så känns det fake
Läs mer om Johanna Gustafsson-Ahlzén på rabensjogren.se
© Johanna Gustafsson-Ahlzén 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslag: Sara Acedo
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-74814-7
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Det ligger gåtfull makt i moderskapet.
Sofokles
MÅNDAG
Första dagen på mensen är den näst värsta. Nu har jag suttit hundra år på toa med mobilen i handen och den mikrovärmda vetekudden mot magen. Jag byter binda och torkar mig. Mamma vill att jag ska använda menskoppen hon fick i ett samarbete med ConfiCup, den hon säger till sina följare att hon använder, men jag kommer aldrig i livet stoppa upp något i fittan.
Jag kollar ansiktet i badrumsspegeln, klämmer en blackhead så att naglarna lämnar röda halvmånar på näsan. Sprayar torrschampo i hårrötterna.
När jag kommer ut från badrummet hugger mamma tag i mina axlar bakifrån.
”Jag har blivit nominerad till årtiondets NO FILTER-MAMI!” utbrister hon och sätter händerna mot kinderna. ”Det är SÅ stort!”
”Vad häftigt”, säger jag och ler genom smärtan. ”Grattis.”
Varje år går mamma på MAMI-galan, och den här gången har hon bjudit med mig. Det är tioårsjubileum, så det kommer att bli extra kul, säger hon. Hon tänker att det är en belöning och inte ett straff att mingla med fulla morsor.
”Sa jag att jag bokade frisörtid åt oss på lördag? Det kan ju vara kul att bli lite stylad innan. Fundera på om du vill ha någon uppsättning eller så.”
När jag frågar henne vad hon ska ha för frisyr drar hon händerna genom sitt långa utsläppta hår och bara:
”Jag vill ha riktiga hollywoodlockar.”
Jag blir sen till första lektionen. Vissa lärare gör ingen grej av det, vissa är sadister.
”Vi börjar klockan åtta, Elektra”, säger sadistläraren. ”Vill du berätta varför du är sen?”
Bra fråga, gubbfitta, det är så att det är lite trögt att ta sig till skolan när slemhinnan i livmodern stöts ut i kramper som är på HJÄRTINFARKTSNIVÅ på smärtskalan. Källa: forskning, svarar jag inte, utan stirrar bara tyst ner i golvet. Snabbt intar jag platsen bredvid Py som hen vaktat åt mig med sin väska. Som om någon annan skulle få för sig att sätta sig bredvid hen. Ändå gulligt gjort.
Jag älskar Py. Hen är min bästa vän även om hen ibland kan vara en störig martyr, och även om hen har – citat: alla våra lärare – en gammal själ. Jag kan bli orolig att Py tror jag blev bästis med hen i brist på bättre, för jag hade ingen innan vi hamnade i samma klass i högstadiet och började umgås. Men hade jag kunnat välja en bästis utav alla människor i världen hade jag ändå valt hen. Py tror på astrologi och menar att vi har en kosmisk dragningskraft till varandra för hen är fisk och jag är skorpion, men jag tror att vi drogs till varandra för att båda är ensambarn och dom enda som på riktigt kan förstå ensambarn är andra ensambarn. Plus att jag har önskat mig ett syskon sen jag var liten, och det har jag funnit i Py. Vi älskar varandra
som syskon och bråkar med varandra som syskon. Men vi är inte särskilt lika.
Py är den enda i klassen vars föräldrar bor ihop, dom är till och med gifta. Eller okej, Bilals föräldrar bor ihop men det är för att dom är kompisar och driver företag tillsammans. Och Jonkens föräldrar bor växelvis hos honom, som om det är han som har delad vårdnad av dom. Men föräldrar som bor tillsammans som man och hustru? Incestuös stämning. Py har en annan klädstil än jag också, eller, hen har flera stilar. Idag har hen tjock choker, som om hen är kinky fastän hen haft lika mycket sex som jag = absolut inget. Pösiga byxor, en långärmad tröja med japanska tecken på, och den där prassliga kassen hen hittade på second hand, med ett fototryck av skyskrapor och
GREETINGS FROM LAS VEGAS i glittrig text. Jag har på mig en vanlig vit t-shirt och dom enda jeansen som är sköna nog att ha när jag har mens. Det är väl snyggt, men basic. Py är proffs på smink och har visat vad som passar bäst för mina hooded eyes, men jag har typ aldrig mer än mascara. Vad har jag ens för stil? Vem ser jag ut att vara? Kanske bara en som ger bra kramar, folk älskar att säga så om en om man är tjock, som jag är. Det är inget fel med att vara tjock eller med att ge bra kramar, men det är ingen stil. Jag ser över huvud taget inte ut som någon speciell. Ibland känns det liksom som att jag inte hör hemma i något community. Det gör inte Py heller, så vi har skapat vårt eget.
Nu viskar hen till mig att det börjat en ny i klassen, och nickar snett framåt mot ett huvud med hår i samma råttfärgade nyans som mitt eget.
”Vad heter han?” viskar jag.
”Ossian.”
Hela dagen känner jag Ossians ögon på mig. Py bekräftar att han stirrar och att det inte är jag som är narcissist, hen blir typ irriterad men jag tycker han är snygg så jag blir mest nervös. När vi sitter på golvet i korridoren i väntan på att sista lektionen ska börja och Ossian står mittemot och kastar stirrögon så kastar Py tillbaka, och då säger han:
”Jag känner igen din kompis.”
De andra i korridoren vädrar drama, särskilt Nicki och Julia som tittar upp från sina mobiler direkt. Luften blir tung, smärtan pulserar i livmodern.
”Skulle inte tro det”, säger Py.
”Kan du prata själv eller låter du alltid honom sköta snacket?” frågar
Ossian med blicken på mig.
”Hen”, rättar jag, och Ossian ger ifrån sig ett nervöst frustande.
”Du kanske känner igen henne från internet”, säger Nicki.
Ossian tittar förvirrat på Nicki och sen på mig. ”Vadå, är du kändis eller?” frågar han.
”Hennes mamma är det”, säger Nicki, och jag vill pressa ihop hennes läppar tills dom mosas sönder.
”Lägg dig inte i”, fräser Py, och Nicki rynkar på näsan åt hen.
”Vadå, vad gör din morsa?” frågar Ossian mig.
”Nicki bara skojar”, säger jag. ”Mamma är … revisor.”
Jag vet inte vad fan det är jag säger, och hoppas slippa följdfrågor som avslöjar det. Jag hör Nicki fnysa.
”Revisor?” upprepar Ossian.
”Har du något problem med det eller?” kaxar sig Py. ”Vet du hur viktiga revisorer är för det här samhället? Revisorerna byggde välfärden, vi hade fortfarande krälat runt i mossan som bockstensmän utan dom.”
Ossian kisar först mot Py och sen mot mig. Han bara:
”Elektra var det, va?”
Då kommer vår lärare och låser upp till klassrummet. Py drar med mig in och vi sätter oss längst bak som vanligt.
”Du skrämmer bort honom”, viskar jag.
”Jag försvarar dig”, svarar Py. ”Han var ju dryg.”
”Kanske för att du var det först.”
”Det var väl ändå mest Nicki som höll på”, säger Py, och det har hen ju faktiskt rätt i.
Det känns sjukt att Nicki och jag typ har varit vänner, på mellanstadiet. Det var på den tiden då jag fortfarande tyckte det var roligt att ha en mamma som bloggade. Jag sa till alla att hon var kändis och ingen brydde sig förutom Nicki, för hon ville själv bli kändis. Nicki ville att jag skulle fråga mamma om hon kunde få vara med i något samarbete, vilket som helst. Hon hade ett sätt att få det att verka som om man skulle få allvarliga problem om hon inte fick som hon ville, och hon kunde vilja whatever. Det räckte med att hon spände ögonen i mig för att jag skulle snatta eller låta henne klippa mitt hår. När jag frågade mamma trodde hon att det egentligen var jag som ville vara med i ett samarbete, men att jag inte vågade erkänna det. När hon sen skulle göra ett betalt samarbete med en ljudboksapp ville hon att jag skulle vara med. Kan inte Nicki få vara med istället? frågade jag. Men mamma tyckte att det skulle vara mer autentiskt om hennes dotter – som faktiskt älskade att läsa till skillnad från Nicki – var med. Jag tvekade, men när mamma lovade att jag skulle få en ny pyjamas som tack så kändes det sinnessjukt att säga nej. Jag hade länge velat ha en pyjamas som såg vuxen ut, och jag valde en med ett mönster
föreställande läppstift och läppavtryck, ett mönster för en äkta kvinna.
Mamma och jag köpte lösgodis, sen fotade hon mig när jag satt i soffan i min nya pyjamas och åt godis samtidigt som jag låtsades använda appen. Jag vet inte om det är deprimerande att det är ett av mina bästa minnen med mamma, men alltså, jag var hög på godis på en vardag, och mamma peppade mig och gjorde roliga miner för att få mig att skratta. Bilderna såg proffsiga ut, jag var så fin.
Jag vågade först inte nämna samarbetet för Nicki, men samtidigt var jag stolt, så när hon undrade om jag trodde att hon skulle få vara med i mammas blogg snart berättade jag. Allt Nicki hörde var att jag hade svikit henne, att jag hade tagit något som borde varit hennes. Jag sa att hon säkert kunde vara med någon annan gång, och jag berättade om pyjamasen, tänkte att hon skulle fatta att det är en pyjamas man gör vad som helst för. Men hon ville inte att jag skulle göra vad som helst för en pyjamas, hon ville att jag skulle göra vad som helst för henne.
Jag tror att min barnsliga oskyldighet dog dagen därpå, när jag fattade att mammas blogg kunde användas mot mig. Det var liksom inte en pyjamas med läppstiftsmönster som gjorde mig vuxen, det var att komma till skolan och se Nicki stå i korridoren med Julia och på mobilen visa samarbetet som mamma precis lagt upp. Jag fattade inte först, tänkte att dom måste se andra bilder än dom mamma hade visat mig, varför skulle dom annars skratta och göra äcklade miner? Kolla hennes kinder, sa Nicki. Och hennes tänder, sa Julia. Jag ryckte åt mig Nickis mobil och såg mitt eget ansikte, skrattandes, ögonen inbäddade i mina flammande kinder. Det var ju jag, samma som jag sett i mammas skärm. Men i den här skärmen var jag inte fin. Hade jag någonsin varit det? Hur kunde jag vara så dum?
Jag berättade vad som hänt för mamma efter skolan, och hon strök mig över samma flammande kind som dom skrattat åt, och sa att Nicki var avundsjuk. Det var alltid så, alla var avundsjuka på oss. Nicki och jag slutade vara vänner, om vi ens hade varit det, och jag slutade använda mammas jobb som skryt.
När jag kommer hem står en trälåda med naturvin vid ytterdörren. Det är vin med smak av piss, det lärde jag mig när mamma lät mig ta en klunk av samma märke en gång. I köket står mamma och lägger sheetmask-tunna päronskivor på buckligt knäckebröd.
”Älskling, jag har gjort pizza”, säger hon när jag ställer ner pissvinslådan på köksbänken.
Det är ingen idé att argumentera med någon som har en så sinnessjukt generös definition av begreppet pizza. Jag sätter mig vid köksbordet. Mamma ställer fram varsin tallrik knäckebröd till oss, och sätter sig mittemot.
”Såg du på Moments att jag var förbi det där nya bageriet idag?”
”Jag har ju sagt att det bara är gamlingar som använder den appen”, säger jag, och mamma skrattar.
”Du använder den!”
”Jag laddade ner den för att du tvingade mig, det betyder ju inte att jag använder den.”
”Tvingade dig! Så dramatisk! Det här knäckebrödet är från det bageriet i alla fall, det är tydligen deras specialitet.”
Hon tar en stor tugga, nickar sen som för att övertyga sig själv om att detta är en rimlig middag. Jag plockar upp en sladdrig päronskiva från mitt knäckebröd och låter den slinka ner som en silverfisk i halsen.
”Hur var det i skolan?” frågar mamma.
”Som vanligt”, säger jag. ”Men det har börjat en ny kille i klassen.”
Mamma höjer på ögonbrynen och ger mig en menande blick, det är ett tics hon har, ett stilla rop från heteronormen hon är fastkedjad vid.
”Hur verkar han då?”
”Lite störig”, säger jag och rycker på axlarna.
Mammas ögonbryn sänks igen, men blicken är kvar. Kärlek börjar alltid med bråk, säger den.
”Jag vet vad du tänker”, säger jag. ”Du är ju sexfixerad.”
”Det är jag väl inte! Men jag vet hur det var i din ålder …”
”Du vet hur DU var i min ålder.”
Det hugger till i livmodern, och jag gör en min som mamma måste tolka som äcklad, för hon ger mig en sur blick.
”Var det inte gott?”
”Jag har sån mensvärk bara”, säger jag. ”Jag måste vila lite.”
Jag reser mig, tar en värktablett, och går till mitt rum.
Py ringer och jag tar min gosedjurstiger Harvey från sängen, sätter mig på golvet med honom mot magen. Py frågar om jag börjat plugga inför provet i historia nästa vecka, det om antika grekiska dramer. Var det nästa vecka?
”Vi hänger väl efter skolan på fredag som vanligt?” säger Py.
”Ja såklart, du ska ju följa med till bokhandeln också”, säger jag, för fjärde delen i Stjärnregn släpps på fredag.
”Vi kan plugga tillsammans hemma hos mig efteråt”, säger Py.
Jag vill fråga om vi verkligen är så sorgliga att vi ska plugga en fredagskväll, men jag vet redan svaret.
”Vad gör du?” frågar Py.
Jag stryker Harvey över ryggen och bara:
”Lider.”
”Mensen?”
”Mm. Och jag är hungrig, mamma hade gjort någon sjuk dietpizza.
Och när hon fick veta att det börjat en kille i klassen kändes det som om hon skulle börja anta en massa saker så jag bara nej, jag orkar inte.”
”Vadå för saker?”
”Hon tror typ att jag har oskyddat sex med en ny kille varje dag.”
Py skrattar.
”Pappa gör samma sak med skolan, han frågar om betyg och läxor hela tiden. Det är väl för att han bryr sig, men jag tror också han antar att jag är som han var i vår ålder. Han pluggade aldrig, var bara ute om kvällarna, men jag är aldrig ute ens. Så då tänker man tack för omtanken pappa men lämna mig ifred, du vet?”
Jag gnuggar Harveys öra mellan tummen och pekfingret, hans päls är tovig och trygg.
”Var det dumt sagt?” frågar Py. ”Jag menade inte …”
”Det är lugnt”, säger jag. ”Hallå, kan du fatta att det typ inte är så långt kvar tills jag är i samma ålder som mamma var när hon fick mig?”
”Det är så knäppt”, säger Py. ”Tror du hon fick ligga mycket?”
”Uppenbarligen en gång i alla fall. Det är hundra procent mer än vad jag fått ligga.”
”Procent funkar inte så.”
Jag suckar.
”Jag tror ärligt att sex är överskattat ändå. Det känns svårare att acceptera att ingen blir kär i mig.”
”Alla blir kär i någon. Jag såg en video med en som blivit kär i en
bergochdalbana”, säger Py, dödsallvarligt.
”Tack för ditt stöd.”
”Tänk om Ossian blir kär i dig då. Eller någon på den festen du och din mamma ska på i helgen!”
Jag skrattar, men kvider sen när magen spänns och tusen knivar skär i livmodern.
”MAMI-galan? Vem ska bli kär i mig där, en pedofilmamma eller en bebis?”
Py skrattar också, sen frågar hen om det ska bli kul att gå på gala, och det ska det ju. Jag är inte så taggad som mamma vill tro, men jag kan inte låtsas att jag absolut inte vill gå, även om det är töntarnas töntgala. Då hade jag ju inte valt bort en heldag med sträckläsning av nya Stjärnregn för att vara hennes plus one.
”Det kan vara en chans för er att komma närmare”, säger Py. ”Du har ju sagt att ni glidit ifrån varandra.”
”Om nu en äkta bonding experience ens är möjlig på töntarnas afton”, säger jag.
Jag reser mig från golvet och lägger mig på tvären på sängen så att jag kan luta benen mot väggen.
”Hon kanske också tycker att ni har glidit ifrån varandra”, säger Py, ”och så försöker hon närma sig dig på enda sättet hon vet …”
”På någon himla låtsas-gala?”
”Det är väl en utsträckt hand på influencer-språk.”
”Du pratar så konstigt, du borde bli poet.”
”Du säger alltid att jag borde bli psykolog ju. Om jag varit det hade jag gett dig rådet att ta upp det här med din mamma.”
Jag stirrar upp i taket på dom självlysande stjärnklistermärkena mamma satte dit när jag var liten, och försöker tänka klart trots värken.
”Det skulle inte gå. Det är så konstigt … mamma är alltid såhär att hon vill att jag ska prata med henne, att det är viktigt att PRATA om saker, men ibland känns det som om jag bara får prata om vissa saker och på ett visst sätt.”
”Det låter deprimerande”, säger Py.
Jag sparkar med hälarna mot väggen. Jag har aldrig riktigt pratat med Py om det här, eller med någon annan, och blir förvånad när ögonen bränner. Jag byter ämne, och säger att Py måste se klänningen jag ska ha på mig på lördag, den jag fått välja från mammas kompis märkesklädesuthyrning. Py ber mig skicka bild, sen hör jag en mansröst i bakgrunden.
”Pappa vill att jag går ut med Sasha”, säger Py.
”Okej. Vi hörs.”
Jag somnar av utmattning och näringsbrist, och vaknar av att Py ringer. Snurrig i min mensdimma och med översvämmad binda, svarar jag.
”Elli. Hallå”, säger Py. ”Hur är det? Vill du att jag kommer över?”
Jag kollar tiden på mobilen. Är det något jag glömt?
”Det är väl bra, jag somnade … har det hänt något?”
”Du har inte sett?”
”Sett vadå?”
Jag sätter mig upp i sängen och känner en blodklump lossna. Säger till Py att jag ringer upp, och hör hen säga mitt namn precis innan jag klickar bort hen. I en mjuk blodig dvala hasar jag bort till badrummet, plockar med mig ett par rena trosor på vägen och klär av mig på underkroppen innan jag sätter mig på toaletten. Där tar jag fram mobilen igen, ser flera meddelanden från Py och flera sms i sms-gruppen med alla i klassen. Den skapades när vi började högstadiet för att lä-
rarna tyckte det skulle vara bra för ”sammanhållning och enkel kommunikation”, och absolut ingen brukar använda den.
Jag scrollar genom alla sms, några från klasskompisar vars nummer jag har sparade i mobilen och kan se namnen på, och många från nummer jag inte känner igen men antar tillhör andra i klassen. Kroppen spänner sig hårdare för varje gång jag läser mitt namn, och det gör mensvärken värre. Varför skriver dom om mig? Hjärtat rusar upp i strupen och jag sväljer för att inte kräkas upp det, hinner tänka mardrömstanke på mardrömstanke innan jag når det inledande sms:et från ett okänt nummer. Det är en länk, jag trycker på den och den tar mig till mammas blogg, där jag dör.
Egentligen är det ingen stor grej att Elektras mamma är en av Sveriges största mammabloggare. Ingen under 55 läser väl bloggar, och vem bryr sig om tråkiga samarbeten med företag som tillverkar påslakan eller menskoppar? Men en kväll postar någon ett gammalt blogginlägg (med den pinsamma rubriken Vi måste våga prata om psykisk ohälsa!!!!) i klasschatten och plötsligt känner alla till Elektras skämmigaste psykbryt nånsin.
Sen går det snabbt utför. Det är krossade fönsterrutor, extrem mensvärk, en okänd pappa som plötsligt dyker upp och en gala med alla Sveriges mumfluencers, uppklädda och sminkade till tänderna (och Elektras mamma är nominerad till årtiondets NO FILTER-MAMI!!! Hur kul???). Hur blev livet så här?
Det känns så fake är en humoristisk tragedi om samtiden, gränslösheten och den ständiga jakten på content. Läs den och ge den sen till en pinsam vuxen nära dig.