9789129746853

Marit Törnqvist I Skymningslandet

O_I skymningslandet.indd 1,3

Astrid Lindgren

En klassisk saga av Astrid Lindgren med stämningsfulla illustrationer av Marit Törnqvist.

En kväll knackade det på rutan. Det var en liten herre i rutig kostym och hög hatt. Liljonkvast hette han, och frågade om jag ville följa med till Skymningslandet.

Men det kunde jag ju inte. Jag hade ju ont i mitt ben. ”Spelar ingen roll”, sa Liljonkvast, ”spelar ingen roll i Skymningslandet!”

Han tog mig i handen, och sen flög i.

Astrid Lindgren Marit Törnqvist

I Skymningslandet

2024-02-02 10:34

Astrid Lindgren

Marit Törnqvist

I Skymningslandet

6

ibland ser mamma så ledsen ut. Det är bara för mitt ben. Jag har haft ont i benet ett helt år nu. Så länge har jag legat här i min säng. Jag kan inte gå alls. Mamma är så ledsen för benet.

En gång hörde jag henne säga till pappa: ”Vet du, jag tror att Göran aldrig mer kommer att kunna gå.”

Det var inte meningen att jag skulle höra det förstås.

Hela dagarna ligger jag i min säng och läser eller ritar eller bygger med mitt meccano. När det börjar skymma kommer mamma in och säger: ”Ska vi tända lampan nu, eller vill du hålla skymning som vanligt?”

Och då säger jag att jag vill hålla skymning som vanligt Mamma går ut i köket igen. Och just då knackar herr Liljonkvast på fönstret. Herr Liljonkvast tillhör Skymningsfolket. Han bor i Skymningslandet. Det kallas också Landet Som Icke Är. Varje kväll följer jag med herr Liljonkvast till Skymningslandet.

Jag ska aldrig glömma när han hämtade mig första gången.

Det var förresten just den dagen när mamma sa det där, att jag aldrig mer skulle kunna gå. Så här gick det till.

7

Det var i skymningen. Borta i vrårna var det alldeles mörkt.

Jag ville inte tända lampan, för jag hade just hört mamma säga det där till pappa ute i köket, och jag låg och funderade på om jag verkligen aldrig skulle kunna gå mer, och jag tänkte på metspöet, som jag hade fått på min förra födelsedag, och som jag kanske aldrig skulle få använda, och – ja, det kan väl hända att jag grät lite. Då hörde jag en knackning på fönstret. Vi bor tre trappor upp i ett hus vid Karlbergsvägen, så därför blev jag så häpen. Vem i all sin dar kunde knacka på fönstret? Jo, det var herr Liljonkvast och ingen annan. Han gick rätt in genom fönstret. Fast fönstret var stängt. Han var en mycket liten herre i en rutig kostym och med hög, svart hatt på huvet. Han tog av sig hatten och bockade sig. Jag bockade mig också så gott jag kunde där i sängen.

8

”Mitt namn är Liljonkvast”, sa han. ”Jag trippar omkring lite varstans på fönsterblecken här i stan för att se om det finns några barn som vill följa med till Skymningslandet. Kanske du vill?” ”Jag kan inte följa med nånstans”, sa jag, ”för jag har ont i mitt ben.”

9

Men då kom herr Liljonkvast fram till mig och tog mig i handen. ”Spelar ingen roll”, sa han. ”Spelar ingen roll i Skymningslandet.”

Och så klev vi rakt ut genom fönstret utan att öppna det.

10

På fönsterblecket stannade vi och tittade oss omkring. Hela Stockholm låg i skymning, en alldeles len, blå skymning. Inga människor syntes på gatorna. ”Nu flyger vi”, sa herr Liljonkvast.

11

Marit Törnqvist I Skymningslandet

O_I skymningslandet.indd 1,3

Astrid Lindgren

En klassisk saga av Astrid Lindgren med stämningsfulla illustrationer av Marit Törnqvist.

En kväll knackade det på rutan. Det var en liten herre i rutig kostym och hög hatt. Liljonkvast hette han, och frågade om jag ville följa med till Skymningslandet.

Men det kunde jag ju inte. Jag hade ju ont i mitt ben. ”Spelar ingen roll”, sa Liljonkvast, ”spelar ingen roll i Skymningslandet!”

Han tog mig i handen, och sen flög i.

Astrid Lindgren Marit Törnqvist

I Skymningslandet

2024-02-02 10:34