Läs mer om Jenny Clevström på rabensjogren.se
© Jenny Clevström 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslag av Emma Graves
Foto omslag: Istock / Shutterstock
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-74774-4
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Kolasnittarna som kommer ut ur ugnen är gyllene och spröda och den här gången blir spetsarna perfekta när jag skär upp dem. Jag ler mot min bästis Yoko som ger mig tummen upp. Ännu ett lyckat bak av Bake It ’Til You Make It och våra Youtubeföljare kommer uppskatta den läckra dumlestrimman som reser sig från kakans mitt.
I sann proffsbakaranda är det tredje gången vi gör snittarna, och nu är de perfekta. Toppingen rinner inte längre ut som en geggig sörja, utan liknar en snygg bergskedja med attityd. Den ger helt enkelt kakan dess edge, vilket är kännetecknet för vår bakkanal och det som gör att vi sticker ut på internet. Helt klart är vi redo för en livesändning snart!
Yoko håller sin nya födelsedagsmobil i en noggrann uppifrånvinkel och filmar längs med plåten. Hon fick den förra månaden, för den grymma kamerans skull. Och numera är våra filmer skarpare än någonsin – vilket är viktigt då vår kanal just har passerat 8 000 prenumeranter.
Just som hon ska zooma in och filma närmre sveper mamma in i köket med sin laptop under armen.
”Mums!” säger mamma och sträcker ut en hand mot kakplåten. ”Vad har ni nu gjort för gott?!”
”App, app, app.” Jag skyndar mig att dra plåten åt sidan i skydd från hennes fingrar. Yoko och jag är generösa med att dela med oss av våra bakverk, men ingen familjemedlem får norpa en kaka innan vi har sagt till och det är bara vi som bestämmer när en mjuk kaka ska skäras upp. Kameran ska äta först, som vi som jobbar med sociala medier säger. Men på senare tid har mamma varit tankspridd. Väldigt tankspridd. Arbetet med romanen som hon jobbat med i snart ett år har dragit ut på tiden. Eller snarare aldrig riktigt kommit i gång om jag ska tolka det halvtomma dokumentet hon hänger över på sin dator. Jag tror att det är därför.
Pappa hastar in efter mamma med min lillasyster Julle på armen.
”Har du berättat den goda nyheten?” frågar han mamma.
Mamma skakar på huvudet så att hennes långa bruna hårslingor sliter sig ur den rufsiga uppsättningen. Men något med
hans fråga får henne att se mer närvarande ut. Ja, nästan glad faktiskt. Väldigt glad, ser jag när jag tittar närmre.
”Vad?” frågar jag och flyttar blicken från mamma till pappa. ”Berättat vad?”
Av erfarenhet vet jag att deras goda nyheter inte alltid är goda.
”Vi berättar för alla samtidigt”, säger mamma och ropar på min storebror Viggo.
En par långa ben och två ännu längre armar tillhörande en
ranglig tonårskropp släntrar in i köket. Viggos ansikte ser man som vanligt inte, det är dolt under en stor keps.
”Jo!” Mammas kinder är rosiga och hon håller upp datorn i luften framför sig som om det skulle förklara något. ”Ni vet det där resestipendiet jag berättade om … Jag fick det!!!”
Hon höjer laptopen i en segergest medan Viggo och jag stirrar på henne. Viggo verkar förstå lika lite som jag att döma av hans ansiktsuttryck, som man nu ser, för han har vinklat upp kepsen.
”Vad?” säger Viggo och rynkar ögonbrynen.
”Ja, VAD?” instämmer jag.
”Till Paris!” strålar mamma. ”Fyra veckor. Avfärd direkt efter skolavslutningen. So long Kantarellvägen! Bonjour Montmartre! Äntligen ska den här boken bli klar!” Hon kramar om datorn som om den var hennes bebis.
Jag stirrar på mamma. Vad dillar hon om? Sedan ser jag på Yoko, som osäkert drar i en slinga av sitt svarta hår.
Har mamma fått hjärnsläpp?! Exakt samma dag som sommarlovet startar ska ju Yoko och jag dra i gång ”steg-för-steg”-bakkursen som vi har planerat för i månader. Den som ska ge oss ännu fler följare så att vi får in de där sponsorerna vi behöver för alla våra dyra ingredienser. Genom hårt och smart arbete hela våren har vi lyckats få till ett samarbete med en ultracool konditor som ska vara med och stötta bakkursen. KonditorBella är exakt den typ av person som vi alltid har velat jobba
med – proffsig, påhittig och med hjärtat på rätta stället. Och det är Bella som har valt datumet för kursen. Det är inget som går att ändra på nu!
Mitt hjärta bultar och bredvid mig ser Yoko blek ut. Den här möjligheten har vi nu, bara nu. Det är inget som går att skjuta upp på grund av något fånigt stipendium. Det vet mamma.
Eller så gör hon faktiskt inte det … Hon har som sagt varit väldigt frånvarande på senaste tiden. Men pappa vet det i alla fall för han har lovat oss fri kökstillgång under hela juni!
Men pappa verkar helt ha tappat greppet.
”Är ni inte stolta över er mamma?” säger han utan minsta tecken på dåligt samvete. Hans breda leende lyser upp hela köket och han sveper in mamma i en kram som även inkluderar stackars Julle som kläms ihop som en ansjovis mellan dem.
Med ett smackande ljud pussar pappa mamma på munnen.
”Blä”, stönar Viggo och jag samstämmigt.
Viggo och jag är ganska olika, men det finns frågor där vi tycker lika och pinsamma föräldrapussar hör definitivt dit.
”Kul skämt”, säger jag sedan för att få slut på tramset. Samarbetet med Bella är redan påskrivet och jag vet ju sedan tidigare att mammas och pappas humor kan vara svår att förstå.
Dessutom är det dags för Yoko och mig att fortsätta filma.
”Sorry Paris”, säger jag och viftar med handen i luften som för att få bort en irriterande fluga. ”Alla har tyvärr inte tid att
turista. Bakkursen väntar. Remember? ” Jag spänner ögonen i pappa.
”Men kom igen, Alba.” Pappa lägger huvudet på sned, som till ett litet barn. ”Man tackar inte nej till Paris för lite inlägg på Youtube. En bakskola kan ni ju ordna när som.”
”Pappa!” Nu ilsknar jag till på riktigt och stampar foten i golvet. ”Vi har ju planerat för det här jättelänge och har precis fått med oss Bella. Du har lovat oss fri bakning hela juni om jag lägger in månadspengen för inköpen. Det är redan bestämt!”
Jag korsar armarna över bröstet för att visa att det här inte går att förhandla om. Men sedan kommer jag på en annan strategi. Snabbt fångar jag upp en grytlapp från diskbänken och lyfter fram plåten.
”En kolasnitt?”
Jag ler mitt allra charmigaste och vinklar upp plåten så att mamma och pappa ska nås av doften. En vilseledningsmanöver är ibland bästa sättet att hantera krånglande föräldrar. Och ingen i min familj kan motstå Yokos och mina bakverk.
Pappa tar en kaka och börjar knapra på den. Mamma, Viggo och Julle har redan norpat varsin. Bara ljudet av snittarna mot deras tänder gör att jag vet att de är läckert krispiga och kolaknäckigt sega, och jag ser på Yoko att hon också vet. Det är helt enkelt sådant som skickliga bagare kan avgöra.
”De här är jättegoda, Alba”, säger pappa när han har tuggat i sig halva kakan. ”Men vi kommer ändå att åka, hur många
invändningar ni än har.” Som för att visa att han inte tänker ge sig lägger han bestämt ner den sista biten av snitten på bordet.
”Det här är ju en superchans för oss att utforska en av Europas mest spännande städer”, fortsätter han. ”Det förstår väl Bella.
Berätta det för henne bara. Ni kan ha den där kursen senare.
Självklart måste vi stötta mamma i det här. Dessutom är det inte varje år som jag får semester halva juni och hela juli!”
Mamma plockar åt sig ytterligare en kaka från plåten.
”Och sist jag hörde fanns det ugnar i Paris också”, säger hon och ser på mig med utmanande blick. ”Ni kan väl köra därifrån? Om jag inte helt missminner mig kommer faktiskt några av världens mest kända bakverk från Frankrike.” Hon gör en fjantig min och sätter tumme och pekfinger mot hakan.
”Hm, låt mig se. Croissanter, pain au chocolat …”
Jag grimaserar medan mamma fortsätter. Man ska veta en sak om mina föräldrar, och det är att de använder humor när de ska bestämma över oss. Eller humor och humor. Vad de tror
är humor, men som mer faktiskt är någon sorts rest från ett annat sekel.
Dessutom är det här ingenting att skämta om. Tvärtom! Jag börjar på riktigt undra hur det står till med demokratin i familjen Augustin. Mammas stipendium, en bokad lägenhet, pappas långa semester … Sådana saker händer inte bara hux flux.
De måste ha planerat det här i månader! Bakom ryggen på oss.
Det här beslutet är lika demokratiskt som om Donald Trump
hade tagit det! Plötsligt inser jag vad det är vår SO-lärare Lena menar när hon säger att det inte behövs mycket för att demokratin i ett samhälle ska försvagas. Uppenbarligen kan det gå ruskigt snabbt!
Den enda av oss barn som inte verkar ha något emot den här resan är Julle, som glatt har satt sig på golvet med en kaka i varje näve. Men Julle är bara två år och nöjd med det mesta så länge hon får sitta i sin vagn och ha sin napp. Men för oss andra utan napp är det här inte okej!
”Och ni ska kalla er moderna föräldrar!” ryter jag när jag inser vilken kupp mamma och pappa har utsatt oss för. ”Jag kan inte tro att det är sant.” Jag kastar grytlappen i golvet.
”Jag håller med!” instämmer Viggo och dänger kepsen i bordet – ett väldigt stort känsloutbrott för att vara han. ”Jag skulle ju hänga i skejtparken i sommar och öva. Det har vi ju redan pratat om.”
Pappa himlar med ögonen.
”Varför kan ni barn inte vara lite nöjda någon gång”, säger han och suckar. ”Här erbjuder vi världens resa … Om ni inte är glada kan ni väl åtminstone vara lite … medgörliga? Som på vår tid.”
Fast det får till och med mamma att rynka på näsan. Själv är jag så arg att jag knappt kommer på något att säga, vilket inte händer ofta. Men det är tydligt att mamma och pappa inte tänker ge sig om den här resan.
Till slut kommer jag i alla fall på någonting som kanske kan hjälpa och medan jag sjasar ut alla ur köket fräser jag åt mamma och pappa:
”Ni måste kolla upp lägenheten! Om det inte finns en ugn följer jag inte med!”
FRAMTIDSPLANERNA. DE SKA STARTA EGET BAGERI!
Sommarlovet är sedan länge bokat för den bakkurs de ska ha på sin Youtubekanal tillsammans med superkändisen Konditor-Bella. Men så kommer mamma och förstör allt. Hon ska jobba i Paris under lovet och hela familjen måste följa med. Bakkursen måste helt enkelt hållas på distans. Och det kan ju funka, eller?
Väl framme börjar problemen. Ugnen i den gamla lägenheten fungerar inte, och vad heter egentligen jäst på franska? Samtidigt visar sig Frankrike vara en dröm för den som gillar att baka. Doften av nybakta croissanter fyller Parisluften och Alba faller pladask –inte bara för bakverken.