angeli sjöström hederberg
angeli sjöström hederberg
barfota forever
Läs mer om Angeli Sjöström Hederberg
på rabensjogren.se
© Text: Angeli Sjöström Hederberg 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslag: Elina Grandin
Omslagsbilder: RDNE Stock project, Blue Bird/Pexels
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
isbn 978-91-29-74824-6
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Kapitel 1
Jag vill inte , viskade jag och tog ett steg bakåt.
Trampolinen gungade och simhallens klor stack i näsan.
Tiktoktjejerna bildade en vägg av kroppar mellan mig och spiraltrappan som ledde ner till golvet. Det hade inte sett lika högt ut nerifrån.
”Jag vill inte”, sa jag igen, men orden föll mot vattenytan utan att någon brydde sig.
”Orka”, suckade en tjej i klassen. ”Det är bara en challenge och du är ju med på det, eller hur?”
Ett hårstrå hade fastnat på stortån. Jag försökte få bort det med andra foten, men det satt kvar.
”Jag vet vad som kan ge oss sjukt många följare!” sa en annan.
Kalla händer knuffade mig i ryggen. Jag försökte spjärna emot.
Upphetsade rop hördes när jag snubblade över kanten.
På läktaren fanns mobilerna som filmade när jag föll mot vattenytan.
Magplasket fick mig att tappa andan. Jag kände hur rosetten på ryggen lossnade så att bikinitoppen gled av. Sedan vatten. Vatten i öronen och i näsan och i halsen.
Paniken krafsade i lungorna och jag sprattlade för att komma upp till ytan. Till slut nådde fingertopparna den svala bassängkanten.
”Maja, vad händer?”
Kaklet rev mot låren när idrottsläraren drog upp mig ur poolen. Hon slet av sig träningsjackan och svepte den runt min nakna överkropp. Huden var illröd och sved som eld.
”Tappade du bikinin?” frågade hon och sökte med blicken längs med vattenytan. Toppen guppade i svallvågorna en bit bort. ”Du säger väl till om det var något annat som hände?”
Hon tittade rakt på mig.
Mobilerna på läktaren hade stoppats undan och på trampolinen stod alla på kö som om inget hade hänt.
”Jag halkade bara”, sa jag och backade ur hennes grepp.
Det plaskade under fötterna när jag sprang genom duschrummet. Snart skulle alla skratta åt klippet där jag flaxade som en fjäderlös fågel i luften och kravlade halvnaken upp ur vattnet.
Jag borde ha protesterat högre. Jag borde ha trängt mig
förbi och klättrat ner. Nu skulle beviset på att jag var ett freak ligga på nätet för alltid.
Omklädningsrummet var tomt. Jag slängde av mig träningsjackan som sjönk ihop i en hög på golvet. Huden knottrade sig när jag drog på mig kläderna.
Jag ville hem till Frans. Längtade efter hans glada skall och mjuka päls.
”Är du okej?”
Jag vände mig om och mötte Tintins varma blick. Hon hade jeans, vit t-shirt och håret i en tofs, precis som jag. Skillnaden var att det var snyggt på henne. På mig hängde allt som trötta trasor.
”Bry dig inte om dem”, sa hon och gav mig en kram. ”Du har mig och Frans.”
Jag tog på mig skorna och Tintin höll upp dörren.
”Ni flyttar snart. Det blir bättre på nästa ställe.”
Jag kastade ryggsäcken över axeln och följde henne till cykelstället. Vårsolen stack som nålar i ansiktet.
”Varför skulle det bli bättre?” sa jag och stack nyckeln i cykellåset. ”Det är inte som att jag blir någon annan bara för att vi flyttar ut i skogen.”
Jag skulle alltid vara en nolla.
Precis som alla sa.
Kapitel 2
” Snart framme! sa mamma.
En skylt susade förbi utanför bilfönstret. Det hade stått
Stenberga – här finns lite av allt men någon hade sprayat över de sista orden med ett tjockt rött streck så att det stod
Stenberga – här finns lite.
Frans sov i mitt knä med tungspetsen utanför munnen. Tassarna rörde sig i sömnen och jag smekte hans rygg. Med en nöjd suck rullade han ihop sig till en boll.
”Kan man verkligen börja i en ny klass när det är mindre än en vecka till sommarlovet?” undrade jag. Det var bara mamma som kunde komma på något sådant. ”Är det inte bättre att vänta till hösten?”
”Absolut inte!” sa mamma bestämt. ”Nu hinner du få kompisar att vara med i sommar när jag inte är hemma.”
Hon trummade med fingrarna på ratten i takt med
schlagern som strömmade ut ur högtalarna.
”Här kommer jag inte behöva jobba lika mycket natt, och vi kommer få varsitt sovrum och kunna köpa hur mycket hämtpizza vi vill.”
Mamma var undersköterska och det hade gått lätt att hitta jobb. Hon hade varit i Stenberga flera gånger och pratade redan om kollegorna som vänner. Att det kanske inte skulle gå lika smidigt för mig verkade hon inte ha tänkt på.
Jag klickade fram ett favoritklipp på mobilen. Senaste VM-finalen i agility. Tintin och jag hade sett videon hundratals gånger och det gick inte att tröttna på sporten där hundar tog hopphinder, slalom och tunnlar i rasande fart.
Jag hade aldrig varit på en riktig hundklubb, men de flesta hinder gick att bygga själv. En dag skulle jag och Frans också tävla. Papilloner var bra agilityhundar. Men här, mitt ute i ingenstans, visste de säkert inte ens vad agility var.
”Inget mer hemmasittande med Frans och mobilen”, sa mamma.
”Jag tycker om att vara med honom”, protesterade jag.
Hundar var bättre än människor. De förstod utan att man behövde säga något.
”Han är en hund!” sa mamma. ”Och en väldigt hårig hund.”
Hon fick en likadan rynka i pannan som när hon gick till attack mot Frans hår i soffan.
”Jag har faktiskt Tintin också”, försökte jag.
Mammas blick smalnade. Humöret kunde skifta mellan
sol och åska på en inandning. Våra ögon hade samma blågrå nyans, men om mammas påminde om Vintergatan såg mina ut som vattniga pölar.
”Jag pratar om vänner som är bra för dig”, sa hon. ”Som du kan vara med här i Stenberga.”
Utanför kom skymningen smygande. Mellan träden glittrade en sjö och ett hopptorn sträckte sig mot himlen. Jag rös. Hopptorn var det sista jag ville tänka på.
”Det bästa med en ny plats är att du kan bli den du vill”, konstaterade mamma.
Som om en personlighet var något man kunde välja bara sådär. Godmorgon, jag ska bara öppna garderoben och bläddra bland mina personligheter och se vilken jag känner för i dag.
”Det gäller att komma in i gänget direkt”, fortsatte hon. ”Ta plats.”
Strupen blev smal som ett sugrör.
”Det är inte så lätt”, viskade jag.
”Kan du inte försöka prata lite högre så folk hör vad du säger? Vart har min pladder-Maja tagit vägen?”
Jag ryckte på axlarna. Det gick inte att svara på. I skolan hade rösten långsamt tystnat och orden nästan tagit slut.
Kanske låg de sista kvar på bassängbotten under trampolinen. Det var bara med Tintin som orden inte fastnade i halsen.
Med henne glömde jag skolans Tiktoktjejer.
Mamma sänkte farten när vi rullade in i Stenberga och
Frans satte tassarna mot rutan för att titta ut. Vi körde förbi ett torg med en mataffär, en pizzeria och ett konditori. Allt var stängt. Det enda som rörde sig var en ensam plastpåse som virvlade över kullerstenarna.
”Där ligger din skola”, sa mamma och pekade.
En röd tegelbyggnad kurade i skuggorna. Dörrfärgen hade flagnat och skorstenen spruckit. Skolgården omgavs av ett högt järnstaket med vassa spetsar. Det såg ut som ett fängelse.
Kapitel 3
Stenberga var en spökstad. Det enda som saknades var haltande zombies.
”Hem, ljuva hem!” sa mamma och slog av motorn framför ett smutsgrått hyreshus.
En vit lastbil stod parkerad utanför och två flyttgubbar lufsade in genom porten. De påminde om sankt bernhardshundar i snickarbyxor.
Lägenheten var dubbelt så stor som vår förra i Göteborg. Här skulle mamma slippa sova i vardagsrummet och jag skulle äntligen få plats med en bokhylla till alla hundböcker.
Jag krånglade mig fram genom labyrinten av flyttlådor. I mitt rum täcktes ena väggen av ett smutsigt fönster och från taket dinglade en ensam glödlampa.
Golvplankorna knarrade när mamma kom in.
”Ett besök på loppis när jag får lön så blir det en fem-
poängare”, sa hon och ställde en flyttlåda på sängen.
Hennes enhörningstatuering stack fram under linnet. Den såg ut att följa mig med blicken. När jag var liten hittade mamma på äventyr om pladder-Maja och enhörningen varje dag. Då kunde jag luta mig mot hennes bröst och låtsas att hjärtslagen var hovar som slog mot marken. Jag kunde sakna de där sagostunderna ibland.
”Ska vi hänga den här ovanför sängen?”
Mamma höll upp hundtavlan. Det var egentligen ett pussel fastklistrat på kartong. Tusen bitar som jag och Tintin lagt på påsklovet. Jag gillade pussel. Då slapp man lämna lägenheten.
”Visst”, sa jag.
I vardagsrummet ställde flyttgubbarna ner soffan med en duns. Jag hade ingen lust att packa upp. Det kröp i kroppen.
Helst ville jag gömma mig under överkastet och stanna där tills det blev sommarlov. Slippa allt det nya. Jag skulle säkert snubbla i matsalen eller bryta mot någon hemlig regel.
Mamma hamrade in en spik i väggen och hängde upp tavlan. Den satt snett.
”Det blev väl fint!” sa hon med en belåten min. ”Vi skulle kunna byta ut det här också?”
Hon höll överkastet mellan tummen och pekfingret som om det var angripet av ett dödligt virus.
”Aldrig!”
Jag slet åt mig överkastet. Tyget var mjukt och sömmarna hade lossnat på flera ställen. Utan det kunde jag inte somna.
”Nya gardiner då?” försökte mamma. ”Det är väl härligt med lite förändring?”
Mörkret sänkte sig över lägenheten och våra saker såg ut som dockmöbler i de stora rummen.
”Kokong?” frågade mamma när jag kröp ner i sängen.
Jag nickade och hon stoppade in täcket hårt längs med armarna och under fötterna. Frans lade sig som en marsipanros högst upp med nosen mot min hals.
”Hur känns det att vara här?” undrade mamma och ställde en pelargon som doftade sommar på fönsterbrädan.
”Helt okej”, sa jag.
Jag slapp skolan i Göteborg men saknade Tintin så det gjorde ont.
”Och i morgon får du träffa hela klassen!”
Det sög till i magen.
”Se det som en nystart”, sa mamma. ”Säg till läraren om någon är taskig så blir du lämnad i fred.”
Jag blängde på henne.
”Har du någonsin gått i skolan? Den som skvallrar blir inte direkt jättepopulär.”
Hon låtsades inte höra.
”Är du säker på att jag inte ska följa med?”
”Helt säker.”
Mamma i skolan skulle vara en mardröm. Hon skulle springa runt och fråga om någon ville leka med mig på lovet.
”Okej.” Hon vände på kudden så att den blev sval under kinden. ”Det kommer gå bra. Kom ihåg att du bara har en chans …”
”… att göra ett första intryck”, fyllde jag i. ”Jag vet.”
Kapitel 4
Soluppgången var orange och det såg ut som att det brann ovanför trädtopparna. Frans trippade fram på trottoaren och lyfte benet mot en buske. Skolans vassa järnstaket syntes några kvarter bort. Om en halvtimme skulle jag dit. In i slukhålet.
När jag rundade hörnet på hyreshuset vädrade Frans i luften. I en skogsdunge på andra sidan torget lekte en tjej med sin puli. De såg nästan likadana ut. Hon hade svart, trolltrassligt hår och hundens päls var långa rastaflätor som släpade i marken.
Jag gick lite närmare. Tjejens glada tjut ekade mellan husen. Hon var barfota och det såg härligt ut. Mina gymnastikskor klämde runt tårna.
Det var omöjligt att slita blicken från henne när hon och
hunden tumlade runt i gräset. Ett hej smög runt på tungan, men stannade i munnen.
Hunden slickade henne i ansiktet och hon torkade skrattande bort dreglet med tröjärmen. Jag blev konstigt varm i hela kroppen. Hon verkade älska hundar lika mycket som jag.
Frans gläfste och förtrollningen släppte. Om tjejen upptäckte att jag stod och stirrade på henne skulle hon tycka att jag var helskum.
Jag drog i kopplet och gick snabbt mot lägenheten.
”Kom Frans, dags för frukost.”
I köket skruvade mamma upp hyllor och Frans tog ett skutt över verktygslådan. Fönstret stod på glänt och morgonsolen rann in över golvet som tjock honung.
”Stjärna”, mumlade mamma med munnen full av skruvar och jag räckte henne den stjärnformade skruvmejseln.
En tallrik med ostsmörgåsar skurna som hjärtan låg på köksbänken. Jag log. Typiskt mammafix.
Jag gav en macka till Frans och hällde upp ett glas grapefruktjuice som fick tungan att krulla sig. På kylskåpsdörren hängde en bild på mig och mamma när vi skrattskrek i en bergochdalbana på Liseberg. Min spetsiga näsa stack ut över bygeln, men jag tyckte om fotot ändå.
Det hade alltid varit bara vi två. Och mamma var inte som
andra mammor. Hon sa aldrig att jag behövde gå och lägga mig eller ha alla rätt på provet eller ta på mig mössan om det var kallt. Mamma fångade dagen och klarade allt själv. Hon skällde ut rektorer, bytte däck på bilen och köpte glass till middag när hon inte orkade laga mat.
Fotot påminde mig om hur allt hade varit förut. När vi fortfarande hittade på saker tillsammans. Innan jag hade tappat lusten att gå till skolan och det enda hon tjatade om var att jag behövde fler vänner.
”Visst är byn gullig?” sa mamma och rotade runt i verktygslådan.
Frans drog öronen bakåt av skramlet.
”Det var en tjej med hund där ute. Hon såg ut att vara lika gammal som jag.”
Om jag ändå vågat gå fram. Då hade kanske hundarna kunnat leka en stund.
Mammas ögon blev fulla av solsken.
”Sa du hej?” undrade hon och lutade sig närmare.
Jag skakade på huvudet och mamma sjönk ihop. En millimeter som kändes som en mil. Jag skulle inte sagt något.
”Det löser sig”, sa hon. ”Det finns bara en mellanstadieskola så du träffar henne säkert där.”
Mamma slutade rota bland verktygen och plockade triumferande upp en plugg ur verktygslådan.
”Visst har jag sagt att man aldrig ska ge sig?” sa hon nöjt.
Frans fick min macka också. Jag var för nervös för att äta.
”I dag är första dagen på resten av ditt liv.” Mamma pussade mig på håret. ”Vad kan gå fel?”
Allt. Precis allt. Men det sa jag inte.
»I dag är första dagen på resten av ditt liv«, sa mamma. »Vad kan gå fel?«
Allt. Precis allt. Men det sa jag inte.
Maja har nästan helt slutat prata efter det som hände i simhallen. Den enda som verkligen förstår henne är Frans, men han är en hund och mamma vill att hon ska träffa vänner på två ben.
När de flyttar till den lilla byn Stenberga försöker
Maja passa in i klassen, men hur lätt är det när ett armkroksgäng styr?
Allt förändras när Daria dyker upp. Plötsligt känns drömmen om en kompis inte lika omöjlig längre.
Men det svåraste kanske inte är att få en riktig vän, utan att vara en?
Barfota forever är en berättelse om utsatthet, mod och att hitta sig själv.