EVA HILDÉN
MYSTERIET I FROSTKÖPING
Läs mer om Eva Hildén på wahlstroms.se
© Text: Eva Hildén 2021 Utgiven av B. Wahlströms Bokförlag, Stockholm 2021 © Omslag: Maria Sundberg © Foto: Natalia Samorod, Ortis, Jukov studio, Magda91Fotolia, Hanna Gottschalk, Weyo /Adobe Stock Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2021 ISBN 978-91-32-21384-7 B. Wahlströms Bokförlag ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
FROSTKÖPING, SJuTTONDE DECEMBER
snÖN yrDE uTanFÖR
fönstret och klockan närmade sig halv sex. Snart dags att stänga. Gunnar kliade sig förstrött i det gråa skägget. Han satt nedsjunken i sin fåtölj bakom kassan, men i tanken var han redan hemma framför den sprakande brasan med en kopp glögg och den dagliga lussebullen. Såklart bakad av honom själv enligt familjereceptet. Aldrig att de där bleka bullarna de sålde i affären skulle få komma över hans trös kel. Det borde vara olagligt att få kalla dem saffransbul lar när de knappt innehöll någon saffran alls! Gunnar var nämligen av den åsikten att julen var något som skulle tas på allvar. Samtidigt som han satt där och funderade över att denna högtid sällan fick den respekt den förtjänade plingade klockan till och dörren till antikaffären öppna des. En kall vind kom svepande och drog med sig snö som la sig i ett tunt lager över golvet närmast entrén.
5
Kunden som kom in var insvept i en tjock päls med kragen uppvikt för att stänga ute den bitande kyla som hål lit den lilla staden i sitt grepp sedan flera veckor tillbaka. Kunder behövde Gunnar definitivt fler av. Den se naste tiden hade det inte varit så mycket folk i butiken. Säkert berodde det på att de handlade sina julklappar i det nybyggda shoppingcentret, tänkte han missbelåtet. Nu tittade han uppmärksamt på personen som hade bör jat gå runt och då och då lyfte upp någon pryl för att studera den grundligt. – Letar du efter något särskilt? frågade Gunnar till slut. Jag stänger strax. Den påpälsade kunden ryckte till och började gå till baka mot entrén. – Alltså, jag menade inte att köra ut dig, skyndade sig Gunnar att säga. Men personen hade redan öppnat dörren och var halvvägs ute i kylan igen. Gunnar suckade och förbannade sitt kärva sätt. Inte konstigt att hans dagskassor för det mesta inte var mer än en sjuårings veckopeng. Men egentligen gjorde det inte så mycket, han hade ju sin pension och egentligen drev han affären mest för att han älskade gamla grejer. Gunnar tittade efter den tystlåtne kunden och kände ett stråk av obehag. Han kom att tänka på den otrev liga kvinna som besökt butiken häromdagen. Hon som hade velat köpa saker han inte ville sälja. Som inte kun
6
nat acceptera att allt inte var till salu. Ilsket hade hon stormat ut genom dörren och som tur var hade han inte sett till henne något mer efter det. Men kvinnan hade fått honom att fundera. Varför hade hon tjatat så på att få köpa det där fyndet han nyli gen lagt beslag på? Var det något han hade missat? Kan ske var det värdefullt, trots allt? Efter kvinnans besök hade Gunnar plötsligt fått för sig att han skulle gömma sitt fynd. Han var inte helt sä ker, men troligtvis var det kvinnans snokande som hade fått honom att göra det. Nu var det i varje fall på ett säkert ställe, tänkte han och skrockade nöjt för sig själv. Det tog inte många minuter förrän han hade plockat ihop sina saker och satt på sig fårskinnsrocken som de finitivt sett bättre dagar. Han drog ner sin röda toppluva ordentligt över öronen, låste dörren till sin antikhandel och steg ut i kylan. Sedan tog han fram en ask Läkerol, stoppade den svarta lilla tabletten i munnen och njöt av den välbekanta smaken. Redan efter ett kvarter insåg Gunnar att han glömt något viktigt. Sin favoritpipa. Skulle han gå tillbaka och hämta den? Nej, julstämningen hemma lockade för mycket. Han kunde hämta den imorgon. I pipstället i vardagsrummet stod ändå några andra som reserv. Snöfallet, som hade ökat i styrka under dagen, bäd dade in alla ljud som i bomull och på marken gnistrade
7
snökristallerna ikapp med stjärnorna. Trots den bitande kylan kände sig Gunnar upprymd där han gick den korta vägen hem. Ingenting piggade upp så mycket som snö och jul. Och i övermorgon skulle Rut komma och sedan efter någon dag Rakel. Då skulle det vara tre julentusias ter i huset! Han började nynna på Stilla natt som var hans favoritjulpsalm. Kanske var det därför han inte hörde de knarrande stegen som hade börjat komma efter honom. När han såg sitt hus dyka upp i backen började han skynda sig. Han ville hem till värmen och julfriden som enligt honom bara kunde infinna sig i ett rikligt julpyntat hem. Lagom till att han kom fram hade Gunnar hunnit till andra versen. Han slöt ögonen och njöt av den högstäm da texten. Han höjde rösten, som enligt honom själv var en riktigt tjusig tenorstämma, och skrålade: – Stilla natt, heliga natt, mörkret flyr, dagen gryr … Men det var ingen stilla natt, mörkret skulle inte fly. Det skulle snarare bli ännu mörkare. I varje fall för Gunnar. Den gamle mannen varken hörde eller såg skuggan som gled upp bakom honom. Hur denne någon lyfte armarna och grep tag i honom bakifrån så att hans röda toppluva for av och blev liggande i snön. Allt Gunnar kände var hur han föll, hur marken rusade mot honom. Sedan blev allt svart.
8
KAPITEL 1 Mamma FOR RunT i köket med trasan i högsta hugg trots att allt redan såg skinande rent ut. – Alltså Rut, jag förstår inte riktigt hur ni lyckades övertala mig till det här! sa hon. – Men vi är faktiskt tolv år! Dessutom kommer ju morfar att möta oss på perrongen. Flera i min klass har rest själva för att hälsa på sina släktingar, sa jag och smu lade lite extra med pepparkakan jag tuggade på bara för att retas. – Ja, men de kanske har en mer ansvarstagande mor förälder, sa mamma och suckade. – Nu är du orättvis. Bara för att du och morfar inte har samma inredningssmak betyder inte det att han inte tar hand om oss på bästa sätt. För det gör han! Mamma mumlade något ohörbart. Att hon och mor far var släkt var inte alltid lätt att tro. Mer olika än de två kunde man knappast vara. Kanske var det en reaktion på
9
att hon vuxit upp i ett hus till bristningsgränsen fyllt med gamla prylar (och damm) som mamma själv skapat ett hem så nytt och modernt att det såg ut som en reklam bild i en möbelkatalog. Hon fortsatte att jaga osynliga fläckar med sin trasa. – Ja, men nu ska ni ju inte ens åka dit tillsammans längre. Rakel har ju bestämt sig för att hon måste vara med på sin dansuppvisning och du vägrar ju att vänta på henne, sa mamma. – Ja, än sen? Jag längtar efter morfar! Och snö! Jag åker som planerat. Rakel kommer ju upp bara två dagar efter, sa jag bestämt. Här nere hos oss fanns det knappt någon känsla av jul, trots att det redan var den artonde december. Vinter vädret lyste med sin frånvaro. Och mamma hade inte ens satt upp något adventsstake. Sist jag pratade med morfar i telefon hade han inte kunnat sluta prata om all snö, om alla lussebullarna han bakat och om allt julpynt han hängt upp. – Ja, ja, det får väl bli så då, muttrade mamma. Men jag är inte helt nöjd med upplägget. Har du packat, förresten? – Jag är nästan klar, ska fixa det sista ikväll, sa jag. Det slamrade från hallen och strax dök Rakel upp i köket med rödblommiga kinder. – Hej gumman, gick det bra på dansträningen? frå gade mamma. – Ja, det kommer att bli en så bra uppvisning, sa min
10
syster glatt och damp ner på stolen bredvid min. – Du är väl inte ledsen på mig för att jag inte kommer och tittar? frågade jag och såg på det ansikte som var en exakt kopia av mitt eget. – Nej, såklart inte! Jag vet att dans inte är din grej, sa Rakel och log så att hennes smilgropar blev synliga. Jag log tillbaka och visste att de framträdde på mig med. Inte ens smilgropar fick man ha för sig själv. Vi var så lika att vi fortfarande kunde bli hopblandade av lä rarna i skolan. Likadana fräkniga ansikten, likadant axel långt brunt hår, likadan ögonfärg. Dessutom klädde vi oss nästan alltid likadant, fast mamma absolut tyckte att vi skulle sluta med det. Vi var enäggstvillingar och vi älskade det! Rakel var min bästa vän och vi gjorde nästan allt tillsammans, för utom det där med dansen då. Det måste ha blivit någon obalans när just den egenskapen skulle delas upp mellan oss. För där Rakel var graciös och smidig, var jag klum pig. Vi hade börjat på dans tillsammans när vi var små, men jag hade till slut gett upp. Det var uppenbart att det inte var för mig. Lite senare på kvällen låg Rakel på underslafen i vånings sängen i vårt rum och läste medan jag stuvade ner det sista i min resväska. Det hade inte varit lätt för mamma, men till slut hade hon accepterat att jag och Rakel inredde vårt rum som
11
vi ville. Så nu var det fyllt av saker vi släpat hem efter våra besök hos morfar. Med andra ord såg det nästan ut som om hans antikhandel öppnat en filial hos oss. Det var mysigt, men kanske inte jättebra när man skulle hitta bland alla saker. – Har du sett min gröna huvtröja? frågade jag. – Sist jag såg den låg den under fåtöljen bredvid den uppstoppade ugglan, svarade Rakel. Tröjan låg precis där hon sagt. Jag stoppade ner den, drog igen blixtlåset och placerade den fullproppade väs kan framför dörren. Sedan suckade jag nöjt. – Har du inte glömt något? sa Rakel retfullt. I hennes hand dinglade Katten. Mitt älsklingsgose djur som jag haft ända sedan jag föddes. Rakel hade haft en likadan som hon döpt till Tiger. – Jag hade faktiskt tänkt lämna honom hemma, sva rade jag lite stött. Rakel visste att jag tyckte det var pinsamt att mitt gosedjur fortfarande betydde så mycket för mig, men jag klarade inte av att packa ner honom i en låda och ställa upp den på vinden som Rakel gjort med Tiger. – Men är du säker på att du klarar dig utan honom? fortsatte hon. Tänk när du ska somna utan mig, då kan ske du måste ha lilla Katten? Någon att hålla i tassen? Rakel putade med munnen som om hon pratade med ett småbarn. – Måste du vara så himla taskig? fräste jag.
12
– Förlåt, jag skojar ju bara. Bli inte så sur, sa hon och skrattade så där som bara hon kunde och som gjorde att det arga jag nyss känt snabbt försvann. – Ja, men släng hit honom då, svarade jag och tryckte ner Katten högst upp i packningen. Det sista jag gjorde innan jag kröp ner för natten var att ställa väckarklockan på halv sex. Hur mycket jag än ogillade att gå upp tidigt var det värt det. Nästa dag skul le jag sätta mig på ett tåg alldeles själv och åka till morfar i Frostköping. När väckarklockan ringde morgonen därpå stängde jag snabbt av den och hoppade upp ur sängen. Rakel snar kade till i överslafen och jag smög tyst ut ur rummet för att inte väcka henne. Mamma var redan i köket och det doftade av kaffe. – Har du sovit gott? Jag nickade och gav henne en kram. – Jag kommer att sakna dig! sa mamma. Men som tur är ses vi om bara några dagar och firar jul tillsammans. Det ska bli så skönt att vara ledig! – Ja, det kommer att bli toppen! sa jag. Jag hade tjatat länge om att vi skulle åka upp till mor far hela familjen för att fira jul, och äntligen skulle det bli av! Våra jular hemma brukade såklart också vara mysiga, men det skulle bli speciellt att få fira i morfars sagolika hus.
13
Mamma packade en påse med godsaker som jag skul le ha på tåget. Jag såg att hon hade köpt alla mina favo riter. Skumtomtar, vindruvor, mandariner och en munk med rosa glasyr och strössel. Jag log och tänkte på morfar. Han skulle smälla av om han visste att jag åt ett så ojuligt bakverk så här års. – Men ät mackorna först, sa hon och gav mig påsen. Sedan gav vi oss iväg. Det regnade lite och jag svet tades i min mössa och dunjacka. På tågstationen var det tjockt med folk och vi fick tränga oss fram till plattformen där mitt tåg stod. Jag gav mam ma en sista kram och klev på. – Du måste ringa direkt när du är framme, lovar du det? ropade mamma efter mig. – Ja, såklart! svarade jag och gick för att leta upp min sittplats. Så började tåget att rulla. Genom fönstret såg jag mamma stå på perrongen och bli mindre och mindre i takt med att farten ökade. Det pirrade i hela kroppen. Äntligen var jag på väg! Så fort jag slagit mig ner drog jag upp påsen och satte först tänderna i den glänsande munken, och sedan i skumtomtarna. Efter en stund kom en äldre kvinna och satte sig på sätet mittemot. – Och vart ska du åka? frågade hon och log.
14
– Jag ska till min morfar i Frostköping, svarade jag. – Åh, så trevligt med barnbarn på besök, sa hon och plockade upp en stickning ur sin väska. Själv tog jag fram min bok och började läsa. Kanske hade allt socker gjort mig dåsig eller så var det stickornas rytmiska klickande, för någon timme senare sov jag djupt. När jag vaknade hade tåget stannat och damen som satt mitt emot knackade mig försiktigt på axeln. – Skulle du inte av här? frågade hon. Jag blev genast klarvaken och såg ut genom fönst ret. Snö, snö och åter snö. På en skylt stod det FROST KÖPING. – Jo, det stämmer. Tack! sa jag och drog snabbt med mig väskan och hoppade ut på plattformen. Det var tur att jag tagit på mig varma kläder, för det var så kallt att det blev ett moln av rök framför munnen när jag andades. De andra passagerarna som gått av försvann snabbt iväg. Till slut var det bara jag kvar. Jag såg mig omkring och sedan tittade jag på min armbandsklocka. Den vi sade på två och det var då vi hade bestämt att ses. Jag snurrade runt igen, men ingenstans såg jag honom. Varför stod inte morfar här och väntade på mig?
15
KAPITEL 2 MIn FÖRSTA TanKE var att ringa mamma och säga att mor far inte var här, men jag förstod snabbt att det var en dålig idé. Nu när hon för en gångs skull hade släppt iväg mig på egen hand ville jag inte oroa henne i onödan. Morfar stod inte så högt i kurs hos mamma och jag ville inte ge henne ytterligare en anledning att ifrågasätta hans sätt att ta hand om oss. Så istället skickade jag ett meddelande till mamma. Nu är jag framme, tågresan var hur mysig som helst! Puss Det fick duga. Jag berättade inte allt, men å andra sidan ljög jag inte heller. Snöflingorna dansade långsamt genom luften och landade mjukt på mina kinder. Kanske var morfar bara lite sen? Han kunde vara en tidsoptimist, men det här var ändå inte riktigt likt honom. Jag tog upp mobilen och slog hans nummer. Signa lerna tutade, men ingen svarade. Någon mobil hade han
16
inte, morfar gillade inte sådana nymodigheter. Han bru kade säga att han ändå alltid var hemma eller i butiken. Och på båda ställena fanns det en gammal hederlig fast telefon. Butiken, ja! Där var han säkert! Jag letade fram numret till Gunnars Antik & Kuriosa, men samma sak där. Inget svar. Morfar bodde inte långt ifrån stationen så jag bestäm de mig för att gå dit. Kanske hade han varit i vedboden när jag ringt? Hela den lilla staden var inbäddad i vit fluffig snö. Det var vansinnigt vackert, men lite av skönheten förtogs av att inte morfar var med. Den pirriga förväntan jag känt på tåget hade snabbt smält bort. Nästan alla människor jag mötte log mot mig som om de önskade god jul, så när jag till slut svängde in på morfars gata hade lite av stämningen återvänt. Såklart var det hela bara ett missförstånd! Morfars hus syntes på lång väg där det låg avsides längst upp på gatan. Eller hus, det var mer som ett kråk slott. Byggnaden var enorm, krönt med ett torn som majestätiskt reste sig upp ur huskroppen. Med all snö som omgav huset var det som taget ur en saga. Ibland kändes det också så, för när man gick runt där inne var det som att befinna sig i en annan tid. Säkert be rodde det på morfars alla gamla grejer och på att där inte
17
fanns några tekniska prylar, som tv eller dator. Till råga på allt hade huset en alldeles egen lönngång. Det var en väl bevarad hemlighet och morfar hade egent ligen inte velat avslöja den för mig och Rakel, men när vi fick ta över sovrummet hade vi ändå fått höra om den. Från början hade rummet som nu var mitt och min systers tillhört mormor och morfar. Men när mormor dog ville morfar inte bo där längre. Så vi fick göra om det till vårt, och då visade han oss lönngången. Morfar var rädd att vi skulle råka hitta den på egen hand annars. När jag stod och betraktade huset kom jag att tänka på historien som morfar berättade för oss då. Han hade köpt huset för länge sedan av änkan till en man som hade gått under öknamnet Gulaschbaronen, eftersom han bli vit rik på ohederliga affärer under första världskriget. Jag tror att det hade att göra med att han sålde varor till hut lösa priser när det rådde brist på mat. Gulaschbaronen var en minst sagt speciell man. Hans enda mål i livet hade varit att bli rik, och han hade inte brytt sig om ifall det skedde på andras bekostnad. Men hans girighet blev också hans fall. En gång hade hans dotter blivit kidnappad, och han blev krävd på en enorm lösensumma. Om kidnapparna fick betalt eller inte var det ingen som visste. Sant var i varje fall att dottern till slut kommit tillbaka välbehållen. Men efter det hade Gulaschbaronen blivit folkskygg och hållit sig för sig själv. Hans affärer hade gått allt sämre,
18
och efter hans död hade änkan tvingats sälja huset. Det var då morfar köpte det och fick nys om lönn gången. Tydligen hade Gulaschbaronen byggt den som en flyktväg från sitt sovrum ifall någon skulle ge sig på hans familj igen. Jag och Rakel hade bara varit där nere med morfar den gången han visade oss den. Vi hade dyrt och heligt fått lova att aldrig gå ner dit själva, eftersom morfar inte visste i vilket skick gången var. Den hade stått övergiven så länge att det kunde finnas risk för ras. En domherre flög kvittrande förbi och jag drogs tillbaka till nuet. Min blick var fortfarande fäst vid morfars hus. I alla fönster hängde olika adventsstjärnor, den ena vackrare än den andra. Det spratt till i magen. Kände jag morfar rätt var det bara en droppe i havet mot vad som dolde sig där inne. Han skulle garanterat få vara med i Guinness rekordbok för störst samling julpynt om man räknade allt han hade. Både jag och Rakel älskade att tillbringa loven hos morfar. Han var som en fri fågel. Världens snällaste och påhittigaste, men det var omöjligt att få honom att göra sådant han själv inte ville. Armen värkte när jag äntligen kunde ställa ifrån mig resväskan på trappan. Jag ringde på dörrklockan och ett högt ljud ekade inne i huset. Men ingen kom och öppnade. Jag ringde på en gång till.
19
– Hallå, morfar! Är du hemma? ropade jag med mun nen tryckt mot dörren. Inget svar. Jag gick ner för trappan för att kolla baksidan av huset, men det var nästan omöjligt att ta sig runt för all snö, så jag gav upp. Istället lämnade jag min packning på trappan och gick den korta vägen in till stadskärnan igen för att se efter om morfar kanske var i sin butik ändå. Men affären var nedsläckt, det såg jag redan på håll. För hoppningen jag känt kramades ihop till en hård klump i bröstet. När jag kom fram såg jag att STÄNGT-skylten hängde på sniskan på insidan av dörren. Jag stod en stund och kikade in genom fönstret på alla vackra saker som trängdes där inne. Morfars butik var som en skattkista. Jag och Rakel brukade alltid hitta något vi ville ha, och morfar sa nästan aldrig nej. Precis när jag skulle vända mig om för att gå föll min blick på kassadisken alldeles innanför dörren, den som morfar alltid satt bakom. Där låg som vanligt några askar Läkerol. Enligt morfar var det något slags lag på att de alltid skulle finnas nära till hands. Bredvid stack något avlångt fram, något jag kände igen alltför väl. Morfars favoritpipa. Den som var alldeles blank och vackert sni dad och som han alltid hade med sig. Varför låg den kvar här? Oron bubblade till i magen.
20
Jag småsprang tillbaka mot morfars gata och mitt i ett steg blixtrade minnet av en extranyckel förbi. Den som han hade visat mig i somras och som alltid låg under en kruka utanför ytterdörren. Nu skulle den komma väl till pass. Mörkret hade börjat komma krypande och gatlyk torna blinkade till för att sedan tändas. När jag passerade kyrkan hördes tonerna från en kör som övade. De ljusa barnrösterna sjöng om mammor som kysste jultomten och det lät både falskt och gulligt på samma gång. Allt hade kunnat vara så mysigt. Om bara morfar vore här. När jag återigen svängde in på hans gata och såg upp mot huset stannade jag tvärt till. Det lyste i tornrummet. Han var hemma! Jag rusade upp till trappan och det sprängde obehagligt i lungorna av den kalla luften. När jag ringde på var det nästan så att jag ville sjunga med i dörrklockans klingande läte, så lättad var jag. Men inga steg hördes inifrån huset. Jag ringde på igen. Vad var det här egentligen? Om morfar försökte vara rolig och skoja med mig hade han verkligen miss lyckats. Det här var inte ett dugg kul. Jag backade ner från trappan och tittade upp mot hu set. En rysning slingrade sig upp längs nacken. Nu var det släckt i alla rum. Det måste vara någon inne i huset. Någon hade ju släckt lampan som nyss varit tänd.
21
Jag smög upp till dörren igen och letade fram nyckeln som låg under krukan. En sista gång skulle jag försöka, sedan skulle jag låsa upp dörren själv. Jag tryckte på ringknappen. Sekunderna gick utan att något hände. Till slut stack jag in nyckeln i låset, men precis när jag skulle vrida om hördes steg i hallen. Det klickade från vredet och så trycktes dörrhandtaget ner. Det spratt till i mig av glädje. Jag lyfte armarna och gjorde mig redo att äntligen få ge morfar kramen jag lad dat för hela dagen. Men när dörren öppnades och jag såg vem det var som stod där inne bland skuggorna i hallen sjönk armarna besviket ner och blev hängande längs si dorna av kroppen.
22
Rut och Rakel är tokiga i julen, men deras morfar Gunnar älskar den ännu mer. Han bor i den lilla staden Frostköping och i hans stora hus är det hembakta lussekatter, hemstoppad julkorv och överdådigt pynt som gäller. När det blir jullov får Rut ta tåget i förväg upp till Frost köping, alldeles själv. Men när hon kommer fram blir inget som hon tänkt. Morfar är försvunnen! En mystisk kvinna öppnar dörren och påstår att han rest bort … Rut känner att något är fel, och när även Rakel kommer börjar de nysta i mysteriet. Julen och morfar måste räddas!