CARISSA BROADBENT
CROWNS OF NYAXIA DEL 2
CARISSA BROADBENT
Översättning: Mikaela Hincks
Från författaren:
Den här boken innehåller ämnen som kan vara svåra för vissa läsare, inklusive målande våldsscener, våld mot barn, diskussioner om sexuella övergrepp och våldtäkt, samt slaveri. Boken har även sexuellt explicit innehåll.
Kungen förstod i detta ögonblick att hans största kärlek också skulle bli hans fördärv, osannolikt nog i form av en ung kvinna – en människa.
Länge hade han skjutit tanken åt sidan. Längre än han ville erkänna. Klarheten kom, konstigt nog, mitt i kaoset – mitt i publikens skrik, i amfiteaterns bloddränkta sand, i härvan av kroppar och svett och blod, där den unga kvinnan nätt och jämnt lyckades avvärja en brutal attack från en angripare.
Kungen tänkte inte så mycket då. Han reagerade bara. Försökte locka blodättlingens uppmärksamhet bort från den unga kvinnan. Försökte komma mellan dem, men misslyckades gång på gång.
Den tävlande från Blodätten hade ett enda mål: att ge sig på henne.
Ett slag, och sedan ett till, och den unga kvinnan hamnade på marken med blodättlingen över sig. När svärdet höjdes fick kungen hjärtat i halsgropen.
Sedan tittade han upp på läktaren och såg Blodätts-prinsen, som stod med armarna i kors och flinade med en cigarill i munnen.
Han förstod precis vad det flinet betydde: Jag vet vad du vill ha. Du vet vad jag vill ha.
Det var då, i det ögonblicket, det slog honom.
Du blir min undergång, hade han sagt till den unga kvinnan föregående kväll.
Hon skulle bli hans undergång, men det var det värt.
Kungen tänkte inte ens, tvekade inte, när han mötte prinsens blick –och nickade.
En liten rörelse, och han gav bort sitt kungarike.
En liten rörelse, och han visste precis vad han var tvungen att göra.
De följande sekunderna blev som ett töcken. Prinsens belåtna flin var signalen till den tävlande blodättlingen. Signalen som fick blodättlingen att tveka, och därmed spetsas av den unga kvinnans svärd.
Nu återstod bara han och hon, och ett förstapris som den som överlevde kunde göra anspråk på.
Bara ett alternativ återstod, och han ifrågasatte det inte. Han hade köpslagit för att rädda hennes liv – en uppgörelse som skulle förstöra hans kungarike, och som bara gav honom en enda utväg.
Trehundra år var en lång tid att leva. Längre än vad någon varelse förtjänade, tänkte han ofta.
I flera långa sekunder stirrade de på varandra, orörliga. Hon hade taggarna utåt men var samtidigt så enkel att genomskåda. I sprickorna såg han hennes inre konflikt, hennes smärta.
Hon skulle inte bli den första att röra sig, det visste han.
Istället gjorde han det.
Han kände henne så väl vid det här laget. Visste precis vilka knappar han skulle trycka på för att släppa lös den där hänsynslösa, dödliga och sjukt vackra styrkan. Han var en bra skådespelare och spelade sin roll väl – även om han led varje gång hans kniv kom åt hennes hud.
Många år senare skulle historikerna viska: Varför? Varför gjorde han det?
Om de kunde ha frågat honom den kvällen hade han kanske svarat: Är det verkligen så svårt att förstå?
Hennes ögon var det sista han såg när han dog.
De var vackra ögon. Ovanliga. Silvergrå, som månen, ofta med en mörk skugga över sig. Hon var vacker hela hon, men ögonen var fantastiska. Han hade aldrig sagt det till henne. Där och då, med hennes kniv över sig och nattelden härjande runt dem, undrade han om han borde ha gjort det.
Hennes blick avslöjade mer än hon förstod, och han märkte när hon insåg, när hon kom på att han hade lurat henne.
Han kunde nästan inte hålla sig för skratt. Självklart skulle hon inse det. Hon, och de där ögonen, hade alltid sett rakt igenom honom.
Men nu var det för sent. Han tog tag i hennes handled och kände henne rygga tillbaka.
Hans sista ord var inte: Du har vackra ögon.
Hans sista ord var: ”Gör slut på mig.”
Hon skakade på huvudet, och kylan i hennes ansikte övergick i bestörtning.
Men han visste att han gjorde det rätta, och hennes beslutsamma blick lugnade honom. En blick som var helt unik, som tillhörde både människa och vampyr och som var både eldig och omtänksam.
Hon var mer förtjänt av vad som skulle komma härnäst.
”Gör slut på mig” , sa han och drog i hennes handled.
Och han såg henne rakt i ögonen när han dödades av den enda personen som förtjänade att döda honom.
Kanske hade kungen alltid vetat att hans största kärlek skulle bli hans fördärv. Kanske förstod han det redan första gången han träffade henne.
Andra gången han dog förstod han det också.
Kapitel 1 – Oraya
Innan jag öppnade ögonen varje morgon, i det grumliga mellanlandet mellan sömn och vakenhet, levde min pappa.
Den stunden uppskattade jag, när mardrömmarna hade bleknat men ännu inte ersatts av den bistra verkligheten. Jag brukade vända mig i sidenlakanen, ta ett djupt andetag och känna den välbekanta doften av ros, rökelse, sten och damm. Jag låg i den säng jag sovit i varje natt i femton år, i rummet som alltid varit mitt, i slottet där jag vuxit upp. Och min pappa Vincent, kung av Nattätten, levde.
Sedan öppnade jag ögonen och vakenhetens oundvikliga klarhet kastade sig grymt över mig, och min pappa dog igen.
De där sekunderna mellan sömn och vakenhet var dagens bästa.
Ögonblicket när minnet kom tillbaka var det värsta.
Ändå var det värt det. Jag sov när jag kunde, bara för att få tillbaka de där dyrbara sekunderna. Men man kan inte stanna tiden. Kan inte hindra döden.
Jag försökte ignorera att sekunderna blev färre för varje gång jag vaknade.
Den här morgonen när jag öppnade ögonen var min pappa död.
BANK, BANK, BANK .
Personen som bankade på dörren hade inget tålamod kvar.
Personen som bankade? Jag visste precis vem det var.
Jag rörde mig inte.
Jag kunde inte röra mig, för sorgen hade gripit tag i mina armar och ben.
Jag spände käken, så hårt att det gjorde ont, och hoppades att tänderna skulle spricka. Jag greppade lakanet så hårt att knogarna vitnade och jag
kände lukten av rök osa runt dem. Nattelden – min magi.
Jag hade blivit bestulen på något dyrbart. De där grumliga sekunderna när allt var som vanligt.
Sömnen lämnade mig med bilden av Vincents utslagna kropp fastetsad i huvudet, lika död och stympad, oavsett om jag sov eller var vaken.
”Öppna, prinsessan!” Rösten dånade i rummet trots att dörren var stängd. ”Tror du inte att jag vet att du är vaken? Jag vill hellre att du släpper in mig än att jag måste bryta mig in.”
Jag hatade den rösten. Hatade den.
Jag behövde tio sekunder till innan jag orkade titta på honom. Fem till.
BANK .
Jag slängde av mig täcket, hoppade upp ur sängen, stegade genom rummet och öppnade dörren.
”Om du bankar”, andades jag, ”en enda gång till, kommer jag … ”
Min man log mot mig och sänkte näven, som han precis var på väg att slå mot dörren igen. ”Där är hon.”
Jag hatade det där ansiktet.
Jag hatade den där frasen.
Och mest av allt hatade jag att jag kunde höra den dolda oron, kunde se honom syna mig från topp till tå, för en snabb men grundlig utvärdering. Hans blick stannade på mina knutna händer, i vilka jag höll en bit bränt sidentyg.
Jag ville använda det för att hota honom, påminna honom om att sidenet kunde vara han om han inte var försiktig. Men när jag såg oron flimra till i hans ansikte lade sig ilskan.
Jag gillade ilskan. Den var konkret och stark och fick mig att känna mig mäktig.
Men jag kände mig allt annat än mäktig när jag tvingades inse att Raihn – mannen som hade ljugit för mig, fängslat mig, störtat mitt rike och mördat min far – verkligen brydde sig om mig.
Jag kunde inte ens titta på Raihns ansikte utan att minnas det nerstänkt av min pappas blod.
Utan att minnas hur han tittat på mig den gången då vi tillbringade en natt tillsammans, som om jag var den mest värdefulla i världen.
För mycket känslor. Jag tryckte illvilligt bort dem trots att det gjorde fysiskt ont, som att svälja rakblad. Det var lättare att inte känna någonting.
”Vad är det?” frågade jag. Det hördes att luften gått ur mig, och frågan var inte den verbala käftsmällen jag ville förmedla.
Jag önskade att jag inte såg besvikelsen i Raihns ansikte. Oron, till och med.
”Jag är här för att tala om för dig att göra dig i ordning”, sa han. ”Vi har gäster.”
Gäster?
Tanken fick mig att må illa – tanken på att stå framför främlingar och känna deras blickar. Behöva vara samlad, samtidigt som jag kände mig som ett inburat djur.
Du kan kontrollera dina känslor, lilla orm, viskade Vincent i mitt öra.
Jag lärde dig det.
Jag ryckte till.
Raihn lade huvudet på sned och rynkan mellan ögonbrynen djupnade.
”Vad är det?”
Fan, jag hatade att han kunde läsa av mig.
”Ingenting.”
Jag visste att Raihn inte trodde mig. Och han visste att jag visste det. Det var så irriterande.
Jag tryckte undan tanken, tills den bara var ett avdomnat surr i bakhuvudet, och lade på ytterligare ett lager is. För att hålla känslorna i schack på det här sättet krävdes konstant ansträngning, och jag var tacksam över att jag hade förmågan att göra det.
Raihn stirrade förväntansfullt på mig, men jag sa ingenting.
”Och?” sa han. ”Inga frågor?”
Jag skakade på huvudet.
”Inga förolämpningar? Ingen vägran? Inget bråk?”
Vill du att jag ska bråka? frågade jag nästan. Men då skulle jag tvingas att se oron i hans blick och behöva ta hand om den komplicerade känslan också.
Så jag bara skakade på huvudet.
Han harklade sig. ”Okej, här. Den är till dig.” Han räckte fram en sidenkasse.
Jag ställde inga frågor.
”Det är en klänning”, sa han.
”Okej.”
”Att ha på dig på mötet.”
Mötet. Det lät viktigt.
Du bryr dig inte, påminde jag mig själv.
Han väntade på en fråga, men jag fortsatte att tiga.
”Det är den enda jag har, så det är ingen idé att protestera om du inte gillar den.”
Så patetiskt transparent. Det där hade han bara sagt för att se om jag skulle reagera.
Jag öppnade kassen och tittade ner på ett glänsande svart sidentyg.
Det stramade över bröstet. Siden, inte läder. Efter allt som hänt var tanken på att röra mig i slottet iklädd något annat än ett pansar inte ett dugg lockande.
Men jag sa: ”Det går bra.” Ville bara att han skulle försvinna.
Men som alltid nuförtiden stod Raihn kvar och dröjde med blicken, som om han hade mer att säga och att allt det när som helst kunde bubbla upp till ytan.
”Vad är det?” frågade jag otåligt.
Det kändes som om mina stygn sprack, ett efter ett.
”Klä på dig”, sa han till slut, till min lättnad. ”Jag är tillbaka om en timme.”
När han gått stängde jag dörren, lutade mig mot den och andades långsamt ut. De senaste minuterna hade varit en plåga, och jag undrade hur jag skulle klara mig ännu längre inför Raihns kumpaner. I flera jävla timmar.
Jag skulle inte fixa det.
Jo, det gör du, viskade Vincent i mitt öra. Visa dem hur stark du är.
Jag knep ihop ögonen. Ville luta mig mot rösten.
Men den tynade bort i vanlig ordning och min pappa var död igen.
Jag satte på mig den dumma klänningen.
Raihn var nervös.
Jag önskade att jag inte märkte det så lätt. Ingen annan verkade göra det, och varför skulle de det? Hans uppträdande var felfritt. Han förkroppsligade rollen som erövrarkung lika väl som han hade förkroppsligat rollen som människa på puben, rollen som blodtörstig tävlingsdeltagare och rollen som min älskare och kidnappare.
Men jag märkte det. Såg musklerna i käken spänna sig. Såg den lätt glasartade, alltför fokuserade blicken. Såg att han hela tiden rörde vid manschetterna, som om han var obekväm i kläderna han bar.
När han återvände till mitt rum kunde jag inte låta bli att stirra.
Han bar en vacker svart jacka med blå kant och matchande band över axeln som såg imponerande ut tillsammans med knapparna och brokaden i silver. Jackan var väldigt lik den från Månpalatset, som han hade burit på Halvmånebalen. Den gången hade han deltagit motvilligt och därför inte fixat håret eller rakat sig. Nu var han renrakad, och det kammade håret var uppsatt för att framhäva toppen av arvsmärket i nacken. Vingarna var utfällda och avslöjade klarröda kanter.
Och …
Jag blev så tjock i halsen att jag knappt kunde svälja, knappt ens andas.
Att se kronan på Raihns huvud var som att få ett svärd mellan revbenen. Silverspirorna i Raihns rödsvarta hår stod i sådan kontrast till hur kronan sett ut på min pappas blonda kalufs.
Senast jag sett kronan hade den varit täckt av blod, och legat nertryckt i sanden på amfiteatern, när min pappa dog i mina armar.
Hade någon behövt rota runt bland det som återstod av Vincents kropp för att få tag på kronan? Hade någon stackars tjänare behövt skrubba bort blod, hud och allt annat som fastnat i de intrikata mönstren?
Raihn synade mig uppifrån och ner.
”Vad fin du är”, sa han.
Senast han hade sagt det, på balen, hade en rysning gått längs min ryggrad. Då hade orden inneburit en massa dolda löften.
Nu lät de som en lögn.
Klänningen var okej. Bara okej. Enkel. Smickrande. Tunt siden av bra kvalitet som måste ha sytts upp specifikt åt mig för att passa så bra, men jag hade ingen aning om hur de fått mina mått. Den var ärmlös och hade en hög krage och knappar på diagonalen.
I hemlighet var jag tacksam över att den täckte mitt arvsmärke.
Nuförtiden undvek jag att se mig i spegeln när jag bytte om. Dels för att jag såg för jävlig ut, men också för att jag hatade att se arvsmärket.
Vincents arvsmärke. Varenda lögn, inristad i min hud. Varenda fråga jag aldrig kunde få svar på.
Det var naturligtvis avsiktligt att arvsmärket skulle döljas. Om jag skulle visas upp inför viktigt Rishan-folk förväntades jag se så ofarlig ut som möjligt.
Raihn såg lite besvärad ut. ”Den är inte knäppt”, sa han.
Han gjorde en gest mot klänningshalsen. Förutom spännena framtill fanns det knappar där bak också, och jag hade bara lyckats komma halvvägs.
”Vill du att jag … ”
”Nej.”
Det kom lite för snabbt, för jag insåg direkt att jag inte hade något val. ”Visst”, sa jag efter en stund.
Jag vände mig om och blottade min nakna rygg för min främsta fiende.
Vincent skulle skämmas över vad jag gjorde, tänkte jag bittert.
Jag hade hellre känt en dolk än Raihns händer. Hade hellre känt ett knivblad än hans alltför varsamma fingertoppar på min hud. Samtidigt längtade en del av mig efter den beröringen.
Vad var jag för en sorts dotter som kunde känna så efter allt som hänt?
Jag andades in och blåste inte ut luften förrän han knäppt den sista knappen. Jag väntade på att han skulle ta bort händerna men det gjorde han inte. Det kändes som om han ville säga något.
”Vi är sena.”
Cairis röst fick mig att hoppa till, och Raihn drog bort händerna. Cairis lutade sig leende mot dörrkarmen. Leendet var alltid där, men jag visste att han hade mig under konstant uppsikt. Han önskade livet ur mig, och jag kunde förstå det. Ibland önskade jag också livet ur mig.
”Då så.” Raihn harklade sig. Rörde vid manschetterna.
Nervös. Jättenervös.
En tidigare version av mig själv, den som låg begravd under dussintals lager av is, skulle ha varit nyfiken.
Raihn sneglade på mig över axeln, log snett och tryckte undan känslorna på samma sätt som jag gjorde.
”Då så, prinsessan. Nu ger vi dem en show.”
Tronsalen hade städats upp sedan jag var här sist. Konstverk och dekorationer hade ersatts, och trasiga Hiaj-föremål hade tagits bort. Gardinerna var fråndragna och avslöjade Sivrinajs silverfärgade silhuett. Läget i staden var lugnare än det hade varit för några veckor sedan, men då och då kunde man se små gnistor av ljus i fjärran. Raihns män hade fått större delen av innerstaden under kontroll, men från mitt sovrumsfönster såg jag då och då sammandrabbningar i utkanten av Sivrinaj. Hiaj-klanen tänkte inte ge sig utan en kamp – inte ens mot Blodätten.
Något som liknade stolthet gjorde sig påmint. Eller var det oro. Det var så svårt att veta.
Min pappas tron – Raihns tron – stod mitt på podiet. Cairis och Ketura, iklädda sina finaste utstyrslar, intog platserna bakom tronen, som Raihns plikttrogna gardister. Jag antog att jag skulle slå mig ner bredvid dem, men Raihn lade huvudet på sned och drog sedan fram min stol så att den stod bredvid tronen.
Cairis tittade på honom som om han precis hade tappat förståndet.
”Är du säker?” viskade han, men jag hörde ändå.
”Absolut”, svarade Raihn och vände sig mot mig. Han gjorde en gest mot stolen medan han satte sig, och gav inte Cairis chansen att opponera sig. Men rådgivarens snörpta mun sa mer än tillräckligt. Precis som Keturas elaka blickar.
Om det var meningen att jag skulle bli rörd av Raihns generositet eller vänlighet eller vad fan det nu var, så funkade det inte. Jag satte mig bara ner och tittade inte på honom.
En tjänare stack in huvudet mellan dubbeldörrarna och bugade. ”De är här, Ers höghet.”
Raihn tittade på Cairis. ”Var fan är han?”
I ett moln av cigarillrök gjorde Septimus entré och klev graciöst upp på podiet. Han följdes av två kvinnliga gardister, blodättlingar förstås. Desdemona och Ilia var långa och smala, och så lika att jag var säker på att de var systrar. Jag hade aldrig hört någon av dem tala.
”Ursäkta”, sa han lättsamt.
”Fimpa den där”, muttrade Raihn.
Septimus skrattade. ”Jag hoppas att du tänker vara artigare mot dina adelsmän.”
Men han lydde och släckte cigarillen i handflatan. Lukten av rök ersattes med lukten av bränt kött. Cairis rynkade på näsan.
”Trevligt”, sa han torrt.
”Kungen av Nattätten bad mig att släcka den. Det vore oförskämt att vägra.”
Cairis himlade med ögonen. Raihn, å andra sidan, stirrade mot de stängda dubbeldörrarna på andra sidan salen, i väntan på något. Han visade inga känslor, såg till och med lite kaxig ut.
Jag visste bättre.
”Vale?” Frågan riktades mot Cairis.
”Båten måste vara försenad. Han borde varit här nu.”
”Mm.”
Det hade lika gärna kunnat vara en svordom.
Ja, Raihn var väldigt, väldigt nervös.
Men hans röst var lugn och lättsam när han sa: ”Då antar jag att vi är redo, eller hur? Öppna dörrarna. Släpp in dem.”
Människa eller vampyr, reglerna för
överlevnad är desamma: lita aldrig på någon, ge aldrig vika och skydda ditt hjärta.
Efter Kejari är Orayas värld i spillror. Fångad i sitt eget kungarike sörjer hon Vincent, den enda familj hon haft. Hennes ursprung var en lögn, och hon kan inte lita på någon – särskilt inte Raihn.
När han åter erbjuder en allians ser Oraya sin chans att återta kontrollen och hämnas på den älskare som förrått henne. Men för att lyckas måste hon använda en uråldrig, förödande kraft. Kommer hon att välja makten – eller den kärlek som kan bli hennes undergång?
En gastkramande, episk fantasyroman fylld av mörk magi och blodtörstiga intriger, från den bästsäljande författaren Carissa Broadbent. Fortsättningen på Crowns of Nyaxia del 1: The Serpent & the Wings of Night.