CROWNS OF NYAXIA
CARISSA BROADBENT
CROWNS OF NYAXIA DEL 1
CARISSA BROADBENT
Översättning: Mikaela Hincks
Från författaren:
Den här boken innehåller ämnen som kan vara svåra för vissa läsare, inklusive våld, tortyr (antydningar), minnen av våldtäkt (återkallat samtycke), självskadebeteenden, emotionella övergrepp, slaveri och hänvisningar till sexuella övergrepp.
Kungen visste inte då att hans största kärlek också skulle bli hans fördärv – inte heller att den skulle komma i form av ett hjälplöst litet människobarn.
Hon var ett ensamt litet liv bland de vitt spridda ruinerna, den enda levande varelsen på över etthundrafemtio kilometer. Barnet var kanske fyra, kanske åtta – det var svårt att säga eftersom hon var så väldigt liten, även med mänskliga mått mätt. Bara en skör liten varelse med svart glansigt hår som hängde ner över de stora grå ögonen.
Någonstans, begravd under förkolnade bjälkar och krossad sten, låg förmodligen flickans familj, sönderklämd till oigenkännlighet. Eller så hade deras härjade kroppar lämnats ute av rovdjuren, de rovdjur som nu förföljde barnet med samma intresse som en hök för en kanin.
Människorna var förstås inget mer än så i den här världen – villebråd, skadedjur eller ofta bådadera.
De trevingade männen landade framför henne och log åt sin lycka. Omedelbart började den lilla flickan kämpa mot bråten som höll henne fastklämd. Hon kände igen dem – kände igen deras spetsiga tänder och svarta, fjäderlösa vingar, och kanske kände hon till och med igen uniformerna, de mörklila som tillhörde Nattättens Hiaj-klan. Kanske hade männen som bränt ner hennes hem burit uniformer som dessa.
Men hon kunde inte springa. Hennes kläder var trasiga och hopplöst intrasslade i spillrorna runt henne. Hon var för liten för att flytta på stenarna.
”Titta här. Ett litet lamm.” Männen närmade sig. När en av dem sträckte sig efter henne, morrade hon åt honom och bet i hans fingrar med små, trubbiga tänder.
Soldaten fräste till och drog bort handen medan hans kamrater skrattade.
”Ett lamm? Mer som en huggorm.”
”Eller en snok”, hånade en annan.
Den bitna soldaten gned sig om handen och torkade bort lite blod. Han gick ännu lite närmare. ”Spelar ingen roll”, muttrade han. ”De smakar likadant. Och jag vet inte hur det är med er, era jäklar, men jag är hungrig efter en så lång natt.”
Då föll en skugga över dem.
Männen tystnade. De sänkte huvudena i vördnadsfulla bugningar.
Den svala luften darrade, och mörkret smekte deras ansikten och vingar, som en kniv smeker en strupe.
Hiaj-kungen yttrade inte ett ord. Det behövde han inte. I samma ögonblick som han visade sig tystnade hans krigare.
Fysiskt var han inte den starkaste vampyren. Han var inte den våldsammaste krigaren eller den visaste mannen. Men det sades att han var välsignad av gudinnan Nyaxia själv, och alla som någonsin träffat honom svor att det var sant. Makt sipprade ur alla hans porer, och döden färgade vartenda andetag.
Soldaterna sa ingenting när han klev över ruinerna av det lilla hemmet.
”Rishan-klanen är utrotad i området”, vågade en av dem säga efter en lång stund. ”Resten av våra män har åkt norrut och …”
Kungen höjde handen, och soldaten tystnade.
Han knäböjde framför den lilla flickan, som blängde på honom. Så ung, tänkte han. Hennes liv, bara några år, var ingenting jämfört med hans århundraden. Och ändå utstrålade hon ett sådant intensivt hat, från ögon som speglade månskenet.
”Hittades hon här?” frågade kungen.
”Ja, Ers majestät.”
”Är hon orsaken till blodet på din hand?”
En våg av illa tillbakahållna skratt från de andra soldaterna. Det hördes på svaret att soldaten skämdes. ”Ja, Ers majestät.”
De trodde att han hånade dem. Men detta hade inget med dem att göra.
Han sträckte sig efter flickan, som nafsade efter honom. Han lät henne bita, och drog inte åt sig handen fastän hennes små tänder sjönk ner i hans beniga pekfinger.
Hon såg honom rakt in i ögonen utan att blinka, och han tittade på henne med stigande intresse.
Det här var inte blicken hos ett panikslaget barn som inte visste vad hon gjorde.
Det här var blicken hos en varelse som förstod att hon konfronterade döden, och som ändå valde att spotta den i ansiktet.
”En liten orm”, mumlade han.
Männen bakom honom skrattade. Han ignorerade dem. Det var inget skämt.
”Är du helt ensam?” frågade han mjukt.
Flickan svarade inte. Hon kunde inte prata med hans finger mellan tänderna.
”Om du släpper mitt finger”, sa han, ”ska jag inte skada dig.”
Flickan gjorde inte som han sa, utan stirrade bara medan svart blod rann ner för hennes haka.
Kungens mungipor åkte upp. ”Bra. Du borde inte lita på mig.”
Han bände loss fingret och drog sedan försiktigt bort flickan från bråten medan hon slog vilt omkring sig. Trots sitt våldsamma motstånd var hon helt tyst. Det var först när han lyfte upp henne – Gudinna, så lätt hon var, han kunde ha hållit henne med en hand – som han insåg hur skadad hon var. De trasiga kläderna var genomdränkta av blod, och den söta doften trängde in i hans näsborrar när han tryckte henne mot bröstet. Hon var på vippen att svimma, men spände kroppen så mycket att hon höll sig vid medvetande.
”Vila, lilla orm. Ingen kommer att skada dig.”
Han strök henne över kinden och hon försökte bita igen, men hans fingertoppar bar spår av magi. Som en viskning i natten medförde den en drömlös sömn, alltför djup för att ens denna lilla elaking skulle kämpa emot.
”Vad vill du att vi gör med henne?” frågade en av soldaterna.
Kungen gick förbi dem. ”Ingenting. Jag tar henne.”
Ett ögonblicks tystnad. Även om kungen inte kunde se dem visste han att de utbytte förvirrade blickar.
”Vart?” frågade en av dem till sist.
”Hem”, svarade kungen.
Barnet sov med ena handen hårt knuten runt sidentyget i kungens skjorta. Fortfarande kämpande, på sitt lilla sätt, även i sömnen.
Hem. Han skulle ta med henne hem.
Kungen av Hiaj-vampyrerna – erövrare av Nattätten, välsignad av gudinnan Nyaxia och en av de mäktigaste männen som vandrat i detta eller något annat rike – såg nämligen ett uns av sig själv i detta barn. Och där, precis under den lilla knutna näven, rörde sig något varmt och bitterljuvt i bröstet vid åsynen av henne. Något farligare än hunger.
Hundratals år senare skulle historiker och forskare begrunda detta ögonblick. Detta beslut, som en dag skulle störta ett imperium.
Vilket märkligt beslut, skulle de viska. Varför gjorde han så?
Varför, kan man undra.
När allt kommer omkring vet vampyrer, bättre än någon annan, vikten av att skydda sina hjärtan.
Och kärlek är förstås den högsta insatsen.
DEL 1 SKYMNING
Det började som träning. Bara en liten lek, lite motion. Något jag behövde bevisa för mig själv. Jag var inte säker på när det hade utvecklats till en sport – mitt skamliga, hemliga uppror.
Vissa skulle nog tycka att det var dumt att jag, en människa, jagade på natten, när jag var i ett avsevärt underläge jämfört med mina villebråd.
Men det var på natten de var igång, så då var jag det också.
Jag tryckte mig mot väggen med dolken i ett hårt grepp.
Natten var varm och fuktig, långt efter solnedgången. Stanken trängde sig på som ett tjockt, ruttet moln – härsken mat från grändens sopor, ja, men också ruttnande kött och surt blod. Vampyrerna brydde sig inte om att städa upp efter sig i Nattättens människodistrikt.
Det var tänkt att människor skulle kunna känna sig trygga här, inom kungarikets murar. Men människorna var på alla sätt underlägsna nattättlingarna, svagare, så i realiteten gick de därför aldrig säkra.
Mannen, som tillhörde Hiaj-klanen, lät vingarna vara framme. Tydligen var han inte så mycket för magi, eftersom han inte hade trollat bort dem och på så sätt gjort jakten enklare. Eller så kanske han bara njöt av effekten de hade på hans byte. Vissa vampyrer gillade att visa upp sig. Gillade att bli fruktade.
Från taket såg jag mannen följa sitt byte – en liten pojke, kanske tio år gammal, men undernärd och därför liten till växten. Pojken befann sig på den inhägnade gården till ett lerhus och lekte med en boll, omedveten om att döden kom smygande.
Det var ingen bra idé att låta pojken vara ute helt själv på natten. Å andra sidan visste jag bättre än de flesta att man blir avtrubbad av att växa
upp i ständig fara. Kanske hade den här familjen hållit sina barn inne efter mörkrets inbrott varje dag under de senaste tio åren. Det krävdes bara ett misstag, en distraherad mamma som glömde att ropa in honom, en grinig unge som inte var redo att komma in på middag. Bara en natt i ett helt liv.
Det hände så ofta.
Men det skulle inte hända i kväll. När vampyren rörde sig gjorde jag det också.
Jag hoppade från taket ner på kullerstenarna. Jag var tyst, men vampyrer hade extremt bra hörsel. Mannen vände sig om och hälsade med iskalla ögon och ett flin som avslöjade en glimt av skarpt elfenben.
Kände han igen mig? Ibland gjorde de det. Den här fick inte chansen.
Vid det här laget gick det nästan på rutin. Ett system som jag hade finslipat till perfektion under hundratals nätter, precis som den här.
Vingarna först. Två hugg, ett genom varje – tillräckligt för att hindra honom från att flyga. Med Hiaj-vampyrer var det enkelt eftersom hinnorna var ömtåliga som papper. Ibland fångade jag Rishan-vampyrer och det var lite mer utmanande, eftersom deras fjäderbeklädda vingar var svårare att komma igenom. Men jag hade förfinat tekniken. Det här steget var viktigt, och det var därför det kom först. Jag behövde ha kvar dem nere på marken. En gång gjorde jag misstaget att hoppa över det, och var nära att dö.
Jag kunde inte vara starkare än de, så jag var tvungen att vara mer noggrann.
Inte göra ett enda misstag.
Vampyren gav ifrån sig ett ljud – det lät som om han flämtade av smärta och morrade av raseri samtidigt. Mitt hjärta bultade och blodet rusade i ådrorna. Kanske kände han lukten. Jag tillbringade hela mitt liv med att dölja doften av mitt blod, men just nu var jag glad över den. Den gjorde dem dumma. Den här dåren var inte ens beväpnad, och ändå kastade han sig över mig utan att tänka.
Jag älskade – verkligen älskade – när de underskattade mig.
En kniv i sidan, under revbenen. En annan i halsen.
Inte tillräckligt för att döda. Tillräckligt för att få honom att vackla.
Jag tryckte honom mot väggen och höll fast honom med ena knivbladet.
Jag hade doppat kanterna i dhaivinth – ett tillfälligt förlamande gift, starkt men kortlivat. Det skulle bara fungera i några minuter, men det var allt jag behövde.
Han lyckades riva mig några gånger på kinden med sina rakbladsvassa naglar innan hans rörelser blev klenare. Och precis när han började blinka, som om han försökte väcka sig själv, slog jag till.
Du måste trycka hårt för att ta dig igenom bröstbenet.
Det gjorde jag – tillräckligt hårt för att knäcka benet, för att öppna passagen till hans hjärta. Vampyrer var starkare än jag på alla sätt – deras kroppar var muskulösare, rörelserna snabbare, tänderna skarpare.
Men deras hjärtan var lika mjuka.
I samma ögonblick som min kniv punkterade bröstet, hörde jag alltid min pappa Vincents röst.
Titta inte bort, lilla orm, viskade han i mitt öra.
Det gjorde jag inte. Aldrig. För jag visste vad jag skulle få se där i mörkret. Jag visste att jag skulle se en vacker pojke, någon jag en gång älskat, och exakt hur han sett ut när min kniv gled in i hans bröst.
Vampyrer var dödsgudinnans barn. Därför var det lite lustigt att de fruktade döden lika mycket som människor gjorde. Jag tittade på dem varje gång, och såg skräcken i deras ansikten när de insåg att de var på väg mot den.
På det sättet var vi i alla fall lika. I slutändan var vi lika jävla fega.
Vampyrblod var mörkare än människoblod. Nästan svart, som om det gradvis hade mörknat av allt djur- och människoblod som hade konsumerats under århundradena. När jag väl lät vampyren falla var jag täckt i det.
Jag tog ett steg tillbaka och först då såg jag familjen stirra. Jag hade varit tyst, men inte tillräckligt tyst för att inte märkas, eftersom jag mer eller mindre stod på deras tröskel. Pojkens mamma höll honom hårt i famnen och bredvid stod en man och ett till barn, en yngre flicka. De var smala, de enkla kläderna slitna och fläckiga efter långa arbetsdagar. Alla fyra stod i dörröppningen med blickarna fästa på mig.
Jag stelnade till, likt ett rådjur som vittrade fara i skogen.
Konstigt att det var dessa svältande människor, inte vampyren, som fick mig att känna mig mer som en jagad än en jägare.
När jag var med vampyrer visste jag vad jag var. Men när jag tittade på dessa människor blev konturerna suddiga – som om jag tittade på en förvrängd spegelbild av mig själv.
Kanske var den spegelbilden mitt verkliga jag.
Människorna var som jag. Och ändå kunde jag inte hitta någon gemensam nämnare. Jag föreställde mig att om jag öppnade munnen för att prata så skulle vi inte ens förstå varandras läten. I mina ögon såg de ut som djur.
Den hemska sanningen var att en del av mig kände avsmak för dem, på samma sätt som jag kände avsmak för mina mänskliga brister. Och en annan del av mig – kanske den del som kom ihåg att jag en gång hade bott i ett hus precis som detta – ville våga sig närmare.
Vilket jag naturligtvis inte gjorde.
Nej, jag var ingen vampyr. Så mycket stod klart, varje sekund, varje dag. Men jag var heller inte en av dem.
Plötsligt kände jag något kallt mot kinden. Jag rörde vid den och fingrarna blev våta. Regn.
Dropparna störde vår andlösa tystnad. Kvinnan steg fram, som för att säga något, men jag hade redan glidit tillbaka in i skuggorna.
Jag kunde inte motstå omvägen. Normalt sett skulle jag ha smugit tillbaka till mitt rum i det västra tornet. Istället hoppade jag över trädgårdsmuren till öster om slottet och begav mig till en av tjänstebostäderna, där jag klättrade in genom ett fönster. Det vette mot en spretig buske med indigoblå blommor som lyste som silver i månskenet. När stövlarna landade på det släta trägolvet halkade jag till och ramlade nästan. Jag svor.
Ett skratt som nästan lät som en kråka övergick snabbt i en kakofoni av hostningar.
”Siden”, kraxade den gamla kvinnan. ”Bästa fällan för små inbrottstjuvar.”
”Det här stället är en jävla katastrof, Ilana.”
”Äsch.” Hon kom runt hörnet och kikade på mig med sina smala ögon,
drog ett djupt och ljudligt bloss på cigarren och blåste ut röken genom näsan. Hon var draperad i chiffong i olika färger och hennes beundransvärt tjocka gråsvarta hår var uppsatt. Guldhängen dinglade från örsnibbarna, och de rynkiga ögonlocken var målade med gråblå ögonskugga och generösa kajalstreck.
Hennes lägenhet var precis lika färgstark och kaotisk som hon – överallt fanns kläder och smycken och färger. Jag hade kommit in genom vardagsrumsfönstret, som jag nu drog igen för att stänga ute regnet. Bostaden var pytteliten men mycket finare än de sönderfallande lerhusen i slumområdena i människodistriktet.
Hon synade mig uppifrån och ner, medan hon rörde vid sin hals. ”Jag tar ingen kritik från en dränkt katt som du.”
Jag såg ner på mig själv och bleknade. Först nu, i det varma skenet från lyktan, insåg jag hur jag såg ut.
”Man skulle aldrig kunna gissa att du är söt under allt det där, Oraya”, fortsatte hon. ”Du gör allt för att se så oattraktiv ut som möjligt. Vilket påminner mig! Jag har något åt dig. Här.” Med knöliga artrithänder rotade hon igenom en skrynklig hög bredvid sig och kastade sedan en tygbit genom rummet. ”Ta emot.”
Jag fångade den och vecklade ut den. Sidensjalen var nästan lika lång som jag och var vackert mörklila med broderade kanter i guld.
”Fick mig att tänka på dig.” Ilana lutade sig mot dörrkarmen och tog ytterligare ett bloss på cigarren.
Jag frågade inte varifrån hon fått den. Åldern hade inte påverkat hennes skickliga, långa fingrar.
”Du borde behålla den. Jag kommer inte använda den, det vet du.”
Dag ut och dag in klädde jag mig i bara svarta enkla kläder som inte drog till sig någon uppmärksamhet och gjorde att jag kunde röra mig fritt. Jag hade aldrig på mig starka färger, eftersom det skulle dra till sig oönskade blickar, och inte löst sittande plagg eftersom de var lätta för andra att gripa tag i. Jag bar heller aldrig alltför åtsittande kläder, eftersom de skulle begränsa mig under slagsmål eller flykt. Jag hade oftast på mig skinnkläder, även i sommarhettan. De skyddade och var diskreta.
Visst, jag beundrade vackra kläder lika mycket som alla andra. Men
jag var omgiven av rovdjur. Fåfänga kom i andra hand, efter överlevnad.
”Jag vet att du älskar den, din lilla råtta. Även om du är för rädd för att ha den på dig. Förbannat synd. Ni ungdomar vet inte hur fina ni är. Färgen passar dig. Men jag bryr mig inte ifall du bara har den att dansa naken i hemma på kammaren. ” Ilana retades med mig.
Jag höjde på ögonbrynen och tittade på den färgglada högen. ”Är det vad du gör med dina?”
Hon blinkade. ”Det och lite till. Och låtsas inte att du inte också gör det.”
Ilana hade aldrig varit i mitt rum, och ändå kände hon mig tillräckligt väl för att veta att jag faktiskt hade en låda med färgglada plagg som jag samlat på mig genom åren. Saker som var onödigt vackra för att bära i det här livet, men som jag drömde om att bära i ett annat.
Hur mycket jag än försökte förklara det förstod inte Ilana varför jag var så försiktig. Otaliga gånger hade hon klargjort att hon var färdig –”Färdig!” – med försiktighet.
Jag visste ärligt talat inte hur kärringen hade överlevt så här länge, men jag var tacksam för det. Människorna jag hade sett i slummen tidigare var inte alls som jag, och vampyrerna som omgav mig var ännu mindre lika mig. Men Ilana var ett mellanting, precis som jag.
Om än av väldigt olika anledningar.
Jag hade vuxit upp i den här världen, men Ilana hade anslutit sig av egen fri vilja för tio år sedan. Som ung tonåring hade jag fascinerats av henne.
Jag hade inte träffat många andra människor. Jag insåg inte då att Ilana, till och med bland människor, var ganska unik.
Ilana rörde vid sin hals igen. Nu såg jag att tyget hon höll i inte var rött, eller hade åtminstone inte varit det från början. Jag gick närmare och lade märke till såren – sex stycken i par om två. Sedan var det bandaget på handleden. Hur många sår det täckte visste bara Nyaxia.
Jag måste ha gjort en grimas, för hon skrattade.
”Stor middag i kväll”, sa hon. ”Jag fick bra betalt. Betalt för att låta snygga män suga på min hals hela natten. Mitt yngre jag skulle ha varit överlyckligt.”
Jag kunde inte förmå mig att le, ens en smula.
Nej, jag hade ingen aning om hur Ilana hade överlevt så här länge. De flesta människor som frivilligt sålde sitt blod – av vilka det inte fanns så många – dödades inom ett år på jobbet. Jag visste alltför väl exakt hur lite självkontroll vampyrer hade när hunger fanns med i leken.
Vissa saker skulle jag och Ilana aldrig komma överens om.
”Vi kommer inte att ses på ett tag”, sa jag och bytte ämne. ”Jag ville bara meddela dig, så du inte blir orolig.”
Ilana rörde inte en min. Även i det svaga ljuset såg jag henne blekna två nyanser. ”Den jäveln. Du ska göra det.”
Jag ville inte ha det här samtalet, även om jag vetat att det skulle komma.
”Du borde åka ifrån innerstaden ett tag”, fortsatte jag. ”Åk till distriktet. Jag vet att du hatar det, men där är det åtminstone …”
”I helvete heller.”
”Det är Kejarin, Ilana. Du är inte säker här. Ingen människa är säker utanför det skyddade distriktet.”
”Skyddade distriktet. Den där slummen. Det finns en anledning till att jag flyttade därifrån. Det osar elände.” Hon rynkade på näsan. ”Elände och piss.”
”Men där är det säkert.”
Ironin i att jag sa detta, täckt av blod efter att ha återvänt från just den platsen, gick mig inte förbi.
”Äsch. Säkerhet är överskattat. Vad är det för liv? Du vill att jag ska åka när vi står inför den mest spännande händelsen på hundra år? Nej, min skatt. Det gör jag inte.”
Jag hade sagt till mig själv att behålla lugnet – hade förstått att Ilana förmodligen inte skulle lyssna. Ändå kunde jag inte dölja min frustration.
”Nu är du dum. Det är bara några månader. Eller till och med några dagar! Du kunde åka iväg under öppningsceremonin bara …”
”Dum! ” spottade hon ur sig. ”Är det hans ord? Är det vad han kallar dig när du vill göra något han inte kan kontrollera?”
Jag andades ut genom sammanbitna tänder. Ja, Vincent skulle kalla mig dum om jag vägrade att skydda mig själv utan goda skäl. Och han skulle ha rätt också.
Människodistriktet var kanske en slum, men människorna där hade
åtminstone något sorts skyddsnät. Här? Jag visste inte vad som kunde hända med Ilana, eller andra människor i innerstaden, när Kejarin började. Särskilt de som redan hade gått med på att ge av sitt blod.
Jag hade hört historier om hur människor hade använts i turneringen.
Jag visste inte vad som var sant och vad som var överdrift, men berättelserna fick det att vända sig i magen. Ibland ville jag fråga Vincent, men han skulle tro att jag var ängslig för egen del, och jag ville inte att han skulle oroa sig för mig mer än han redan gjorde. Och … han visste inte hur nära Ilana och jag hade kommit varandra de senaste åren.
Det fanns mycket som Vincent inte visste. Hans version av mig stämde inte alltid överens med vem jag var, precis som det fanns saker som Ilana aldrig skulle förstå.
Ändå visste jag inte vad jag skulle ha gjort utan dem. Jag hade ingen familj här. De som hade befunnit sig i huset där Vincent hittade mig hade dödats. Om jag hade några avlägsna släktingar i livet fanns de på en plats dit jag inte kunde ta mig, åtminstone inte förrän jag vunnit Kejarin. Men jag hade Vincent, och jag hade Ilana, och de hade blivit vad jag föreställde mig att en familj var. Men ingen av dem kunde förstå alla mina motsägelsefulla sidor.
Nu, när risken att förlora Ilana plötsligt blev alltför påtaglig knöt det sig i bröstet, och rädslan vägrade att släppa taget.
”Ilana, snälla.” Hon måste ha hört klumpen i min hals. ”Snälla, åk bara.” Ilanas ansikte mjuknade. Hon fimpade cigarren i ett överfullt askfat och kom så nära att jag kunde räkna rynkorna runt ögonen. Hennes läderartade hand smekte min kind. Hon luktade rök och alltför stark rosenparfym – och blod.
”Du är för söt”, sa hon. ”Taggig, men söt. På ett syrligt sätt. Som en ananas.”
Situationen till trots kunde jag inte låta bli att le. ”En ananas?”
Vilket löjligt ord. Kände jag henne rätt hade hon säkert hittat på det.
”Men jag är trött, mitt hjärta. Trött på att vara rädd. Jag lämnade distriktet för att jag ville se hur det var här, och det har varit precis lika äventyrligt som jag trodde. Här riskerar jag livet varenda dag. Precis som du.”
”Men du behöver ju inte vara dum.”
”Man blir rebellisk till slut, bryr sig inte. Jag vet att du vet det lika väl som jag. Även om du trycker ner färgerna längst in i byrålådan.” Hon tittade menande på mina blodfläckade kläder. ”Även om du döljer det i distriktets skuggiga gränder.”
”Snälla, Ilana. Bara en vecka, det behöver inte vara under hela Kejarin. Här.” Jag drog fram sjalen. ”Ta den här pråliga tygbiten och ge tillbaka den när du är hemma igen, så lovar jag att ha den på mig.”
Hon var tyst en lång stund, tog sedan emot sjalen och stoppade den i fickan. ”Okej då. Jag åker när det blivit morgon.”
Jag drog en lättnadens suck.
”Men du, din envisa lilla råtta …” Hennes händer kom farande mot mitt ansikte och tryckte ihop mina kinder. ”Var försiktig. Jag tänker inte tjata mer om vad han tvingar dig att göra.”
Jag drog mig ur hennes förvånansvärt starka grepp. ”Han tvingar mig inte att göra någonting.”
”Jaså inte?” Hennes hätska kommentar fick spottet att flyga ur munnen, men jag hann precis ducka. ”Bli inte en av dem. Det skulle vara …” Hon stängde munnen och såg på mig, och i blicken anade jag en våg av ofattbart starka känslor. ”Det skulle vara så jävla tråkigt.”
Det var inte vad hon hade velat säga, det förstod jag. Ilanas och min relation var av en annan sort – vi dolde ärlighet och besvärande ömhetsbetygelser för varandra. Precis som jag dolde att jag skulle tävla i Kejarin, dolde hon sin oro för mig.
Ändå skrämde det mig att se henne på gränsen till tårar. Först nu insåg jag att hon bara hade mig. Jag hade åtminstone Vincent, men hon hade ingen annan.
Jag tittade upp på klockan och svor till.
”Jag måste gå”, fick jag ur mig och gick mot fönstret. ”Drick inte ihjäl dig, din gamla hagga.”
”Akta så att du inte blir så uppblåst att du exploderar”, svarade hon och torkade ögonen. Tecknen på den sårbarhet hon visat var borta.
Galna gamla kärring, tänkte jag kärleksfullt.
Jag slängde upp fönstret och lät ångan från sommarregnet slå emot
mig. Jag hade inte tänkt stanna upp men jag hade något viktigt på tungan, ord som jag bara hade uttalat en gång tidigare, till någon som förtjänat det mindre.
Men Ilana hade redan gått tillbaka till sovrummet. Jag svalde det jag tänkt säga och tumlade ut i natten.
Människa eller vampyr, reglerna för
överlevnad är desamma: lita aldrig på någon, ge aldrig vika och skydda ditt hjärta.
Som adopterad av Nattättens Vampyrkung kämpar
Oraya för sin plats i en värld som vill se henne död. För att överleva deltar hon i Kejari, den brutala turneringen skapad av dödsgudinnan själv.
Men mot vampyrernas grymmaste krigare tvingas hon ingå en allians med sin farligaste rival, Raihn. Han är hänsynslös, en fiende till hennes fars krona – och den enda hon inte kan motstå. I Kejari finns ingen plats för medkänsla, och inget är farligare än kärlek …
En gastkramande, episk fantasyroman fylld av mörk magi och blodtörstiga intriger, från den bästsäljande författaren Carissa Broadbent. Läs också andra delen: The Ashes and the Star-Cursed King.