Greta Boström Skugg–reglerna
Läs mer om Greta Boström på rabensjogren.se
© Text: Greta Boström 2024
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024
Omslag: Elina Grandin
Omslagsbilder: Cottonbro Studio, Osetrik/AdobeStock
Inlagebild: Shutterstock
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2024 isbn 978-91-29-74521-4
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Allt det konstiga började samma dag som Bagheera satte sina hovar på vår stallplan. Småsaker till en början. En borste på fel ställe, en stängd dörr som plötsligt stod öppen. En vag känsla av att någon varit där. Den där känslan skulle växa. Allt skulle bli värre. Mycket värre. Det hände alltid i skuggorna. Som om det fanns en egen värld där ljuset inte nådde in. En värld där vad som helst kunde hända.
Men om det visste jag ingenting när Bagheera dansade ut ur transporten den där första riktigt kalla dagen i november. Han var precis så fin som jag mindes honom. Så fin, att jag nästan inte kunde andas. Höstsolen som lyste i den ljusbruna pälsen fick hela honom att se ut som en stor, glänsande guldklimp. Luggens vitgula strån räckte ända ner till mulen och hovskägget böljade i varje steg.
”Du har köpt en sagohäst, Lo”, flämtade Serena. Inte
5
1
ironiskt som hon brukade, utan på fullaste allvar. Hon hade sett bilder såklart. Det hade alla jag kände, mer eller mindre frivilligt. Men bilderna gjorde inte Bagheera rättvisa. Man var tvungen att se honom själv för att fatta.
Hela jag blev till ett stort leende när jag tog emot grimskaftet från den fräkniga kvinnan som kört transporten.
Bagheera nosade på mina händer. Blåste varm luft på den frusna, nariga huden. Öronen vippade framåt. Det betydde att jag fått godkänt. Inbillade jag mig i alla fall.
”Jag tänker kalla honom Baggen.” Leahs röst skar genom den kalla luften. Hon stack ut sin fyrkantiga haka. ”Määhhhh”, bräkte hon så högt att Bagheera tog ett kliv bort från henne och resten av den välkomstkommitté som stod och huttrade utanför stalldörren.
Men just då kunde inte ens min storasyster sudda ut det där saliga flinet mellan mina öron.
”Välkommen till Nyckelsund”, kuttrade jag och stack in en hand under den blonda manen.
”Ja, välkommen”, härmade Serena i samma ton. Hon ställde sig bredvid mig och strök Bagheera längs mulen. ”Här har vi precis tätat hålet i taket, så nu är det ett femstjärnigt stall du har äran att bo i. Eller åtminstone två plus.”
”Meh.” Jag stötte till hennes dunjacka i sidan, men den var så stor att knuffen försvann bland fluffet. ”Om jag var häst hade jag hellre bott här än i privatstallet på ridskolan.
6
Där kan ju folk inte ens mocka själva.”
Serena skrattade. ”Som om Bagheera bryr sig vem som bär bort hans bajskluttar.”
Jag fnissade också. Hade gjort det åt vad som helst just då. Hur kunde man vara full av annat än skratt när en häst som Bagheera just klivit in i ens liv? *
”Jaha, då har vi fullt stall igen då.” Pappa ställde ner en tallrik rykande pasta med tomatsås framför mig. ”Är du glad nu, Lo? Vi har längtat efter en glad liten Lo-katt.”
”Jätteglad”, svarade jag och lät till och med det dumma smeknamnet passera.
”Men seriöst, en hingst”, sa Leah. Hon sträckte sig efter parmesanen. ”Så himla dumt.”
Mamma kom insläntrande i köket. Det syntes att hon hade tankarna någon annanstans.
”Hej”, sa hon och klappade mig på huvudet när hon gick förbi, på samma sätt hon brukade göra med Misha. Hennes hjärna kanske inte registrerade om jag var en hund eller en människa.
”Fick du nåt skrivet?” undrade pappa och drog ut en av köksstolarna till henne. ”Världen väntar på nästa storslagna historiska roman.” Ett gällt skrapande hördes mot golvets breda plankor. ”Har de där jäkla möbeltassarna trillat av igen?
7
Vilken skit.” Pappa böjde sig med ett stön mot golvet och inspekterade stolsbenen.
”Mm, pasta”, konstaterade mamma. Spelade närvarande, fast hon egentligen klängde sig fast vid orden i datorn.
”Tänk om det blir kaos?” sa Leah och snurrade ihop lockarna med en tygtofs, innan hon satte gaffeln i tomatsåsen.
”Varför skulle det bli kaos?” undrade mamma som äntligen tycktes ha landat på samma planet som vi andra. ”Jag har hittat en så himla bra sida på nätet förresten”, fortsatte hon utan att vänta på svar. ”Tyda tid heter den. Alltså guld värd när man ska tolka historiska dokument. Tydligen brukar släktforskare använda …”
”För att ni köpt en hingst till Lo!” avbröt Leah henne, fortfarande kvar i kaosfrågan. Hon stirrade på mamma som om hon vore en idiot. ”Kommer han ens kunna gå med de andra hästarna?”
Själv undrade jag om det var normalt med familjer där alla befann sig i helt egna konversationer, utan att liksom bry sig om vad någon annan sa.
”Jaha, det.” Mamma lät ungefär lika intresserad som om Leah bett henne skicka saltet.
”Säljaren sa att det gått bra förut”, sa pappa mellan tuggorna. Han hade redan fått såsstänk i den vita skäggstubben. ”Vi får prova oss fram.”
”Han är inte alls hingstig i humöret”, flikade jag in och lät
8
en brödsmula singla ner mot Mishas längtansfulla hundansikte. ”Han gick med flera valacker i hagen när jag var och provred och …”
”Men Smilla då?” avbröt Leah igen. ”Ska min häst gå helt själv för att hon är enda stoet då, eller?”
”Det sa jag inte”, protesterade jag.
Pappa lät käkarna stanna upp i sitt malande och lade en hand på Leahs arm. ”Det är klart att Smilla inte ska gå själv.”
Han tittade vädjande på henne. Rynkorna kring ögonen pekade nedåt. Snälla, få inte ett utbrott, bad de.
Leahs käkar spände sig och slappnade av om vartannat. Processade beslutet om hon skulle benåda oss eller inte. Så ryckte hon på axlarna. ”Jaja. Men om det inte funkar att ha honom här orkar jag inte att Lo ska gå och sura ett halvår till.”
Mammas hand blev hängande i luften. Ett spaghettistrå slank ner från gaffeln och landade på bordsskivan. Pappa flyttade den vädjande blicken från Leah till mamma. Skakade på huvudet i en rörelse så liten att den knappt syntes.
Att jag själv skulle ställa mig upp och skrika att Leah var dum i huvudet, var det ingen som oroade sig för. Ingen satsade en enda krona på att jag skulle påminna henne om att min förra häst faktiskt hade avlivats. Dött! Och de hade ju rätt. För fastän blodet kokade i mina ådror, var munnen bara torr och tyst.
9
”På lördag förresten”, sa pappa och slog ut med armarna, ”då är jag helt ledig från restaurangen.” Han trollade fram ett vinnarleende som fick det att stråla i ögonen. ”Jag lagar nåt riktigt gott och så kan vi ha spelkväll eller filmkväll tillsammans. Bara vi i familjen. Det blir väl bra?”
Mamma fiskade upp spaghettistrået med rynkan fortfarande kvar mellan ögonbrynen.
”Bra!” sa pappa som svar på vår tystnad. ”Då säger vi så.”
Dörren till stallet gled upp med sitt vanliga knarr. Det lät som om det var sista gången den tänkte ställa upp innan den rasade ner från sina gångjärn. Husen på vår gård var från mitten av sjuttonhundratalet. Stallet var nyare, men ändå den byggnad som var minst ompysslad. Några gamla tillböjda hästskor bildade året 1925 ovanför stalldörren. Men det var något med det där årtalet. Att stallet egentligen var äldre.
Eller var det tvärtom? Att hästskosiffrorna var något gammalt man hittat och satt upp när man byggde om det senare? Jag kom inte riktigt ihåg. Pappa skulle i alla fall fixa dörren, sa han. Sen. Nästa vecka. Eller när det var lugnare på restaurangen.
Hästarna svarade på dörrens knarrande med låga gnäggningar. Aramis tjongade till boxväggen med framhoven.
”Hej, ni ska få kvällsmat”, lugnade jag dem. ”Strax”, lade
10
*
jag till medan jag gick genom stallgången. Gång och gång, förresten. Det var bara tre boxar på varje sida. Filippas Olle, Serenas Hamilton och Aishas surpelle Aramis till höger. På andra halvan stod Smilla och Bagheera med Aishas gamla shettis, Dogge, mellan sig.
Längst in till vänster stannade jag och lät armarna glida över boxkanten. Bagheera tog ett trevande steg framåt och nosade på min jackärm. Till och med i stallets lysrörssken såg han magisk ut. Allt det där blanka, guldiga. Väggen bakom honom såg med ens ännu solkigare ut. En gång hade den nog varit vit, men det var svårt att veta säkert. En märklig känsla av dåligt samvete sipprade fram. Som om jag tagit Bagheera och placerat honom på en plats där han inte hörde hemma.
”Du är för bra mig”, sa jag och lutade mig framåt så att min näsa nuddade hans nosrygg. ”Du vet det, va?”
Bagheera stod kvar. Fipplade lite med min jackärm och lämnade en blöt fläck efter sig på tyget. Ett ny, högre smäll från Aramis box upplyste mig om att han var allvarligt missnöjd med hur matleveransen sköttes. Jag kliade Bagheera på käken och slet mig loss, tvingade benen att gå mot foderkammaren. Hade det inte varit för Aramis hade jag säkert blivit stående där hela kvällen.
11
Klockan var bara kvart över åtta när jag släckte lampan i stallet. Ändå kändes det som att kliva ut i nattens svartaste timme. Lyktan ovanför stalldörren hade varit trasig i flera veckor. Pappa skulle fixa den. Sen. Månen hängde stor och rund ovanför taket till vårt hus. Det var mörkt på bottenvåningen där restaurangen låg. En trappa upp såg jag mammas kontur i det blå ljuset från datorn. Jag blåste på mina stelfrusna fingrar. Andedräkten förvandlades till små ångmoln i luften innan de löstes upp till ingenting. En lyckofjäril fladdrade till i magen. Tänk att han stod där inne och tuggade sitt kvällshö, Bagheera, min guldpanter. Ingen himla bagge som Leah sa. Jag kastade en blick mot stallet, som för att försäkra mig om att det verkligen var sant. I samma stund lyste fönstret vid sidan av stalldörren upp i ett svagt sken. Men ljuset försvann lika snabbt igen. Jag snurrade runt. Väntade med andetagen ångande ur munnen. Ingenting mer hände. Jag måste ha sett fel.
12 *
Alla tycker att gården där Lo bor ser ut som en sagovärld. De vackra husen, näckrosdammen och hagarna. Själv tycker Lo att det enda sagolika med hennes liv är den nya hingsten Bagheera.
Men redan samma kväll som han kommer till stallet börjar märkliga saker hända. Trasiga lampor som lyser och oförklarliga fotspår i snön. Är det någon där?
Eller något?
En som inte är lika glad för Bagheera är storasyster Leah. När konkurrensen i hopplaget hårdnar, ställs den redan såriga relationen på sin spets. Är det hon som gjort punka på Los cykel och brutit sig in i hennes skåp i skolan? Vem skulle det annars vara?
För att förstå vad som händer börjar Lo gräva i gårdens historia – en historia som visar sig vara mer brännande än hon någonsin kunnat ana.