9789127823129

B

B

oken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse – en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare.

Sverker Sörlin är idéhistoriker och författare.

T I L L B I L D N I N G E N S F Ö R S VA R

ildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv – en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin – men vi vet allt mindre tillsammans.

TILL BILDNINGENS F Ö R S VA R Den svåra konsten att veta tillsammans

ISBN 978-91-27-82312-9

9 789127 823129

NOK_SORLIN_TILL_BILDNINGENS_FORSVAR.indd Alla sidor

2019-07-31 14:34

Till bildningens foĚˆrsvar_inlaga_korr9_JE.indd 2

2019-07-30 13:18

Innehåll

Förord 7 1. Mycket av deras kunskap s­ kilde dem åt 9 2. Den etiska miljön är skör och vi har makten att förstöra den 25 3. Självbekännelse 39 4. Att veta tillsammans 45 5. Molnfödelse 59 6. De områden där våra liv berör varandra 65 7. Bildningsresa 77 8. Fakta är inte bildning 81 9. Språnget till livet 103 10. Kunskapens dygder var också praktiker 125 11. Utan rädslan kan nationalistens budskap inte slå rot 143 12. Hur idéer verkar 157

13. Bildning är en egenskap hos samhällen 177 14. Bildning är en politisk idé 197 Hänvisningar och litteratur 213 Författarens tack 253

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 5

2019-07-30 13:18

Till bildningens foĚˆrsvar_inlaga_korr9_JE.indd 6

2019-07-30 13:18

Förord

Jag har arbetat med bildning i hela mitt liv. Men jag hade aldrig tänkt att jag skulle skriva en bok om bildning. Den här boken är därför på sätt och vis en överraskning för mig. Den skulle inte ha kommit till om inte förutseende medarbetare vid Natur & Kultur framfört en fråga om jag inte borde skriva den. Jag måste medge att jag blev så häpen att jag tackade ja. Sedan fick jag lov att skriva den, vilket jag nu efteråt är tacksam för.

Jag har haft många platser att skriva denna bok ifrån. Som historiker och forskare och universitetslärare, som engagerad i folkbildningens organisationer, som uppvuxen med lärande och bildning från mitt första köksbord och min utvidgade politiska familj, som utbildad gymnasielärare, som elev vid en folkhögskola, som föreläsare vid oräkneliga andra, som deltagare i studiecirklar och som praktiserande folkbildare, komplett med ljusbilder och allt, som författare i möte med läsare, kuskande mellan föreläsningsföreningar, bokkaféer och folkbibliotek, som offentlig debattör och medverkande i medier av alla slag, främst Dagens Nyheter och radions P1, men också som medskapare av filmer, tv, festivaler och konst.

Redan av den förra meningen framgår att bildning är ett rikt landskap, ett ådernät, ett blodomlopp och en syresättning i ett samhälle som Sveriges. Ännu en plats där jag befunnit mig under många årtionden är den där kunskap utgör ett objekt för undersökning. Jag har i forskning och rådgivning arbetat med frågor · 7 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 7

2019-07-30 13:18

om hur kunskap kommer till, hur den cirkulerar i samhället, och hur den utgör en viktig grund för bildning, men inte den enda. Ändå kan jag säga att jag inte ställt mig på någon särskild av dessa platser. Jag står på alla. Och jag upptäckte när jag skrev att det fanns ännu en plats att stå på som kändes som den med den allra bästa utsikten. Den från vilken jag kan säga vad jag verkligen tycker att vi bör göra med bildning i Sverige i vår tid: förnya den. Tänka bortom. Använda allt fint som vi har, men också ta nytt sikte, på en bildning som bidrar till en högre status för det gemensamma, ansvarsfulla.

Vi behöver ett bildningsbegrepp för den post-globalistiska och mörka nynationalistiska tid vi lever i nu. Den idé om bildning som jag försöker formulera har som en av sina uppgifter att förpassa den till en parentes i historien.

Jag tillägnar boken min utvidgade bildningsfamilj, de nu levande och de som gått före.

Sverker Sörlin

· 8 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 8

2019-07-30 13:18

1

Mycket av deras kunskap ­ skilde dem åt

Min mor, Gudrun, född 1933, brukade säga: ”Det tillhör allmänbildningen”. Jag fick höra det tidigt i livet. Det var hennes svar på ett slags ifrågasättande. För betydelsen av kunskap är ständigt ifrågasatt. ”Behöver jag verkligen känna till det där?” Eller: ”Vad angår det mig?”, ”Kommer det på provet?” Att det tillhörde allmänbildningen betydde, tror jag min mamma menade, att man skulle kunna det ändå. Det var vad man kunde begära av en riktig människa.

Vad som skulle hända om jag inte blev allmänbildad utvecklade hon inte. Det fick jag tänka ut själv. Kanske föreställde jag mig att det gick en illa i livet på något sätt som jag ännu inte helt kunde förstå. Kanske man fick skämmas. Jag tänkte att ”allmänbildningen” betydde det som alla borde veta och som därför inte behövde förklaras eller motiveras. Det hördes på ordet: bildning som var allmän. Alltså kunskap som alla förmodades ha. Jag tyckte också att det lät ganska vettigt. Det måste finnas en hel del saker här i världen som det är bra om alla känner till. Och jag tyckte om det litet moraliskt uppfordrande i ordet.

Jag inser nu i efterhand att jag var ganska godtrogen. Fanns det så mycket som var allmänt känt, egentligen? Om jag bara hade tänkt en liten stund på vilka andra som bodde i det stora · 9 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 9

2019-07-30 13:18

Riksbyggenhuset där jag hade mitt barndomshem i det inre av Västerbotten? Där bodde en charkuterist som jobbade på Konsum och hans fru och barn, varav en var idrottsintresserad som jag.

Där fanns en herre som med tiden fick ett industrijobb i Umeå och började pendla. Där fanns tant Linnea som var småskollärare och både snäll och sträng på samma gång; jag hade henne själv i katedern framför mig något år och hon var stram och högdragen och höll hårt på alla möjliga principer, bland annat att man skulle sitta rak i ryggen och ”stå lull” i korridoren och inte luta axeln mot någon dörrpost för det var inte bra för hållningen, som jag därmed förstod var viktig. Hon var säkert allmänbildad.

Och så var det L., lärare i språk. Han var Riksbyggets lärdaste, men det visste jag inte då. Han drack på helgerna, åtminstone. Jag tyckte om honom. L. var nervös. Han tog mig med på ”baren”, vilket var en sorts restaurang ovanpå busstationen. Han kom ibland försent till sina lektioner. Men han var en formidabel språklärare.

När han långt senare disputerade i Uppsala på en avhandling om tyska och nederländska prepositioner under senmedeltiden var jag inbjuden. Han var lika nervös och darrande då. Och jag förstod nu mer om varför. Sådant han visste, det visste ingen annan i Riksbygget. Var han därför mer allmänbildad?

Det bodde ett annat lärarpar i huset också, och med dem umgicks vi. Jag var jämnårig med ett av deras barn, en flicka som jag på något gåtfullt sätt tyckte om. Pappan var kemist. De flyttade sedan till Hammerdal och en gång när vi kom dit var det någon i huset som hade varit i Amerika och visade ljusbilder på skyskrapor och en storm på Atlanten under överresan. Det var jag inte säker på om det tillhörde allmänbildningen, men förmodligen.

Man måste veta var olika länder ligger, även Amerika.

Och så var det kommunalarbetaren på översta våningen i vår uppgång. När jag såg honom ute på gatorna, som var av grus de flesta, där han grävde och skottade och blev kolossalt brun på · 10 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 10

2019-07-30 13:18

överkroppen om somrarna – då insåg jag att arbete var av mycket olika slag. Hans hustru var from. Hemma hos dem fick jag bröstkarameller och så fick jag välja en papperslapp ur en skål. På varje liten lapp stod ett bibelord, alltid slående och innebördsdigert.

Tillhörde det allmänbildningen? Svårt att säga. Kanske inte vartenda bibelord, tant Rut hade så många. Jag sprang där stup i ett och det fanns alltid ett nytt bibelord att ta del av och begrunda.

För begrunda skulle man göra, det stod klart när Rut talade till mig. Det där var inte vilka fraser som helst. De kom direkt från Gud och stod i Den Heliga Skrift.

Om jag bara hade tänkt en smula på hur olika dessa människor var, och vilka skilda intressen de hade, borde jag ha insett att det var väldigt mycket av deras kunskap som skilde dem åt, snarare än förenade dem. Och då var jag ändå bara i ett enda Riksbyggenhus i ett mycket litet municipalsamhälle i Västerbotten i början av 1960-talet. Om jag hade gått tvärsöver Torget, förbi sjukstugan och ned på Skolbyn vid älven och knackat på i de litet större disponentvillorna hade jag säkert fått höra något om skogsbrukets utveckling och behovet av att ersätta den mänskliga arbetskraften med motorsågar och maskiner. Tillhörde det allmänbildningen?

Ett stycke uppströms längs älven låg kyrkogården, strax intill den stod det grå församlingshemmet och ovanför det i sin tur kyrkan som min farfar och hans bröder varit med och byggt.

Deras skicklighet som snickare tillhörde knappast allmänbildningen, men kanske var den allmänbildade en smula insatt i kyrkoåret och dess högtider. Möjligen skulle man också ha koll på sakramenten och veta varför man blev döpt och varför det sjöngs alla dessa psalmer och lästes trosbekännelsen, och varför det var viktigt för en människa enligt den rätta lutherska tron att hon fick vila i vigd jord. Ja, även vad vigd jord är måste tillhöra allmänbildningen och kanske var det för övrigt något som visade att inte · 11 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 11

2019-07-30 13:18

heller jag var fullärd i allmänbildning för egentligen visste jag inte riktigt vad vigd jord var.

När jag stod uppe vid kyrkan var jag på den högsta punkten i det lilla samhället och runtomkring mig utbredde sig de för det mesta tegelfärgade hustaken åt alla håll och i vart och ett av dessa hus fanns det människor som hade del i allmänbildningen.

Och bortom hustaken den närmast ändlösa mattan av skog i alla väderstreck och bortom skogen, fler människor, i Dorotea och Fredrika och Bjurholm och Lycksele och bortom länsgränsen i Hoting och Rossön och Solberg och Mellansel var det likadant.

Alla visste de mycket som var särskilt för dem.

Nu är det väldigt länge sedan jag hörde min mor använda ordet allmänbildning. Kanske därför att jag sällan ifrågasätter om kunskap är värd att ha. Eller för att min mor slutat fostra, som jag tror att hon gjorde, i sitt arbete som speciallärare bland sina elever som hon gav den bästa start i livet de trots sina odds kunde få, och i sitt arbete hemma med oss barn. Att jag ens kommer ihåg det beror nog på att det sades också till mina yngre syskon och att jag på så sätt var vuxen när jag ännu hörde det brukas.

Kanske är ordet inte lika vanligt förekommande längre. Jag skulle tro det. Ordet tillhör nog samma generation av företeelser som radions utbredning, Hermodskurser och den tidiga tv:n. Tiden då föreställningen om något gemensamt fortsatt var viktig och då detta att veta något tillsammans stod på sin höjdpunkt – fram till sådär 1972. För världen blir kanske aldrig bättre än då, före oljekrisen och innan det fanns något riktigt vägande skäl att misstro framsteget.

För riktigt länge sedan var det mest kyrkan och tron som förenade människorna i Sverige. I övrigt visste de inte så mycket tillsammans. Under 1700- och 1800-talen växte det gemensamma vetandet, och medvetandet, snabbt. Detta medvetande blev i första hand nationellt och den tidiga folkskolans kunskapsmått · 12 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 12

2019-07-30 13:18

var fosterländskt. Det är i skolböckernas värld som svenska barn får lära sig att Kebnekajse är Sveriges högsta berg, ännu tvåtusenetthundrasjutton meter högt när jag gick i skolan, och namnen på Sveriges landskap och en uppsättning blommor och vad som hände i Lützen 1632 och vad den döde kungens häst hette – Streiff, ”Hjältekonungens stridshäst”, som deltog i sorgetåget med kungens lik genom Tyskland innan den såg sina sista dagar i Wolgast och huden togs tillvara och skickades till Sverige där hästen blev uppstoppad och idag står på Livrustkammaren, kanske den äldsta uppstoppade hästen i världen. Sådant visste vi tillsammans. Men också att vi skulle dela något, att vi skulle ingå i något större.

Jag återkommer till denna historia om hur vi kan veta tillsammans. Men allra först vill jag berätta om varför jag anser att det är viktigt att skriva en bok om bildning och varför jag tycker att vi ska diskutera detta ord och vad det står för. Bildning kan upplevas en smula gammaldags och många människor vet inte vad det betyder. Och det man inte vet något om brukar man för det mesta tro är oväsentligt. Men här är det precis tvärtom, även om några av dem som faktiskt vet en del om bildning brukar tala om den på ett sätt som gör att man kan tro att den är ganska oväsentlig. Det vill jag försöka ändra på. Denna bok har ett ärende, nämligen att förklara vad bildning kan vara i vår tid och varför bildning är viktig. Alltså inte bara kunskap, utan också bildning – även om orden hör mycket nära samman. Det går inte att tänka sig bildning utan kunskap. Däremot finns det mycket kunskap som inte har särskilt mycket med bildning att göra.

Jag ska utveckla detta samband mellan kunskap och bildning litet närmare längre fram och argumentera för varför våra samhällen och vi själva just nu behöver ett utvidgat bildningsbegrepp.

Vi behöver även en ny syn på bildning som gemensam och inte bara · 13 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 13

2019-07-30 13:18

personlig, eftersom vi nu behöver gemensam kunskap, nu mer än på mycket länge.

Här vill jag, som en utgångspunkt, presentera min grunduppfattning, som är att bildning inte har en betydelse; den växlar från tid till annan och beroende på vilken plats vi befinner oss på. Det kanske kan låta märkligt. Är inte bildning, som Ellen Key sade: ”Det som är kvar, sedan vi glömt allt, hvad vi lärt”? Jo, så är det också. Men det hindrar inte att det finns så oändligt mycket som vi kan lära oss att också det som återstår när allt är glömt är helt olika saker.

Ordet bildning är numera i viss mån belastat av en äldre tids uppfattning, präglad av en hierarkisk och eurocentrisk kunskapssyn, med en favorisering av lättviktig konversationskunskap. Vi har också just nu en stor diskussion om olika typer av kunskap och om det som med ett svårfångat ord kallas ”fakta”. Det kan upplevas som att respekten för kunskap, sanning och fakta sjunker. På vissa sätt är det också så, och det är mycket oroande. Men diskussionen präglas av ytlighet och brist på historiska perspektiv.

Mycket tyder snarare på att kunskapsnivån i samhället är hög och stigande, även om det saknas entydiga mått på en sådan ”nivå”.

En sak vet vi emellertid med säkerhet: den formella utbildningsnivån har stigit kraftigt i hela befolkningen. Det gäller i Sverige och det gäller i nästan alla andra länder. Detta är ett enastående framsteg och en av de mest hoppingivande tendenser som finns i världen. Det finns dock vissa tecken på att kunskapsnivån inte linjärt följer utbildningsnivån och framför allt att bildningen, i den innebörd jag vill ge den, inte följer kunskapsutvecklingen. Dessa frågor är komplicerade och beror förstås på vad man menar med kunskap, vilket i sin tur påverkar vad man kan avse med bildning.

Det är av största vikt att hålla fast vid denna iakttagelse: att utbildningsnivån stiger är ingen garanti för att bildningen i sam· 14 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 14

2019-07-30 13:18

hället lever och att gott omdöme, samhällskänsla och kritiskt tänkande har den plats som de borde ha. Mer bildning uppstår inte bara för att vi får fler utbildade undersköterskor och ingenjörer och sådana som gått journalisthögskolan eller blivit terapeuter.

Bildning har mer med samhället än med yrkeskunskaperna att göra. Kunskap som gör att människor delar något, lär sig veta tillsammans, är vad ett samtal om bildning borde handla om.

En utgångspunkt för denna bok är således att bildningsbegreppet behöver omformuleras, eller kanske snarare formuleras på nytt, för att ta en plats i denna breda och komplexa diskussion.

På det sättet blir boken också en undersökning. Den ställer frågor.

Vad är bildning? Vad kan bildningsbegreppet spela för roll? Hur förhåller det sig till andra kunskapsbegrepp? Varför är det viktigt att tala om bildning just nu? Och hur kan behovet av bildning motiveras? Det där som för min mor tycks ha legat inbäddat i begreppet självt. Mer och mer har det gått upp för mig att det är en kärnpunkt. Egentligen, när jag tänker efter, är den här boken ett försök att, efter alla dessa år, ge ett svar på den frågan.

Frågan om vad bildning ”är” har inget enkelt svar. Boken tar spjärn mot en äldre föreställning, delvis en kliché, om bildning.

Eller snarare, vad den ansågs vara: nämligen en viss mängd överenskommen kunskap som alla borde känna till. Ur denna kliché har det ibland uppstått en annan som jag explicit inte hävdar, nämligen att det är fel på denna överenskomna kunskap, att den blivit föråldrad och att bildningsfrågan kan lösas genom att vi uppdaterar innehållet. ”Bildningen” som substantiv, en avgränsbar mängd företeelser som ”den bildade” känner till eller ”vet”, från citat ur Tegnérs ”Svea” till namnen på Frankrikes floder eller lätena hos några dussin bekanta svenska fåglar, skulle enligt detta synsätt kunna bytas ut mot ett annat och modernare innehåll, mer i takt med tidens ämnen, exempelvis att man vet vilka Mark · 15 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 15

2019-07-30 13:18

Zuckerberg och Elon Musk är, har koll på Therése Lindgrens åsiktspanorama, eller vilka som lämnade Svenska Akademien under dess annus horribilis 2018.

Min ambition är att få läsaren att överge denna förståelse och flytta tyngdpunkten i begreppet bildning till en djupare och på många sätt mer ursprunglig innebörd som har att göra med betydelsen av kunskap för formandet och tillägnelsen av livet som enskild människa och medborgare i ett samhälle. Det förutsätter naturligtvis ett kunskapsinnehåll – men bildning är alltså något vidare. Bildning måste exempelvis kunna hantera det faktum att människor är olika. Vi behöver en bildningsförståelse som passar ett mångkulturellt samhälle som befinner sig i oavlåtlig förändring och som är giltig i en tid då vi som samhälle möter andra typer av utmaningar än dem som fanns för förra seklets människor.

Nyckelordet här är alltså samhälle snarare än kunskap. Jag talar om en förståelse av kunskapens plats i det allmänna medvetandet som förenar och som dessutom gör det möjligt att tänka på hur vi ska möta gemensamma frågor ansvarsfullt. Det handlar inte om att avgöra exakt vad man behöver veta, utan om en inställning till kunskap, ansvar och medmänsklighet, samt att den inställningen är viktig både för en enskild människa och för hela samhället.

Boken förhåller sig till det emancipatoriska i kunskap och bildning. Jag som skrivit den är i äkta mening kunskapstroende, rentav kunskapsälskande. Jag menar det, utan omsvep eller ursäkter: Kunskap är frigörande. Kunskap ökar människors förmågor och resurser, i alla betydelser, även förmågan att leva och att leva längre. Kunskap i sig gör ingen människa automatiskt lycklig (man kan möjligen argumentera för motsatsen) eller ens god.

Men kunskap ger bättre förutsättningar att handskas med livets mångfald och utmaningar. Kunskap ökar en människas livschanser, för att använda Ralf Dahrendorfs fina ord från 1970-talet. · 16 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 16

2019-07-30 13:18

Varje människa har vissa chanser att få göra det hon vill, följa sin inre röst, förverkliga sina drömmar, leva ett gott liv. Eller bara få fortsätta leva. Den som har kunskap får fler chanser.

Kunskap är också underhållande, en sorts vetandets mirakel som aldrig upphör att förundra. Bildning för mig handlar om att vara öppen för det. De flesta människor finner nöje i att kunna delta, vara en av alla de andra. För vissa är vetandet nödvändigt.

När en ung drottning Elizabeth II upptäcker att hon inte riktigt hänger med i alla samtal hon måste föra med statsmän och intellektuella ber hon en av sina medarbetare att ordna en lärare. ”I vilket ämne?” Drottningen svarar: ”allmänbildning”. Och tillägger sedan, efter en paus, att hennes lärare måste ha humor, det får inte vara någon som är ”too stuffy”. Allt enligt tolkningen i Netflixserien The Crown, sjunde avsnittet, som för övrigt bär titeln ”Scientia potentia est” – kunskap är makt, ett uttalande som genom att tillskrivas lordkanslern Francis Bacon för alltid är förknippat med brittiska hovet. Drottningens tidigare undervisning, först av informatorer i bordsskick och franska, sedan på Eton i elementär maktdelningslära (som för henne själv var mycket smickrande; hennes makt kom direkt från Gud) hade fullt medvetet tagit lätt på ämnen som naturvetenskap, litteratur och historia. Hon behövde bara, som hennes mor får yttra i en talande replik, veta när hon skulle ”hålla tyst”. När hennes lärare anländer, den förstående professor Hogg, och han får höra hur hon har det med alla statsmän och tänkare, men utan egen utbildning, säger han: ”Så kan man inte leva.”

Nej, just det. Man kan inte leva på riktigt och samtidigt stå utanför det vi tänker och förstår tillsammans. Den tyske historiefilosofen Reinhart Koselleck talade om Erfahrungsraum eller ”erfarenhetsrum”. Han menade att det är en grundläggande egenskap hos den moderna världen, sedan 1700-talets upplysning: en upplevelse av att dela ett historiskt sammanhang, inte · 17 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 17

2019-07-30 13:18

bara som människa utan som mänsklighet. Men skälet till att man inte kan leva utan detta sammanhang är inte i första hand de olika kunskapsluckor som alla människor oundvikligen går omkring med, och som besvärar drottningen i hennes arbete, utan snarare att den som saknar delaktighet i erfarenhetsrummet inte heller kan förhålla sig till erfarenhetsrummets motsvarighet, riktad mot framtiden, det Koselleck kallar Erwartungshorizont, förväntningshorisonten. Förväntningarna handlar förstås om vad erfarenheten säger oss om det kommande som en allmän insikt om villkoren för att föreställa sig något i grunden okänt. I det avseendet skedde under denna tid en förskjutning, från den andliga profectus till progressus, alltså från en övertygelse i den kristna världen om att framtiden var inskriven i en given men förborgad (i en yttersta instans gudomlig) ordning, om vilken man kunde utfärda en profetia, till idén om ett allt genomsyrande framsteg där nyheter och förbättringar successivt skulle anlända i en allt snabbare takt. Förverkligandet av det fulländade flyttade från himlen och det hinsides ned till jorden och vår världsliga framtid. Människan fick uppdraget att fullända skapelsen. Till och med människan själv kunde fulländas, menade Rousseau.

Men, säger Koselleck, erfarenhet och förväntan är inte bara kategorier som konstituerar den historiska förståelsen. De är också djupt mänskliga bestämningar, de fungerar som begrepp eftersom erfarenhet och förväntan finns hos alla och förstås av alla. Förväntningshorisonten handlar också om föreställningsförmågan om en framtid som ännu inte inträffat, men som bär på olika möjligheter. Vilka de blir beror på oss själva. ”Det förflutna och framtiden sammanfaller aldrig”, som Koselleck uttrycker det, med stöd i en tanke hos Goethe om att den gjorda erfarenheten alltid härstammar från en bestämd tidpunkt medan framtidens kommande erfarenheter utbreder sig i alla riktningar och därför rymmer en oändlig mångfald. Koselleck talar om historien, · 18 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 18

2019-07-30 13:18

men det går alltså att tillämpa samma tanke för den enskilda människans livsprojekt och för samhället. Längs förväntningshorisonten finns de tänkbara frukterna av människornas högsta och vackraste strävanden, liksom också av de potentiellt värsta.

För vad kan vi inte föreställa oss om den värld vi lever i och hur den kommer att kunna vara och hur vi skulle önska att den blev?

Att veta om den tillsammans innebär inte att göra anspråk på att kunna förutse den, utan att ha en hemortsrätt och ett deltagande i detta gemensamma, att inte stå utanför, att ha en röst som räknas. Dessa begrepp, erfarenhetsrummet som vi delar och förväntningshorisonten som är vår gemensamma förståelse av våra möjligheter tillsammans, är för mig centrala för en ny bildning. Utan mångsidiga, och i denna speciella mening historiska, kunskaper är en sådan förståelse inte möjlig.

Man kan även tala om bildning som medborgarkunskap som ska stärka demokratin och att den fungerar som socialt kapital, vilket gör att man kan umgås med andra och har saker att tala om. Dessa äldre och underbart jordnära argument för folklig bildning är ännu giltiga, men behöver ses över och delvis omformuleras. Hur ska vi leva som medborgare när det gått mer än ett århundrade sedan våra förmödrar och förfäder erövrade demokratin? Det måste handla om något annat än möteskunskap och hur votering kan begäras och ska verkställas. Vad har kunskap för relation till ansvar?

Bildning innebär, anser jag, vissa ställningstaganden. Den förutsätter, och strävar efter, en övervägande, samtalande medborgare, en engagerad och ansvarstagande människa – snarare än en ”fulländad”; vi kommer att förbli ofullkomliga. Den räknar också med, som önskvärt, en människa som respekterar vissa värden. Här skiljer den sig från kunskap, som i princip är värdeneutral. Jag är därmed förhållandevis ointresserad av fakta, ett kanske chockerande påstående som jag ska utveckla innebörden · 19 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 19

2019-07-30 13:18

av. Jag ställer mig på samma sida som Ellen Key: ”Fakta halka ur allas minne – och fortast ur deras, som läst efter mixtur- och teskedssystemet. Men bildning är lyckligtvis icke blott kunskap om fakta” – utan just det som stannat kvar när vi glömt dem.

I samma anda berättar Czeslaw Milosz i sina memoarer, Mitt Europa (1981, orig. 1959), om hur han fick sitta tillsammans med dussintals andra tolvåringar och dissekera rader på latin av den romerske skalden Ovidius i en oeldad skolsal i Vilnius, timme ut och timme in. Latin blev därmed ett språk han tidigt lärde sig, jämte jiddisch, litauiska, polska och ryska, men före franska, för att inte tala om engelska, denna ”dialekt i den bildade världens utkant”. Men det viktiga, säger Milosz, var egentligen inte att han lärde sig latin och Ovidius. Det viktiga var vad som pågick inom honom utan att han visste det: att han grundlade en känsla för kunskap som gemensam och möjlig, oändligt mer värdefull än ”hela dagars magasinerande av senare oanvändbart vetande från olika områden”. Eller som Michel de Montaigne uttryckte det redan på 1500-talet: ”Hellre ett välmöblerat huvud än ett välfyllt. […] Karaktär och insikt är viktigare än vetande.”

Den som har denna inställning kommer att livet igenom med glupande fantasi och aptit ta sig an all världens fakta eftersom de får allt att lysa och leva, och för att: utan fakta kan ingen tänka.

Men den som börjar med fakta som ett slags kunskapens ricinolja riskerar att tappa motivationen så fort någon slutar sticka teskeden under näsan. Över Milosz stökiga skrivbord i Berkeley, Kalifornien, där han långt senare blev professor i slaviska språk, hängde ett motto: ”A neat desk is the sign of a sick mind.” Kaos är granne med lek, och lek är kusin med både kunskap och ordning. Det är roligare att veta, och att lära, än många människor anar. Att lära tillhör det mänskligaste som finns, och vi är inte ens människor fullt ut om vi inte gör det. · 20 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 20

2019-07-30 13:18

Ett dilemma, redan antytt ovan, gäller bildningens kunskapsinnehåll. Hur ska det definieras? Det gamla svaret är inte längre giltigt. Då hävdades att det främst bestod av en bestämd form av kanoniserad västerländsk lärdom med idealistisk tendens, en bas påbyggd med konversationskunskap om konst, litteratur, historia, geografi, en vuxen lightversion av pensum på läroverkens latinlinje före studentexamens avskaffande. Detta bildningsideal har upplösts utan att något användbart nytt kommit i dess ställe, vilket är en orsak till att jag vill försöka formulera ett alternativ.

Inte för att dessa äldre bildningsideal saknade sin charm. Jag ska bara ta ett exempel, godtyckligt men just därför helt typiskt.

Just detta är hämtat ur Edmund de Waals fascinerande krönika, Haren med bärnstensögon (2010), om den rysk-judiska juvelerarsläkten Ephrussi som flyttar från Odessa till Wien under glansperioden för dubbelmonarkins huvudstad kring sekelskiftet 1900.

En ung medlem av familjen vid namn Viktor fostras av sin tyske informator herr Wessel enligt följande bildningsprogram, med de Waals ord: ”Historien rullar som vind över vetefält hela vägen från Herodotos, Cicero, Plinius och Tacitus genom det ena väldet efter det andra, till Österrike-Ungern och vidare till Bismarck och det nya Tyskland. För att förstå historia måste man också kunna sin Ovidius och man måste kunna sin Vergilius… Man måste veta hur hjältar bemästrar landsförvisning och nederlag och återkomst. Efter historielektionerna fick Viktor alltså lära sig delar av Aeneiden utantill. Och som avkoppling, kan jag förmoda, berättar herr Wessel sedan för Viktor om Goethe, Schiller och von Humboldt. Viktor lär sig att kärlek till Tyskland och kärlek till upplysningen är samma sak. Tyska språket betyder frigörelse från efterblivenhet, det betyder Bildung, kultur, kunskap, vandringen mot erfarenhet. Underförstått är bildning färden från att tala ryska till att tala tyska, från Odessa till Ringstrasse, från att handla med spannmål till att läsa Schiller.” · 21 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 21

2019-07-30 13:18

Detta digra tyska program är förmodligen sant och heligt inte bara för herr Wessel utan också för oräkneliga andra informatorer, samtidigt som de Waal med diskret ironi låter förstå hur det redan, med sin inbyggda eurocentrism och sitt milda men tydliga förakt för det slaviska och östliga, är något som inte längre tillhör vår tid och inte heller kan återkallas till oss.

Jag försöker inte leverera ännu ett svar på vad bildning ”är”, alltså en normativ innehållsförteckning från 2019 (istället för 1919). Jag tar mycket hellre fasta på en äldre, filosofisk grundförståelse av bildningsbegreppet som har att göra med dess formativa innebörd. Bildning, Bildung, education på engelska och franska, är faktiskt ett annat ord än kunskap. Det betyder att bilda, att forma (vi kan säga formering på svenska också). Poängen är att var och en kan, och bör, formas på sitt sätt. Bildning är därför inte i första hand en fråga om kunskapsinnehåll. Det skiljer sig från det skolmässiga eller professionsinriktade kunskapsbegreppet, eller för den delen färdighetsbegreppet – att en yrkesutövare ska behärska yrkets krav i form av relevant kunskap, omvärldsförståelse, operativa handgrepp – hur man håller ett redskap, hur man använder det, att sjuksköterskan kan sätta ett dropp, att kocken kan pochera en piggvar, att fysikläraren behärskar både sina ekvationer och en mångfald vägar att undervisa om dem.

Sådana kunskaper och färdigheter ger yrkesidentitet och stolthet. Bildning handlar om något annat och på samma gång mer svårfångat. Men för att bildning inte ska sväva ut och omfatta allt – varför ska någon kunskap uteslutas? – så måste det knytas till en tanke om något som går bortom kunskapen i sig.

Nördar är vi var för sig, men bildade är vi tillsammans. Varför är det så? Och varför bör det vara så?

Det finns ingen enkelt given kanon av värderingar som bildning ska eller måste omfatta, men bildningstanken kan inte vara likgiltig inför värden. Demokrati, tolerans och medborgerliga fri· 22 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 22

2019-07-30 13:18

och rättigheter ligger inom vad bildningsarbetet, i min förståelse, vill åstadkomma. Bildning är på så sätt normativ; den vill underlätta för människor att leva sina liv och forma sina samhällen i enlighet med sådana värden. Den är också svårförenlig med vissa ställningstaganden som görs i strid med sådana värden. Bildning är knuten till omdöme, vilket i sin tur är förbundet med respekt för allas lika värde och insikter om att rättvisa och fördelning är klokt om man vill skapa goda samhällen.

I detta ligger ett ställningstagande. Bildning är till för att hjälpa människor att bli fria – att överskrida de instängningar som kan ligga i tillhörigheter till klass, kön, religion, etniskt ursprung, nation eller andra kategorier. Bildning förutsätter därmed också en hög värdering av personlig frihet och av självständighet.

Valet, av identitet och livsform, har här en djupare existentiell och politisk innebörd. Det ska inte förväxlas med valfrihet i trivial mening, som att kunna välja tandkräm eller hårfrisör (för sådant tarvas inte bildning alls).

Bildning är alltså därmed implicit politisk; den kan inte bortse från värderingar. Djupt bildade personer, i betydelsen att de inhämtat mycket erkänd, klassisk bildningskunskap, kan mycket väl utföra tortyr och skymfa och kränka och mörda. Det utgör ett problem för den ortodoxa bildningstankens främjare. Dessa brukar gärna framföra att bildade människor också är civiliserade, toleranta och automatiskt ”goda”. Men kunskap fungerar inte så.

Bildning i vår tid måste därför förhålla sig till detta problem och självreflexivt resonera kring begreppets missförstånd och avarter.

Det är nyttigt att läsa den brittiske advokaten Philippe Sands inkännande bok, Vägen till Nürnberg (2016, sv. övers. 2018) om Nazitysklands jurister, fint bildade och verserade konstkännare och älskare av klassisk musik, som inredde sina salonger ytterst smakfullt och ömt vårdade konstskatter som de kunde nedlägga den största omsorg på att rädda undan krigets förödelse, medan · 23 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 23

2019-07-30 13:18

de till vardags dirigerade massmordsarbetet med argument härledda ur idéer om folk, ras och nation som de faktiskt lärt sig någonstans. Deras hemska ideal representerade en perverterad form av bildning, en fasad av lärdom bakom vilken de grövsta brott mot mänskligheten kunde pågå. Om det fanns ett enkelt samband mellan konventionell bildning och samhällelig fulländning skulle vi leva i paradiset. Det är för att sambandet är komplicerat som vi behöver tänka mer på bildning. För något är fel. Kunskapens volym växer med astronomiska mått – men världen blir bara delvis bättre, delvis blir den faktiskt sämre.

Bildning är en livshållning. Bildning går inte lika bra ihop med alla värderingar. Bildningstanken måste vila på tolerans och generositet. Den måste vila på en övertygelse om att vi kan leva bättre och värdigare liv, vilket för mig betyder att vi blir bättre tillsammans – med varandra. Bildning kan i lyckliga fall få oss att tänka klarare och bättre, till exempel om vad som är värdefullt, hur man kan hantera sorg och känslor, hur man kan förstå regler, vanor och traditioner utan att vara styrd av dem. I bästa fall kan boken leda till tankar om hur det går att använda kunskap och till förståelse om vad kunskap är – som regel mycket mer än de flesta tror. Alla vet redan mycket. Varje människa är en skattkammare av erfarenheter och insikter.

Vi vet bara alltför litet tillsammans.

· 24 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 24

2019-07-30 13:18

2

Den etiska miljön är skör och vi har makten att förstöra den

Det är något märkligt med bildning. När den finns runtomkring, i samtalen, i tonen mellan oss, tänker jag inte på den. Men när den inte finns saknar jag den intensivt. Och allt oftare saknar jag den. Men vad är det jag saknar? Och var borde det finnas? Denna bok är skriven ur upptäckten av detta tomrum, som på sätt och vis kommit till mig sent.

Det ingår i mitt arbete som historiker att vara skeptisk till påståenden om hur hemsk samtiden är, hur illa de unga beter sig, hur dåliga politiker vi fått eller hur litet folk vet nuförtiden. I själva verket har jag mer och mer börjat tycka tvärtom: de yngre överträffar oss som är litet äldre, så som det brukar vara. Vi har många utmärkta, ansvarskännande politiker och jag kommer konsekvent i denna bok att hävda att folk vet mer nu än i det förflutna.

Men ändå tycker jag att det är något viktigt som håller på att gå förlorat, eller åtminstone tunnas ut. Det har med samhället att göra. Det är något med vår förmåga att komma överens om vad som är viktigt. Vilka värderingar som är överordnade. Vi glider alltmer isär. Jag talar inte om hälsosamma skillnader, om kreativ mångfald eller sund skepsis. Jag talar om helt grundläggande skillnader i synen på vad som är viktigt för ett samhälle. Normalt · 25 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 25

2019-07-30 13:18

sett omtalas detta som olika värderingar, och det är det förvisso.

Men jag tror inte att värderingar är skilda från kunskaper. Vad vi vet formar vad vi tänker och även vad vi tycker. Och vad vi tycker formar vad vi vet eller tror att vi vet.

Det är därför jag inte bara vill leva och göra bildning i hopp om att något gott sker, utan jag vill faktiskt försöka säga något om den. Bildning är ett ord som behövs, särskilt eftersom det är öppet åt många håll och just därför kan bli bärare av viktiga strävanden.

Det går bortom det mer entydiga begreppet ”kunskap” och vetter mot ansvar, rentav moral. Man kan säga att bildning är kunskap med ett uppdrag att också vara människa och medmänniska. Och därmed vara med och forma och bära samhället. För att detta ska fungera måste vi dela kunskap och erkänna att det finns vissa metoder för att göra kunskap tillförlitlig. Vi måste också veta någorlunda samma saker, det måste finnas kunskap som förenar oss för att vi ska kunna tala meningsfullt med varandra.

Jag kallar detta att veta tillsammans. Utan att vi vet något tillsammans har vi inget samhälle. Vi behöver veta tillsammans för att kunna leva tillsammans och ta ansvar tillsammans. Vi kommer att förbli oense om mycket, men det är en annan sak och i grunden bra.

Jag minns inte riktigt när jag började tänka på bildning på detta sätt. Det har kommit stegvis och jag har först efter hand insett hur mina impulser formats till ett sammanhang.

Under 00-talet vistades jag en hel del i Cambridge. Hösten 2004 mötte jag den kände moralfilosofen Simon Blackburn.

Apropå en recension jag arbetade med om en nyutgiven svensk biografi ville jag, av ren nyfikenhet, tala med honom om vilken ställning Ingemar Hedenius hade i den engelskspråkiga filosofiska världen. Knappast någon alls, visade det sig. Blackburn hade i alla fall aldrig hört talas om Hedenius, men visade mig stolt när · 26 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 26

2019-07-30 13:18

vi åt lunch i Trinity College att han lyckats leta upp en liten notis om honom i ett uppslagsverk.

Vi talade om annat. Blackburn talade om sitt skrivande av böcker för att nå allmänheten med filosofisk reflektion. Något i vad han sade slog an en ton i mig och jag började läsa hans böcker, om vad det innebär att tänka, vad sanning är, hur vi bör förhålla oss till våra passioner. De hade titlar som Think (1999), Truth (1999) och Lust (2004); den sistnämnda handlar om en av de sju dödssynderna, den som vi på svenska vanligen kallar vällust (luxuria på latin). Inga nya ämnen direkt, men det fanns något befriande i Blackburns projekt. Genom att leda läsaren in i ämnet, öka vetandet med hjälp av klokt utvalda exempel ur filosofins långa tradition, ställer han läsaren inför frågor utan uppenbara svar och får läsaren att inse att vetandet har moraliska implikationer. Handlingar är inte godtyckliga val, de grundas på vetande.

Vissa handlingar bör man föredra framför andra. Det är inte bara en fråga om smak eller ”preferenser”. Det fick mig att börja tänka på ett bildningsbegrepp som inte bara handlade om en katalog av kunskap, eller om ett personligt frihetsprojekt, utan pekade mot moraliska ställningstaganden. Att, om man så vill, utvidga kunskapen från den enskilde till hens förhållanden till andra.

Man kan säga att Blackburns böcker av detta slag (han har även skrivit andra, om David Hume som en känslans filosof, om Platons Staten, om förnuftsbegreppet) kretsar kring frågan: Hur kan jag leva ansvarsfullt? Jag, liksom de flesta i min generation, har vuxit upp med idén att vi så fritt som möjligt bör forma våra livsval. Frihet från konventioner och traditioner var högt värderad under 1960- och 1970-talen och jag anser ännu att det är en bättre idé än de flesta alternativ, som exempelvis konvention, plikt, lojalitet, lydnad. Frihet är ett överordnat värde och i själva verket ett villkor för att ord som plikt och lojalitet ska ha en mening. Men i sin renaste form riskerar friheten att skapa män· 27 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 27

2019-07-30 13:18

niskor som blir inåtvända och självupptagna i sina val.

I Being Good (2001) diskuterar Blackburn denna fråga och argumenterar klokt för att det är viktigt att forma sina livsval med sikte lika mycket på andra människor som på sig själv. Våra bästa möjliga liv är beroende av andras livsval, eftersom dessa möjliggör våra egna. Vi ingår i ett samhälle. Vi bör vilja göra gott i detta samhälle och vad det innebär är inte givet. Vi behöver lära oss vad det betyder att också leva för andra, och att utveckla och förbättra samhället. Jag började tänka på bildning som ett ord som fångar det vi då lär oss. Det betyder ett försvar för vissa livshållningar och värderingar framför andra, samt att ha tillgång till de argument som behövs för att försvara dessa och därmed till de kunskaper som underbygger dessa argument.

Blackburn talar om ”den moraliska eller etiska miljön” och om ”det omgivande idéklimatet i fråga om hur vi bör leva”. Det är den centrala tanken i Being Good. Den etiska miljön avgör vad vi uppfattar som godtagbart i vårt umgänge med varandra. Vad har andra rätt att förvänta sig av mig, och vad har jag rätt att förvänta mig av dem? Den etiska miljön fungerar som en ”standard”, och den är inte likadan överallt och vid alla tider. Den är också svår att ta på; precis som jordens klimat, det som nu förändras i snabb takt och med förödande konsekvenser, är även den etiska miljön strängt taget osynlig för ögat. Det kan göra det svårt att förstå betydelsen av den. Men, säger han, den etiska miljön är som miljön därute: ”Vi vet att vi är beroende av den, att den är skör, och att vi har makten att förstöra den, och därigenom fördärva våra egna liv, eller mer sannolikt våra efterkommandes.”

Blackburn återger ett radiosamtal han deltar i där en överlevande från koncentrationslägren invänder och frågar vad filosofi av detta slag skulle ha haft för betydelse för den som tvingades ut på den slutliga dödsmarschen när lägren evakuerades. Förvisso inte mer än litteratur, konst, musik eller annan kunskap, svarar · 28 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 28

2019-07-30 13:18

Blackburn. Men han ber oss överväga den etiska miljö som gjorde Hitlers maktövertagande möjligt. Det idéklimat som jämnade vägen för nazismen byggde på en bestämd tolkning, och förvrängning, av Darwins och evolutionslärans idéer, det innehöll nationalism, rasism, en skräck för degeneration och en föreställning om det ariska herrefolket och en judisk sammansvärjning fabricerad av myter och förfalskningar. Allt detta har kartlagts omsorgsfullt av historiker, filosofer och politiska teoretiker. Det var inte så att tyskarna slutade tänka, men deras tänkande var förgiftat av ett idéklimat som tillåtits växa fram under många år av politisk påverkan och propaganda. Många var kanske inte fullt medvetna om innehållet i de idéer de hyste och än mindre om vidden av vad som skedde och skulle ske.

Lärdomen, menar Blackburn, är att den etiska miljön är livsviktig. Den sätter ramarna för det vi uppfattar som försvarbara handlingar eller godtagbara åsikter och hållningar. Denna miljö består i grunden av idéer och föreställningar som internaliseras i oss som värderingar och normer och bildar grunden för vad vi kan säga till varandra, vad vi tenderar att försvara, uppskatta, beundra, men också beklaga, se ned på, förakta eller rentav avsky.

Så när vi föredrar något är det alltså ingen privat ”preferens” vi ger uttryck åt, vår önskan speglar en större etisk miljö. Bryr vi oss om vad våra önskningar leder till borde denna etiska miljö vara en fråga av högsta prioritet.

Det är här bildningen kommer in. Idéer och föreställningar har alltid inslag av påståenden om verkliga förhållanden, alltså till den kunskap, eller bildning, som finns hos medborgarna. Jag började föreställa mig Blackburns idé om den etiska miljön som möjlig att knyta till bildningsbegreppet. Den etiska miljön är i en yttersta instans betingad av de idéer och kunskaper som människor i samhället har, och då just idéerna och kunskaperna tillsammans. Eller, om man så vill, föreställningar och fakta. De hör · 29 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 29

2019-07-30 13:18

ihop. ”När förnuftet sover kommer monstren”, kallade Francesco Goya en serie etsningar från slutet av 1790-talet. Fantasin, så central för kreativitet och glädje, blir hopplösa vanföreställningar om den inte åtföljs av förnuft, säger Goya. Men när fantasi och förnuft uppträder tillsammans är fantasin konstens moder och källan till dess under. Bildningen är därför väsentlig för att inte den etiska miljön ska utvecklas i farlig riktning. En etisk miljö som råkar i olag, säger Blackburn, är ”det nödvändiga förstadiet till slavfabriken, eller koncentrationslägret och dödsmarschen”.

Uttalandet påminner om vad forskningen lär oss om så kallat hatspråk, till exempel Jeremy Waldron och hans bok The Harm in Hate Speech (2012). Hatspråket handlar alltid om att skilja ut en eller flera grupper av människor och hävda att de inte tillhör ”oss”, att de är en annorlunda och sämre sorts människor, med fel religion, fel hudfärg, fel politisk ideologi, motbjudande lukter, alltför stark sexualdrift, oförmögna att försörja sig och tigger eller stjäl, och att de därför bör utvisas eller fråntas sina medborgerliga rättigheter som de inte förtjänar. Den som ska genomföra storskalig ondska mot en stor grupp människor, exempelvis ett folkmord, måste alltid börja med språket. I sin bok Det svenska hatet (2016) frågar Gellert Tamas en människorättsjurist från det forna Jugoslavien hur det kunde komma sig att kriget bröt ut så plötsligt. Hennes svar: ”Vi dödade varandra i medierna flera år innan striderna och mördandet på slagfälten började.”

Själva språket, hur vi umgås med varandra, i verkligheten och på nätet, är alltså en grundläggande del av den etiska miljön. Och språket är en del av bildningen. Bildning är inget immunförsvar, men kunskap kopplad till inlevelse och medkännande gör det lättare att förhindra att den etiska miljön förfaller.

Mitt umgänge med Simon Blackburns etiska tänkande har utvecklats under en längre tid. Ganska nyligen har jag mött Tara · 30 ·

Till bildningens försvar_inlaga_korr9_JE.indd 30

2019-07-30 13:18

Till bildningens foĚˆrsvar_inlaga_korr9_JE.indd 31

2019-07-30 13:18

B

B

oken har därför ett nästan provocerande angeläget ärende: Det behövs en uppdaterad förståelse – en bildning om det som angår oss alla och som gör oss friare och samhällen säkrare.

Sverker Sörlin är idéhistoriker och författare.

T I L L B I L D N I N G E N S F Ö R S VA R

ildning har varit ett centralt begrepp för det moderna framstegets tidevarv – en väg för den enskilda människan att lära och växa alltsedan 1700talets upplysning. Den gör att vi kan överskrida de begränsningar som ryms i nation, kön, religion, etniskt ursprung eller andra identiteter. Bildning har blivit än mer viktig, i en tid när mörka skuggor drar över världen. När sanningen privatiseras och allt fler stängs inne i åsiktsburar. Vi har mer kunskap än någonsin – men vi vet allt mindre tillsammans.

TILL BILDNINGENS F Ö R S VA R Den svåra konsten att veta tillsammans

ISBN 978-91-27-82312-9

9 789127 823129

NOK_SORLIN_TILL_BILDNINGENS_FORSVAR.indd Alla sidor

2019-07-31 14:34