Läs mer om Ida Ömalm Ronvall på wahlstroms.se
© Ida Ömalm Ronvall 2024 Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2024 Omslagsform och illustrationer: Annika Bäckström Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024 ISBN 978-91-32-21749-4 B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
1.
Det är när jag städar mitt rum som jag hittar dag boken. Jag drar med dammsugaren under sängen när något fastnar. Det är en mörkblå anteckningsbok med glansiga pärmar. Förändra livet-dagboken! Jag hade faktiskt glömt bort den, varför ligger den här? Just ja, jag hade ju den under madrassen. Den måste ha ramlat ner. Jag borstar av dammet och öppnar den. Hej dagbok! Eller hur man nu borde hälsa på en dagbok. Om två veckor flyttar vi till Stockholm och jag har bestämt mig för en sak. Jag ska förändra mitt liv. Jag vet bara inte hur. Jag vet inte om en dagbok kan tänka. Men om du kan det så kanske du tänker: En flytt är ju en förändring i livet. Fast jag menar att jag ska förändra mer än bara var jag bor. Den här flytten är min chans att förändra allt. Allt. 7
Jag ska det. Jag måste det. Jag ska bli en ny person! Det är som att tiden spolas tillbaka när jag läser den första sidan i min förändra livet-dagbok. Den där tiden känns så långt bort, men ändå får jag tillbaka känslorna i kroppen som jag hade då. Hoppet om att jag skulle kunna få en ny chans när vi flyttade. Att jag skulle sluta vara hon som var utanför. Hon som inte hade kompisar. Hon som folk i klassen fnissade åt i smyg när vuxna inte hörde. Men jag hörde. Jag hörde alltid. Och såg. Såg hur de tittade på mig och hur de tittade på varandra. Henne. Henne ville jag inte vara längre. Några veckor innan fyran slutade berättade mamma och pappa att de fått jobb i Stockholm och att vi skulle flytta dit. Min bror Yosef blev inte supernöjd. Det blev jag. De sista veckorna innan skolavslutningen kändes plötsligt mycket lättare. Och sedan blev det sommarlov. När flytten närmade sig blev jag mer och mer nervös för varje dag. Tänk om jag inte skulle lyckas få vänner? Nu när jag hade chansen att få börja om. Tänk om jag skulle bli ensam igen? Hur skulle jag göra för att det inte skulle bli så? Jag läser lite längre fram i dagboken: Tjohej dagboken! En sjuk grej höll på att hända. Det var nästan så 8
att jag inte flyttade. Flyttfirman fick inte plats med alla lådor i lastbilen så pappa behövde trycka in dem i baksätet mellan mig och Yosef och det blev skittrångt. Tänk om jag inte hade kommit med flytten och kunnat starta min livsförändrande resa? Haha, jag skojar bara med dig, dagboken. De hade ju såklart inte lämnat kvar mig. Vänta nu. Skojade jag precis med en dagbok? Tydligen. Hoppas att du tycker att mina skämt är bra då. Men, det viktiga! NU ÄR VI ALLTSÅ PÅ VÄG MOT MITT NYA LIV! Jag och Yosef sitter på varsin sida om ett torn med kartonger. Bra ändå för då ser inte Yosef vad jag skriver. Mamma är irriterad på pappa för att han inte sålt mer av sin skit innan vi flyttade. Med skit menar hon hans skivsamling. Jag skrattar till och precis då öppnas dörren. Det är Yosef. ”Men kan du knacka, eller?” säger jag. ”Jag behöver dammsugaren.” Jag smäller snabbt ihop dagboken. ”Nej, jag måste dammsuga först.” ”Jag har lite bråttom, och du sitter ju ändå bara och skriver.” ”Jag skriver inte! Jag läser.” Han sneglar på dagboken och jag fattar att han fattar. Han tittar på mig. Det var länge sedan han gav mig den där tycka synd om-blicken. Han kunde 9
titta på mig över skolgården där han stod med alla sina kompisar och jag stod med … ingen. Men det värsta var ändå inte att stå med ingen, det var att Yosef såg att jag stod med ingen. Minnet av den känslan gör ont i mig. Att vara utanför och skämmas för det inför Yosef. Yosef, som aldrig någonsin varit utanför. ”Är det inte onödigt att läsa i den nu?” ”Jag läser väl vad jag vill.” ”Ja … men, är det inte typ deppigt?” En sak jag ångrar i livet: att jag berättade för min bror om min förändra livet-dagbok. Jag svarar inte på hans fråga utan tar bara dammsugaren och dammsuger slarvigt över golvet. Sedan räcker jag över den till honom. ”Så, klar. Varsågod!” ”Men …” ”Hade inte du bråttom, sa du?” ”Jo …” ”UT!” ropar jag och föser ut honom ur mitt rum. När jag stängt dörren tar jag upp dagboken igen. Jag måste ändå hålla med Yosef, det är faktiskt ganska deppigt. Sida upp och sida ner om allt som jag ville ändra på. Men sedan blir det gladare. De första dagarna efter flytten. Det var några veckor innan skolan började och det var kokhett och luften liksom stillastående. Att landa så där plötsligt på en ny plats där inte alla vet vem man är. Jag tyckte att det var underbart. Underbart att ingen visste vem 10
jag var. Och underbart att Yosef, mamma och pappa inte tyckte att det var konstigt att jag inte hade några kompisar. De hade ju inte heller det. Så medan mamma och pappa svettades med att packa upp saker och tjafsade om möbler som skulle skruvas ihop försökte vi utforska det semester sömniga området vi hamnat i. Typ alla verkade vara bortresta. Vi åkte till stan, testade en miljard olika glasställen, spelade kort på balkongen och sådana saker. Det var kul att få hänga mer med Yosef, han som annars alltid var upptagen och nästan aldrig hemma. Nu hade han inte ens någon fotboll, eftersom träningarna med hans nya lag inte hade börjat ännu. Så vi hängde, och väntade på att skolan skulle börja. Jag i femman på skolan bara några hundra meter från vår nya lägenhet, och han i sjuan på högstadieskolan två tunnelbanestationer bort. Mamma och pappa drog med oss och kollade in våra nya skolor. Vi försökte föreställa oss hur det skulle bli att gå där. Men en skola med en tom skolgård med basketkorgar och klätterställningar är trots allt bara en tom skolgård med basketkorgar och klätterställningar. Det skrev jag också om i dagboken: Jag undrar mest: Vilka på den här skolan ska man försöka bli kompis med? Och vilka är det som man bara ska försöka vara osynlig för? Går det att se det på folk? Jag är så nervös!!!
11
Jag bläddrar fram lite till och kommer till det jag skrivit sista dagen på sommarlovet: Imorgon gäller det. Kommer det att funka? Kommer jag att få riktiga kompisar? Kommer jag att kunna bli Ayla 2.0? Nu måste jag sluta, ska åka till stan med mamma och köpa nya kläder. Nya kläder! Hjälp dagboken, vad ska jag ha? Vad passar det att Ayla 2.0 har på sig? Den sista gången jag har skrivit i dagboken är några dagar efter att jag började femman. Dagboken! Nu har jag fått en kompis som heter Barbro. Och det känns verkligen att hon är min kompis på riktigt. Resten av dagboken är tom. Jag hann fylla ungefär hälften av sidorna innan jag var klar med projekt Ayla 2.0. Jag ler för mig själv när jag tänker på hur bra det blev. Jag fick platsen bredvid Barbro i klassrummet. Och när det blev rast tog hon tag i mig direkt. Alltså bokstavligt talat tog mig under armen och bara: ”Kom här.” Sedan var det helt självklart att hon och jag skulle vara med varandra. Efter ett tag så blev jag kompis med några till i klassen också, men Barbro var den enda som jag kände att jag var helt självklar för. Det var liksom aldrig: ”Ska du och 12
jag göra det här?” Utan mer: ”Vad ska vi göra nu?” All oro för att livet inte skulle bli annorlunda efter flytten försvann helt när jag blev vän med Barbro. Och för några månader sedan blev jag och Barbro kompisar med Mimmi i vår parallellklass, som bor i samma hus som jag. Det är knappt jag kommer ihåg Liv och Sa… Min telefon plingar till, och det är just Barbro som skriver: Jag är på väg från fotbollen nu!
Jag, Barbro och Mimmi ska äntligen ha möte om vår serietidning BAM. Egentligen har vi det varje lördag efter Barbros fotbollsträning, fast nu har det gått ett tag eftersom det var påsklov förra veckan och Mimmi var i Luleå då. Och veckan innan det hade Barbro en miljard fotbollsmatcher i någon annan del av stan. Jag lägger dagboken längst in i en av skrivbordslådorna, under en stor låda med pärlplattor. Där ska den ligga kvar. Jag behöver inte tänka mer på vad som står i den, eller snarare på varför jag behövde skriva det där. Varför jag behövde förändra mitt liv. Nu är det ju gjort och jag behöver aldrig mer träffa de där människorna från mitt gamla liv. Jag är ute på andra sidan. Jag är en annan. Jag är Ayla 2.0. Rummet som jag bor i nu blev också en del av min start på det nya livet. Min fåniga samling med 13
Pez-figurer hamnade i en låda i källaren istället för att ställas upp i hyllan. Överkastet med rymdmönster som jag haft i en evighet slängdes bort. Nu är det en stor rosa matta, ett prickigt överkast och på väggarna affischer från KP. Det är nästan ingenting i rummet som är från mitt gamla rum, förutom sängen och skrivbordet, och så en hylla som mamma hjälpte mig att måla om. Här bor Ayla 2.0, helt enkelt! Och framför allt så har jag Barbro och Mimmi. Och … jag tittar runt om i mitt rum. Jag har också ett sjukt stökigt skrivbord. Jag suckar när jag tittar på högarna av pennor, böcker, ritblock, pärlplattor och alla burkar med pärlor. Jag städar i rekordfart, det vill säga lägger allt i en låda som jag skjuter in under sängen. Jag sopar ner skräp från skrivbordet i papperskorgen. Sedan drar jag på mig en grön kofta, tar mitt BAM-ritblock och påsen med chokladsnittar som jag bakat och går. Hissen är trasig så jag får gå de tre trapporna upp till Mimmi. Hon öppnar direkt när jag ringer på. ”Hej!” säger hon och ser extra glad ut. ”Hej!” ”Jag har värsta roliga grejen”, utbrister hon. ”Det är …” Det dundrar till i trapphuset när någon klampar uppför trappan. Det är Barbro. Hon är rosig om kinderna och har på sig en hoodie med fotbolls klubbens logga under den öppna jackan. 14
”Kan ingen laga den här himla hissen nån gång, eller?” flåsar hon. ”Den har ju varit trasig skitlänge!” ”Jag vet”, säger Mimmi med en suck. När vi tumlat in i hallen och tagit av skorna sätter vi oss på golvet i Mimmis rum med våra pennor och block framför oss. Det känns nästan lite högtidligt. ”Okej, då ska vi göra nytt nummer då?” säger jag och fingrar på mitt block. ”Och så har vi lite tidningar av första numret kvar att sälja.” ”Ja, men jag måste berätta nåt först!” säger Mimmi uppspelt samtidigt som hon sätter upp håret i en tofs. ”Jag har hittat värsta grejen. Det är en serietävling.” ”Serietävling!” utropar Barbro och torkar sig om pannan. ”Kul!” säger jag. ”Vad kan man vinna?” Mimmi läser från sin telefon. ”Första till femte pris är biljetter till en serie festival, att man får stå där och sälja sina serier. Man kan tävla både själv och som grupp. Enda kravet är att man ska vara mellan tio och femton år. Vi måste vara med!” ”Jaaaaa”, ropar jag och Barbro samtidigt. Mimmi fortsätter läsa: ”Man ska göra en serie som är en sida lång. Temat är ’dagbok’. Och … oj. Sista dagen att skicka in är imorgon!” ”Shit!” utbrister Barbro och tillägger med vuxen 15
röst: ”Men en skarp deadline kan också vara bra för kreativiteten.” ”Okej, men då gör vi den idag istället för att jobba med nästa nummer”, säger jag. ”Men vad ska man göra på temat?” funderar Mimmi. ”Brukar ni skriva dagbok? Jag gjorde det när jag var yngre.” ”Jag gör det ibland”, säger Barbro. ”Och så skriver jag jättemycket ett tag men sen tröttnar jag.” ”Du då, Ayla?” ”Nä, jag brukar inte skriva dagbok”, säger jag snabbt. Stämmer ju. Jag brukar inte skriva dagbok. Jag brukade. ”Svårt tema när man inte har inspiration från nåt eget, liksom”, säger Mimmi. När vi gick på serieteckningskurs pratade ledaren om att inspireras från saker i ens eget liv. ”Gräva där man står”, kallade hon det. Men hur gör jag det utan att berätta om … ”Jag vet!” utbrister jag. ”Kan inte häxan som vi hade med i första numret ha en dagbok?” ”En häxas dagbok – perfekt! Då kan vi ha med den i nästa nummer också”, säger Barbro och knackar sig på sidan av pannan. ”Smart Ayla!” Vi bestämmer att det ska handla om en vecka i häxans liv när hon ska börja på en ny skola och funderar på om hon ska berätta att hon är häxa. ”Kan det vara så att hon fått skit på sin förra 16
skola för att hon är häxa?” föreslår jag. ”Vadå, typ blivit hotad med häxbränning?” säger Barbro. ”Kanske inte häxbränning, men … typ … retad? Så att hon är lite extra osäker därför?” ”Bra, bra”, hummar Mimmi. ”Men sen upptäcker hon att det finns en annan häxa på skolan som hon blir kompis med. Får man plats med allt det här på en sida?” ”Perfekt, då har vi en sidekick-häxa”, säger Barbro och tar en tugga på en kaka. ”Alltså Ayla, jag fattar inte hur du kan baka så goda kakor. De är godare än alla cafékakor jag nånsin ätit.” ”Tack”, säger jag och blir glad. ”Håller med”, säger Mimmi. ”Du borde vara med i en baktävling också.” ”Fast först ska vi bara vinna serietävlingen”, säger jag. Vi jobbar på koncentrerat och pausar bara för att gå på toa. Mimmi ritar häxan, Barbro gör all text och pratbubblor och jag gör allting runt om. Vi är noggrannare än vanligt, suddar, fixar till hela tiden. Det måste bli perfekt! ”Okej, men då är vi klara då”, säger Barbro när vi färglagt det sista. ”Bara att fota och skicka in?” Precis då ringer min telefon. Det är mamma. ”Ayla, maten är klar nu. Såg du inte mitt mess?” ”Ah, men vi ska bara göra klart vår serie och ski…” 17
”Nej, du får komma nu. Ni får göra klart det där sen.” ”Men …”, börjar jag, men då har mamma redan lagt på. ”Hörni, jag måste verkligen gå hem.” ”Det är lugnt, vi kan skicka in den”, säger Mimmi. Det pirrar i mig när jag går nerför trapporna. Senare på kvällen tar jag fram dagboken igen. Hej dagboken! Nu när det ändå är en massa tomma sidor kvar i dig tänkte jag att det kan vara kul för dig att höra att det faktiskt blev bra till slut efter allt det där deppiga. Jag har fått två jättebra kompisar, Barbro som jag skrivit om förut, och så Mimmi. Vi gör en serietidning tillsammans. Det trodde du inte om mig, va? Och nu ska vi vara med i en tävling med en serie vi gjort också. Om vi vinner får vi vara med på en seriefestival. Hoppas hoppas hoppas hoppas att vi vinner!!!! Det vore typ det roligaste nånsin, att åka på seriefestival med Mimmi och Barbro. Fatta hur bra allt i mitt liv har blivit!!!!!!
18
Barbro, Ayla och Mimmi har startat en serietidning, BAM. När de får höra talas om en tävling där vinsten är att få vara med på en seriefestival, blir de eld och lågor. De måste vinna! Men när Ayla får veta att festivalen är i hennes gamla hemstad Norrköping får hon panik. Plötsligt vill hon inte alls vinna! Det sista hon vill är nämligen att åka dit. Men det vet inte Barbro och Mimmi. Framför allt vet de inte varför. Vad händer om Aylas hemlighet avslöjas? Tänk om de inte vill fortsätta vara hennes kompisar! Samtidigt vill Ayla såklart att det ska gå bra för deras tidning. Det känns som att hur det än blir, så blir det fel.