”Hoppet tappar vi aldrig”, brukar pappa säga, fastän Kitoko och pappa flyttar hela tiden och de på varje plats tappar bort något, en tandborste, en kam, ett fotografi.
”Hoppet hittar vi alltid”, brukar pappa säga, fastän mamma har flyttat långt bort och hennes brev inte verkar hitta fram till dem längre.
”Hoppet är med oss”, brukar pappa säga, utom de dagar han ligger i sängen och säger: ”Inte just nu, inte just nu.”
När han bara går upp för att gå på toaletten, koka ris som bränns vid eller plocka undan Kitokos kläder som han sedan råkar lägga i frysen istället för i garderoben.
”Inte just nu, inte just nu.”
Sedan
går han och lägger sig igen. Han ligger under täcket som rör sig upp och ner, upp och ner, i takt med hans andetag.
Hon tar ut sina byxor från frysen och lägger dem att tina på Honelementet.knäpper på tv:n, bläddrar i lokaltidningen, spanar på grannkatten som spanar tillbaka från andra sidan fönstret.
Hon går ut i köket. Gör frukost själv, klättrar upp på en stol för att nå brödet i skafferiet.
Hon svarar i pappas telefon, säger att pappa precis klev in i duschen men att han ringer upp när han är klar.
De dagarna vet Kitoko vad hon måste göra.
Kitoko vet något inte alla känner till. Det går att resa inåt, till sin egen inre värld.
