Läs mer om Therese Loreskär på wahlstroms.se
© Therese Loreskär 2025
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2025
Omslag: Emma Graves
Omslagsbilder: Adobe Stock och Shutterstock
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
isbn 978-91-32-21869-9
B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
1.Vår lärare Björn lutade sig mot skrivbordet. Hans runda glasögon hängde på sniskan och en av hans bruna tofflor hade ett trasigt klistermärke under sulan. Vi hade nyligen bytt platser i klassrummet och nu när jag satt längst fram såg jag allt.
”Jag förstår inte varför ni är så bråkiga just idag?” sa Björn. Han la ena handen på skrivbordet och två matteprov föll ner på golvet. Jag följde dem med blicken när de sakta åkte in och gömde sig under byrån. Båda proven hade varit fyllda med röda markeringar. Så jag förstod exakt varför de ville försvinna in under byrån för att aldrig mer hittas. Jag hoppades att inget av dem var mitt – men det var nog att hoppas på för mycket.
”Tycker du att vi bara är bråkiga idag? Det är ju inte så dåligt, för rektorn tycker att vi är bråkiga varje dag. Min pappa säger att det är skolans fel att vi är så jobbiga”, sa Majken glatt.
Fabian var lärare i den andra femman. Vi kallade honom
Lergök eftersom han alltid hade en gul lergök hängande runt halsen, som han blåste i så fort han ville något. Vilket var ofta.
”Vi kallar inte Fabian för Lergök, han heter Östlund i efternamn”, sa Björn.
”Men vi får kalla honom för skum alltså?” frågade Zack.
”Nej … nej, inte det heller.”
”Allt är rektorns fel! Vi stackars barn får ju inte göra något kul på den här skolan”, muttrade Zack och jag höll med honom.
Jag hade aldrig gått på en skola med så många regler och då hade jag ändå gått på sju skolor under de senaste två åren.
Men utöver det var Tångviksskolan världens bästa skola.
Mina föräldrar arbetade med att starta upp godisbutiker. Så fort en butik gick bra sålde vi den och flyttade till en ny stad och började om.
Fast bara efter en kort tid här i Tångviken hade mamma och pappa bestämt sig för att det räckte med nya godisbutiker och att vi skulle stanna. Jag kunde inte vara gladare. Dels för att jag älskade det gula tornhuset som vi bodde i, dels för att 5B var den roligaste klassen jag någonsin gått i.
Men det hade jag inte vetat när jag först börjat här för några veckor sedan. Då hade jag bestämt mig för att inte lära känna någon eftersom det gjorde så ont att säga hejdå till kompisar varje gång vi flyttade. Så jag försökte hålla mig för mig själv, men det gick inte så bra. För strax efter att jag börjat här på
skolan åkte vi nämligen på läger och där hade jag inte varit ensam en endaste sekund.
Rektor Kaja Sandén hade bestämt att de båda femmorna skulle slås ihop och bli en klass. Därför var ett läger ett bra sätt för oss att bli bästa kompisar med varandra. Så hade det absolut inte blivit! Vi avskydde fortfarande varandra. Däremot blev det ett läger som jag aldrig kommer att glömma. Ingen kunde glömma det. Särskilt inte Björn, som gått vilse och nästan blivit uppäten av en björn!
Det bästa med lägret hade varit att jag hade kommit på en skitbra plan på hur 5B skulle slippa slås ihop med 5A. Jag får galna idéer ibland. Pappa säger att jag har för mycket fantasi, men jag tycker att jag har precis lagom mycket. Och eftersom min plan funkade fanns det fortfarande två femteklasser på skolan.
”Karamella.” Björn vände uppmärksamheten mot mig.
”Har du något mer att säga om det som hände på rasten?”
”Nej tack, jag låter gärna bli.”
Björn såg förvånad ut. Han hade säkert trott att jag glatt skulle babbla på om varför det hade blivit som det blivit, men jag orkade inte. De vuxna på skolan fattade ändå inte hur störiga den andra femman var.
Så här låg det till: I klass 5A gick alla smarta och ordentliga barn och i vår klass gick alla andra. Det var Fabian Lergök som sett till att uppdelningen var sådan. Att det var
Vi vände oss om och stirrade chockat på de fem höga materialskåpen som stod där. Skåp stora nog att gömma sig i. Bland annat brukade Jarkoo smyga in i ett av dem och fippla med sin mobil när han kände för det. Han var den enda som fick ha sin mobil under skoldagen. Eller egentligen fick han inte det. Men oftast sa lärarna inte till honom att lägga den i mobillådan. Det berodde på att Jarkoo råkat bli kvarglömd i skolan en hel natt när han gick på lågstadiet. Så nu vägrade hans mamma lämna honom på skolan om han inte hade mobilen på sig. Hon ville att han skulle kunna ringa henne när som helst. Och det gjorde han också. Fast mest hade han den till att spela spel på när han var uttråkad.
Då brakade det två gånger till! Snabbt räknade jag ihop klassen. Ingen saknades så det kunde inte vara någon av oss som gömt sig där inne, men om det inte var någon av oss …
”Det är säkert ett spöke! Mamma säger att det finns massa hemska saker på vår skola, och då menar hon inte bara lärarna …”, skrek Majken högt.
”Det finns inga spöken på skolan” , sa Björn och hasade sakta bort till skåpen. ”Det finns säkert en naturlig orsak till ljudet, det måste det göra.”
Han såg inte ut som om han själv trodde på vad han sa. Jag tror aldrig vår klass varit så tysta tidigare, men så var det inte varje dag som vi hade spöken i klassrummet heller!
Jag hade aldrig hört talas om någon skoltjuv tidigare. Men det var inte det viktigaste nu. Det viktigaste var att jag kom på en bra plan.
Att de båda femmorna i Tångviksskolan ska hålla sams verkar vara omöjligt. Men när det börjar försvinna saker från skolan får Karamella och de andra i 5B snart annat att tänka på. Vem är det som vill stjäla skolans gafflar, plåster och datorer?!
När den ena ledtråden efter den andra pekar mot en viss person tar klassen saken i egna händer. Fast är de verkligen rätt ute, eller har de bara hamnat i trubbel ännu en gång?
Karamella måste komma på en plan för att fånga tjuven och rädda klassen från rektorns vrede. Hur svårt kan det egentligen vara för några elvaåringar att fånga en endaste liten tjuv?
LÄS OCKSÅ KARAMELLA –NY SKOLA, IGEN!