1Issa
Issa tvingar sig att öppna ögonen. Kroppen gnider sig motvilligt in i dagen. Persiennen är trasig, solstrålarna siktar mot ansiktet. Hon vänder sig mot väggen, sträcker sig efter mobilen. Bill har hört av sig. Hej socker. Vill du ses snart? Hon klickar ner skärmen.
Nova och mamma sover fortfarande. Nej, inte mamma, Issa kan inte kalla henne det även om det råkar vara sant. Ordet känns helt fel, det bara slank ur tanken i det grumliga nyvakna. Elina. Elina var uppe inatt efter att inte ha gått upp på flera dagar. Kanske sorterade hon byrålådorna och rensade garderoben för det smällde i dörrar och nu står det flyttkartonger i hallen.
Köket är normalt i alla fall. Normalskitigt. Elina har inte hunnit till smulorna och panten, men hon kommer att göra det. När hon väl börjar städa slutar hon inte. Elina är liksom två halvor av sig själv men aldrig hel. Även om hon kan verka normal går man bara och väntar på smällen som man vet ska komma, bara inte när eller varför. Det enda man vet är att det är ens eget fel, för det är vad man får veta. Gråtande anklagelser från soffan eller högröd röst och stirrögon. Det är samma sak.
Issa tittar på klockan. Den är mycket. Hon gläntar på Novas sovrumsdörr. Systerns hår rinner över kudden i mörkbruna vågor. Hon snarkar.
”Du …”, viskar Issa.
Ett fuckyoufinger reser sig ur det knöliga täcket. Issa fnissar till. Lämnar dörren halvöppen.
Issa sätter på vattenkokaren och slänger en tepåse i en mugg, väntar på att vattnet ska brusa upp. Är det här en bra dag? En dag, oavsett. Hon häller upp och spiller kokhett vatten över handryggen. Köket får ta emot en kvidande suck men väggar bryr sig inte om sådant.
Magtentaklerna vänder sig mot Elinas sovrumsdörr redan innan hennes steg hörs där bakom. Issa ser sina egna fötter röra sig tillbaka in på rummet. Hon stänger dörren.
Ja, nu sätter Elina igång med köket. Genom dörren hörs städhandskarna smälla mot handlederna. Som varningsskott. Issa håller sig undan, sätter sig vid symaskinen, som alltid. Hon lyssnar bara efter att Nova kommer upp, att det är lugnt, att Nova går ut till sommarlovet.
Sicksacktakten överröstar att någon finns där ute utan att riktigt finnas ändå. Att nacken värker märker Issa först när kavajen är klar. Att hon är hungrig märker hon aldrig.
Den blev snygg? Lång med raka snitt och vid krage. Mjuksvart, som nylagd asfalt. Man kommer långt på dyra tyger och en bra maskin. Ända in till city, till NK eller Vallgatans butiksstråk. Ingen skulle titta snett och ingen skulle se rakt igenom. Issa skulle passera. Hon sätter ansiktet mot tyget. Det luktar fortfarande nytt, stickande plastigt. Det luktar pengar och vad hon gjort för att få dem. Det luktar Bill.
Bill ska aldrig få se den här kavajen. Den är bara hennes. Issa speglar sig. Nu kan hon möta sin blick. Den här personen kan hon vara. Men hon har ingen att vara med. Den enda som dagen har gett henne är
Bill. Hon ska svara, bara inte än. Bill är en sådan man vill skjuta upp. Elina steker pannkakor nu. Är Issa hungrig ändå? Något stort och tomt vrider sig i magen. Hon går ut ur rummet.
”Isak! Jag hade glömt att du var hemma!”
Elina glömmer mycket. Issa är inte Isak längre. Har aldrig varit. Men snart fyller hon arton. Då ska hon ha rätt namn på ett riktigt id-kort. Kanske kan hon åka någonstans då? Men vart skulle hon åka. Hon har ju ingenstans att ta vägen.
”Issa”, fräser Nova som kommer in från hallen nu, svettig, som om hon tagit dubbla steg de fyra våningarna upp.
Stekpannan fräser också när Elina häller på ny smet. Gråbrun av rågmjöl och solrosfrön. Då finns inga chipspåsar kvar i skafferiet. Elina gör sig av med dem när hon vänder såhär. Från fosterläge på soffan till nya tag, noll till hundra. Elina önskar sig en nystart och hon beställer den från Amazon. Att Nova gärna hade ätit upp chipsen som var kvar spelar ingen roll då.
Elina släpper ut håret och sätter upp det igen i en enda rörelse. Hon ser på Issa.
”Jag räknade inte med dig. Du kan ta men vi måste spara en del. Jag vill inte laga mat imorgon också.”
”Tack.”
För vad ska man säga? Flyt med bara, som pannkakssmeten. Slafs, slafs, gråbrunt. Issa tände till häromdagen. Det bara kom. Jag pallar inte bo med dig! Vilken stängd dörr kom det ifrån? Issa borde ha satt dubbla lås på den dörren. Inte öppnat för något som Elina kan hugga på. Man vet ju aldrig vad hon hugger på. Bara att hon hugger.
”Ska du iväg sedan?”
Elina stirrar med blicken men ler med munnen. Ska Issa iväg? Hon
hade inte tänkt det. Bill är ju en sådan man vill skjuta upp.
”Man kan ju inte vara inne hela dagen”, lägger Elina till med samma gladtomma uttryck.
”Nä …”
Nova iakttar utan att veta vad hon ser. Issa vet inte heller riktigt vad som händer.
”Jag ska väl till …”
Det räcker så, för Elina lyssnar inte. De hon tror att Issa ska till finns inte längre och Elina lärde sig ändå aldrig namnen på dem. Nya gymnasiegänget slutade vara Issas gäng, hon minns inte varför, det blev bara fel. De föll bort någonstans mellan fester och bullshit under vårterminen. Queerpretton med intakt självbild och genomsnittliga betyg. Issa hörde inte dit. Inte ens dit, hörde hon.
”Du ska ju ändå flytta!”
Nu är det Elina som fräser. Nu kommer det. Hur kan man veta att något ska komma, och ändå aldrig vara beredd? Tuggan fastnar i halsen. Blir kvar där utan att varken kunna sväljas eller spottas ut.
”Du sa ju det. Att du inte pallar bo med mig längre. Så du ska väl flytta?”
Elina ler som om hon inte var sjuk i huvudet. Issa rullar pannkakan mellan fingrarna men de är plötsligt kalla, alldeles stela, tappar greppet och pannkakan slaknar i handen som en kuk. Vad ska hon säga? Och vad ska hon säga till Nova som synar henne nu.
”Mm … Eller …”
Elina väntar med samma gladtomma uttryck i ansiktet. Nu skulle Issa kunna säga jag var bara arg, jag menade det inte. Hon skulle kunna säga förlåt. Issa kan det där. Hon har gjort det tusen gånger. Men det går plötsligt inte.
”Mm … Eller …”, härmar Elina.
Kan inte Elina ta första steget? En enda gång bara. Hon fattar väl att Issa inte menade det där. Vart skulle hon flytta, hon har ju ingenstans att ta vägen? Vet inte Elina det? Vill hon inte att Issa ska stanna?
Issa tittar ner. Vad det än är som händer går kanske över om hon bara står här och tuggar i sig det gråbruna tillräckligt långsamt för att bli ohungrig, men utan att bli mätt. Svälj det bara. Öppna dörren till en skrubb och släng in allt där, lås dörren. Syns inte finns inte känns inte.
”Nähä, nu var det tvätten också!”
Elina säger det som en anklagelse och försvinner in i badrummet. Nova startade en tvätt förra veckan men det var inte heller rätt. Hur fan gör du, ska du förstöra mina kläder, du klarar ju ingenting! Men Nova sväljer inte sådant, hon spottar tillbaka, exploderar. Slocknar i Issas armar efteråt.
Issa sätter sig bredvid Nova. Skriver till Bill under bordet.
Ses imorgon?
Bill svarar alltid direkt.
Gärna;)
”Vem skriver du till?”
För Nova fattar mer än Elina någonsin gjort.
”Ingen.”
Issa låser skärmen. Tittar mot systern. De där framtänderna var så stora förut. Två sockerbitar som Nova vuxit ikapp. När hände det?
Tolv år. Så mycket hon fortfarande måste växa ikapp. Elinas sporadiska matlagning hjälper inte.
”Ska du flytta?”
”Nä.”
”Det här är ick.” Nova skjuter undan tallriken. ”Jag är hungrig.”
Nu får Nova stora ögon. Blanka på ett helt annat sätt än Elinas. Issa lägger armen om henne, drar fingrarna genom håret och reder ut trassliga testar. Om hon hade varit som Nova, född som Nova, då hade hon borstat och flätat och haft i hårolja varje kväll. Släppt ut lockarna nästa dag och varit alldeles ny. Själv hade hon kort hår i den åldern. Kallades kille men var det inte.
”Finns det yoghurt då?” frågar Issa.
”Hon har inte köpt det än.”
Nu fnysskrattar de. De har koll på hur Elina funkar. Stenkoll på henne de perioder hon bara ligger på soffan med fryspizza och pratar rätt ut om hur tjocka de är på kanal 11 och full koll när hon svänger och går all in för att göra rent hus. Då gillar hon yoghurt. Varför? Man vet inte. Ibland kommer det en nystart i veckan, ibland en om dagen. Men ibland, ett tag, är hon nästan normal. Då brinner hoppet om att det ska förbli så i ett ögonblick, som en tändsticka i Göteborgsväder.
Issa reser sig.
”Vi går till kebaben.”
”Va?”
Nova gör skeptiska näsborrar. Stora hål sådär som hennes farsa hade när han var around.
”Jag har pengar. Kom bara.”
Issa försöker hålla ihop i en värld där inget funkar. Tar hand om sin lillasyster, undviker sin mamma och träffar en självgod sugardaddy.
Aaden vill få ställa skorna på hyllan och kalla Göteborg hemma. Men det beslutet tar Sverige och uppehållstillståndet kommer ju aldrig.
När deras vägar korsas växer en skör gemenskap fram. En tjej som inte alla ser som en tjej och en kille på flykt, kanske har de vad som krävs för att hjälpa varandra att gå vidare?
Lova Lakso debuterade 2019 med den kritikerrosade Så jävla kallt.