BARA AST r ID
Charlotta Lannebo & Maria Nilsson Thore
Charlotta Lannebo & Maria Nilsson Thore
AST r I D & A M I R
Charlotta Lannebo & Maria Nilsson Thore
Läs mer om Charlotta Lannebo
och Maria Nilsson Thore på
rabensjogren.se
Till mamma
© Text: Charlotta Lannebo 2023
© Bild: Maria Nilsson Thore 2023
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2023
Formgivning omslag: Pernilla Qvist
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2023
ISBN 978-91-29-73829-2
Rabén & Sjögren ingår i
Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Kapitel 1
Jag gillar verkligen inte katter. De fräser och smyger om vartannat och man vet aldrig var man har dem. Men nu låg jag ändå i sängen och plöjde sida efter sida i en bok som bara handlar om katter! Jag hade fått de fyra första delarna av Warriors-serien i julklapp av morfar, och var helt uppslukad av kattklanernas strider och umbäranden.
Det var sista dagen på jullovet. Ute var det snöslaskigt och becksvart, men i mitt fönster sken adventsljusstaken hemtrevligt. Jag hade fötterna i ett par ulliga sköna tofflor och drack en stor kopp svartvinbärste med fyra sockerbitar i medan jag läste, så det var himla mysigt.
Efter tre hundra sidor var boken plötsligt slut. Katterna hade kämpat som galningar och gjort en massa hjältedåd.
Jag började genast leta efter del två i bokhyllan som bågnade av nya julklappsböcker. Tänk att en kattberättelse kan vara så förtrollande! Grejen är att i böcker är det spännande
3
nästan hela tiden. I alla fall intressant, och tycker man inte det är det bara att byta bok.
När jag inte hittade fortsättningen letade jag i bokhögen som låg under skrivbordet och när jag kammade noll där med rafsade jag igenom mitt nattduksbord. Sen gav jag upp. Jag var ändå trött i ögonen.
Jag suckade och såg ut genom fönstret. Varför kan inte det riktiga livet vara lika spännande som en bok? Jag har säkert varit med om tre hundra äventyr, men bara ett har varit i mitt riktiga liv och det var när jag och Amir spionerade på Prällen förra terminen. De övriga 299 har varit mellan två bokpärmar.
Jag funderade på denna väldigt trista snedfördelning medan jag försökte få ut en hårslinga att tvinna mellan fingrarna, men mamma hade satt upp mitt hår med så många hårspännen att det var omöjligt. Som tur var hittade jag en liten tråd som hängde lös på tröjan, och den gick bra att pilla med.
Det var bara att inse faktum. Äventyret med Prällen var redan långt borta och nu fanns ingen spänning i sikte. Mitt
liv var lika vanligt som vanligt och när jag lyssnade på de välbekanta ljuden i huset kände jag mig mer uttråkad än på
länge. Min snälla storebror Dante höll på att packa för att åka tillbaka till Lund och rullade resväskor fram och tillbaka
i hallen. Min andra storebror Julle lyssnade som vanligt på
4
hiphop på högsta volym och vrålade som vanligt, då och då
”HÅLL KÄFTEN” till min syster Blanka som, som vanligt, tiktokade till någon låt som mest lät som ett rosa tuggummi. Ett sånt där som fastnar i tänderna. Vedervärdiga vanlighet!
Mitt liv var som det alltid hade varit.
Jag hade till och med fått tillbaka min bästis, Maryam.
Inte så som förr kanske, när vi var som ler och långhalm som min pappa säger. Nu var vi mer som jordgubbar och glass. Det går att äta tillsammans men också var för sig, liksom. Amir hängde jag såklart med nästan varje dag, men han hade kanske snöat in väl mycket på schack. Sist vi spelade fick jag stryk två gånger på raken, och då blev jag sur och var tvungen att gå hem och ta en paus från honom.
Jag hatar att förlora.
Jag drack mitt te, tänkte på min eländiga gråa tillvaro, lindade tråden ett par varv runt fingret och försökte att inte svimma av Julles och Blankas hemska musikmix. Jag undrade så vad som skulle hända i mitt liv härnäst. Förhoppningsvis något riktigt spännande …
Pang! Där flög dörren till mitt rum upp. Jag hoppade till.
– Hej Astrid!
Det var mamma.
– Men kan du knacka eller? sa jag surt. Stängd dörr betyder tänkarstund, det vet du!
5
– Sätt upp en lapp vetja, sa hon och såg sådär stressad och i tagen ut som hon gör när det är något som ska fixas och som jag vet brukar bli superjobbigt för mig. Jag avskyr när hon ser ut så.
Hon skulle just öppna munnen igen när hennes ögon spärrades upp.
– Men snälla Astrid, vad håller du på med?
– Vadå? Jag tänker och försöker vara ifred, muttrade jag.
– Tröjan! Vad har du gjort?
Jag kikade neråt magen. Oj! Det var visst bara halva tröjan kvar! Den lösa garntåten hade varit så trivsam att linda runt fingret att jag inte märkt att jag råkat repa upp maskor nästan ända upp till armhålorna.
– Oj då, sa jag och försökte gömma långfingret, som var alldeles tjockt av mossgrön ull.
– Astrid, suckade mamma. Jag fattar inte, märkte du inte att du har dragit ut flera meter garn?
– Nej, sa jag sanningsenligt.
Vi måste förresten gå igenom dina kläder, sa mamma.
Hon gick fram till min garderob, och jag förstod vad som skulle hända när hon öppnade dörren men hann inte hejda henne. Ett berg av kläder rasade ut huller om buller och landade i en stor skrynklig hög på hennes fötter. Först trodde jag att hon skulle bli arg, men hon såg bara sammanbiten ut.
6
–
– Vet du, Astrid, gå och ta en macka så länge, jag fixar det här. Och ta av dig tröjan!
– Men nu kan jag väl lika gärna repa upp hela så kan jag sticka en halsduk, sa jag.
– Jaja, bara gå ut härifrån, snälla.
Efter en halvtimme kom mamma ner i köket.
– Vi får åka till centrum och köpa kläder till dig, du har ju ingenting. Det är för smått, det är trasigt, det är smutsigt, det är konstigt, det är opraktiskt. Det är kalabalik i din garderob!
– Jag vägrar! Är det någonstans det är kalabalik så är det i Täby centrum! protesterade jag.
– Okej, du får stanna hemma. Jag köper favorittajtsen och några nya toppar, sa mamma.
I samma stund stormade Blanka ut ur sitt rum. Det är något konstigt med hennes öron, för oftast hör hon ingenting, men alltid när hon vill lägga sig i får hon extremt bra hörsel.
Ska du till Täby centrum? Jag vill också ha nya kläder! hojtade hon.
Då fick Julle också superbra hörsel och kom inlufsande i köket.
Centrum! Jag behöver skjuts! skränade han.
Sen fick han syn på min nyrostade macka.
8
–
–
Är det där krusbärsmarmelad?
Innan jag hann hejda honom tog han hela min macka och tryckte in den i sin enorma tonårsmun.
– Sluta var så störig! skrek jag. Bre en ny! NU!
Onödigt, Julle, sa mamma. Du får lägga i en ny brödskiva till Astrid. Så åker vi till centrum sen.
Julle gjorde faktiskt en macka till mig, även om den var slarvigt smörad och syltad. Sen stack de. Pappa jobbade och med bara Dante hemma sänkte sig friden. Warriors del två dök upp när jag öppnade min skolväska och hällde ut allt innehåll på golvet. När jag skakat bort en massa croissantsmulor som på något underligt sätt letat sig in mellan varje sida, försjönk jag in i ett nytt spännande, ruskigt, härligt och roligt äventyr medan jag repade upp resten av tröjan.
När mamma kom hem drog hon upp en massa plagg ur två gigantiska påsar.
– Så, prova nu Astrid, sa hon och gav mig en trave. Jag tittade skeptiskt på klädhögen och drog fram ett par mörkblå tajts. Jag synade dem noga och kände på tyget.
– Är det mina vanliga? sa jag.
– Ja, sa mamma, det ser du väl. Bara en storlek större så att de inte sitter åt.
Okej, sa jag. Klipp bort lappen först, bara.
Mamma tog bort alla lappar och jag provade tajtsen,
9 –
–
–
böjde på knäna och sparkade med benen. De stramade lite, men i midjan var de sköna för de satt verkligen inte åt.
– De här kan jag ha, sa jag.
Mamma pustade ut.
Men så gick jag igenom tröjorna. Det var inte en rolig upplevelse.
Tre av dem ville jag inte ens prova för de hade tryck, en var alldeles för tajt, en var gjord i ett obehagligt material som kändes konstigt, en hade muddar som skavde vid handleden och en hade en läskig dov färg som påminde mig om kräk som jag hatar. Den sista var en långärmad gråblå sladdrig bomullströja utan muddar.
Den här kanske jag kan ha, sa jag efter att ha haft den på mig en stund och verkligen känt efter. Om du klipper ur ringningen. Så kan jag ha din blommiga finblus över kanske, den gillar jag.
Mamma såg alldeles matt ut.
– Okej, jag köper tio till av den, sa hon. Blusen kan du få.
Julle kom uppstormande i trappen för att sno pappas laddsladd, som han alltid gör för att han inte orkar hålla ordning på sina egna.
Astrid, varför har du fortfarande pyjamas på dig? sa han när han fick syn på mig.
– Julle, gör inte saken värre, sa mamma.
10
–
–
Han knuffade till mig.
– Vet du vad, om du är så krånglig med kläder, varför syr du inte bara dina egna?
I vår familj är de flesta av oss ganska smarta, och det är möjligt att Julle också är det innerst inne, men tyvärr visar han det väldigt, väldigt sällan. Men det där, det var genialiskt!
Både jag och Blanka gillar att sy så nu plockade vi fram symaskinen i hennes rum och letade upp en stor påse med gamla skjortor vi fått av pappa. Eftersom pappa jobbar på bank har han säkert hundra stycken som han måste byta ut så fort de är ett ynkapynka slitna i manschetten.
Medan Blanka slog upp sin dator och började googla fina blusar, tog jag fram vår skarpaste tygsax och började klippa i första bästa skjorta. Jag klippte, sydde med pedalen i botten, klippte lite till, sydde i turbohastighet, klippte och började om. Blanka bredde ut sånt där tunt prassligt papper och ritade noggrant upp ett mönster hon hittat.
– Det sitter bättre om du syr efter en mall, sa hon och letade efter knappnålar.
– Äh, sa jag.
Innan Blanka ens börjat krita streckade linjer på tyget, som slöjdläraren alltid tjatar om, hade jag sytt fem supersnygga långa skjortor utan manschett och krage, fem korta skjortblusar som man kunde ha knäppta eller öppna, fyra
11
långa linnen med bröstfickan kvar och fyra korta linnen
utan ficka. Allt i slitet skönt urblekt superkvalitetsbomullstyg med svag doft av pappa. Sen fixade jag tre tygpåsar att ha till smågrejer, typ mobilen, Lypsyl och plånbok.
Jag sneglade på mig själv i spegeln och var så nöjd. Lager på lager. Så skulle min första klädkollektion heta.
Till middagen skred jag ner i mina nya kläder. Mörkblå tajts, ett skönt linne och så en kort blus över.
– Kolla, du har fått användning för mina gamla skjortor, sa pappa medan han satte fram en karaff vatten på bordet. – Bara du har något på dig alls är jag nöjd, sa mamma.
– Öh, är det någon cirkusgrej eller? flinade Julle och vägde på stolen som han brukar.
– Alltså, Astrid, dina sömmar är så slarviga, sa Blanka och synade mitt linne.
Dante skulle just ösa på med en stor hög sallad på sin tallrik när han tittade upp på mig.
– Jag tycker du är jättefin, Astrid, log han. Roliga kläder.
De passar dig.
Dante hade rätt. Även om mitt liv var trist och vanligt och händelsefattigt, hade jag i alla fall en ny rolig och spännande stil.
13
Det är vårterminen i trean och Astrid är uttråkad. Inget roligt händer och till råga på allt har fröken Gina fått för sig att klassen ska ha en show, med muntliga föredrag. Astrid älskar att skriva, men att prata inför andra – nej tack! Måste man verkligen kunna prata för sig för att få ett jobb när man blir stor? Finns det inga arbeten där man bara får ha tänkarstunder?
Jo, visst finns det. Astrid kommer på ett jobb som skulle passa henne perfekt, där fantasin får flöda och äventyren står på rad, dag efter dag. Författare, såklart! Och med ens vet hon vad hon ska göra på showen …
Bara Astrid är tredje boken om den envisa och påhittiga Astrid och hennes värld.
”Tankar, känslor, livsglädje och humor i skön förening. Helhetsbetyg: 5.”
Bibliotekstjänst om Astrid, alltid Astrid
”Text och bild på topp. Helhetsbetyg: 5.”
Bibliotekstjänst om Astrid och Amir
