Läs mer om Gita Mallik
© Gita Mallik 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslagsbild: Mats Sahlström
Omslagsformgivning: Jonas Lindén
Sättning: RPform, Richard Persson
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-74615-0
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Skogsvarelsen
På sätt och vis hände allt på grund av vinden. Det var vinden som svepte genom häggen så att jag hamnade mitt i ett virvlande snöfall. Det var vinden som föste mig av gång vägen och rakt in i den mörka, vilda, ensamma skogen. Jag skulle aldrig själv ha sprungit dit. För jag var rädd att skogen skulle hålla fast i mig och aldrig släppa taget. Nu vet jag att jag hade rätt. Skogen ville säga mig någonting.
Det var en kväll i maj och skolan var snart slut för terminen. Det kändes nästan som att det redan var sommarlov och vi fick vara ute ganska sent, bara vi höll oss nära villakvarteren och lägenhetshusen. Nu var vi några som lekte Dunken trots att vi egentligen började bli för stora för barnlekar. Vi höll till vid lekparken i utkanten av området, precis där den stora skogen började.
Jag blev alltid hittad och bränd först, för jag var inte bra på att gömma mig och inte snabb på att springa. Dagen hade varit varm, men nu kom blåsten i hårda vindpustar och jag hade bara t-shirt.
”Snälla, kan vi inte gå hem nu?” huttrade jag fram till Amanda som stod vid lyktstolpen och gjorde sig redo att börja räkna.
”Kom igen, Tilly, var inte så tråkig”, sa hon.
Det var alltid Amanda som bestämde när en lek var slut. Nu skulle hon vara kullare, och det tyckte hon var kul.
”Okej, det är klart vi stannar”, sa jag.
”Ett!” ropade hon och satte händerna framför ögonen.
Vi andra rusade iväg mot olika gömställen bakom klätterställningen, under rutschkanan och vid lilla berget. Alla de bra ställena blev tagna direkt. Bakom syrenhäcken satt redan en kille.
”Du kan inte vara här också, stick!” viskade han.
Jag småsprang ut på gångvägen och in under ett stort vitblommande häggträd. Det fanns ingenstans att gömma sig i närheten. Egentligen ville jag helst av allt bara springa hem, men då skulle Amanda bli arg.
Det var just när jag stod där under häggen som en stormvind drog genom träden och slet loss alla de vita blombladen och snurrade runt dem i ett vitt yrväder. Det var som att stå mitt i en snöstorm, och det gjorde mig yr och trotsig.
Så jag vände och sprang med vinden rakt mot skogen.
De första träden i skogsbrynet var stora tallar, och mellan dem växte ormbunkar, blåbärsris och björksly. Vinden blåste så hårt i ryggen att det kändes som om jag knuffades rakt in i trädens dunkel.
”Fyrtiosju, fyrtioåtta, fyrtionio … femtio! Nu kommer jag!” ropade Amanda från lekparken.
Jag kastade mig bakom ett träd, kröp ihop mot marken.
Jag hörde hur Amanda skrek i triumf medan hon hittade och brände den ena efter den andra. Alla, tills det bara var jag kvar.
”Tilly, kom fram! Tiiiiiillyyyy …”
Hennes röst var hotfull. Man fick inte springa så här långt bort, hon skulle skälla på mig för att jag brutit mot hennes regler.
”TILLLYYYYYY!”
Nu var den rasande stämman på väg rakt mot mig. Det smartaste vore att ge sig och komma fram. Men när jag reste mig blåste vinden mot mig igen, och jag lydde den. Mina ben började springa, jag nästan flög vidare in mellan träden.
Jag hade alltid varit rädd för skogen, ända sedan jag var liten. Nu kände jag hur träden försökte ta fatt i mig med sina risiga grenar. De ville dra in mig och villa bort mig, så att jag aldrig skulle hitta tillbaka.
Jag satte mig bakom en nerfallen trädstam täckt av mossa
och tog upp mobilen för att tänka på något annat, men den var död. Typiskt. Jag stirrade ner i marken och försökte glömma bort att jag tyvärr var i en skog. Långt borta hördes fortfarande Amandas rop.
I de torra fjolårslöven kravlade små skalbaggar och myror runt som om de hade bråttom någonstans. Hade de det?
Myror verkar alltid så stressade. Jag ställde mig på knä och tittade. Tre myror hade varsitt problem. Den första bar på ett myrlik, en hopkrullad rest som kanske skulle bli mat åt kompisarna i stacken. Den andra myran släpade på ett barr som den hela tiden tappade. Den tredje verkade förvirrad av min sko och sprang fram och tillbaka.
Jag petade till myrliket så att den första myran tappade det. Den andra myran släppte sitt barr och började istället dra i myrliket, och det blev en kamp som slutade med att båda plötsligt släppte taget och sprang iväg åt varsitt håll. Den tredje myran plockade upp den döda myrkroppen och kånkade iväg den.
”Heja myra tre”, sa jag. ”Bra jobbat.”
Vinden drog genom träden och stillnade. Nu fick jag syn på de ljusgröna nya bladen som glänste i guldstrimmorna mellan stammarna. Luften mjuknade i de sista solstrålarna.
Jag plockade ett av bladen och strök ovansidan med tummen, kände hur lent det var och såg hur det spröda skelettet inuti förgrenade sig ut mot kanterna.
När jag tittade upp fanns det en flicka där. Hon stod bara några meter ifrån mig, som om hon vuxit rakt upp ur marken. Håret var rakt och mörkbrunt och ramade in skarpa drag i ett tunt ansikte. Ljus jacka och jeans.
Jag kände igen henne, det var den nya tjejen som börjat i min klass för någon vecka sedan. Hon gick fortfarande omkring själv på rasterna och verkade inte förstå att hon var tvungen att snabbt hitta några att vara med. Jag hade velat gå fram, när jag såg henne stå där helt ensam på skolgården, och förklara att hon snart skulle betraktas som konstig om hon inte skärpte sig.
Nu såg jag henne rakt i ögonen för första gången. Hon visade inte med en min att hon kände igen mig.
”Är du också en skogsvarelse?” sa hon.
Om hon frågat mig om jag var en alien kunde jag inte blivit mer förvånad. Jag reste mig, på min vakt.
”Vadå skogsvarelse?”
”Ja, att du hör till skogen.”
”Eh, nej … jag … vi går ju i samma klass. Känner du inte igen mig?”
Hon fnyste till. ”Jo, klart jag vet att vi går i samma klass. Jag undrade om du var en skogsvarelse.”
Menade hon om jag var en … sagofigur? Som en älva eller ett troll? Var det här en konstig lek, eller var hon bara knäpp?
”Jag tror jag svarar nej på den frågan”, sa jag.
Hon nickade som om hon godtog svaret, men stod ändå kvar.
”Var det nåt mer du ville fråga eller?” sa jag spetsigt.
Det blev några sekunders obekväm tystnad.
”Jag tycker det är intressant att du stått och tittat på ett blad i en kvart”, sa hon.
”Va? Det har jag inte alls.”
Jag knöt handen hårt om bladet.
”Jag kollade på klockan”, sa hon. ”Det var en kvart.”
”Jag tittade inte bara på bladet, först var det några myror som var som en sorts teater … det var ganska spännande faktiskt.”
Gud, vad korkat sagt. Hon fick mig att bluddra en massa dumheter. Jag pekade anklagande på henne.
”Det är rätt skumt att stå och kolla på nån utan att den vet om det. Du borde ha sagt nåt.”
”Jo, i och för sig”, sa hon och såg generad ut. ”Men jag ville inte störa dig.”
Jag nickade. Sedan huttrade jag till och nös flera gånger.
Hon drog upp ett paket näsdukar ur fickan. ”Vill du ha?”
Jag snöt mig. ”Tack. Det är nog mycket pollen.”
Luften var krispig nu, och ljuset hade blånat. Jag hörde inte längre någon ropa från lekplatsen, de hade nog gått hem.
Det borde jag också göra. Men en naggande fråga höll mig kvar.
”Vad menar du med skogsvarelse?” sa jag.
Hon sänkte rösten, som om hon inte ville att någon skulle höra oss.
”Jag undrar om skogen talar till dig. Som om den vore levande. Som om fåglarnas sång betyder nånting mer.”
Det gick en ilning genom mig. ”Nånting mer? Vad skulle det vara?”
Hon såg på mig som om det var en gemensam hemlighet.
Förvirrade tankar löpte kors och tvärs genom huvudet, jag tog ett steg emot henne, ville få henne att förklara.
I samma stund drog vinden våldsamt genom träden, fick skuggorna att flytta på sig och vilja kasta sig över oss. Ett läte steg ur skogen, det var som inget jag någonsin tidigare hört – det började lågt och stegrades till en vissling så gäll att det skar i öronen.
”Är det nåt djur eller?! Vinden kan väl inte låta så där?”
Jag skakade i hela kroppen.
”Jag vet inte”, sa hon. ”Jag har aldrig hört det förut.”
Hon såg inte rädd ut, bara på helspänn.
”Det är ju skitläskigt! Kom, vi springer!” sa jag.
Jag tog tag i hennes jacka och försökte dra henne med mig.
”Vänta, det är nån som vill nåt”, sa hon.
Nu hördes ljudet igen, skarpt och befallande. Ett skärande skrik. Och nu lät det närmare.
”Men snälla, kom nu!”
”Jag tror det är oss båda det gäller”, sa hon. ”Vi måste stanna.”
Ivrigt tog hon ett steg emot mig. Men jag vände tvärt och sprang tillbaka samma väg jag kommit. Jag ville bara bort från skogen. Varenda sten och rot verkade poppa upp precis framför fötterna, jag snubblade framåt på skakiga ben utan att våga stanna upp eller ens titta bakåt.
Vid lekplatsen var det tomt, alla de andra hade gått hem.
I den blå kvällningen hade det slutat blåsa och luften var klar och stilla. Det doftade av häggen och på gångvägens asfalt gick jag över en spetsduk av fallna blomblad.
Nu kom jag ihåg vad tjejen hette. Iselin.
I mitten av gläntan stod ett djur.
Kroppen var kolsvart och glänsande i månskenet.
Den långa manen var tovig och full av löv och pinnar.
Djuret var större än någon häst jag någonsin sett, med muskulös hals och stadiga hovar. Men det var ingen häst.
Något stort rör sig i skogarna kring förorten där Tilly bor. Är det verkligen en aggressiv älg, som det står i tidningen? Tilly bryr sig egentligen inte, hon har alltid tyckt
att skogen är läskig och går ändå aldrig dit. Men så möter hon hemlighetsfulla Iselin som vet allt om träd och djur.
Tillsammans börjar de utforska skogen, och snart börjar märkliga saker hända …
Den svarta enhörningen är en berättelse om andra världar och magiska portaler, om slumrande förmågor som väcks till liv och om djup vänskap och stort mod.