9789129724431

Ylva Karlsson Katarina Strömgård

Nappresan Eller nÄr Ester slutade med napp

Det var en gång ett barn som hade blivit så stort att hon måste sluta med napp.

I alla fall tyckte hennes pappor det.

Ester själv var inte lika säker.

Hon tog upp en napp ur fickan. Den var rosa.

Pappa Ludde lyfte på soptunnelocket.

– Släpp den nu så är det gjort! sa pappa Matteo.

Ester blundade och släppte sin rosa napp.

Klonk! lät det, för soptunnan var tom.

Så tog hon fram sin gula napp och släppte den. Klonk!

Den sista nappen var blå med en stjärna på. Ester sög lite på den innan hon släppte.

Klonk.

När de stod nere vid ångbåtsbryggan sen, och väntade på båten hem till stan, tog pappa Matteo upp ett gosedjur ur fickan.

– Varsågod, sa han. Den här sydde min pappa till mig när jag slutade med napp.

Det var en känguru. Den liknade inte något gosedjur Ester sett.

Den var inte ett småbarnsgosedjur.

Ester satte kängurun i ryggsäcken.

– Jag är stor nu, sa hon, för det kände hon att hon var.

På kvällen hemma i stan läste pappa Ludde tre böcker. Nej fyra.

Sen skulle Ester sova.

Men hon kunde inte.

Inte utan napp.

– Jag känner mig halv! snyftade hon. Jag blir trasig! Jag vill ha mina nappar.

– Men hjärtat! sa Ludde. Jag förstår att det känns sorgligt. Men kommer du ihåg att du sa att du kände dig stor?

– Men nu känner jag mig som en bebis! sa Ester och bara grät.

Hon grät och grät tills Ludde var blöt och kängurun var blöt och hon inte orkade gråta mer.

Och då somnade hon.

En dag hade Ester blivit så stor att hon måste sluta med napp.

Hon slängde sina nappar i soptunnan och saknade dem inte ett dugg.

Förrän det blev kväll och natt.

Då saknade hon dem så mycket att hon inte stod ut.

Tillsammans med sin tygkänguru gav hon sig ut i natten för att hämta tillbaka napparna.