Håll min hand Elin Frykholm
Läs mer om Elin Frykholm på rabensjogren.se
© Elin Frykholm 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslag: Jonas Lindén
Omslagsbild: iStock
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-75195-6
Rabén & Sjögren ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
kapitel 1
– Måste du sitta med näsan i mobilen hela tiden? Det är som om du är i en annan värld.
Mamma står i dörröppningen till köket med tvättkorgen i famnen och suckar.
– Jag kollar på dator, säger Signe. Jag tror jag har hittat en som är bra.
Hon fortsätter att skrolla på mobilen medan mamma suckar ännu en gång och går in i tvättstugan. Signe sörplar på sitt glas med O’boy och ser ut genom fönstret. Det är en sådan där trist, grå och regnig dag. Inte ens löven på träden verkar ha någon färg. Snart är sommaren slut, tänker Signe och vänder blicken tillbaka till mobilen.
– Är den dyr då?
Frågan kommer från pappa som precis kommit in i köket. Han häller upp kaffe i en mugg och gör i ordning en macka med prickig korv.
– Vadå dyr?
– Datorn du nämnde, säger pappa och nickar mot hennes mobil.
– Nja … ja …, mumlar Signe. Men inte lika dyr som den jag visade igår.
– Jag kommer inte att ändra mig.
– Varför inte, snälla Signe? Du hade ju så roligt på träningarna.
– Jag har tröttnat bara, big deal.
Signe sneglar på mamma som ser sorgsen ut medan hon varsamt viker ihop strumporna och lägger dem på köksbordet. Så blir de stilla båda två och bara ser på strumporna. Signe vet vad mamma tänker.
Hon har tänkt på det själv. Att Fabian också slutade med fotbollen sommaren han fyllde femton. Men det betyder ju ingenting. Signe är inte samma person som Fabian. Det måste väl mamma förstå?
Mamma ser på Signe och ler, men det är ett trött, ledsamt leende.
– Det är bäst jag gör mig i ordning, jag också.
Hon lägger armen runt Signes axlar och ger henne en puss mitt på huvudet innan hon försvinner upp mot sovrummet. Signe skrollar en stund till på mobilen, men lägger den snart ifrån sig. Hon ser på de tomma stolarna runt köksbordet. När hon var liten satt de alltid alla tillsammans i familjen runt bordet och åt frukost. Nu börjar de på olika tider, och mamma och pappa känns ofta stressade och ingen har tid att sitta och prata längre.
Signes blick stannar upp på stolen mitt emot hennes. Fabian hade varit tjugo år nu. Skulle han ha suttit här tillsammans med henne vid frukostbordet? Eller skulle han kanske ha flyttat hemifrån? Signe blir alltid så arg när hon tänker på Fabian och nu blir hon arg på mamma som fick henne att tänka på honom fastän hon egentligen inte ens sa hans namn.
Pappa dyker upp i köket. Han sätter slipsen på plats och frågar igen om Signe vill ha skjuts.
– Jag börjar inte förrän nio, sa jag ju.
– Ja, ja, du behöver inte låta så arg.
Signe sitter med armarna i kors och stirrar ner i bordet. Hon hade egentligen tänkt gå och ta en dusch, men nu när pappa är i samma rum känner hon sig som fastnålad i stolen. Om han bara pallrade sig i väg till jobbet så kunde hon få gå och ta sin dusch och vara sur i fred. Men pappa ser att något är fel. Han drar ut en stol och sätter sig bredvid henne.
– Tänker du på Fabian?
Varför måste pappa vara en sådan tankeläsare? Signe hade ju tänkt bita ihop, men nu kommer tårarna.
– Det var mamma och de där jävla strumporna.
Pappa ser på strumporna som ligger så fint hopvikta där vid bordskanten. Han klappar Signe på armen.
– Vi tänker alla på Fabian. Speciellt nu när dagarna börjar bli kortare.
– Jag fattar inte varför mamma inte kan släppa det här med fotbollen.
– Hon vill nog bara att du ska må bra.
– Hon tror att bara för att jag är femton år och för att Fabian var femton år och för att jag slutat med fotbollen och för att han slutade med fotbollen bara några månader innan …
Mer får inte Signe fram. Hur kunde morgonen bli så här dålig? Hon torkar tårarna med tröjärmen.
– Mamma vill bara att du ska må bra, upprepar pappa. Och hon oroar sig. Självklart ska du inte fortsätta med fotbollen om du inte vill det.
Han kramar om henne.
– Nej, nu måste jag verkligen i väg. Men du …
– Vad?
– Angående dator och allt det där … Jag och mamma kan säkert sponsra dig lite, men vi kan inte betala allt.
– Det vore supersnällt, säger Signe och känner sig genast lättare i kroppen.
– Om du verkligen vill ha den där datorn och alla programmen och vad det nu var, om det verkligen är så viktigt för dig, då tycker jag faktiskt att du borde se dig om efter ett extrajobb.
– Extrajobb?
– Något på helgerna, till exempel. Så att du får den där datorn någon gång.
Signe nickar långsamt medan hon rynkar på ögonbrynen.
– Vad skulle det kunna vara?
– Ja, det vet jag inte, säger pappa. Lite måste du ju tänka själv.
Signe lipar åt honom, men han bara ler retfullt tillbaka innan han reser sig och försvinner in i hallen.
På väg uppför trappan stannar Signe till och tittar på fotografierna som hänger på väggen. Det är några skolfoton och så ett par bilder på Signe och Fabian. På det ena fotot är de tre och åtta år gamla.
De står ute i trädgården i regnkläder. Fabian håller Signe i handen och de skrattar. Det andra fotot på dem är från samma år som han försvann, taget på Signes skolavslutning. Signe har en blommig klänning på sig och ler stolt mot kameran. Fabian står bredvid henne med händerna bakom ryggen. Hans ansiktsuttryck är tvekande, blicken frånvarande.
Mamma dyker upp vid översta trappsteget med en handduk virad runt kroppen och en runt huvudet.
– Nu är badrummet ledigt.
– Pappa tycker att jag ska skaffa ett extrajobb för att kunna köpa en
dator, säger Signe medan hon går uppför de sista trappstegen.
– Extrajobb? Du är ju bara femton år.
Signe rycker på axlarna.
– Hur ska jag annars kunna köpa en?
Mamma lossar på handduken runt huvudet och gnuggar den mot håret.
– Du får väl spara månadspengen. Nej, jag tycker du är alldeles för ung för att ha ett jobb. Dessutom måste du ju klara av skolan också.
Signe hinner inte protestera förrän mamma har hastat vidare in i sovrummet för att få på sig kläder. Hon vänder återigen uppmärksamheten mot fotografierna och stannar med blicken på det från skolavslutningen.
Han ser så sorgsen ut. Som om han befann sig någon helt annanstans. Kommer vi någonsin få veta var du är, Fabian?
Alla säger att Signes storebror är död men hon vet att det inte är sant. Han är bara försvunnen. Fast det har gått nästan fem år tror hon fortfarande att han en dag ska kliva in genom dörren där hemma.
För att tjäna lite extrapengar börjar Signe sitta barnvakt. Det är bra betalt och inte särskilt ansträngande, men
innerst inne undrar hon varför tioåriga Dante behöver någon som hämtar honom från skolan och hänger med honom på eftermiddagarna. Efter ett tag märker Signe att det är något som inte stämmer med Dante. Ibland får han någon typ av anfall, som gör honom alldeles uppriven och förtvivlad.
Snart börjar hon ana att det var samma sak hennes bror drabbades av innan han försvann … Vad är det egentligen som har hänt Signes bror? Och hur ska hon förhindra att samma sak händer Dante?