Jag har skrivit ner det för att det är så konstigt.
Egentligen skulle jag vilja att det blev en riktig
bok. Jag skulle vilja att en riktig författare
hittade den och fixade så allting blev bättre, och så det inte var några stavfel. Men jag känner inga riktiga författare. De bor nog inte här.
Jag skulle önska att någon gjorde bilder också. Jag hatar tyvärr att rita. Men jag har fotat lite ur Peters skissbok så att det i alla fall ska vara några bilder.
Det jag menar är att jag skulle vilja att det blev en riktig bok, en som jättemånga läser. Eller i alla fall nån mer än Herman.
Allt i den här boken är sant. Fast det kommer nog ingen som läser den att tro.
Om nu någon läser.
Jag hoppas verkligen det. För den tog väldigt lång tid att skriva.
Hälsningar från
Till läsaren, och till Enel.
En tisdag i augusti förra året besökte jag skolklasserna i den lilla orten Anderstorp. Efteråt var det en timme tills min buss skulle gå, så jag passade på att besöka biblioteket.
När jag rotade i hyllorna hittade jag en bunt häften som inte liknade de andra böckerna. Det var vanliga A4-papper hopsatta med snöre.
Mörkmarken – Bok 1 stod det på det första häftet.
Jag började genast läsa.
När jag hade läst en bit i berättelsen Enel skrivit, bestämde jag mig för att göra som hon ville. Jag har nämligen turen att vara det som Enel kallar en riktig författare.
Jag snodde alla häftena och tog med mig dem hem för att kunna redigera dem, alltså fixa till dem, som Enel kallade det.
Men jag är som Enel, jag hatar att rita. Det gör däremot inte min vän Katarina. Hon och jag delar arbetsrum, och så fort hon fick syn på Enels häften ville hon också läsa dem. Utan
att jag ens behövde be henne började hon göra bilder. Hon ritade av bilderna som Enels vän
Peter gjort också, för fotona var lite suddiga.
(De bilderna finns längst bak i boken.)
Jag har ändrat en del i Enels text, där jag tyckte det var svårt att förstå vad hon menade. Och så har jag bytt ut ortsnamn och sånt, för att skydda
Morris och allt annat som lever i Mörkmarken.
Stavfelen har min redaktör Anna tagit hand om. För sanningen är att jag stavar nästan lika illa som Enel. Man kan faktiskt vara en riktig författare ändå.
Som du Enel!
Din vän (som aldrig fått träffa dig)
KAPITEL 1
I vilket en zombie lyckas kliva av bussen. Okej, inte en riktig zombie.
Jag kan lika gärna erkänna det. Allt i den här berättelsen hände för att jag åkte för långt med bussen. Och jag åkte för långt med bussen för att jag grät.
Jag orkar inte berätta varför jag grät. Förresten hör det inte till historien.
Jag grät alltså, men jag tittade ändå ut genom bussfönstret. Jag vet att jag egentligen såg när bussen kom in i Anderstorp där jag skulle kliva av. Jag stirrade på bensinmacken och kyrkan och två barn som åt glass och säkert hade en
perfekt sista vecka på sommarlovet. Eller i alla fall en normal vecka.
Bakom macken och kyrkan och allt det andra var himlen täckt av jättestora blåsvarta moln. Jag stirrade på molnen och undrade om jag skulle hinna hem till morfar och mormor innan ösregnet kom.
Sen stannade bussen vid blomsteraffären och jag stirrade på de färgglada blommorna.
Men jag gick inte av.
Nästan alla andra gjorde det. Och jag borde ha gjort det.
Men jag satt kvar. Som värsta idioten. Som en zombie.
Vi åkte förbi pappersbruket, och sen den stora herrgården Beatelund. Den som ligger där Anderstorp tar slut.
Oj, tänkte jag, jag har åkt för långt.
Men jag tänkte det väldigt långsamt. Det var som om mina tankar rörde sig i vatten och handlade om någon annan än mig.
Jag borde förstås ha gått fram till bussföraren och bett henne stanna. Men det var som om jag satt fast. Så där som man brukar göra i drömmar. Eller, jag brukar göra det i alla fall. I drömmar alltså.
Efter en lång stund lyfte jag handen och tryckte på stoppknappen. Bussen plingade till svar och infoskärmen lovade att vi skulle stanna. Om sju minuter …
Så bussen åkte och åkte, förbi åkrar och hagar och hus utan busshållplatser, förbi en
familj på väg från badet. Förbi fler åkrar, och sen in i en skog.
Det var i skogen bussen till slut stannade. Efter sju minuter.
Jag stirrade på skogen precis som jag stirrat på blomsteraffären – som om den inte hade med mig att göra. Jag rörde mig inte förrän bussföraren ropade i högtalaren.
– Hallå! Vem ska gå av? Jag behöver köra vidare!
Hon lät irriterad och en gubbe glodde på mig. Jag gick fort av utan att tänka.
Så åkte bussen vidare.
Och jag stod vid en busshållplats långt borta i ingenstans. Jag hade ingen aning om var jag hamnat och det enda jag såg var granar.
