädje. Och glädje smittar, strax kände hon hur det pirrade av upphetsning inom henne. Hon behövdes i köket, hon skulle
22
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 22
11-01-28 11.02.25
få lämna hemmet om än bara för några timmar. Fru Rudbeck behövde hennes tjänster och då hade förman Sten Wessman inget att säga till om. Linneas kokkonst var känd på Edsberg. Hon log brett mot sin dotter. ”Jag är klar, Maria, vi kan gå på en gång.” Hand i hand skyndade mor och dotter iväg mot slottet.
23
Nemert Ljusets dotter_v2.indd 23
11-01-28 11.02.25