EN SIGNE HOLM-DECKARE
Läs mer om Petter Lidbeck på rabensjogren.se
© Petter Lidbeck 2021 Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2021 Omslag: Eric Thunfors Omslagsbild: shutterstock.com Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2021 ISBN 978-91-29-73018-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
elsa willis signe holm liv rasmus sullivan-jonsson torbjörn jönsson
– berättaren – Elsas kusin – mobil avatar – kulturjournalist – it-geni och miljardär
1 – Vad är det? sa jag och tittade på en grupp människor som hade samlats runt en skåpbil mitt på torget. – En folksamling, svarade Signe. – Ja, det ser jag väl, sa jag. – Varför frågar du då? Min kusin har en diagnos. En del skulle nog påstå att hon har fler än en. Jag vet inte och jag bryr mig inte. Hon är som hon är och det är inget man kan ändra på. – Jag menar förstås varför dom har samlats, sa jag. – Det vet jag inte, sa Signe. Min kusin tar allt bokstavligt och säger bara exakt det hon menar. Hon förstår inte skämt och kan verka både oartig och oförskämd. Fast det är hon inte, hon är bara logisk. Hon är också den smartaste människa jag någonsin har träffat. – Kom, vi kollar, sa jag. Vi gick fram till gruppen. Det var omöjligt att se vad 7
som pågick. Folk tryckte på och sträckte sig fram. Det såg ut som på teve när de delar ut mat till svältande och alla är desperata. – En var, sa en av killarna i bilen. Inte ta till andra. Du har fått, försök inte. En kvinna lösgjorde sig ur hopen samtidigt som hon stirrade lyckligt på paketet i sin hand. Jag tog tag i hennes arm. – Vad är det? sa jag. – Senaste mobilen. Dom ger bort dom gratis. Jag önskar jag kunde ta till hela familjen. – Gratis? sa jag. Varför då? Hon ryckte på axlarna. – Ingen aning. Är väl nån reklamgrej. Du får skynda dig om du ska ha en. Hon pekade bakom mig. Jag vände mig om och såg folk komma springande från alla håll. – Kom, sa jag och tog tag i Signe för att få henne att följa med fram till bilen. – Nej, sa hon och drog till sig armen. Jag struntade i henne, utnyttjade att jag var mindre än de vuxna och kröp fram till männen som delade ut mobilerna. – Och här har vi den sista, sa en av dem och sträckte 8
ut paketet med den åtråvärda telefonen genom bilrutan. Han såg sig omkring, njöt av alla utsträckta händer som tävlade om att komma närmast. Jag befann mig under de andra, syntes knappt. Ändå upptäckte han mig. – Sista telefonen går till tjejen, kungjorde han som en kung och räckte mig boxen. Sura och besvikna suckar hördes samtidigt som klungan upplöstes. De som precis hade kommit fick veta att mobilerna var slut. En kille gick fram till mig. – Du får tusen spänn, sa han. Jag swishar. Tusen spänn. – Sälj inte, sa en kvinna. Dom kommer att kosta tio gånger så mycket i butik. När dom väl kommer. – Fast hon fick den gratis, sa han som ville köpa mobilen av mig. Plus att hon säkert redan har en. Det hade jag. Samtidigt ville jag inte vara utan den här nya nu när jag hade haft sådan tur. – Tvåtusen, sa killen. Du får tvåtusen här och nu. Jag tittade på Signe. Hon verkade inte bry sig. – Du kan få tvåtusen i rabatt, sa jag. Ge mig åtta tusen. Killen spärrade upp ögonen. Han verkade chockad över att jag var så tuff. 9
– Ska jag betala åttatusen?! För en telefon som kommer att kosta tio i butik? – Den är ny, sa jag. – Fast du fick den gratis. Hon som hade berättat vad telefonen skulle kosta skrattade glatt. – Bra tjejen, stå på dig. Du kommer att gå långt. – Tretusen, sa killen som ville köpa mobilen. Det är mitt sista bud. Tretusen. Mycket pengar för en tjej på … hur gammal är du? – Hur så? sa jag. – Men allvar, sa han. Du har redan en telefon. Okej, jag ger dig fyratusen. Jag tänkte. Fyratusen var mycket pengar. Och jag var nöjd med den telefon jag redan hade. Samtidigt kändes det kul att ha fått en telefon gratis, nästan som om jag var utvald trots att jag bara hade haft tur och råkat befinna mig på rätt ställe vid rätt tidpunkt. – Nej, sa jag, jag vill ha den själv. Killen såg arg ut. Som om han funderade på att ta telefonen med våld och strunta i att betala för den. Han tittade ogillande på mig och viftade sedan bort mig som om jag var en irriterande insekt. – Skit i det då! 10
2 Jag öppnade inte ens lådan när jag kom hem. Jag tänkte att telefonen kanske skulle bli värd mer om jag behöll den i paketet, ungefär som såna där actionfigurer som vissa vuxna samlar på. Mamma och pappa verkade inte direkt imponerade av min vinst. – En telefon? Men du har ju redan en. – Den här är ny. Finns inte i butik än. Jag berättade om killen som velat köpa den av mig. Pappa lyssnade knappt. Det var inte förrän sent på kvällen han blev intresserad. Han kom in på mitt och Signes rum. – Den där telefonen du fick, får jag se på den? – Står i bokhyllan, sa jag. Pappa tog lådan och läste på förpackningen. – Dom pratade om den på nyheterna, sa han. Den är tillverkad här i stan. Ska tydligen vara nåt extra. Alla möjliga funktioner. 11
– Jag tänker spara den. Kanske kan bli värd pengar. – Klokt, sa pappa. – Men hallå, sa jag, den jag har är ju knappt ett år gammal. Vad ska jag med en ny till? Morgonen efter stod det om telefonerna i tidningen. Pappa hade vikt upp artikeln för att Signe och jag skulle läsa. Framtidens telefon är här! stod det med stora bokstäver. Det var en bild på folksamlingen men varken Signe eller jag syntes. Det stod att telefonen hade utvecklats av IT-geniet och miljardären Torbjörn Jönsson som bodde här i stan men aldrig gav intervjuer. Telefonens mjukvara var revolutionerande, interaktiv och intuitiv på ett tidigare okänt vis. Jag tittade på Signe. – Vad betyder intuitiv? – Att man fattar utan att fatta. Jag förstod inte. – Att du vet hur du ska göra utan att nån berättar det för dig, sa Signe. – Okej. Jag läste vidare. 12
Totalt hade tjugo telefoner delats ut gratis. Tre lyckliga ägare av den nya telefonen log mot kameran och höll stolt upp sina boxar.
13
3 När vi kom till skolan pratade flera av våra klasskamrater om den nya telefonen. De hade sett den på teve och verkade imponerade. Pontus, som tror han är bäst, berättade att hans morbrors granne var en av dem som fått en telefon på torget. – Min morbror har hållit i den. Alltså den tänker själv! Jag kunde inte låta bli. Dumt nog berättade jag som det var, att jag hade fått den sista telefonen på torget. Det blev tyst. Pontus gapade. I de flesta fall är han gapig, nu gapade han. Det var en förbättring. Han ville inte tro på det jag sa, ändå visste han att jag talade sanning. Han vände sig mot Signe. – Är det sant? sa han. Har Elsa en telefon? – Det är sant, sa Signe. Elsa har en telefon. Pontus tittade på mig. – Men få se den då! Visa. 14
Där och då ångrade jag att jag inte hade tagit med den. – Den är hemma, sa jag. Jag har inte öppnat paketet än. Pontus fnös. – Allvar? Du har nyaste telefonen och använder den inte. Vadå, vill du spara den tills den blir gammal? Han hade återtagit kommandot. Nu var det mig det var fel på. Först var han avundsjuk, nu hade han vänt på det. Fått det att verka som att jag var konstig. – Kan du inte ta med den imorgon? sa en av de andra. Jag vill se den. – Hon har ingen, sa Pontus och vände ryggen till.
15
En ny sorts mobil delas ut gratis på torget. Elsa får en och hamnar genast i centrum. Telefonen har en massa smarta funktioner och tycks nästan kunna läsa användarens tankar. Alla är sjukt imponerade, bara Elsas kusin Signe misstänker att något är fel. Mobilen är den fjärde, fristående delen om Signe Holm. Deckarserien belönades med Crimetime Award i kategorin Årets barndeckare 2020.
Läs även de första delarna i serien.