EVA HILDÉN JAKTEN PÅ NORRSKENET
Läs mer om Eva Hildén på wahlstroms.se
© Eva Hildén 2023
Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2023 Omslagsformgivning: Eric Thunfors
Sättning: RPform
Tryckt hos ScandBook UAB, Litauen 2023
ISBN 978-91-32-21690-9
B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Abisko, 18 december
Snö. Överallt mängder med snö som bäddade in fjällvärlden i ett bomullsliknande täcke och dämpade alla ljud. Människorna hade för länge sedan dragit sig tillbaka till sina varma stugor och sov tryggt. Natten var inte deras tid. Natten tillhörde djuren och naturen.
Vid foten av berget Nuolja låg den lilla fjällstationen och i öster syntes Lapporten. Det såg ut som om en jätte hade tagit en stor tugga av bergskammen.
Kylan var bitande, termometern nere och nosade på minus tjugoåtta grader. Allt var stilla.
En fjällräv i sin vita skrud smög på snabba tassar över det djupfrysta Torneträsk. Så stannade den till. Spetsade öronen.
Ett för det mänskliga örat knappt hörbart ljud bröt tystnaden. Det var ett svagt knastrande brus. Som det sprakande ljudet från eldgnistor.
Räven blickade upp mot himlen och i dess ögon reflekterades ljuset som böljade fram som en våg. Det var som om himlavalvet slickades av lågor som skimrade i grönt, blått och violett.
5
Och långt inne i berget, inbäddat i den hårda berggrunden, vaknade labradoriterna till liv. Djupt därnere i det annars grå berget flammade nu stenarna i samma färger som norrskenet. Vibrerade i takt med dess pulserande rytm. De drog till sig energin från himlaspelet och kapslade in den i sitt innersta.
Räven började återigen röra sig över isen och på andra sidan sjön försvann den in bland träden. Den hade ingen aning om vad den nyss sett. Den visste inte att det i folktro pratas om att norrsken så kraftiga och sprakande som det som nyss skådats var ett varsel. Ett varsel om onda tider.
6
Kapitel 1
Från högtalaren i ena hörnet kom ett raspande ljud följt av konduktörens röst.
– Välkomna ombord på tåg 925 med slutdestination Narvik. Fram till klockan tio håller restaurangvagnen öppet och där kan ni njuta av mat, dryck och härliga bakverk. Imorgon …
Konduktören avbröt sig själv med en hostattack. Jag kastade en blick på de uppradade delicatobollarna. Kanske inte vad vuxna vanligtvis brukade beskriva som härliga bakverk, men jag höll definitivt med henne.
När attacken var över harklade hon sig.
– Ursäkta mig! Imorgon serveras frukost från klockan halv sex, fortsatte hon. Ja, då återstår bara att önska er en trevlig resa och god jul!
Ett nytt raspande hördes och sedan flödade julmusik på svag volym ut ur högtalarna.
Jag och mamma hade satt oss i restaurangvagnen direkt när vi gått på tåget klockan sex. Nu såg jag mig omkring.
7
Det var gammaldags, men fint. Väggarna var klädda med träpanel och alla bord hade dukar och på dem stod en kruka med en röd julstjärna i.
– Vilken tur vi hade, sa mamma och såg nöjt bort mot ingången där andra passagerare, som inte varit lika smarta som vi, tvingades vända när de såg att alla bord redan var upptagna.
Jag nickade och kikade på menyn. Såg genast vilken rätt mamma skulle välja. Köttbullemacka med rödbetssallad.
Jag rös bara vid tanken. Kalla köttbullar ovanpå en rosa röra, nej tack.
– Är renskav gott? frågade jag.
– Ja, det är jättegott, svarade mamma. Det tror jag du kommer gilla.
– Då tar jag det, sa jag. Får jag en julmust också?
– Okej, svarade mamma och trummade med fingrarna mot bordsytan medan hon läste menyn. Vad ska jag ta …
Hon funderade några sekunder.
– Titta, de har köttbullemackor! utbrast hon sedan. Det blir man ju aldrig trött på.
Jag log. Det var skönt att se mamma på bra humör.
– Jag går och beställer, men det är nog bäst om du sitter kvar och vaktar bordet, sa mamma och gick fram till disken.
– Okej!
Tåget hade nu kommit upp ordentligt i hastighet och
8
världen utanför flög förbi. Jag sökte med foten efter min
ryggsäck som stod under bordet. Jag hade inte velat lämna den i vår sovkupé eftersom den innehöll mina viktigaste grejer. Julklappen från pappa och den jag köpt till mamma.
Pappa hade sett ledsen ut när han gav den till mig några dagar innan. Jag förstod redan när jag såg paketet att han köpt det jag ville ha, men aldrig trott att jag skulle få. En sprillans ny Ipad.
Det här var den första julen som vi inte skulle fira tillsammans som en familj och det kändes konstigt. Inte lika roligt som det brukade.
Jag tror det var därför som mamma hade föreslagit att vi skulle åka upp till hennes syster i Abisko och fira med deras familj.
Först hade jag blivit förvånad och tänkt vägra. Vi hade ju inte träffat dem på flera år. Varför det blivit så visste jag inte riktigt. Kanske var det det långa avståndet eller någon vuxenkonflikt som jag inte hade koll på.
Men sedan hade jag ändrat mig. Tanken på att bara vara mamma och jag, i en lägenhet med halvt ouppackade flyttkartonger, var verkligen inte lockande.
Tåget krängde till och den lilla julblomman gungade. Det var tur att den var fastsatt i bordet annars skulle den åkt i golvet.
– Puh! sa mamma och ställde ner en fullastad bricka på bordet. Jag höll precis på att tappa allt.
Jag kastade mig genast över julmusten. Mamma skar
9
en rejäl bit av sin köttbullemacka och stoppade in den i munnen. En klick rödbetssallad fastnade på kinden. Hon fångade in den med tungspetsen och smaskade njutningsfullt.
– Visst ska det bli kul att träffa Eskil och Måns? sa hon sedan.
Hon lät så där överpeppad som föräldrar gör när de inte bara vill övertyga sitt barn, utan även sig själva.
Jag ryckte på axlarna.
– Jag minns dem knappt, sa jag.
– Äh, det kommer bara ta några minuter så kommer det kännas som om ni sågs igår.
Jag gjorde en grimas.
– Snälla Stina, sa hon och la ner besticken med en smäll. Vi måste anstränga oss båda två. Jag tycker också att allt det här nya känns svårt.
Hon svalde och jag visste att hon verkligen ville att den här julen skulle bli bra. Trots allt.
– Ja, ja. Jag ska försöka, sa jag. Men det var enklare när man var yngre. Då var det bara att typ leka lite och så blev man bästa vänner. Nu är det inte lika lätt.
Mamma suckade.
– Ja, men de är i varje fall jätteglada att vi kommer, sa hon. Och ni kan väl … åka längdskidor eller något.
Jag började skratta.
– Allvarligt? Längdskidor?
Mamma började också skratta.
10
– Ja … eller vad man nu gör däruppe. Hur som helst blir det kul att göra något nytt. Var det gott förresten?
Hon pekade med gaffeln på min mat.
– Jättegott!
Jag lassade in en tugga renskav med lingon och sköljde sedan ner maten med några rejäla klunkar julmust.
Plötsligt hördes arga röster vid ingången till restaurangvagnen. Jag lutade mig åt sidan för att kunna se bättre.
– Hallå där! sa en man upprört. Du kan inte komma och tränga dig bara så där!
Någon hade knuffat sig fram mellan de som väntade på att få ett bord. Personen hade huvan uppfälld, så jag kunde inte se ansiktet.
De fortsatte att tjafsa med varandra och stämningen blev ännu mer aggressiv där borta i kön.
– Bete dig som folk och ta av dig huvan!
Den upprörde mannen sträckte fram handen och grep tag i jackan, vilket fick personen att rygga tillbaka och några långa rödblonda hårtestar att glida fram.
– Släpp mig! väste en hes kvinnoröst samtidigt som hon slingrade sig ur mannens grepp och störtade iväg.
– Man ber väl om ursäkt om man knuffar någon! ropade mannen efter henne, men kvinnan svarade inte.
– Vilka knäppskallar det finns, viskade mamma och himlade med ögonen.
– Verkligen!
Jag sökte med foten under bordet igen, men nu kände
11
jag inte ryggsäcken längre. En kall ilning ringlade upp
längs ryggraden. Snabbt böjde jag mig ner och kikade in under bordet. Där var den! Jag drog ryggsäcken närmare och gav den en kärvänlig klapp. Min gamla blåa kånken.
Jag hade fått den när jag skulle börja första klass och sedan hade den fått hänga med. Nu var den rejält sliten, men jag ville ändå inte byta ut den. Ryggsäcken var speciell på något vis. Och bara tanken på pappas paket som låg däri fick mig att småle.
Jag och mamma hade precis borstat tänderna ute i korridoren där det fanns ett litet handfat.
– Passa på att gå på toa också, sa mamma. Det blir jobbigt om du behöver gå upp sedan.
Jag stönade irriterat. Trodde hon jag var fem år, eller? Men, hon hade ju rätt. Jag ville verkligen inte gå upp och kissa mitt i natten.
Badrummet låg i ena änden av korridoren, men det var upptaget så jag ställde mig och väntade. Efter vad som kändes som en evighet började jag undra vad personen där inne höll på med. Eller, var det ens någon där? Det var väldigt tyst.
Jag lutade mig fram för att lyssna och då hörde jag ett svagt skrapande följt av ett mummel. Jag försökte höra vad personen sa, men det var svårt då det var så mycket ljud runt omkring. Allt jag uppfattade var något om en utställning med labradorer. Jag skakade på huvudet. Vil-
12
ken vettig människa satt på en äcklig tågtoalett och pratade i telefon?
Jag suckade och gick vidare till nästa vagn där jag hittade en ledig. På väg tillbaka noterade jag att toaletten fortfarande var låst.
Inne i kupén igen kröp jag upp i sängen längst ner.
Eller säng, det var mer som britsar egentligen. Rätt hårda, men med fluffigt täcke och kudde.
– Mysigt, va? sa mamma som låg i kojen ovanför.
– Jätte! svarade jag och la mig tillrätta.
Mamma släckte lampan så det blev mörkt i kupén, men jag anade fortfarande konturen av min ryggsäck som stod på golvet.
Mamma skulle bli så glad när jag gav henne paketet.
Jag kunde knappt vänta på att få se hennes min. Hon älskade julen. Och då menar jag verkligen älskade den, precis som ett barn. Hon började längta redan i september och när december väl kom stod hon redo med julgardiner och pynt.
Jag vet att en del vuxna anser att de inte behöver några julklappar och säger ”vi vill bara ha snälla barn” eller något
annat fånigt, när de får frågan vad de önskar sig.
Sådan är inte min mamma. Hemma hos oss brukar det vara hon som tar initiativ till att skriva önskelista. Tidigare hade alltid pappa hjälpt mig att fixa med mammas
julklapp, men i år hade jag köpt den helt själv. En midnattsblå, stickad tröja. Lika len som en nyfödd kattunge.
13
Tröjan var på rea, men expediten var ändå imponerad
över att jag skämde bort min mamma med en så lyxig present och knöt ett tjockt sidenband runt paketet.
Jag gäspade och drog upp täcket. Tåget krängde till i en kurva och hela jag åkte in mot väggen. Det dunkade och gnisslade från rälsen och genom väggen hörde jag hur någon snarkade i kupén bredvid.
Utanför, i korridoren, hördes steg och röster. Plötsligt kändes det obehagligt med alla främmande människor som trängdes på tåget.
– Har du låst dörren?
– Nu när du frågar blir jag osäker, svarade mamma. Kollar du?
Jag tassade fram till dörren som mycket riktigt visade sig vara olåst. Kvickt la jag på säkerhetskedjan innan jag kröp ner i sängen igen. Och trots alla ljud sov jag strax tungt.
14
Så avstannade stegen i trappan. Det blev helt tyst och det var nästan ännu värre, för jag visste ju att det stod någon där ute. Lurade han på oss? Kände han vittringen av vår rädsla?
Det blir en annorlunda jul i år. Stinas föräldrar har precis
flyttat isär, och nu ska hon och mamma åka till släkten i Abisko, långt upp i Norrland. Det känns konstigt och lite
sorgligt att fira jul utan pappa.
Men väl på plats händer det så mycket att Stina får annat att tänka på. Det börjar med att hennes ryggsäck
försvinner, sedan får hon ett mystiskt telefonsamtal mitt i natten. Och när en hotfull lapp dyker upp förstår Stina
och hennes kusiner att de är något skumt på spåren. Kan det vara så att någon är ute efter att stjäla den ovärderliga Nattjuvelen?