Page 1

Lördag, 4 november 2006

Kapitel 1

Marianne blev stående i tamburen. Skorna låg i en enda röra. Reflexmässigt böjde hon sig ner och ställde dem i ordning, snyggt och prydligt bredvid varandra. Sedan stirrade hon på raden där Linas ljusa Timberlandkängor saknades. Tomrummet skrämde henne. Varför hade Lina inte kommit hem inatt? Fundersamt lyfte hon upp en mössa som låg slängd i ett hörn. Dottern strödde sina saker överallt, det var ingen ordning alls. Hon kunde åtminstone höra av sig om hon tänkte sova borta. Tänk om någonting hade hänt? Tanken slog klorna i henne och Marianne drog efter andan. Tänk om hon hade kört omkull på cykeln och gjort sig illa. Det var lätt att cykla omkull så här års. De smala grusvägarna blev hala på hösten. Hon hade sagt åt Lina att ta det försiktigt när hon gav sig av till familjen Hammarsten i Trouville. Utan att hon kunde värja sig fyllde oron bröstet. Det var som om hjärtat skenade, bultandet blev bara värre och rummet började snurra inför hennes ögon. Lugna ner dig, manade hon sig själv. Andas. På skakiga ben tog hon sig in i det ombonade lantköket och sjönk ner på en stol. Förra sommaren hade hon målat pinnstolarna i solskenet nere vid bryggan. Lina hade hjälpt till. Hon hade fått färg på sin bikini och de hade skrattat åt det. Marianne reste sig och tog fram ett glas ur skåpet ovanför diskbänken för att dricka lite vatten. Andetagen blev jämnare. Naturligtvis var Lina fortfarande hos familjen Hammarsten. Det måste hon vara. Var skulle hon annars befinna sig? Det välbekanta puttrandet från kaffebryggaren på köksbänken tröstade henne. Hon skulle ta sig en kopp kaffe och dricka den i lugn och ro. När 7


hon var klar borde klockan vara omkring åtta. Då skulle hon ringa Hanna Hammarsten och få bekräftat att Lina hade sovit över utan att höra av sig. Precis som unga tjejer brukade. Sedan skulle de skratta i samförstånd så där som två mammor kunde göra när ungdomarna betedde sig på ett sätt som uppfyllde alla deras fördomar. Hon skulle le generat åt sig själv och sin vånda och efteråt skulle Lina tycka att hon var en riktig hönsmamma. ”Sluta oroa dig, mamma”, skulle hon säga. ”Håll inte på så där. Jag är stor nu, fattar du inte det.” Hanna skulle förstå precis hur hon kände det. Alla mammor oroade sig. Särskilt när de hade döttrar. Det hörde till. Hon hade trott att nattvak och oroliga nätter skulle upphöra när Lina blev stor. Så fel hon hade haft. Nuförtiden, när hon låg vaken och inte kunde somna förrän Lina kommit hem, kunde hon längta tillbaka till småbarnsåren då det värsta som kunde hända var att dottern vaknade efter en mardröm. Det enda som då krävdes var en kram eller möjligen en flaska välling. Hjälpte inte det fick hon bäras in till dubbelsängen där hon snabbt somnade om. Belöningen var visserligen hårda små knuffar i ryggen hela natten, men jämfört med de senaste årens gnagande oro var det ingenting. Kaffet var klart. Hon tittade på klockan igen. Kvart i åtta. Klockan åtta skulle hon ringa. Inte en minut senare. Det var fortfarande rätt tidigt, men längre än så klarade hon inte av att vänta. Hennes favoritkopp, en stor mugg i blå keramik, stod längst fram i skåpet. Blotta anblicken av den gjorde att allt kändes som vanligt igen. Två socker­ bitar och en rejäl skvätt mjölk så var kaffet klart. Sött och starkt, precis som hon ville ha det. Nu kändes det mycket bättre. Marianne log åt sig själv. Vad hade hon inbillat sig egentligen? Vad skulle kunna hända på Sandhamn, en ö som Lina kände som sin egen ficka. Hon kunde hitta hem i sömnen. Mellan Trouville på öns östra sida och deras hus i byn var det drygt två kilometer. Vad skulle kunna inträffa på en sådan kort sträcka? Hon tog en klunk kaffe till och skakade på huvudet. Hon hade hetsat upp sig i onödan. Det var inte första gången Lina sov över hos sin bästis och glömde att ringa. Lina hade förmodligen inte orkat ta sig hem när det var dags. Det var enklare att sova över hos Louise. Särskilt när det var kolsvart 8


ute. Det fanns ingen gatubelysning att tala om och de flesta husen var stängda för vintern. Trots att det var höstlov syntes få fritidsboende till. Tankspritt rörde Marianne med skeden i den stora koppen. Sockret hade samlat sig på botten. Hon kastade en blick på den gamla vedspisen som de hade behållit när de renoverade skärgårdshemmet som hennes mor hade lämnat efter sig. Glöden från gårdagen hade slocknat under natten men murstocken var fortfarande ljummen. Det var fantastiskt hur väl den höll värmen. Hon reste sig för att lägga in mer ved och göra en ny eld. Under höst och vinter var det extra mysigt att äta frukost till eldens sprakande. Det kunde bli bitande kallt när nordanvinden låg på. Då var det tur att de hade både vedspisen och de gamla kakelugnarna i matsalen och vardagsrummet. Hon såg på klockan ännu en gång. Tre minuter i åtta. Nu kunde hon inte hålla sig längre. Med telefonen i ena handen knappade hon in numret. ”Hallå.” En sömnig röst svarade på tredje signalen. Det var Hanna. Marianne fick genast dåligt samvete. Hon hade väckt henne alldeles i onödan. ”Hej, det är Marianne. Förlåt att jag stör. Jag ville bara höra om Lina är hos er. Hon kom inte hem inatt och hon har förstås inte ringt. Jag vet att det är fånigt, men jag ville bara kolla att allt är okej.” Det blev tyst i luren. Bara någon sekund, men en sekund för länge. Hon fick svårt att andas igen. ”Lina? Hon är inte här. Hon gick vid tiotiden igår. Har hon inte kom­ mit hem?” Förvåningen hördes tydligt i Hannas röst. ”Vänta så ska jag se efter.” ”Ja”, viskade Marianne. ”Gör det är du snäll.” Hanna lade ifrån sig luren och försvann. Marianne kramade telefonen så hårt att fingrarna värkte. Så kom Hanna tillbaka. ”Jag är ledsen”, sa hon. ”Det var som jag trodde. Hon är inte här. Louise säger att hon cyklade hem när filmen var slut. Är du säker på att hon inte ligger i sin säng?” Marianne kunde inte svara. Hon försökte forma ord men tungan ville inte lyda. Det flimrade för ögonen. Var fanns hennes dotter? 9


Fredag, 22 februari 2007

Kapitel 2

”Bor du i Sandhamn på somrarna? Där har jag en bekant.” Den unga kvinnan pratade på utan att märka att hon inte fick någon respons. Nora Linde önskade att hon inte hade låtit sig övertalas att följa med på fes­ ten, som en läkarkollega till Henrik hade ordnat. Han hade snabbt försvunnit i riktning mot några bekanta och nu stod hon här och försökte konversera en okänd tjej som var åtminstone tio år yngre än hon själv. Den bruna frisyren var klippt i moderiktiga flikar och hon bar en kort kjol som framhävde de slanka benen. Nora kände sig gammal och sliten i jämförelse. Hon mindes inte när hon senast hade tagit sig tid att träna och hennes egen blonda page hade länge varit i behov av klippning. Tio år med småbarn och ett heltidsjobb som bankjurist hade satt sina spår. En make som ägnade sig åt sin läkarkarriär och ett brinnande kappseglingsintresse hellre än att dela arbetsbördan hemma hade inte gjort saken bättre. Hennes svarta klänning var varken ny eller trendig, men hon hade inte orkat anstränga sig. Inte för Henriks skull i alla fall. Stämningen i familjen Linde hade varit frostig det senaste halvåret. Orsa­ ken var Noras beslut att behålla Brandska villan, som hennes granne och extramormor, Signe Brand, hade testamenterat till henne. När Henrik hade insisterat på att de skulle sälja huset, som låg vid inloppet till Sandhamn, för att kunna köpa en större och finare bostad hemma i Saltsjöbaden hade hon vägrat. Hela hösten hade de kämpat på. Artiga främlingar som gjorde sitt bästa för att bete sig som vanligt. Ambitiösa föräldrar som följde med på Adams fotbollsmatcher och Simons tennis och låtsades som ingenting. De hade levt i ett känslomässigt vakuum, vilket fungerade för stunden men inte mycket mer. 10


”Förlåt, nu hängde jag inte riktigt med”, sa hon i ett försök att inte verka alltför oartig. Det var inte den här söta flickans fel att Nora och hennes man inte längre drog jämnt. Ett stort leende mötte henne. ”Det är ingen fara. Jag vet att jag bara pratar på ibland. Jag sa just att jag känner någon i Sandhamn. Eller rättare sagt, min bästis gör det, hon som tog med mig ikväll. Marie heter hon. Hon är sjuksköterska.” ”Jaha.” Nora gjorde sitt bästa för att verka intresserad. Hon smuttade på sin rosa drink och nickade uppmuntrande. ”Marie är tillsammans med en kille som har hus där. Det är verkligen fint i skärgården, eller hur? I alla fall så har han ett ställe där tillsammans med sin fru.” ”Sin fru?” Hennes sällskap såg skuldmedveten ut. ”Oj då, jag kanske inte borde ha sagt något.” Hon verkade plötsligt osäker. ”Maries kille är fortfarande gift, men han håller på att lämna sin fru. Det är bara för barnens skull som han inte har gjort det än.” ”Där ser man”, sa Nora och undrade vad hon kunde säga som inte lät idiotiskt. Konversationen var bisarr. Vad sa man till någon som avslöjade en kompis otrohetsaffär för en vilt främmande människa? ”Marie är dökär. Han är en riktig toppenkille, mörk och snygg. Dessutom är han läkare, inte dåligt, va?” Hon blinkade menande åt Nora och tog en stor klunk av sin drink. ”Läkare”, upprepade Nora. ”Just det. Ett riktigt kap.” ”Vad heter han?” ”Det borde jag väl inte säga, för Marie säger att han vill hålla allting hem­ ligt tills han har talat med sin fru, men det kan väl inte vara så farligt att berätta.” ”Nej”, instämde Nora, ”det är nog inte så farligt.” Med ens var det viktigt att få veta namnet. ”Hans namn är Henrik. Han jobbar som röntgenläkare på Danderyds sjukhus.” Hon log mot Nora och lyfte åter glaset till munnen.

11


Kapitel 3

Vinjetten till TV3:s Efterlyst klingade ut och Hasse Aros välbekanta ansikte syntes i rutan. Bakom honom stod skrivbord där redaktionsmedlemmarna arbetade med sina ärenden. ”Välkomna tillbaka”, sa han allvarligt. ”I kvällens sista inslag ska vi ta oss an den försvunna flickan på Sandhamn.” Han kastade en blick i sina pap­ per och fortsatte. ”Lina Rosén försvann en mörk och stormig natt i höstas. Den lilla ön Sandhamn längst ut i havsbandet hyser knappt etthundratjugo invånare trots att hundratusen besökare strömmar igenom samhället varje år. Det är ett sommarparadis som är berömt för sina vackra sandstränder och tjusiga regattor.” Han harklade sig och kameran gick ännu närmare hans ansikte. Anlets­ dragen var bekymrade och tonen sorgsen. ”Idag plågas öborna av mysteriet med den saknade Lina Rosén.” I rutan visades ett foto på en söt flicka som såg ut att vara ungefär tjugo år. Hon hade långt blont hår och satt i en solstol. Det vita linnet framhävde solbrännan och hon log glatt mot kameran. I bakgrunden skymtade några klippor och en sandstrand. Det såg ut som om hon befann sig på en altan nära havet. ”Sista gången som Linas föräldrar såg sin dotter i livet var fredagen den tredje november i fjol. Hon var då på väg till en väninna som bor på den sydöstra sidan av ön, i fritidshusområdet Trouville. Enligt uppgift cyklade hon hemåt omkring klockan tio på kvällen. Efter det är hon spårlöst borta. Trots stora insatser från polisen har hon inte återfunnits.” Nu visades en panoramabild över Sandhamns inlopp. Kameran gled från Sandhamns Värdshus träbyggnad, förbi Ångbåtsbryggan och bort till KSSS röda klubbhus från 1887. Inte en människa syntes till. Framför kiosken vid Ångbåtsbryggan, där köerna brukade ringla långa sommartid, var en grå metalljalusi nedfälld. Handelsbodarna utmed strandpromenaden var förbommade och låsta med stadiga hänglås. 12


En ödslig känsla vilade över platsen och påminde om att sökandet efter den unga kvinnan inte hade givit några resultat. Så zoomade kameran in ett vitt hus och en speakerröst beskrev Lina Roséns hem. Familjen härstammade från Sandhamn och huset hade funnits i släkten i många år. Kameran släppte långsamt byggnaden ur sikte och panorerade ut över skogen bort mot tennisbanorna där vägen till Trouville började. En väg som Lina Rosén hade cyklat den kvällen hon försvann. Hasse Aro vände sig nu till en polisman i fyrtioårsåldern som ställt sig bredvid honom. Mannen var lång och bredaxlad och hade kortklippt blont hår. Han verkade sympatisk och hade ett finmaskigt nät av skrattrynkor kring ögonen. ”Thomas Andreasson, du är kriminalinspektör vid Nackapolisen och har varit inkopplad på fallet ända sedan Lina Rosén anmäldes saknad. Vad kan du berätta för oss?” Polismannen harklade sig. ”Linas föräldrar hittade hennes cykel på allhelgonadagen, alltså dagen efter att hon sist sågs i livet. Sökandet pågick sedan i flera dygn utan att vi lyckades hitta några spår efter henne.” ”Hade ni hjälp av frivilliga?” ”Ja, öborna gjorde en utomordentlig insats. Många anmälde sig som frivil­ liga och vi hade skallgångskedjor som sökte av hela ön.” ”Hur är det möjligt att försvinna på en så liten ö som Sandhamn?” Thomas ansikte antog ett modfällt uttryck. Han suckade lätt innan han svarade. ”Jag håller med om att det inte borde kunna hända. Men sanningen är att vi inte har hittat någonting som kan förklara var Lina har befunnit sig under de nästan fyra månader som har gått sedan hon försvann.” ”Kan hon ha drunknat?” ”Det är inte omöjligt. Som du sa härjade en rejäl storm de här dagarna. Om hon av någon anledning gav sig ut i en båt kan hon mycket väl ha kapsejsat. Vi vädjar nu till allmänheten att höra av sig om man har sett någonting som kan bidra till spaningsarbetet. Utredningen har kommit till vägs ände.” Hasse Aro såg rätt in i kameran. ”Den som har några som helst upplysningar om Lina Roséns försvinnande ombeds att snarast kontakta oss eller polisen. Hennes föräldrar har utfäst 13


en belöning till den som har något avgörande att berätta.” Signaturmelodin började spela och en skylt i nederkanten av bilden för­ kunnade att programmet var en repris och att det inte gick att ringa in några tips. Thomas Andreasson lutade sig tillbaka i soffan i lägenheten i Gustavsberg utanför Stockholm. Långsamt drack han upp det sista av kaffet medan han funderade på inslaget som nyss hade visats på tv:n. På något sätt hade Lina Rosén försvunnit från jordens yta den där novem­ bernatten. Det hade regnat och blåst ordentligt, en av de höststormar som var så vanligt förekommande i ytterskärgården. Det hade tagit flera dagar innan vinden bedarrade och havet återfick sin normala blå färg. Då de blev medvetna om allvaret i situationen hade det gått nästan två dygn. Först hade Linas föräldrar sökt efter henne på egen hand innan de på lördagskvällen kontaktade polisen. Regelverket föreskrev att man inte satte igång något stort pådrag förrän minst tjugofyra timmar hade passerat. Alltför ofta visade det sig att försvunna ungdomar befann sig hos kompisar utan att höra av sig. Därför hade Linas föräldrar mötts av det föga lugnande beskedet att deras dotter förmodligen skulle komma till rätta inom det när­ maste dygnet. När sökandet sedan drog igång med full styrka hade dyrbar tid gått för­ lorad. Ett stort antal poliser hade skickats ut i skärgården med order om att genomsöka ön. Flera polishundar sattes in, men det kraftiga ovädret hade varit katastrofalt för sökarbetet. Den intensiva nederbörden gjorde det snudd på omöjligt för hundarna att finna någonting. Regnet hade effektivt spolat bort alla spår och lukter, ön var lika ren som om någon hade skrubbat den med tvål och vatten. I piskande regn hade Thomas och hans kollegor letat över hela ön tillsam­ mans med Linas förtvivlade familj och deras vänner och grannar. Till slut hade han förmått de utmattade föräldrarna att gå hem och vila. Mamman hade varit så blek att hon såg ut att kollapsa när som helst. Det var bättre att polisen fick koncentrera sig på sitt arbete, argumenterade han. Någon måste vara hemma ifall Lina trots allt dök upp. Motvilligt hade paret Rosén givit med sig. Thomas mindes fortfarande hur den bitande vinden hade letat sig in under 14


kläderna och hur fingrar och tår blev iskalla. Temperaturen hade legat runt noll men kylan från havet gjorde luften rå och fuktig. De höga tallkronorna hade böjt sig i stormen så att det knakade i de gamla grenarna. Långsamt och metodiskt hade de vandrat längs stränderna. Med hjälp av alla frivilliga hade de finkammat skogen från Västerudd till Trouville. Sökandet hade pågått bland de förseglade bunkrarna från andra världskriget och utanför vinterstängda fritidshus. Minsta anledning till misstanke hade fått dem att stanna till. Ingen möda hade sparats. Till slut hade en av hundförarna sett på Thomas och skakat på huvudet. ”Det här är lönlöst”, hade han sagt. ”Hon kan ligga på havets botten för allt vad vi vet. Hundarna måste få vila nu, de är helt slutkörda.” Thomas visste att han hade rätt. Ändå ville han inte ge upp. Han hade sett desperationen som lyste i Mari­ anne Roséns ögon och han förstod precis hur hon kände sig. Det var samma desperation som han själv hade upplevt när han en morgon fann sin tre månader gamla dotter kall och livlös i sängen och alla upplivningsförsök var förgäves. Efter ytterligare någon dag avbröts sökandet. De hade vänt på varje sten och tuva på ön. Lina Rosén stod inte att finna. Så småningom hade utredningen vilandeförklarats. Den allmänna uppfattningen inom polisen var att flickstackaren hade begått självmord genom att dränka sig och att kroppen sedan hade försvunnit ut till havs. Det fanns ingen annan rimlig förklaring. Vissa uttalanden från hennes bästa vän Louise gav också stöd för den tanken. Thomas hade ansträngt sig till det yttersta för att finna flickan. Men till ingen nytta. Hon var och förblev spårlöst försvunnen. Med en suck sträckte han på ryggen. Klockan var mycket, han borde ha lagt sig för länge sedan. Det var ett drastiskt steg att medverka i ett program som Efterlyst, men Linas föräldrar var nog beredda att göra vad som helst för att finna sin dot­ ter. Vem kunde klandra dem, tänkte Thomas och sträckte sig efter fjärrkontrol­ len för att stänga av tv:n.

15


Kapitel 4

Så fort de kom innanför dörren och barnvakten hade gått brast det för Nora. Hon hade lyckats hålla masken under festen, men när de väl var hemma hos sig gick det inte längre. ”En sjuksköterska. Hur banal får man bli? Kunde du inte komma på någon­ ting bättre?” Med korslagda armar betraktade hon sin man. De stod i hallen i radhuset i Saltsjöbaden. De hade själva tapetserat den med en tapet med tunna ljusblå ränder. Nora hade varit gravid med Adam och hade haft på sig ett par snickar­ shorts som rymde den stora magen. Nora mindes hur glad hon hade varit över de fina tapeterna som hon hittat på en sommarrea. Henrik teg. Det var uppenbart att han var oförberedd på hennes utbrott. Mest liknade han ett barn som ertappats med något otillåtet. Nora kunde inte behärska sig. Orden vällde fram, grova och hårda, inte alls den sortens språk som hon brukade använda. ”Hur kunde du? Efter allt som hänt. Här har jag bitit ihop och försökt få det här äktenskapet att fungera. Jag har kämpat som en idiot för vår skull och du kastar allt på soptippen för ett knull med en söt tjej.” ”Jag är ledsen, det var inte meningen att du skulle få reda på det på det här sättet.” Henrik vände bort blicken. ”Vad var meningen då? Vilket sätt hade du tänkt dig?” Nora spottade ur sig frågorna. ”Att du så småningom skulle tala om att du ville lämna mig för en sköterska på avdelningen? Eller att du bara skulle ha ditt lilla roliga utan att jag någonsin fick reda på det?” Henrik sa ingenting. Med ena handen lossade han slipsen och släppte den på hallbordet. Långsamt tog han av sig kavajen och hängde upp den ordentligt på en galge. Med ett stänk av bitterhet noterade Nora hur snygg han fortfarande var. Med sitt mörka hår och sin klassiska profil såg han ut precis som när de träffades mer än tolv år tidigare. 16


En stilig äkta man och läkare. Ett riktigt kap, som hennes samtalspartner på festen hade uttryckt det. ”Men svara då”, skrek Nora. ”Hur hade du tänkt dig att det här skulle sluta?” Rösten bröts och hon sjönk ner på ett av trappstegen och begravde ansiktet i händerna. ”Du sover inte i vår säng inatt, bara så att du förstår det”, sa hon efter en lång stunds tystnad. ”Du kan ligga på soffan.” Henrik protesterade inte. Han såg bara uppgivet på henne. ”Tro mig, jag är verkligen ledsen över att det blev så här. Jag ville inte göra dig illa.” Nora svarade inte. ”Imorgon tar jag med mig pojkarna och åker till Sandhamn”, sa hon till sist. ”Det är sportlov, jag tar ut några semesterdagar. När vi är tillbaka tycker jag att du ska bo någon annanstans. Jag vill aldrig mer se dig här. Begriper du det?” ”Du kan väl inte bara slänga ut mig?” Henrik såg uppriktigt förvånad ut. ”Jag har också rätt att bo här. Det är mitt hus med.” ”Den rätten har du förverkat. Du har ingenting här att göra.” Nora vätte läpparna med tungan. Munnen var så torr att hon knappt fick fram det hon ville säga. ”Du kan väl bo hos din nya flickvän, hon blir säkert glad. Hon väntar ju bara på att få flytta in i ditt fina hus i Sandhamn.” Hon tog ett djupt andetag och tittade honom stint i ögonen. ”Jag vill skiljas. Så snart som möjligt.” Hon gav ifrån sig ett vanmäktigt litet skratt. Sedan begravde hon ansiktet i händerna igen. ”Gå härifrån”, sa hon kvävt. ”Men pojkarna då, du måste väl åtminstone tänka på Adam och Simon?” ”Som om du gjorde det. Tänkte du någon gång på att du har en familj när du gick i säng med den där tjejen? Gjorde du det?” ”Lugna ner dig”, sa Henrik och sträckte ut en arm för att röra vid henne. ”Vi måste faktiskt prata om det här.” Nora ryggade tillbaka. ”Rör mig inte, rör mig aldrig mer igen.” 17


Hon reste sig, öppnade en av garderoberna i hallen och tog fram en seglar­ bag. ”Jag säger till barnen att du har jour och inte kan följa med till Sandhamn. De har hört det så många gånger förr, de kommer inte att bli förvånade.” Hon tog fram en väska till utan att se på honom. ”De är vana vid att deras far inte har tid för dem”, sa hon rakt ut i rummet som om Henrik inte var närvarande. ”Försvinn härifrån.”

18


Sandhamn 1899

De tunna läpparna särades och blottade gulaktiga tänder. Han ser ut som en dödskalle, tänkte Gottfrid innan han kunde hejda sig. Omedelbart fick han skuldkänslor för att han tänkte så om sin döende far. Men det kunde han ha, gubbjäveln. Den magra kroppen låg stödd mot kuddar i stolpsängen. Gardinerna var halvt fördragna och eftermiddagsljuset silade bara sparsamt in genom fönstren. Det gjorde att rummet låg i skymning, skuggorna fördjupades och konturerna suddades ut. De mörka ringarna under faderns ögon blev än mer framträdande. Fadern hade täcket uppdraget över bröstet. Ett lakan var nedvikt över det tjocka bolstret, och intill de broderade blomsterrankorna kunde Gottfrid se något intorkat rött som inte hörde dit. ”Kom hit.” Fadern vinkade på honom. De hade ställt hans säng i kam­ maren, så att han skulle ha lugn och ro men ändå vara i närheten av köket där resten av familjen mestadels befann sig. Gottfrid tvekade, men han vågade inte säga emot. Rädslan satt djupt i honom. Han skyggade inför faderns skämda andedräkt. Kroppen luktade surt, som av tång som spolats upp på klipphällen och jäst i vårsolen. Modern hade lagt ut påsar med lavendel men de rådde inte på den främmande stanken. Han svalde för att inte visa sitt obehag. Han var ju elva år, ingen barnunge längre. Han strök av sig skärmmössan och tog ett steg in i rummet. ”Kom hit”, befallde fadern igen. Ett eko av hans forna auktoritet dröjde sig kvar i rummet. Gottfrid tog några steg närmare. Fadern började hosta. Hostan lät annorlunda än när Gottfrid var förkyld. Den här rosslade djupt nere i bröstet, och ljudet skrämde Gottfrid. Faderns bleka ansikte fick en blåaktig ton då han försökte tvinga ner luft i de sjuka lungorna. Han höll sig i sängen med den ena handen medan han med den 19


andra slog sig på bröstkorgen som för att tvinga den att ta emot det livgivande syret. När det äntligen var över spottade han ut en stor blodklump i hinken som stod på golvet bredvid nattkärlet. ”Hur reder du dig med fisket?” Gottfrid såg ner på sina fötter. Sedan faderns lungsot blivit så svår att han inte längre kunde arbeta var Gottfrid tvungen att bidra till familjens försörjning. Om sommaren kunde de hyra ut rum till sommargästerna, annars var pengarna han tjänade det enda som de hade att leva av. Hans morbror stod för fiskegarnen och båten, en liten ökstock med segel. Morbrodern tog halva förtjänsten och Gottfrids familj resten. Då och då fick Gottfrid behålla en mindre slant för egen del, om fiskelyckan hade varit särskilt god. Han måste gå upp klockan halv två på natten för att ge sig ut med morbror Olle och ibland var han knappt vaken när han drog på sig kläderna. När de tagit upp näten och var tillbaka på ön stod han i hamnen och sålde till pigorna som kom ner för att köpa färsk fisk till middagsmat. ”Vi lade ut två bottenskötar vid Rörskären inatt.” ”Torsk?” Faderns krafter räckte inte för en hel mening. Gottfrid nickade och sträckte på sig, stolt över fångsten. De slitna knä­ byxorna började bli för små och de åkte upp en bit på låret när han rörde sig. Tröjan var också för liten, ärmarna slutade strax ovanför handleden. Senast igår hade mor bekymrat tittat på hans kläder och beklagat sig över hur fort han växte. ”Imorgon ska vi lägga för sik, vid Skarprunmaren.” Det hade varit vindstilla natten innan, som så ofta på sommaren, och de hade fått ro hela vägen. Det var i alla fall bättre än i höstas, då det blåste mest hela tiden. ”En Sandhamnsorkan blåser ej som folk, ty han blåser som fan”, kunde morbrodern mumla medan han slet med seglen i hård vind. Då brukade de lägga sten i botten så att farkosten skulle bli stadigare. Men ofta fick de gå in till land för att ösa när stora sjöar slog in över båten. Därför klagade Gottfrid aldrig över vindstilla nätter, även om han fick ro mest hela tiden. Redan som femåring hade han fått lära sig hur man rodde ordentligt, med avslappnade muskler så att rygg och lår arbetade. 20


Han kände doften av kaffe. Mor hade sagt att hon skulle ge honom en kopp innan det var dags att ge sig ut igen för att lägga nya nät. ”Läser du i katekesen varje dag?” ”Ja, far.” Det var inte sant, men han ville inte reta fadern i onödan. ”Det är bra.” Fadern sjönk tillbaka mot kudden. De stora nävarna, som hade varit så snara till slag, låg kraftlösa på täcket. Ännu en hostattack övermannade honom. När den hade gått över låg han kvar med slutna ögon. Gottfrid smög sig ut ur rummet. I ögonvrån såg han hur fadern matt lutade sig fram och spottade ut en slemklump i skålen. Det kunde inte vara långt kvar nu.

21


Lördag, 23 februari 2007

Kapitel 5

De hade stannat och handlat i Mölnvik och sedan tagit Waxholmsbåten till Sandhamn strax efter lunch. Henrik hade inte varit hemma när hon vaknade. Det var en lättnad, hon skulle inte ha orkat med att träffa honom, än mindre låtsas som ingenting inför barnen. Trots sin upprördhet hade Nora sovit sju timmar i ett sträck, tungt och drömlöst. Simon hade väckt henne genom att krypa ner under täcket. När hon kände hans varma kropp mot sin blev hon lugnare. Han skulle snart fylla åtta år men var fortfarande kramig, och hon hade borrat in näsan mot hans axel och andats med djupa andetag. Adam och Simon är viktigast, tänkte hon för sig själv. Ingenting annat går före. Nu satt hon och drack en kopp kaffe medan de stävade ut i den vint­ riga skärgården. Kylan hade hållit i sig ända sedan årsskiftet och isen hade för ovanlighetens skull lagt sig. Isbrytaren hade fått öppna en ränna in till Sandhamn. Det knaggliga istäcket skapade gångvägar utanför öarna och det såg ut som om bryggorna vilade ovanpå isen. Överallt hängde blänkande isformationer från hållare och bryggnockar. Pojkarna hade träffat en bekant med en hund som de kunde leka med, så hon var ensam vid bordet. Missmodet kom över henne. Ensamstående mamma, dunkade det inombords. Ensamstående mamma. Skilsmässa. Vårdnadstvist. Bodelning. De juridiska begreppen virvlade runt i huvudet på henne. Hon sneglade i smyg på de andra passagerarna. Det kändes som om de kunde se på henne att hon skulle separera från sin man. Att hon hade misslyckats med sitt äktenskap och att familjen skulle splittras. Hennes söner skulle åka fram och tillbaka mellan två boenden. Packa sina små väskor och ha pyjamasar 22


på olika ställen. Inte höra hemma någonstans. Hon kände sig ensam och utlämnad och hon skämdes, trots att hon visste att hon inte hade något att skämmas för. Det var knappast hennes fel att hennes man hade bedragit henne med en annan kvinna. Ändå hade en känsla av skuld molat inom henne ända sedan hon vaknat på morgonen. Hon förde kaffekoppen till munnen men darrade så mycket på handen att hon fick sätta ner den igen. ”Är du okej?” Nora ryckte till. Hon hade varit så försjunken i tankar att hon inte hade märkt någonting. Intill hennes bord stod en man. Hans ansikte var bekant. Hon kunde inte riktigt placera honom, men han bodde i Sandhamn, det trodde hon. Håret var mörkt och några grå hårstrån syntes i skäggstubben. Osäkert log hon mot mannen som slog sig ner mittemot. ”Det var inte meningen att störa, men du såg så ledsen ut.” Han höll fram handen för att hälsa och hon tog den utan att tänka. ”Pelle Forsberg. Du heter Nora, eller hur?” Hon nickade till svar. ”Jag bor vid tennisbanorna. Och du har hus vid Kvarnberget, vill jag min­ nas. Jag tror att vi har gått på seglarläger tillsammans för många år sedan.” Hon nickade igen. Det var möjligt, hon kunde bara inte komma ihåg det just nu. ”Är det något som har hänt?” Nora kunde inte hindra ögonen från att fyllas med tårar. Ju mer hon för­ sökte blinka bort dem, desto fler kom det. ”Men du”, sa Pelle Forsberg och reste sig igen. Han gick bort till kafeterian och hämtade några pappersservetter som han sträckte fram. Hon tog tack­ samt emot dem och torkade sig i ögonen. Sedan snöt hon sig ordentligt. ”Förlåt”, mumlade hon. ”Du måste tro att jag inte är riktigt klok.” ”Det är ingen fara.” ”Min man och jag har det inte så bra just nu ...” ”Jag förstår.” ”Vi ska separera.” Nu hade hon sagt det för första gången. Hon avskydde det, men orden gick i alla fall att uttala. Han vinkade avvärjande med handen. ”Jag är också skild, jag vet hur det kan vara.” ”Det var inte meningen att börja gråta, det är bara så svårt allting.” 23


”Du behöver inte förklara något.” Han såg vänligt på henne. ”Ska jag hämta mera kaffe till dig?” ”Tack, det vore snällt.” När Pelle Forsberg kom tillbaka med kaffet hade Nora samlat sig. Hon snöt sig igen och drack en klunk av den varma drycken. Hon måste skärpa sig, tänkte hon. Hon kunde inte sitta på Waxholmsbåten och stortjuta på det här viset. Tänk om pojkarna såg henne. ”Ska du vara ute hela sportlovet?” sa hon i ett försök att föra ett normalt samtal. Han nickade. ”Jag har lite grejer som jag behöver fixa med huset och tänkte passa på. Jag är mattelärare, så jag är ledig hela veckan.” ”Jaha.” Pelle Forsberg reste sig. ”Jag ska inte störa längre. Du verkade bara så ledsen att jag var tvungen att höra efter hur det stod till.” ”Det var snällt av dig.” Det rasslade till i högtalaren och en röst meddelade att de närmade sig Sandhamn. Nora såg ut genom fönstret där den välbekanta silhuetten mötte henne. De passerade Fläskberget och närmade sig Kvarnberget där hennes eget hus skymtade bakom Brandska villans pampiga fasad. Med en kraftansträngning ordnade hon sina anletsdrag, samlade ihop alla saker och gick för att hämta pojkarna. De skulle vara framme inom några minuter. Hon måste hinna köpa biljetter också.

24


Söndag, 24 februari 2007

Kapitel 6

Nora satt på den lilla glasverandan i söderläge. Hon hade ärvt huset efter sina morföräldrar tio år tidigare. Det låg alldeles i närheten av hennes föräldrars hus, strax nedanför Kvarnberget. Platsen var döpt efter öns gamla kvarn som stått där tills den flyttades på artonhundrasextiotalet. Nora hade övervägt att flytta in i Brandska villan till sommaren, men än så länge var hon kvar i sitt eget hus. Den stora fastigheten kändes fortfarande som tant Signes hem och Nora tvekade att ta det i besittning. Dessutom krävdes det en hel del för att värma upp den rymliga grosshandlarvillan med sina stora fönsterpartier och otillräckliga element. Utanför fönstret spretade kala syrengrenar. På sommaren brukade den skyddande grönskan rama in trädgården, men nu såg hon rätt igenom häck­ en. Trots det kalla vädret hade hon kört ut pojkarna för att de skulle få lite frisk luft. I alla fall var det förevändningen. Sanningen var att hon behövde en stund för sig själv. Hon behövde tänka i lugn och ro. Pojkarna hade mot förmodan inte varit nödbedda. Lyckligtvis var även Simons bäste vän Fabian på ön med sin familj, så de hade kompisar alldeles i närheten. En stilla välsignelse mitt i eländet. Tankarna på Henrik malde. Hade hon drivit honom i armarna på den där sjuksköterskan? Hade hon varit en så dålig hustru att han hade varit tvungen att söka sig någon annanstans? Hon hade varit omedgörlig när det gällde Brandska villan, men kunde verkligen hennes beslut att behålla huset ha fått honom att vara otrogen? Förra sommaren hade deras oenighet slutat med ett fruktansvärt gräl nere vid bryggan. Henrik hade förlorat behärskningen och slagit till henne. Rätt i ansiktet, så att hon började blöda. Aldrig hade hon kunnat föreställa sig att hennes man skulle slå henne. Henrik hade bönat och bett att hon skulle förlåta honom och Nora hade bitit 25


ihop och försökt hålla äktenskapet vid liv, men någonting i deras relation hade ohjälpligt trasats sönder. För pojkarnas skull, hade hon sedan dess upprepat som ett mantra, för pojkarnas skull måste vi hålla ihop. Men när hon rannsakade sig själv var det kanske mer för sin egen del som hon kämpade. Trots att deras förhållande hade varit dåligt under en lång tid och trots att hon ibland undrade om hon ens tyckte om Henrik längre. Hon hade fruktat ensamheten, erkände hon för sig själv i eftermiddags­ diset. Rädslan för att splittra familjen satt djupt. Några av hennes väninnor hade separerat och hon såg hur de slet för att få tillvaron att gå ihop. Det var inte lätt med alla påminnelser från skolan och aktiviteter som skulle organiseras när barnen bodde varannan vecka hos varje förälder. Dessutom var det svårt att få pengarna att räcka till. Det var inte så hon hade tänkt sig tillvaron när pojkarna växte upp. Men hon hade varit naiv. Hur kunde hon tro att deras äktenskap skulle gå att rädda? Hon borde ha sagt ifrån för länge sedan. När Henrik ständigt prio­ riterade sitt och tyckte att det var självklart att hon skulle anpassa sig. När hans jourer gick före allt annat och hon tog hand om barn och hushåll fastän hon också jobbade heltid. När det efter hand blev alltmer tydligt hur deras värderingar och åsikter skilde sig åt. Istället hade hon fogat sig. Följsam och foglig hade hon blivit. Gradvis gled de in i ett mönster där hans göranden självklart kom i första hand. Varför hade hon accepterat det? Noras blick gled över det vita landskapet utanför fönstret. I en hängbjörk i grannens trädgård avtecknade sig trassliga fågelbon som mörka gråstenar i skyn. Vad var det för gammaldags pliktkänsla som hade förmått henne att stanna hos Henrik så länge? När de träffades och blev ett par var de jämbördiga. Två studenter som verkade på lika villkor och drömde om ett spännande yrkesliv. Femton år senare levde hon ett liv som en hemmafru på femtiotalet, förutom att hon själv jobbade. Följsam, foglig och dessutom bedragen. Nora ruskade ilsket på sig. En sådan idiot hon hade varit. Det fanns inget annat sätt att beskriva det. Hon suckade tungt och lutade sig tillbaka i korgstolen med slutna ögon. 26


Trots att hon hade sovit hela natten var hon så trött att hon knappt kunde röra sig. Lemmarna värkte av utmattning. På något sätt skulle det gå. Tusentals kvinnor före henne hade överlevt en skilsmässa. Många, många barn mådde alldeles utmärkt i splittrade familjer. En vecka på varje ställe, med tillgång till en förälder i taget. Hon kunde inte hindra tårarna, men hon tänkte stå på sig. Hon skulle skilja sig från Henrik.

27

9789137135298  

Lördag, 4 november 2006 7 8 9 Fredag, 22 februari 2007 10 11 12 13 14 15 16 17 Hon reste sig, öppnade en av garderoberna i hallen och tog fr...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you