Läs mer om Ida Ömalm Ronvall på
wahlstroms.se
© Ida Ömalm Ronvall 2023
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2023
Omslagsform och illustrationer: Annika Bäckström
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2023
ISBN 978-91-32-21697-8
B. Wahlströms Bokförlag ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Jag vaknar av att min telefon surrar till på golvet under sängen.
GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN MIMMI!!!!!
DU ÄR BÄST!!!!
Ninni. Fina, bästa, Ninni. Jag ler mot skärmen när nästa meddelande kommer:
Visst hann jag först?
Hon har gjort det till sin grej att alltid vara den som grattar mig först. Jag fortsätter att le medan hon spammar mig med ballong-, paket- och partyemojis.
Utifrån köket hör jag hur det prasslas och viskas.
Mamma måste ha kommit hit tidigt i morse medan jag fortfarande sov. Jag slänger telefonen under
kudden och låtsassover. Och precis då inser jag det hemska. Nästa gång jag fyller år kommer inte Ninni att bo här längre. Det är bara två veckor tills hon flyttar från Stockholm till Luleå. Det är 90 mil bort. 90 mil!
Ninni och jag har varit kompisar sedan första dagen i förskoleklass. Det började med att någon blandade ihop våra namn, och dessutom råkade vi ha nästan likadana kläder den dagen. Vi lekte att vi var tvillingar och sedan, ja, sedan var det helt enkelt vi. Det var början på den historien. Och snart ska den alltså ta slut eftersom hennes föräldrar bestämt att det är en bra idé att flytta. Typiskt dåligt vuxen-beslut.
Jag tar några djupa andetag och koncentrerar mig intensivt på att inte gråta samtidigt som jag hör steg som närmar sig min dörr. Jag håller andan när dörrhandtaget trycks ner och mamma och pappa börjar sjunga. Jag öppnar ögonen långsamt och får syn på Hubert som kommer smygande bakifrån och kastar sig mot pappas vänstra vad.
”Helvete!” vrålar pappa högt och tappar nästan paketen i golvet, men bara nästan.
Jag börjar skratta (perfekt, då kan mitt blänk i ögonen vara skratt-gråt-blänk istället!) och ser på mamma att hon är nära hon också.
”Tänk på språket, pappa”, säger jag med samma ton som han brukar ha när jag svär. ”Säger man inte grattis?”
”Grattis på födelsedagen älskling”, säger mamma och ställer ner brickan med fika på mitt skrivbord och ger mig en stor kram.
”Alltså, den där jä… den där katten”, muttrar pappa innan han ler mot mig. ”Grattis älskade Mimmi!”
Jag, mamma och pappa har för länge sedan bestämt en sak om min födelsedag, som alltså råkar vara samma dag som julafton. Och det är att det är fullständigt förbjudet att säga god jul före klockan två. Fram till dess är det bara min födelsedag. Men man får såklart säga grattis till mig hur mycket som helst även efter klockan två. Jag öppnar paketen (som är inslagna i extremt o-juligt papper, det är också en viktig grej). I ett av dem ligger det två ritblock. Det ena är stort och mörkblått och det andra är mindre med en massa katter på framsidan. I ett annat paket ligger det nya pennor.
”Visst var det såna du ville ha?” säger pappa.
Jag nickar.
”Här är från farmor”, säger pappa och räcker fram ett stort och mjukt paket. ”De kommer ju senare, men hon ville att du skulle få det nu.”
Under kudden surrar min telefon till några gånger. En swish från mormor och ett meddelande:
Grattis på 11-årsdagen! Unna dig något storslaget!
Och så ett meddelande till:
Grattis och god jul från Sara, Patrik och Linnea!
Det kommer presentkort på bio strax!
Vi ses senare idag!
De som inte har koll på regeln att inte blanda god jul och grattis före klockan två är min faster Sara, hennes man Patrik och min kusin Linnea, som är lika gammal som jag. De har alltså känt mig hela livet och ja, jag har ju precis som alla människor alltid fyllt år på samma dag. Trots att mamma och pappa har försökt förklara det här med tiden flera
gånger hinner Sara alltid glömma bort det till nästa år. Det är nog faktiskt helt kört att få henne att minnas. Dessutom är det lite jobbigt att säga åt någon som precis grattat en med en present. Tack för presenten, men du ska inte säga god jul. För att inte tala om att lyssna på Saras ”åh men gud förlåt, att jag glömde igen och bla bla bla”. Låt min födelsedag vara! Men vänta nu … vadå ses senare idag?
”Ska Sara och de komma hit idag?” frågar jag pappa.
”Va? Idag är ju …”, börjar mamma.
”Ja, just det. Sa jag inte det?”
”Nej?” säger mamma och höjer ögonbrynen.
”Nej”, upprepar jag och höjer ögonbrynen jag med.
”Ja, men det var visst nåt med att de skulle till Patriks bror imorgon, så de undrade om de kunde komma hit en sväng idag istället.”
Jag känner för att säga att bara för att de inte kan komma till oss på juldagen, som de brukar, så måste de inte komma en annan dag. Det skulle liksom vara helt okej att bara … inte komma alls. Men jag säger inget. Det är väl antagligen lite svårt att ta tillbaka inbjudan nu.
”Man måste ju inte alltid göra på exakt samma sätt?” säger pappa käckt. ”Det blir väl kul?”
Precis då ringer Ninni så jag slipper ljuga fram ett svar på den frågan. Istället får jag lyssna på Ninnis årliga sång. Hon sjunger falskt med flit och högt på helt konstiga ställen. Hon gick ett tag på någonting som hette ”Jag kan inte sjunga-kör” som hennes pappa dragit med henne på. För övrigt världens konstigaste namn. Nej, det är väl inte så konstigt att man inte kan sjunga innan man börjat öva, men det är ju inte som att man skulle ha en fotbollsklubb som heter ”Jag kan inte passa” eller en dansklubb som heter ”Vi som inte kan hålla takten”. Ninni slutade ganska snart i kören eftersom hon inte tyckte att namnet passade henne när hon faktiskt hade lärt sig att sjunga.
”Ett fyyyyyyyyyyrfaldigt leeeeeeeve för Mimmi”, tjoar hon när sången är slut. Sedan kallar hon in sin familj, som hurrar så högt att det antagligen hörs till alla deras grannar också. Jag skrattar, men samtidigt tänker jag: Kommer det att vara så här nästa år? Kommer Ninni ringa och sjunga då, eller kommer hon att ha glömt mig?
Mamma och pappa sitter vid köksbordet och dricker kaffe när jag kommer ut i köket. Hubert har nöjt knölat ner sig i mammas knä och spinner högt medan hon klappar honom med sin kaffekoppsfria hand. Pappa har ett stort plåster på baksidan av vaden och blänger på Hubert.
”Er två älskar han, men mig hatar han”, säger pappa.
”Äh, så farligt är det väl inte, Jonas?” säger mamma och stryker Hubert över ryggen. ”Titta inte på honom så där, han gillar faktiskt inte det.”
”Du, häromdagen stod han och lurpassade på mig när jag hade varit i tvättstugan.”
”Han ville väl bara leka?”
Pappa mumlar något samtidigt som han lyfter upp kaffekoppen igen.
När mamma och pappa skilde sig för några år sedan så var det mamma som Hubert fick bo hos, eftersom mamma haft honom innan hon och pappa träffades. Jag tyckte att han skulle flytta mellan mamma och pappa varannan vecka, precis som jag. Men det tyckte varken mamma eller pappa.
I höstas fick mamma för sig att hon skulle plugga
ett år. Kul att hon utvecklar sig själv och allt det där, men måste det vara i en annan stad? Eftersom Hubert inte kan bo i ett litet studentrum i Sunds-
vall tillsammans med mamma på grund av att hans personlighet inte skulle få plats (och för att det är förbjudet att ha husdjur där) så bor både jag och
Hubert hos pappa på heltid fram tills att hon flyttar hem igen i slutet på maj. Det funkar väl okej för mig men så där för Hubert. Hubert och pappa har vad mamma skulle säga ”inte riktigt klickat”. Det har de nog faktiskt aldrig gjort, även om han inte brukade smyga bakifrån och attackera pappa på den tiden då vi alla bodde tillsammans. Då accepterade de varandra. Nu händer typ sådana här saker: Pappa väcker mig med ett vrål från sitt rum eftersom Hubert sitter med tassen höjd över hans ansikte. Jag får utföra en räddningsaktion så att pappa inte ska få klösmärken i hela ansiktet.
Ninni tror att Hubert inte gillar pappa för att han tror att pappa har lämnat mamma. Jag är tveksam. Katter är ju smarta, men kanske inte SÅ smarta? I så fall borde han ju förstå att skilsmässan var ett gemensamt beslut av mamma och pappa.
Apropå skilsmässa förresten. Jag var sju år när de skilde sig och trodde först att skilsmässa skulle vara en slags ceremoni, precis som ett bröllop. ”Skiljer du dig från denna …” Hallå, varför heter det annars MÄSSA? Jag blev faktiskt rätt besviken när det visade sig att det bara var att fylla i papper och gå på McDonald’s efteråt, vilket alltså var vad vi gjorde. Ganska lame mässa om du frågar mig.
Efter Huberts väckningsattack låser pappa numera sovrumsdörren innan han går och lägger sig. Jag ser att han är på väg att säga något om det, men så tittar han på mig och jag ger honom en intensiv blick som
säger ”dra INTE upp det här på min födelsedag”.
Innan mamma flyttade i höstas försökte pappa faktiskt föreslå att Hubert skulle bo hos mormor istället för oss medan mamma pluggade, men jag vägrade av två anledningar.
Den ena är att hon en gång råkade stänga in sin gamla katt i torktumlaren i några sekunder (vem har ens med sig katten till TVÄTTSTUGAN?). Den katten är död nu, men inte därför. Fast vem vet?
Den kanske blev traumatiserad för livet och dog tidigare än den skulle ha gjort annars? Så kan det faktiskt vara.
Den andra anledningen är att hon är sämst i världen på att stänga dörrar. Alltså på riktigt sämst i världen. Varannan gång jag kommer hem till henne
är hennes dörr inte bara olåst utan också öppen.
ÖPPEN! Olåst är den så gott som alltid. Mamma brukar skälla på mormor för det. Då rycker mormor bara på axlarna och säger att det finns viktigare saker än att misstänka andra för att göra inbrott. Då brukar mamma försöka förklara att en låst dörr inte riktigt är samma sak som att ”misstänka andra för inbrott”. Sedan brukar den diskussionen gå över eftersom ingen av dem ger med sig. Sedan blir det exakt samma diskussion nästa gång vi är där.
Det sjuka är att hon faktiskt aldrig har haft inbrott.
I och för sig är det så stökigt hemma hos henne att om en tjuv skulle öppna dörren så skulle hen tänka:
”Meh! Det är redan nån annan tjuv som varit här,
jag drar.” Även mamma höll med om att mormors
ovana att glömma att stänga och låsa dörrar talade emot att Hubert skulle bo där, plus att hon tyckte att pappa ”var skyldig henne det här”.
Resten av morgonen sitter jag och ritar. Mamma går och köper pizza som vi äter till lunch. Ja, det skulle faktiskt vara en helt perfekt födelsedag om det inte vore för att julafton snart tar över showen från mig. Och att Linnea är på väg hit.
Hur orättvist kan livet vara egentligen? Mimmis bästa kompis ska flytta från Stockholm till Luleå. 90 mil bort!
Mimmi blir ensam kvar och undrar hur allt ska bli nu? Vem ska hon vara med i skolan och på helgerna? Och pappa fattar verkligen ingenting! Han bara tjatar om att Mimmi ska umgås med sin hemska kusin. För att komma undan släktbesöket hittar
Mimmi på en lögn och när den avslöjas blir det katastrof! Eller?
