9789137136561

Eva Hornung

Översättning Anna Sandberg

Forum

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 3

2011-06-21 11:22:51

Bokförlaget Forum Box 3159 103 63 Stockholm www.forum.se Australiensiska originalets titel Dog Boy Copyright © Eva Hornung 2009 Svensk utgåva enligt avtal med Sane Töregård Agency AB Omslagsillustration Getty Images, Bloomsbury Omslagsdesign Anders Timrén Tryckt 2011 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13656-1

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 4

2011-06-21 11:22:52

Till Philip Waldron

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 5

2011-06-21 11:22:52

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 6

2011-06-21 11:22:52

I

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 7

2011-06-21 11:22:52

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 8

2011-06-21 11:22:52

Första natten var värst.

Romotjka satt på sängen medan kylan kröp in i lägenheten. Hans uppmärksamhet var koncentrerad på ytterdörren.

Det väsnades konstigt i huset, stimmade och slamrade. Folk skrek och svor, som om alla var på benen, fulla och arga. Man släpade och drog saker genom korridorerna, nerför trapporna, tills rösterna dog bort och dunsandet och hjulgnisslet upphörde. Han begrep att folk gav sig i väg. Klampade fram och tillbaka för att hämta sina saker, sedan borta. Ingen lät som farbror. Svordomarna, snubblandet och skrapandet följdes av ingenting. Inget rotande och rasslande vid dörren, ingen nyckel som vreds om. Inga välbekant gnällande gångjärn. Inga snubblande steg över tröskeln. Inget näshårsflåsande i dunklet – bara hans egen vitfrostiga andedräkt. Det var bara han som andades in och ut i mörkret.

Han hade varit arg på farbror i flera veckor, men den ilskan avtog ju längre kvällen led. Blicken gled bort till dörren. Han hade inte sett sin mor på länge, inte på över en vecka, och sedan dess hade farbror gått i väg med deras tillhörigheter, den ena saken efter den andra. Först deras golvklocka, sedan hans mors trähylla, den som hade varit hennes mors. Sedan andra viktiga saker – det fyrkantiga bordet som de brukade äta frukost vid, de två stolarna, den flim­ rande teven. Men farbror kom aldrig hem sent, bara den dagen pensionen betalades ut.

Mörkret fyllde nu rummets alla vrår. Romotjka kravlade stelt 9

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 9

2011-06-21 11:22:52

ner från sängen och ryckte i snöret till strömbrytaren. Inget hände.

Han rusade till den dubbla kokplattan som stod uppe på hyllan bredvid klädkrokarna. Han visste att han inte fick, men sträckte sig ändå upp och vred på de två trasiga knapparna. Hjärtat bultade hårt i bröstet.

Inget klick, inga snälla brandgula ögon på knapparna. Inget knäppande i metallplattorna över hans huvud. Ingenting.

Han sjavade bort till elementet. En flaska klirrade till och rullade i väg. Han sträckte ut handen.

Rören var kalla. Han ryckte åt sig handen som om han hade bränt sig.

Det fanns inget varmvatten i badrummet. Telefonen var död. ”Nån har varit en egotrippad jävla skitstövel”, sa Romotjka ilsket för sig själv. Han gick tillbaka till sängen och kröp djupt ner under de kalla filtarna. Han upprepade det, som om vuxenpratet skulle kunna få de vuxna att komma tillbaka, men rösten stockade sig: hjärtat bultade så hårt. Han stack tummen i munnen och försökte glida in i tumtransen som en gång hade hjälpt honom storögd genom allt. Men det var ett tag sedan han hade sugit på tummen och den hade mist sin fina form.

Bortsett från telefonen hade inget av det här hänt tidigare.

Han fick upp värmen under filtarna. Näsan och pannan som stack fram mellan filt och kudde var konstigt kalla. Han stirrade på ingenting. Regnet föll ljudlöst och gjorde suddiga ränder på rek­ tangeln mellan gardinerna. Han somnade med den konstiga känslan av att utomhus höll på att bli inomhus och att han måste vara rädd om den lilla värme som fanns kvar. När han öppnade ögonen i mörkret skrämdes han av det främmande iskalla luftdraget som slog emot ögongloberna. Fönstret var ljusare än tidigare: det första snöfallet. De små snöflingornas virvlande dans gjorde stillheten i rummet spöklik. Lager av tystnad täckte hans kropp: inget rörde sig i sängen, i rummet, ute i korridoren, eller någonstans i huset. Tyst­ naden förändrade allt. Skåpet såg hotfullt och med ens mycket större 10

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 10

2011-06-21 11:22:52

ut. Dörrens vaddering blänkte till då och då i skenet från fönstret. Öronen rörde sig, det ryckte i hårbottnen när han ansträngde sig för att höra något, vad som helst; men huset var dött och hade till och med utestängt ljud från yttervärlden. Han hörde bara kurrandet och knorrandet från sin egen kropp.

Nästa morgon hade farbror fortfarande inte kommit tillbaka. Han steg upp, blängde ursinnigt på allt och inget och tog på sig mer kläder än han normalt hade behövt. Han bestämde sig djärvt för att spana utanför lägenheten. Det var ingen tvekan om saken ifall han blev upptäckt: han höll på med fuffens. Han skulle få stryk och bli inlåst i skåpet.

Luften var kall och tyst. Han undersökte gruppköket och upp­ täckte förvånat att spisen, diskbänken och alla kylskåpen var borta, bara ett mycket smutsigt, tomt rum fanns kvar. Till och med den fasta köksinredningen var borta och rör stack ut här och där i väg­ gen. Den gamla tapeten bakom spisen och bänkarna var täckt med fett och damm.

Toaletten var kvar, så han använde den. Det gick inte att spola.

Det fanns inget toalettpapper och ingenting alls i skåpet bakom toaletten. Det gemensamma badrummet såg nästan ut som vanligt, fast det var torrt, och den normalt fuktiga luften var unken och luktade mögel.

Han var alldeles ensam.

Han traskade tillbaka till lägenheten. Dess vardaglighet kändes kuslig nu. Bara den kalla luften skvallrade om att resten av huset var övergivet. Hans äventyrslusta försvann och han såg sig omkring med växande skräck. Plötsligt rusade han bort till skåpet, trängde sig in och stängde dörrarna, precis som om han hade åkt fast, fått ett rejält kok stryk och blivit inslängd. Han började gråta, som så många gånger förr, och det hettade faktiskt på riktigt i öronen, brände och sved. Så han grät ännu häftigare och gungade fram och tillbaka tills han somnade.

11

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 11

2011-06-21 11:22:52

Under de kommande två dagarna stoppade Romotjka i sig allt som han hittade i skafferiet och han brydde sig inte om att städa efter sig. Först åt han upp det halva kexpaketet. Sedan knaprade han sig genom ett kålhuvud, råa potatisar, tuggade i sig flingor, ris och makaroner. Han fick magknip och måste lägga sig. När han kände sig bättre lyckades han öppna de två sardinburkarna och glufsade i sig fisken. Han gjorde slut på ett paket sockerbitar och försökte till och med gnaga sig genom en rå lök. Det fanns två burkar som han inte fick upp, en med konserverade plommon och en med gurkor.

Han funderade på att slå sönder dem men vågade inte. Hans mor hade sagt: Man dör om man äter ur trasiga glasburkar.

Han undersökte vartenda förbjudet ställe. Inget var särskilt intres­ sant och ingenstans fanns något ätbart. Han slet upp kläder ur lådor och halade fram allt som fanns under sängen. Hans mors klänningar var vackra men tunna och ömtåliga, och en gick sönder när han drog ner den från galgen. Han höll påfågelsklänningen mot ansiktet ett tag och andades in. Sedan la han allihop försiktigt åt sidan och fortsatte att gräva och rota. Hans mor hade en liten brun kappa med päls på ärmarna, runt midjan och på kragen. Den är så varm, brukade hon säga, att man inte behöver nåt på benen.

Han kunde inte hitta den. Han gav upp. Han byltade på sig så många av sina egna kläder att det blev besvärligt att krångla sig ur dem när han skulle gå på toaletten. Han drog ner madrassen från sängen och slängde allt som var varmt på den, sedan låg han mest hela tiden i sin hög. Han låg riktigt illa till om farbror kom tillbaka.

Han ville att farbror skulle komma tillbaka bara för att visa hur det gick om man inte kom hem i tid.

Efter tre och en halv kalla dagar och tre långa, mörka, iskalla nät­ ter insåg han att han måste lämna huset. Han kunde inte se någon speciell anledning till att farbror och telefonen och strömmen och värmen skulle försvinna och inte komma tillbaka, bortsett från att hans mor oförmodat inte hade kommit tillbaka – och på sistone 12

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 12

2011-06-21 11:22:53

hade dessutom möblerna försvunnit och inte kommit tillbaka. I hans korta liv hade farbror och telefonen vanligtvis varit mindre pålitliga än hans mor, värmen och möblerna.

Magen kurrade av oro medan han planlöst irrade omkring i lägenheten. Att ensam gå ut på gatan var förbjudet. Sätter du din fot utanför huset kommer både farbror och jag att döda dig, först jag, sedan han.

Men det fanns ingen mat.

Han förhalade och sköt upp. Han undersökte de andra vånings­ planen. Det förvånade honom inte längre att huset var spöklikt mörkt och tyst. Han gick upp till fjärde våningen och knackade halvhjärtat på hos fru Schiller, trots att han visste att hon inte var där. Dörren var olåst. Han öppnade och gick in i hennes lägenhet.

Det kom som en chock, fastän han hade anat att det inte skulle se ut som vanligt. Hennes stora tvårummare var tom och översållad med skräp. Ett skarpt ljus från de gardinlösa fönstren spred sig över det hela. Utanför vajade trädtoppar med några få guldskimrande löv stumt i vinden. Han stegade tillbaka till sin egen lägenhet.

Han tvekade ett ögonblick när han stod i dörröppningen. Lägen­ heten hade en efterhängsen hemkänsla, en dragningskraft som fick honom att gå in som om allt var precis som vanligt. Han satte sig på den uppfläkta bäddsoffan och tittade efter sin mor och låtsades inte om tomrummen efter teven, bordet och bokhyllan. Han reste sig och gick ut, vände och gick in igen, men den konstiga känslan var borta.

Magen kurrade. Han tog sin röda hink och stoppade ner ett svart sammetsband som hade varit hans mors. Han sprang nerför de tre trapporna, förbi den utbrända lägenheten på första våningen och nerför entrétrappan till bottenplanet. Ringklockan som öppnade låset fungerade inte, men det var en smal vit springa mellan porten och dörrposten. Han slängde sig med all kraft mot porten som slogs upp och släppte in ett bländande ljus.

Hans händer föll ner utmed sidorna. Hungern och kylan hade 13

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 13

2011-06-21 11:22:53

drivit och dragit honom nerför trapporna, men för ögonblicket hade de nästan försvunnit. Det var en vacker senhöstdag – hög vit him­ mel, torrt men mycket kallt. Den lätta snön som hade fallit två nätter tidigare hade genast smält bort, men nu var det kallt nog att snöa rejält. Modet steg. Det kunde väl inte vara så svårt att hitta mat och värme. Vuxna lyckades ju jämt, med eller utan pengar.

Utifrån såg huset onaturligt stilla ut. Det var en gammal bygg­ nad med många krossade rutor eller rutor som sprängts av kölden i ytterfönstren. Inget fönster hade gardiner och ingen rörde sig i de mörka rummen bakom. Det fanns inte ett spår av någon, utom tecken på att man hade flytt i hast – skräp och bråte kantade vägen från porten; släpmärken och hjulspår efter dragkärror genom drivor av damm, slängda pappersnäsdukar och obestämbara saker som trampats sönder under många fötter.

Romotjka stod i porten och såg människor gå förbi på trottoaren.

Han kände igen de flesta men visste inte vad de hette. De tillhörde grannskapet. De kom och gick och kom tillbaka. Men ingen som tillhörde hans hus dök upp. Han borde kanske fånga någons upp­ märksamhet, säga till någon att han var alldeles ensam. De skulle ta det på allvar – man fick inte vara ensam ute i hans ålder. Han spanade efter ett välbekant ansikte som han inte var rädd för. Kan­ ske gitarrmannen med rakat huvud i det blå huset tre portar bort.

Kanske tjocka tanten i hyreshuset på hörnet. Hon hade tre stora elaka ungar, men de var inte med henne i dag. Kanske den gamla tanten med den fina gräddvita spetssjaletten som bar på två dignande nätkassar. Han såg en brödlimpa sticka upp ur den ena, men inte ens det kunde förmå honom att tilltala henne. När allt kom omkring försökte han aldrig fånga någons uppmärksamhet. Förtegenhet och misstro tog överhanden. Moderns röst ringde i hans öron: Prata inte med främlingar.

Han stod på yttertrappan och knep ihop och sträckte ut tårna i stövlarna utan att titta på någon. Han gungade fram och tillbaka ett par gånger. Hinken studsade mot låren. Han ställde ner den 14

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 14

2011-06-21 11:22:53

på trappen ett tag och slog ihop vantarna, hejdade sig halvvägs i luften innan handflatorna möttes. En vuxen som stod så hade uppfattats som en människa i bön. Hos en fyraåring tydde det på en obeslutsamhet så djup att kroppen hade stängt av för att låta hjärnan tänka.

Det var nästan ingen trafik. Ishinnorna på de spridda vatten­ pölarna i körbanan hade en matt glans och veckade sig som ögonen på en död fisk. En bil fräste förbi, utnyttjade den plötsliga frihet som en tom gata inbjöd till. Den försvann och ett ögonblick blev allt stilla. Det var verkligen isande kallt och han insåg att han snart måste börja röra på sig. Ändå väntade han. Han var gammal nog att veta att gatan var bilarnas och att trottoaren tillhörde vuxna och stora barn. För små barn (och just nu kände han sig ovanligt liten) fanns ingen plats i världen utanför.

Nästa anstormning av bilar ebbade ut och en stor, gul hund lun­ kade förbi på andra sidan gatan. Hundar är varma, tänkte han. Han hade många gånger kelat med fru Schillers lurviga hund Heine och kom plötsligt att tänka på Heines varma mjuka mage och stinkande andedräkt. Han tog sin hink och klev ut på trottoaren genom ett hål i staketet. Han knatade flåsande i väg åt samma håll som hunden.

Hans mor hade sagt åt honom att aldrig gå ut genom porten, att aldrig ge sig i väg på egen hand, att aldrig gå ut på gatan ensam, inte ens om farbror hade skickat ut honom. Hon sa också: Gå aldrig nära gathundarna. De har sjukdomar som man kan dö av.

Det var ingen som sprang efter honom och grälade på honom, vilket fick förseelserna att kännas lite meningslösa. Han frös och han var hungrig. Om farbror hade kommit raglande runt hörnet och örfilat upp honom och släpat med honom till något nytt ställe där de skulle bo, hade han lipat och bölat men känt sig betydligt bättre till mods.

Trafiken glesnade och han gick över den tomma gatan för att komma på samma sida som hunden. Han darrade av spänning och upphetsning nu – han befann sig där han absolut inte borde vara, där 15

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 15

2011-06-21 11:22:53

inget litet barn borde vara, och gjorde det ett litet barn absolut inte borde göra. Hon stannade till alldeles framför honom och nosade på ett hushörn. Han stirrade på hundens mage där dubbla rader med bröst hängde och slängde när hon gick. Hon vände sig om och kastade en blick på honom, sedan fortsatte hon i lite snabbare takt, ledigt och självsäkert. Den ljusgula pälsen var tjock runt halsen.

Allt annat runt omkring honom var grått och dystert; så hon var det enda som fanns på bordet, tänkte han. Det hade hans mor sagt om lägenheten, om farbrorn, om den flimrande teven; och om honom de kvällar hon inte arbetade.

Romotjka hängde inte med. Den tunna isbeläggningen gjorde trottoaren förrädisk, hans påbyltade kläder gjorde honom klum­ pig, och han måste gå försiktigt för att inte halka. Framför honom svängde en gränd in till vänster från gatan. Hunden slank in i gränden och när han kom fram till hörnet var hon borta. Han satte sig ner på den kalla betongen med hinken bredvid sig. Han kunde inte känna fingrarna i sina vantar. Han kröp ihop mot ett stuprör på väggen. Från trottoaren kom en svag ström av värme som spred sig genom hans kläder: det fanns människor någonstans uppe i det där mörka hyreshuset.

Hans mor hade många gånger sagt: Gå inte nära folk. Prata inte med främlingar.

Han hade redan gjort en massa saker som hans mor inte skulle gilla.

Han reste sig inte upp. Värmen från rören i marken gjorde honom slö. Han befann sig bara ett stenkast hemifrån men benen var för tunga för att ta honom hem. Till och med hans tomma mage var för tung och tyngde ner hans sömniga kropp mot marken. Huvudet var för tungt.

Ett iskallt duggregn strilade ner. Den tunna isbeläggningen på trottoaren glänste. Rännstenen fylldes med svart sörja och de vita strecken i asfalten löstes upp i ljusreflexerna. Hans blå vantar glitt­ rade av pyttesmå vattendroppar. Han slöt ögonen.

16

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 16

2011-06-21 11:22:53

Han hörde ett svagt ljud som var mer än viskande regn och när­ mare än bilarna på gatan runt hörnet. Han öppnade ögonen. Två hundar fyllde hans synfält, fanns där lika plötsligt som man vänder sida i en bilderbok. De gick av och an framför honom utan att släppa honom med blicken, korsade varandras väg gång på gång.

Den ena var ljust guldfärgad över hela kroppen och svansen böjde sig uppåt, den andra var jättelik och svart med krämfärgade tassar och mask. Båda två var större och helt klart ilsknare än den som han hade följt efter.

De rörde sig fram och tillbaka med målmedveten iver. De stirrade på honom med stora gula ögon. Regnet glittrade i pälsarna. Han tyckte om hundar, men till och med han begrep att de här hundarna ville honom illa. Hundarna morrade och snäste åt varandra, som om han var mat som placerats framför dem, men inte tillräckligt för två. Han undrade om en hund verkligen kunde äta upp en pojke.

Han blängde ilsket på dem.

Han stretade med kläderna och tog stuprännan till hjälp för att kravla sig upp. Hundarna hoppade bakåt. Då dök hunden som han hade följt efter upp ur mörkret på andra sidan gränden. Hon såg på honom som om hon väntade: huvudet högt, svansen sänkt. Han släppte taget om stuprännan och gick över gränden i riktning mot henne. Hon rörde sig inte. De två andra hundarna följde tätt efter, knuffades och trängdes, gläfste och nafsade. Hans hund spetsade öron. ”Vovve”, sa han, och hon la huvudet en aning på sned. En av hundarna bakom honom morrade dovt. Hans hund drog upp läp­ pen över långa tänder och morrade varnande tillbaka, ett morrande som spred sig runt honom och var riktat mot dem. Han kände hur upphetsningen bakom honom la sig och när han sneglade över axeln såg han att guldhunden nu satt ner och iakttog dem. Han nådde sin hund, sträckte fram händerna. Hon ryggade tillbaka, tvekade ett ögonblick, nosade honom sedan i ansiktet, luktade på hans bröst och vantar. Hon stod stilla.

17

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 17

2011-06-21 11:22:53

Sedan viftade hon lite på svansen, vaggade den tankfullt från sida till sida. Då gick de andra hundarna fram till henne, sköt fram sina sänkta huvuden och slickade henne i ansiktet. Hon slickade var och en, slickade också hans ansikte, gav honom en slemmig kyss i mungipan, sedan vände hon och klev med lugna steg in i en sidogränd, där han aldrig hade satt sin fot. Folk började fylla gatorna igen, släpade sig kanande och kasande fram längs trottoarerna, men han brydde sig inte längre. Han koncentrerade sig på sin hund och följde henne hack i häl, medan den kladdiga kyssen frös till is på hans kind. De två andra hundarna slöt fogligt upp bakom dem, utan knuff och gruff.

Han undrade vad hundarna brukade äta till middag och hans mage kurrade så att det gjorde ont. Plötsligt kom han ihåg sin hink borta vid stuprännan. Glöm kvar nåt och det kommer aldrig igen.

Han hejdade sig osäkert. Sedan traskade han vidare.

De hade gått ett par kvarter och kryssade sig fram mellan en massa parkerade bilar när han insåg att han nog inte visste var han befann sig. Han funderade på att stanna. Han tänkte på lägenheten som var kall och mörk och tom, inte ens lukten av farbror fanns kvar, och rätt som det var hade han kommit bort. Han koncentrerade sig på vad hundar kunde tänkas äta till middag. Han föreställde sig skålar på rad med köttfärs och kål, och en extraskål till honom. Fast hundar hade kanske inte råd med köttfärs. Soppa kanske, en soppa med stora ben, potatis och lök. Eller kycklingsoppa med nudlar. Kanske bara potatis. Ångande varm. Mosad med massor av smör. Så slog det honom: Hundar har ju inga pengar! De stjäl vad de vill ha eller tar vad folk ger dem! Det kunde vara vad som helst! Kotletter! Kolbasa!

Pelmeni! Chuk chuk! Munkar! Saliven rann till i munnen.

De passerade massor av människor, folk på väg hem eller för att handla efter jobbet, men ingen hejdade pojken eller frågade vad han hette. Han var en pojke; hans sällskap hundar. Inget tydde på att det var han som följde efter, inte var ledare. De såg ut som tre lydiga 18

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 18

2011-06-21 11:22:53

hundar och han som en lillhusse – försummad, för liten för att vara ute på egen hand, men alla vet ju att en människa med hundar inte är någon som har kommit bort.

Tre hundar och en pojke tog sig genom områdets tättbefolkade huvudstråk till folktommare smågator. Skeva portar, säckande nät­ staket och söndervittrade husväggar. På avstånd stod hyreshusen travade som tallrikar i ett torkställ och fönsterrutorna glänste och glittrade. På nära håll fylldes mellanrummen av ogräs. De gick förbi låga byggnader utan balkonger: kontor och lager och fabriksba­ racker. De gick förbi rader av identiska femvåningshus med spruckna kakelfasader och några vildvuxna björkar på de krattade gårdarna.

De andades in matos av lök och kål. Folk därinne lagade kvällsmat, satt eller rörde sig i varma rum, grälade, var trötta, sörplade i sig hett te eller varm soppa.

De saktade bara in för att gå över gator eller hålla undan för folk och bilar, sedan ökade de takten igen.

En gränd öppnade sig mot ett område utan fler gator. Framför dem låg en äng full av allehanda skrot och skräp, inringad av mörk­ lagda byggnader: folktomma fabriks- och lagerlokaler. Då äntligen stannade de tre hundarna och började kretsa runt, nosade och luk­ tade på husgaveln och stolparna till stängslet som omgav ängen, rörde sig kring pojken utan att ta någon notis om honom. De tre hundarna kissade snabbt här och där. Sedan travade de vidare lika målmedvetet som förut. Han följde efter, men stapplade fram nu. En efter en smet de genom ett hål i stängslet och korsade ängen genom svartsvett ogräs. De efterlämnade en ojämn stig genom det frusna gräset, ett brett spår och ett smalt. Vid slutet av ängen snubblade han till och stannade på svajande ben. Ledarhunden saktade in och väntade, såg på honom, så han nickade och lunkade på.

De trängde sig in genom en öppning mellan en tegelvägg och en staketstolpe, och nu befann de sig bland övergivna byggplatser. En bil passerade på den gropiga grusvägen och några trashankar gick förbi. En man låg i en hög mot husväggen och sov. Det hade regnat 19

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 19

2011-06-21 11:22:53

på honom och han stank av vått ylle och gammal urin. Hundarna gjorde en vid lov kring honom men brydde sig i övrigt inte om honom.

Pojken hade nästan inga krafter kvar när hundmamman försvann in genom en trasig grind. Allihop smet en efter en in i en gammal trädgård. Det var en snårig djungel av vissnat gräs och fem döda äppleträd med lavaskäggiga stammar. Längre fram höjde sig en tegelfasad krönt av en trasig kupol, som avtecknade sig mot himlen.

Det var en kyrka, en förkolnad ruin utan tak.

Hundarna hade sin lya i källaren. De tog sig in genom ett hål i golvet och klättrade ner genom en hög av bråte via en trång, fli­ tigt använd gång. Det var mörkt därinne. Någonstans i mörkret bjäbbade och gläfste valpar.

Och så kom det sig att en ensam pojke som tillsammans med tre hundar gick längs vanliga gator, förbi vanliga hyreshus, förbi vanliga människoliv, gick över en gräns som vanligtvis är oöverkomlig – ja, otänkbar.

Till en början märkte han det inte. Romotjka såg absolut ing­ enting. En stank, så frän att den stack till och med i hans iskalla näsborrar, slog emot honom. Sedan kunde han urskilja en stor käl­ lare med hål här och var i taket. De två yngre hundarna hade dunsat ner på golvet vid ena sidan, där de låg och kliade och slickade sig.

Det verkade inte som om de hade någon mat. Han kunde se lite framför sig nu. Hans hund hade traskat bort till en vrå längre in och hälsades förtjust av fyra små valpar. Han smög närmare och satte sig på huk medan de gnydde och gnällde och slickade henne.

Han såg henne lägga sig ner och valparna tumlade över varandra för att komma till och dia. Han kunde nätt och jämnt se hennes mörka, glänsande ögon som iakttog honom medan valparna gnäl­ lande trängdes med varandra. Han la märke till hennes tjocka päls, hennes fina tassar med ljusa tofsar som stack fram mellan knappt urskiljbara tår. Hon var moderlig mot valparna: sträng och bestämd och avmätt. Han undrade hur hundmjölk smakade och makade sig 20

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 20

2011-06-21 11:22:54

försiktigt närmare. Hans mage gurglade. Hon släppte honom inte med blicken. Värmen från boet, värmen från kropparna som vände och vred sig, steg till hans ansikte. Han la sig på alla fyra, sänkte sig ner på magen och ålade fram mot henne. Hon morrade till, lågt och bestämt, och han blev stilla. Så närmade han sig igen, långsamt och försiktigt, med bortvänd blick. Hon morrade dämpat när han nådde hennes sida och den intensiva värmen från valparna. Sakta slingrade han sig in i det varma boet och drog av sig sina iskalla vantar.

Han kände lukten av valparna nu, varm och mjölksöt, medan de girigt sög. Han kände lukten av henne också, frän och trygg. Han rörde sig inte, bortsett från en ofrivillig skälvning. Hon fortsatte att morra men inte heller hon rörde sig. Morrandet var riktat till honom.

Men det var ett ”uppför dig”-morr, inte ett ”försvinn”-morr, och han väntade artigt. Så tystnade hon och började slicka sina valpar. Hon sträckte sig fram och tvättade också hans ansikte. Hennes tunga var varm och våt, söt och sur. Han slickade sig om läpparna och kände smaken av hennes spott och en svag mjölksmak. Han smög fram en kall hand mot hennes mage och tog tag i en valp. Den vände och vred sig, knorrade missnöjt när han drog. Han fick ta till båda händerna, men till sist lyckades han rycka loss den från spenen. Valpen pep och kröp ihop, dök djupt ner och hittade en ny. Romotjka ålade sig ända fram, begravde sin kalla näsa i hundmammans päls och kladdiga hud, och sedan var den varma mjölken hans. Den rann ymnig och härlig nerför hans strupe och ner i hans värkande mage.

Hans ängslan försvann och ett välbefinnande spred sig så sakta i honom. Efter en stund hade han blivit varm om händerna och han la en hand på hennes fuktiga mage och smekte henne medan han drack, kände på ärrade sår och skråmor och drog fingrarna över hennes lena revben. Hon suckade och la ner huvudet.

Romotjka vaknade i kompakt nattmörker. Han hade aldrig upplevt riktigt mörker. Ingen gatubelysning silade in genom persienner; inga orange moln lyste genom gasväv. Han höll handen framför ansiktet 21

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 21

2011-06-21 11:22:54

och såg inga suddiga fingrar. Han fyllde ut sin osynliga kropp och trots att inget runt omkring honom hade förändrats kände han sig mycket större i det här mörkret. Varma kroppar kravlade över ho­ nom, grävde ner sig runt omkring honom. Han fångade in en och la den mot sitt bröst. Valpen gnydde och snodde sig, men han höll hårdare och den slutade streta emot. De pickande hjärtslagen blev lugnare och han andades in dess mjölk-och-skinn-andedräkt.

Han log i mörkret. Om hans mor dök upp nu så skulle hon få se att han var varm och mätt och ordentligt klädd. Han hoppades att hon skulle göra det, bara för att visa att han kunde klara sig utan henne, utan farbror. Hundmammans mun skymtade över hans ansikte. Hennes morrhår kittlade hans läppar och han andades in den varma stanken från hennes mun. Hon slickade honom och han kände lukten av hennes saliv medan den torkade och stelnade på hans ansikte. De två andra vuxna hundarna la sig till ro med sina tunga kroppar mot hans rygg. Han slumrade till.

Kylan väckte honom. Ljus silade in i källaren genom det trasiga golvet ovanför, så pass att han kunde se att de stora hundarna var borta och att valparna hade lämnat honom för att ströva omkring.

De rörde sig klumpigt i närheten av sovplatsen och hade svansarna i vädret när de nosade sig fram. De kastade sig över varandra, brot­ tades på lek, rullade runt, nafsade och gläfste. Han satte sig och drog upp knäna mot bröstet så gott det gick i de bylsiga kläderna.

Han frös, han var hungrig och grinig. Det fanns inga filtar. Sov­ platsen bestod av några fuktiga, stela trasor, en massa hundhår, sand och grus och gamla fjädrar. Han kunde inte hitta sina vantar. Han blängde ilsket omkring sig och brydde sig inte om att gå upp. Det verkade inte finnas några matvaror i källaren.

När valparna upptäckte att han satt upp skuttade de närmare, buffade på honom och ryckte i hans ärmar och byxben. Han grab­ bade tag i en av dem, precis som han hade gjort på natten, tvingade ner den under jackan och höll fast den. När valpen slutade pipa och gnälla öppnade han jackan och tittade ner på den. Valpögonen 22

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 22

2011-06-21 11:22:54

glittrade i det mörka hålet. Den sträckte sig upp och började slicka honom i ansiktet på ett överdrivet sätt, slickar som nästan kändes som nyp. Han smekte det vita huvudet. Då märkte han att de andra tre valparna hade slutat leka och satt och tryckte sig mot honom på sovplatsen. De tittade spänt mot ingången och viftade förväntans­ fullt på svansarna.

Hundmamman kom in och valparna blev helvilda, slingrade sig, pep och kved, störtade mot henne. Sedan rusade de runt henne, hop­ pade upp för att slicka hennes mun medan hon värdigt skred fram till sovplatsen. Den vita innanför hans jacka kämpade så våldsamt för att bli fri att han inte kunde hålla kvar den.

Till och med Romotjka begrep att frukosten hade kommit och han sträckte glatt händerna mot sin Mamotjka.

Den där första morgonen gav Romotjka valparna namn. Han synade dem stolt. Brun, svart, vit, grå. Allihop hans! Så kom en ny dag och han gav dem nya namn. Sedan glömde han deras namn och glömde att han någonsin hade betraktat dem som en människopojke betraktar hundvalpar. Deras andedräkt fyllde luften som omgav honom, deras kroppar värmde honom, och de slogs med honom om platsen vid mjölken. De trängdes sida vid sida och deras tungor efterlämnade mjölkvita spår på hans hud. Hans händer sträckte sig efter varma munnar och magar, nackskinn – kastade, brottades, tungor möttes.

Det var bara tre vuxna hundar i familjen. Deras stora magra krop­ par dominerade lyan när de kom in. Hans Mamotjka, full av mjölk, artig, stark, var ledaren. De andra två var hennes vuxna barn. Han förstod det på deras förtrolighet och diskreta undergivenhet.

De två stora hundarna var kraftiga nog att knuffa omkull honom och de visade honom ingen ömhet. Han lärde sig snabbt att deras fördragsamhet var nog för hans syskon och det räckte för hans del också.

Alla hans disyskon luktade och smakade mjölk, men de tre äldre 23

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 23

2011-06-21 11:22:54

hundarna hade frän saliv och stinkande käftar, alla olika, olika erfarna. Deras speciella kroppslukt satt i tungan, deras speciella sig­ natur i urin, tass, hud och anus – och deras auktoritet satt i tänderna, skarp och tydlig. I kyssen visade de sin hälsa och sina förmågor.

Precis som valparna slängde han sig fram, kysste hundarna när de kom tillbaka till lyan, luktade sedan på deras halsar och skuldror för att få veta vad de hade gjort, hade hittat i dag. Han, precis som valparna, tyckte att lukten i deras munnar och kroppar var spän­ nande och lockande; men han kunde inte tyda den.

Mamotjka visste mer än de andra två. Hennes tänder regerade lyan. Mamotjka lyfte huvud och överkropp från sina valpar och det var nog för att få slut på slagsmål och stävja matbråk. Hon tystade kiv och käbbel mellan Svarta Hunden och Guldhunden genom att titta åt deras håll.

Mamotjka visste skillnaden mellan risk och fara, och hennes klok­ het och erfarenhet framgick tydligt i käftarnas och skuldrornas kort­ huggna berättelser. Hon lät sig inte lockas av eventuella möjligheter, följde inte ett kallt spår bara för att se vad som hänt någon annan.

Hon rullade sig inte i allt härligt hon hittade, utan hade bara en enda främmande stank som täckmantel eller förklädnad. Mamotjka gick dit hon trodde att hon kunde få tag på mat och var någorlunda säker på att det inte innebar någon större risk. Mamotjka kände också människor och var ärrad av både tillgivenhet och grymhet.

De båda yngre hundarna var fulla av liv och dårskap, full rulle.

De styrdes helt av dofter och infall. De var spännande att lukta på, spännande att vara med. Valparna brukade insupa deras äventyr tills de äldre hundarna skakade av sig dem. Guldhunden visade tecken på Mamotjkas mod och list. Hennes grågula päls var mörkare än hennes mors och hon hade en krämfärgad ansiktsmask med guldgrå kant.

Svarta Hunden, hennes bror, var störst av dem. Hans kropp var bred och muskulös, med tjock päls, precis som sin mor. I lyans dunkel framträdde han som en svävande ansiktsmask över en brösttriangel med ljus mage och ljusa ben. Svarta Hunden vacklade mellan mod 24

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 24

2011-06-21 11:22:54

och feghet, var dumdristig tills rädslan tog överhand. Då blev han ilsken eller ängslig, eller en konstig blandning av båda.

Under en kortare tid var Romotjka ungefär som en femte valp, en beroende varelse som måste födas och övervakas. Han blev knuffad och skuffad, biten och slickad. Han fick däng och fick skämmas.

Han å sin sida gjorde sitt bästa för att vara till lags och blev slokörad när han morrades till underkastelse. Han ansträngde sig för att efter­ likna valparna i allt. De växte snabbt och snart verkade de överlägsna i det mesta. Han försökte härma deras snabba, viga rörelser. Han försökte lyssna som de, uppfatta vad de hörde och känna lukten av Mamotjka innan hon blev synlig, precis som de.

Fast han kunde göra en massa saker som inte de kunde: till exem­ pel smeka Mamotjka medan han drack.

Ж I flera veckor var Romotjka tillfreds med allt. Han levde som i en dröm. De snälla djuren strök sig mot honom i mörkret tills också han blev djur. Dag och natt flimrade i bakgrunden i en viktigare cykel: kyla och värme, hunger och en mätt mage. Den gamla världen ovanför försvann ur hans medvetande, bortsett från att den tog de varma hundarna från honom när de gav sig i väg för att söka föda och skickade hem dem med kalla, våta pälsar eller med is och snö i raggen. Den gamla världen reducerades till hundarnas dofter och föda av olika slag som de hade med sig. Råttor, möss, ankor eller mullvadar, till och med grillad kyckling en gång. Det hände sig en gång att allihop kom med brödlimpor, en annan gång med kall kokt potatis i munnarna. Romotjka anpassade sig snabbt till att äta allt han fick och att i timmar gnaga och suga på små ben och kotor.

Mamotjka behandlade honom med rörande omsorg. Hon såg till att han fick sin del av maten bland de fyra valparna. Hon tvättade honom ren, tryckte ner honom med tassen och slickade honom. Han lät henne göra vad som helst – trots att han var stor nog och kanske 25

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 25

2011-06-21 11:22:54

också stark nog att hindra henne – lycklig som han var över att få vara med i gemenskapen. När Mamotjka inte var där, sov han i en hög av varma kroppar eller lekte med valparna och härmade deras morrande, bjäfsande och gläfsande.

Guldhunden och Svarta Hunden accepterade utan protester att de också måste sörja för Romotjka. Han mindes när deras ansikten var främmande ansikten och han inte la märke till deras doft: han kom ihåg deras ögon när de ville äta upp honom. Han var glad åt förändringen. Han såg sig själv med deras ögon. För det mesta behandlade de honom som en valp bland de andra. En flyktig häls­ ning när de kom in, sedan avfärdad; nafs och bett om han gick för långt i leken, varnande morr om han närmade sig när de åt. Men Romotjka hade något som ingen valp kunde drömma om. Han kunde ställa sig upp och lyfta blicken och se högt över dem. De älskade honom på sitt sätt och sörjde för honom som för vilken valp som helst. Men samtidigt fanns en knappt märkbar och helt främmande önskan att vara honom till lags. Guldhunden började hålla ett visst avstånd till honom, för att lyssna och iaktta. Svarta Hunden luktade på honom inte bara för att hälsa, utan med ett återkommande nyfiket uttryck.

Valparna skänkte värme och enkel fysisk tröst. Och de var roliga, ett gäng med fyra lekkompisar. Till en början gjorde han ingen skill­ nad mellan dem, men eftersom den vita syntes tydligast i dunklet brukade det vara henne som han fångade in och drog intill sig – hans närhet till Vita Syster hade vuxit fram innan han ens riktigt kände henne. Genom att ligga tryckt mot hans kropp, natt efter natt, anpassade sig Vita Syster inte bara till hans kropp, utan till hans sinnesstämningar och tankar.

Temperaturen sjönk stadigt och dagarna blev kortare. Eftersom valparnas kroppar alstrade så mycket värme hade Romotjka bara haft en del av sina kläder på sig inne i lyan, men nu fick han sätta på sig plagg efter plagg igen. Valparna lekte dygnet runt och sov 26

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 26

2011-06-21 11:22:55

bara djupt efter att ha diat. Långsamt började hans egen sömnrytm att förändras.

Medan de vuxna var ute och jagade, utforskade han källaren och följde efter valparna när de spårade lukter fram och tillbaka över källargolvet. Han rusade tillbaka till sovplatsen med dem när de skrämde upp råttorna eller hörde otäcka gatljud. Källaren dela­ des av träpelare, som bar upp bjälklaget till golvet ovanför. I alla hörn och vrår låg högar med skräp – mögliga klädtrasor, vedträn, tomflaskor. Vid ena väggen låg en staty på rygg, fridfullt blick­ ande över ett spetsigt stenskägg, och ur de vida stenärmarna stack avbrutna fingrar fram. Den var för tung att rubba och Romotjka tappade snart intresset för den. Det fanns tillräckligt mycket bråte och vedträn för att bygga fållor, sedan hagar som hängde ihop med dolda flyktvägar som valparna måste leta upp och tränga sig genom.

Romotjka byggde labyrinter. När valparna väl hade fattat vad leken gick ut på, blev de allt skickligare och lekte med liv och lust. Han ledde dem över hopp och genom tunnlar, tillrättavisade dem ilsket om de gjorde fel. Valparna lärde sig snabbt att se hur han gjorde och ta efter, att göra som han, att villigt göra det han hittade på. Sedan brukade de lägga sig ner tillsammans, kasta sig över varandra, bitas och brottas. Sedan slickade de varandra. Sedan sov de. Varje gång de äldre hundarna kom tillbaka var lyan totalt ommöblerad, vilket till en början överraskade och skrämde dem.

I dagsljus var han valparnas ledare. Det dröjde inte länge förr­ än han och hans kullsyskon under hans illtjutande och hetsande ledning jagade råttorna i flock, utan framgång, men med allt mer förfinad taktik. Fast om natten var han handikappad och dagarna blev allt kortare.

Han mindes den råkalla lägenheten och lukten av farbror som en otäck men fängslande dröm. Han mindes sin mor också: drömlikt, men utan sorg eller smärta. Hennes fraser, hennes parfym-ochsvett‑lukt var omedvetna minnen som han sällan snuddade vid, lika avlägsna som stjärnorna. Han hade drömt den där nästan färglösa, 27

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 27

2011-06-21 11:22:55

lätt illaluktande världen – för att vakna upp och leva i det härliga stinkande mörkret, omsluten av hår och klor och tänder.

Ж Romotjka försökte få valparna att lyssna på en saga. Han hade trött­ nat på valplekar, att hela tiden jaga eller bli jagad, brottas, morra, riva och rasa, sova. Han rullade bort till sovplatsen, blottade magen och alla la sig i en hög. Men då hade han inte längre lust att göra något.

Han tog tag i Vita Syster och tvingade henne att sitta stilla. Hon stannade där han hade satt henne, väntade med lysande ögon på att han skulle hitta på något, skällde uppmuntrande åt honom med korta, gälla skall. Sedan fångade han in Svarta Syster, som morrade och snodde sig när han försökte tvinga henne att göra detsamma.

Hon drog upp sin lilla överläpp över tänderna och gjorde sitt bästa för att se riktigt farlig ut. Han tryckte ner henne. Och när chansen kom klämde han fast så mycket som möjligt av Bror Grå mellan knäna och tog Bror Brun i nackskinnet. Svarta Syster högg efter honom på allvar nu och han var tvungen att släppa henne. Hon mor­ rade ilsket och högg efter hans hand, men satte sig ändå nyfiket ner.

Han slet åt sig en trasa till filt och försökte stoppa om dem, men det var bara Vita Syster som fann sig i det. Han höll hårt i ena hörnet på trasan när Svarta Syster satte tänderna i ett annat hörn och började slita och dra. Bror Grå slingrade sig ur fastlåsningen mellan knäna och högg tag i en annan del av trasan.

Romotjka tjöt plötsligt till i protest. Han släppte Bror Brun, dängde till Svarta Syster och Bror Grå. Bror Grå gav till ett gällt skall, från Svarta Syster kom ett gurglande morrande. Båda två gav honom en lång blick, sedan högg de tag i filten igen. Romotjka var så arg att han började gråta.

Han vände dem ryggen och klappade på knäet för att Vita Syster skulle komma. Hon ålade sig in i hans famn och tittade upp på honom. Han bölade besviket ett tag och tog sig sedan samman.

28

Hornung_Hundpojken_CS3.indd 28

2011-06-21 11:22:55